# På Elghyttan

## Part 12

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/pa-elghyttan-48638/index.md

Nu inför möjligheten att nödgas afstå från sitt tilltänkta kall, föreföll henne detta kall med ens omistligt. Att offra sig helt tilltalade henne, och att komma långt bort i en alldeles ny omgifning till en stor verksamhet föreföll henne nästan som ett lifsvillkor. Men nu stod hon där och såg allt stranda på faderns motstånd.

Fick hon låta hindra sig? Om Elisa eller Gustaf Adolf satt sig emot hennes önskan, skulle hon förr trott sig se Guds vink i det uppkomna hindret än då det, som nu, utgick från fadern. Hon liksom de andra syskonen älskade honom innerligt, men mera som man älskar ett rart barn än en far. Någon vördnad eller respekt fanns ej i kärleken, och tanken att i lifvets viktigare angelägenheter låta leda sig af fadern var henne alldeles främmande. Det hade aldrig de andra syskonen gjort, hvarför skulle hon det då? Hvad hade Elisa egentligen tänkt på, då hon satt upp faderns bifall som ett villkor och ett Guds tecken?

Då Elisa omsider visade sig, anförtrodde Irene henne sina tankar om saken.

»Jag tyckte mig ha fått något att lefva för. Måste jag nu gå tillbaka till detta lif för ingenting? Åh, jag kan det inte», slutade hon.

»Jag tror ändå du måste ta hänsyn till pappa; det vore bestämdt orätt att gå mot hans vilja», sade Elisa. »Han är ju din far. Vet du, Irene», tillade hon och drog förtroligt systerns arm under sin, där de gingo framåt gången, »jag vaknade nyss upp öfver att vi, fast vi älska pappa så varmt och alltid visa honom det, så ringakta vi honom. Ha vi rättighet till det?»

»Inte är pappa precis en far att se upp till», invände Irene.

»Och hvarför inte?» utbrast Elisa. »Hvar finner du en älskligare och mera godhjärtad varelse än han? Hur vill han inte alla väl till och med på bekostnad af sitt eget! Och man får leta efter någon, som har lägre tankar om sig själf. Jag tror inte det faller honom in annat än att sätta oss alla, sina egna barn, framför sig själf. Är inte sådant att se upp till?»

Elisa talade till Irene, men det var sig själf hon bestraffade. Det var för henne en stund, då hon på högre befallning fick stiga ned för att låta en annan, som hon placerat nedanför sig, komma framför i stället.

Irene greps af hennes ord.

»Är pappa ännu mycket upprörd?» frågade hon och stannade.

»Han var lugnare, när jag lämnade honom, det vill säga han var inte ond längre.»

»Hvad sade du åt honom?»

»Att du inte skulle resa mot hans vilja. Och det hade jag väl rätt i?»

»Ja.»

Det kom litet tvekande detta ja, men det kom dock.

»Var det det, som lugnade honom?»

»I ett afseende kanske, men det oroade honom också», svarade Elisa och smålog, som om hon talat om ett barn. »Godhjärtad som han är och ovan att bestämma öfver oss, plågas han af tanken att neka dig något.»

»Jag vill genast gå till honom», sade Irene och drog sin arm ur Elisas.

»Öfvertala honom ej. Han ger nog ändå med sig till sist, det är hans öde, stackars lilla pappa; men vi skola inte tvinga honom.»

»Jag tänker bara visa honom kärlek utan ringaktning. Det där du sade grep mig», svarade Irene och skyndade upp mot byggningen.

Majoren gick omkring i sitt rum och kände sig ryckt ur sina vanors gamla fogar genom detta upprörande förslag och Elisas obegripliga infall att behandla honom som en auktoritet. Icke ville han vara den, som gäckade Irenes förhoppningar; stackars unge, hon hade då haft nog med motgång! Men ännu mindre ville han skicka ut henne till nakna vildar.

Irene möttes vid sitt inträde af en föga uppmuntrande blick. Hon kom naturligtvis för att bestorma honom med böner och tårar, men han skulle visa henne att han kunde vara karl för sin hatt, när han ville.

Hon slog armarna om hans hals och kysste honom.

»Älskade lilla pappa!»

»Ja, det är bra, det är bra», sade majoren nervös af att känna hur hans motståndskraft svek honom inför denna ömhet. »Jag har ju förbjudit dig att tala om den här saken mer.»

»Jag ämnar inte tala om den heller», svarade Irene kärleksfullt. »Jag kommer bara för att säga pappa, att jag inte tänker taga detta steg mot din vilja.»

»Hur kunde du bara tänka dig, att jag skulle vilja det?» frågade han halft öm, halft förargad.

»Jag tänkte, att om det varit Guds vilja, så hade han bevekt dig; jag bad honom svara mig genom dig.»

»Bad du? Men, kära barn, hur kunde du göra det?» utbrast majoren förskräckt. »Inte vill jag hindra dig göra Guds vilja, men jag kan bara inte finna mig i att skiljas ifrån dig. Jag tycker så mycket om dig, älskade unge. Du förstår väl att det är bara af kärlek?»

»Visst förstår jag det», svarade Irene och strök smeksamt sin kind mot hans.

Hennes eftergifvenhet gjorde honom illa till mods.

»Inte vill du så rysligt gärna bli missionär?» frågade han i öfvertalande ton.

Irene smålog litet.

»Nog har jag fäst mig mycket vid den tanken, men jag måste kunna afstå ifrån den, ifall Gud och min far vilja det.»

Gud och min far sade Irene så lugnt, som om sammanställningen varit naturlig, men den förskräckte majoren. Han blef ifrig att upphäfva detta kompaniskap med gudomligheten och ställa sig på den mänskliga och omyndiga sidan.

»Älskade min unge», sade han nervöst men med en viss högtidlighet, »är det Guds vilja, att du skall gå till vildarne, så gå då i Herrens namn, men fråga inte mig.»

»Jag går inte utan pappas samtycke», försäkrade Irene lugnande.

»Jo, det måste du», svarade majoren ifrigt; »jag förbjuder dig inte, förstår du. Du får göra alldeles som du vill eller som Gud vill, hvilket det nu är. Vill Gud, som jag, att du skall stanna hemma, så får han hitta på något annat hinder än mig; jag vågar inte åtaga mig den rollen.»

Irene visste icke, hur hon skulle upptaga detta plötsliga medgifvande, och hon undrade, om hon på något sätt framtvingat det.

Majoren såg på klockan. Det var en halftimme öfver hans vanliga softid, och nu skulle han väl få ligga vaken en god stund efter allt detta upprörande, och om Irene fore ut till kannibalerna, hur skulle han då nånsin kunna sofva lugnt? Han tyckte mycket synd om sig. Irene märkte det.

»Nu skall jag gå, så du får lägga dig», sade hon kärleksfullt. »Om jag än reser ut som missionär, blir det inte i morgon; det dröjer alltid några år och mycket kan hända under den tiden.»

»Som gör att det ingenting blir af, ja», inföll majoren tacksam och lätt tröstad. »Gud välsigne dig, min unge! Det skall nog bli så bra alltsammans.»

Lugn och belåten igen började han plocka i ordning alla de kuddar, schalar och filtar, som voro oundvikliga för att hans slummer skulle bli angenäm. Han hade blifvit uppehållen och skyndade sig därför med ett allvar, som om det gällt att hinna med tåget.

Irene undrade hur det skulle kännas att lämna honom en gång, och det var med stor tvekan hon gladde sig åt det samtycke han nyss gifvit henne.

30.

En dag kom majoren mycket upprymd och hemlighetsfull till middagsbordet. Han hade fått ett bref med en stor nyhet, som måste gissas ut, i fall man skulle få veta den.

»Är Gustaf Adolf ärkebiskop?» drog Torvald till med.

»Inte ännu», svarade majoren.

»Är Christian general då?» frågade Irene.

»Bättre opp», sade majoren.

»Är han förlofvad?» frågade Torvald.

»Du skall inte drumla på så där burdust. Småningom skall det gå. Först från hvem brefvet är, sedan om hvad eller hvem det handlar», undervisade majoren.

»Hvem är det ifrån?» frågade Elisa.

»Jag svarar bara ja och nej», upplyste majoren.

»Det har pappa då inte gjort hittills», inföll Torvald.

»Tig, näbbjäbb!» sade majoren godlynt.

»Är brefvet från Gustaf Adolf?» frågade Irene.

»Hvarför skulle det vara från honom?»

»Är det där bara ja och nej?» frågade Torvald skrattande.

»Det var nej», förklarade majoren med värdighet.

»Jaså. Är brefvet från doktor Hessel?» frågade Torvald med en skälmaktig blick på Elisa.

Majoren skakade hufvudet. Hans belåtenhet steg för hvarje felaktig gissning.

»Från Christian?» frågade Elisa.

»Du hittade det», sade majoren.

»Handlar det om hvem eller hvad?»

»Båda delarna.»

»Om hvem?»

»Jag svarar bara ja eller nej.»

»Jo, det tycker jag just!»

»Tala vördnadsfullt till far din, pojkvask!»

»Brefvet handlar naturligtvis först och främst om Christian själf», sade Torvald.

»Hvarför naturligtvis?» frågade Irene.

»Åh, somligt folk skrifva alltid om sig själfva, hvad de än skrifva om.»

»Det var också filosofi! Men gissa nu i stället för att filosofera», sade majoren, som ej tyckte om afvikelser.

»Brefvet handlar om honom själf och någon annan?» framkastade Elisa.

Majoren smålog och såg mystisk ut. Nu hade han fått intresset och nyfikenheten till kokpunkten och var lycklig.

»Hvem är hon, hvem?» ropades i korus omkring honom.

»Lugna er, lugna er, barn!» sade han med värdighet och tog upp ett bref ur fickan.

Den omständlighet hvarmed han vecklade ut det var ägnad att ytterligare stegra nyfikenheten. Sedan började han föredraga det med stor patos. Men som han hade svårt att läsa stilen, stakade han sig, läste orätt och kom af sig, hvilket icke gick bra ihop med högtidligheten. Auditoriet började skratta.

»Läs det du», sade majoren och uppgaf försöket, slängande skrifvelsen till Elisa.

Af brefvet framgick att Christian förlofvat sig med en ung, söt och förmögen flicka, som enligt hans påstående förvridit hufvudet på minst ett halft dussin löjtnanter förutom honom. Hvarför han blifvit den utvalde bland så många åtog han sig ej att förklara, kunde blott konstatera det som ett faktum. Den lilla fästmön var 21 år och hette Edith. Hennes far var bruksägare och bodde nära regementets mötesplats. Af Ediths föräldrar inbjöds Christians hela familj att i nästa vecka komma och fira trolofningen.

Nu blef det ett ordande om hvilka som skulle hörsamma inbjudningen. Torvald förklarade genast, att om än ingen annan fore, så nog skulle han resa. Han hade alltid roligt i sällskap, ty liflig och gladlynt, som han var, och med sitt lediga sätt och sitt vackra utseende blef han omtyckt af alla. Själfsvåld och lätt sinne voro egenskaper, af hvilka han fått en stor portion, men i förening med hjärtats godhet och naturlig takt verkade dessa fel snarare till hans fördel i sällskapslifvet.

Hufvudfrågan i diskussionen var dock, huruvida majoren skulle resa eller ej. Han ville tydligen gärna, men ändå tycktes det vara något, som kom honom att tveka.

»Det vore riktigt ovänligt om pappa uteblef», sade Irene.

»Du tycker det?» frågade han tacksam för detta kraftiga argument för. Han kastade dock genast en tveksam blick på Elisa. »Hvad säger du?» frågade han.

»Att pappa skall fara, naturligtvis, om pappa vill», svarade hon.

»Du säger också det? Ja, ser du, det är ju stor skillnad på det här tillfället och Gustaf Adolfs prästvigning. Till Upsala var så långt, det här är bara några timmar, och så passar jag bättre vid ett gladt lag än vid högtidliga ceremonier. I våras var jag också särskildt klen, då behöfde jag daglig läkarvård, nu är jag mycket bättre.»

»Var inte rädd för att Gustaf Adolf skall tro, att du tycker mer om Christian än honom», sade Elisa leende, ty nu begrep hon orsaken till faderns tvekan.

Majoren såg litet generad ut åt att ha blifvit genomskådad.

»Nej, det trodde jag inte han skulle göra, inte han, inte, men det kunde ju se så ut», sade han.

»Hvem skall stanna hemma hos tant Cilla? Behöfver någon alls göra det?» frågade Torvald.

»Ja, naturligtvis. Jag skall göra det», svarade Elisa.

»Nej, jag», sade Irene.

»Du skall fara, om någon. En titt ut i den glada världen kan du behöfva, innan du går i kloster», sade Torvald, som icke alls gillade sin systers framtidsplaner. Han tyckte det var stor skada på henne.

Men Irene stod fast vid sin föresats att stanna hemma. Hon ansåg det som en bättre förberedelse än festligheten till den kommande vinterns själfförsakelser. Det var nämligen bestämdt att hon skulle gå igenom en sjukvårdskurs, då det på missionsfältet en gång kunde vara bra att känna till grunderna i sjukvård.

Alltså blef det majoren, Elisa och Torvald som reste.

Då majoren kom hem igen var han alldeles i extas öfver sin blifvande sonhustru, de charmanta vinerna, champagnen och maten. Det var dock osäkert hvilket som hänförde honom mest. Torvald delade hans förtjusning, men Elisa var mera lugn.

Under de följande dagarna var hon särskildt tankfull, då hon gick och styrde på Elghyttan, där hvarje vrå var henne så välbekant och kär sedan barndomen. Såg hon ut genom fönstret, möttes ögat af idel kända föremål. Hon såg dem för sig, då hon blundade, och hon skulle kunnat utantill rita upp skogens vågiga rand mot horisonten, troget återgifvande hvarje bukt. Med åns brus var hon förtrogen som med en älskad stämma. I stugorna bodde folk, hvilkas lif hon lefvat.

Väl hade hon alltid vetat att hon någon gång skulle lämna allt detta, men först nu hade denna vetskap framstått för henne som verklighet, sedan hon sett Elghyttans blifvande härskarinna. Uppbrottets stund syntes ej längre aflägsen i dimmigt fjärran. Hur skulle det kännas när den kom?

31.

På nyåret stod Christians bröllop. Sedan företog han med sin unga fru en resa till utlandet på några månader. Å hans sida var detta en stor uppoffring, då resor voro något alldeles oförenligt med hans makliga natur. Och då han nu gaf efter för sin unga hustrus önskan i detta fall, var det för alla som kände honom ett bevis på att han var verkligt förälskad.

I maj kom det unga paret hem och tog sin boning på Elghyttan, där ena hälften af nedre våningen var inredd åt dem.

Den unga fruns första tid i det nya hemmet blef ej så ljus som man tänkt, ty den sammanföll med tant Cillas sista dagar. Den gamla fröken hade träffats af ännu ett slaganfall, och nu led det hastigt mot slutet.

Edith drog sig icke själfviskt undan från sjukrummet, utan kom ofta dit och tog verksam del i sjukvården, fast ingen fordrade det af henne. Detta rörde Elisa, som fick en högre tanke om sin lilla svägerska än hon förut haft. Dock märktes snart, att Edith icke ansåg sin uppgift i sjukrummet vara att hjälpa till, utan snarare att styra och ställa.

Den lilla Edith dolde under sitt älskvärda, kattungelika väsen en despotisk natur. Hon hörde till dem, som måste få ligga öfver för att kunna vara goda. Här på Elghyttan hade hon en för sin natur ovanligt gynnsam omgifning på ett undantag när. Christian lindade hon om fingrarna, majoren var så betagen i henne, att han till och med kunde glömma sina vanor för hennes skull ibland. Irene, som genomgick sin kurs på sjukhuset och blott kom hem på korta besök, var förtjust i sin svägerska och likaså Torvald, och från Gustaf Adolf hade hon ej att vänta annat än varmhjärtad ridderlighet. Men en fanns, som kunde bli henne för stark, och det var Elisa, det kände hon instinktlikt, ty ännu hade ingen misshällighet förekommit mellan dem. Elisa var icke den, som lätt kom i delo med någon, men hon förblef alltid sig själf, och om hon än gaf efter och lät andra få sin vilja fram, gjorde hon det med sådan värdighet och så tydligt af fri vilja, att det föreföll som en grace och icke som ett tvång. På samma gång som detta retade Edith, beundrade hon det, och hon kände att det fanns knappt någon hon skulle kunna tycka mer om än Elisa, bara deras verksamhetsfält legat vidt skilda i stället för att som nu vara så godt som ett gemensamt.

Elisa hyste nog samma instinktlika känslor gent emot svägerskan som denna för henne, men de voro mycket dunklare hos henne, i synnerhet till en början. Hon hade annat, som upptog tankarna. Döden var återigen i huset, och hans närvaro fördrifver småaktighet.

Tant Cilla gick långsamt bort, själf omedveten därom. Oreflekterande hade hon gått genom lifvet och på samma sätt mötte hon döden. Den var nog skonsam mot henne, fast den tedde sig svår för omgifningen.

Det blef så ljudlöst stilla i huset den tidiga morgonstund, då de tunga dödsrosslingarna ändtligen upphörde.

Majoren hade tagit sin tillflykt ned i Christians våning för att slippa höra de hemska ljuden. Han var uppskakad och öfverfölls af nervfrossa. Ideligen måste läkarens försäkran, att den döende i sitt medvetslösa tillstånd ingenting kände, upprepas för honom, ända tills Elisa kom med den underrättelsen, att tant Cilla slutat.

»Gud ske lof för det!» utbrast majoren och började gråta.

Annars fälldes icke många tårar efter den gamla; hon hade varit sjuk så länge, att hennes död betraktades som en befrielse, den man unnade henne. Oumbärlig hade hon heller aldrig varit för någon, ej ens för dem som hållit af henne mest.

Majoren tog sig dock mycket af hennes död, och det ovanliga inträffade, att han kunde sitta tankfull ibland. Elisa såg något hoppfullt i denna faderns sinnesstämning, men Edith tyckte, att han behöfde muntras upp. Hon åtog sig det värfvet och lyckades.

Efter tant Cillas död hade Elisa på faderns begäran börjat med att läsa några verser ur bibeln, innan man skildes åt för natten. Majoren tyckte om detta och ville, att Christian och Edith skulle vara med. En afton föreslog Edith, att man skulle sjunga en psalmvers tillsammans.

»Jag vill också bidraga på något sätt», sade hon leende och slog sig ned vid pianot.

Hennes klara röst ledde sången, men hon var ej nöjd med mindre än att alla sjöngo med. Aldrig i sitt lif hade Christian sjungit psalmer. Han kände sig generad för fadern och Elisa och försökte därför tiga. Men det lyckades icke. Edith stannade midt i en takt och såg på honom med sitt näpna uttryck af bortskämdt barn, som måste få allt hvad det vill. När hon sedan började spela igen, sjöng han med.

Litet längre fram föreslog Edith, att husfolket också skulle kallas in till aftonbönen.

»Är du generad att läsa inför så många, kan ju pappa eller Christian göra det», sade hon till Elisa. »Det är ju egentligen lämpligast, att husfadern håller husandakten.»

Men ingen af husfäderna ville åtaga sig denna uppgift. Edith gaf sig dock ej. Majoren lämnade hon i fred, men Christian slapp ej undan så lätt. Till sist fann han det mindre besvärligt att åtaga sig aftonbönen än att längre motsäga sin hustru.

Elisa kände sig rörd första gången Christian utöfvade sin nya husfaderliga plikt, dock kunde hon ej riktigt värja sig för en känsla af, att han ej var den vuxen. Han läste fort och slarfvigt och syntes lättad när det var slut. Men Edith var nöjd bara hon hade fått sin vilja fram, och hon såg, att Elisa med häpnad märkte hennes makt öfver Christian, och det fägnade henne.

32.

I en stor sorg ligger lyftning, och stora offer kunna gifvas med hänförelse, men små förargligheter äro endast plågsamma, och att ständigt nödgas ge efter i smått kan bli outhärdligt, det fick Elisa känna. Om hon hittills varit ovanligt fri från kvinnligt småsinne, fann hon nu att detta kanske egentligen berott på omständigheterna. Hon försökte att icke låtsa märka hur hon afsiktligt blef ställd i skuggan af sin svägerska, eller hur hennes inflytande både i hemmet och bland folket motverkades, men hon kunde ej undgå att både se och känna det. Då försökte hon vara storslagen nog att ej fästa sig vid det, men därmed lyckades hon icke i längden.

En kväll satt hon vid skrifbordet. Framför henne låg almanackan, i hvilken hon brukade föra en kort dagbok. Hon genomgick i tankarna dagens små händelser, och ögonbrynen sammandrogo sig, så att där blef ett djupt veck mellan dem.

»Ingenting värdt att skrifva ned», utbrast hon halfhögt för sig själf, och det kom ett alldeles nytt uttryck af bitterhet i hennes ansikte.

Hon öppnade skrifbordslådan och slängde in almanackan. Händelsevis kom då hennes blick att falla på ett litet till största delen oskrifvet blad, som bar tydliga spår af att länge hafva legat där. Endast sju ord stodo där, skrifna af en länge sedan kallnad hand:

»Två mig, att jag må snöhvit varda!»

De talade mäktigt i sin enkelhet dessa ord, och träffade bitterheten med ett dråpslag.

Snöhvit! Hur allt annat än snöhvit var hon ej! Elisa greps af sin gamla längtan efter renhet, renhet ej blott från stora och svåra synder utan ock från de tarfliga, småaktiga felen.

»Två mig, att jag må snöhvit varda!»

Hon såg och såg på de kända orden, som aldrig stått mer lefvande för henne än nu. De klargjorde för henne de verkliga behofven, den djupa orsaken till hennes tyngda sinnesstämning.

Ögonen fylldes långsamt af tårar, som heta och brännande banade sig väg utför kinden. Vid Sven Rises bår hade hon lärt sig fälla sådana tårar. Det var hennes nya människa, som grät öfver, att den gamla ännu lefde så stark.

Två mig! Min egen kraft förmår det ej. Två mig ren i ditt blod, ren såsom du!

Hon stannade hisnande inför sin egen tanke. Ren som Guds Son! Hur kunde hon begära så mycket?

Jo, hon kunde, hon fick, hon måste begära så mycket och icke mindre. Icke delvis, utan fullkomligt ger Jesus Kristus sin rättfärdighet, och iklädd den stod hon i denna stund inför Gud med rätt att bedja hvad helst hon ville i Jesu namn.

Och hvad ville hon helst? Att genom allt som mötte, stort och smått, gladt och sorgligt blott dragas närmare Jesus Kristus och växa allt mer till ett med honom.

Åter stannade hon tveksam. Bad hon icke om för mycket? Ett med Guds Son, ett med Gud! Hur kunde hon syndig och oren vara ett med den Helige? Men det var ju ej med synden inom henne, som han var ett, utan med hennes nya människa, af honom född, med det rena begäret af honom tändt. Ja, med detta var han ett, det skulle stärkas i hans gemenskap och blifva synden för starkt. Denna Guds nya skapelse inom henne skulle tillväxa och det gamla aftaga, tills i döden det sista stoftgrandet föll bort och hon fick gå in i lifvet att stå för människones Son alltigenom ren. »Två mig, att jag må snöhvit varda!»

Det var en evighetsstund för Elisa, då det osynliga klart förnimmes, och man liksom ser målet. Hon var ej i extas, men smakade den oförgängliga glädjen. Ovärdig kände hon sig att njuta denna heliga glädje, och hon var färdig att skjuta den ifrån sig, så som Petrus en gång öfverväldigad bad Herren gå ifrån honom, som var en syndig människa. Men »fröjd i Herren är eder starkhet», och när behöfs starkheten bättre än just i striden?

Elisa öppnade fönstret och såg ut i den stilla natten. Strömdraget i ån glindrade hemlighetsfullt i månljuset. Vattnet gled så tyst och skyndsamt framåt, liksom längtande bort till forsarna, hvilkas brus högtidligt sjöng genom tystnaden. Elisas blick fängslades af detta glidande vatten. Hon längtade också framåt.

En syn ur Uppenbarelseboken kom för henne. De heliga, stående på ett glashaf blandadt med eld, Guds harpor äro i deras händer, och snöhvit strålar deras klädnad. De sjunga Moses, Guds tjänares sång och Lammets: »Stora och underbara äro dina verk, Herre Gud, du allsvåldige; rättfärdiga och sanna äro dina vägar, du folkens konung!» Hon försökte föreställa sig rytmen och klangen i de saligas sång. När skulle hon få stämma in i den?

Hvad gjorde det om vägen, på hvilken hon gick, var mer eller mindre knagglig, blott den ledde till målet och var Herrens väg för henne?

»Rättfärdiga och sanna äro dina vägar, du folkens konung!» hviskade hon hängifvet. »Led mig på dem och gör mig nöjd med din ledning!»

33.

Sedan Irene genomgått sjukvårdskursen kom hon hem till Elghyttan för en tid. De förflutna månaderna hade förändrat henne ganska betydligt. Vistelsen bland sjukdom och död hade bibringat henne ett visst stilla allvar och en lugn säkerhet, som varit alldeles främmande för den forna, veka Irene. Nödvändigheten att besluta sig för framtiden gjorde den förr så barnsliga unga flickan tankfull. Det gällde nu, om hon skulle förverkliga sina missionsplaner eller ej. Irene tvekade, men Elisa, som trodde att denna tvekan blott härrörde af låga tankar om den egna förmågan, uppmuntrade henne. Alla andra afrådde. Irenes ovisshet blef allt större. Till sist beslöt hon resa till Stockholm. Där bland missionens vänner kanske det skulle klarna för henne, hur hon borde göra. Och så for hon.

På aftonen samma dag som Irene rest hade Elisa varit ett ärende till kyrkbyn och gick hemåt, då hon fick se Christian och Edith framför sig. De inväntade henne.

»Vi gå just och tala om Irene», sade Edith. »Det är märkvärdigt hvad hon har vuxit till sig på sista tiden.»