Part 8

Ingen kunde som han visa oskrymtad fröjd öfver vår pappas frikostiga hjälpsändningar, ingen kunde harmsnare instämma i våra förbannelser öfver vår välbergade och ogifte farbrors obetydliga gifmildhet.

Han berörde sällan inför oss de tider, som han i öfverensstämmelse med sin lefnadsplan ägnade åt arbetet. Han var ju ingen skrytsam person, och för rästen hade ämnet sina bittra sidor.

Han antydde nämligen stundom, att han haft litet flera motgångar, än någon af de närvarande kunde åskådligt föreställa sig. Men han var icke den som ville uppkalla några larmoyanta effekter ...

Så mycket fingo vi ur honom ändå, att han, då terminen definitivt var afslutad och såväl kapital som akademiska medborgare vordo sällsynta, plägade packa full med böcker en gammal familjeklenod till läderkoffert, som var så skröplig, att den sammanhölls endast af de kära minnen, som voro fästade vid den, och färdas till något litet och oupptäckt samhälle för att få ro till sina lärda mödor. Den åsyftade friden var emellertid besvärligare att ernå, än de närvarande inbillade sig. Om han ville, skulle han kunna förtälja beaktansvärda rysligheter om förstadsträhus, där man fick tacka försynen, att det fanns ett slags väggar mellan rummen, så att man inte bodde alldeles i familistär ... Man ägde tyvärr också en apparition, som hvarken afskräckte familjemödrar eller unga flickor från att åtrå ens bekantskap, och man var kanske såpass spirituell, att man icke betraktades som något öfverflödigt påhäng vid hjärtegoda merkantilherrars toddybord på Stadshotellet. Kort sagdt, han hade aldrig lyckats finna den drömda idyllköping, där han tänkt sig, att hans lifsverk skulle gro och blomstra.

Vi skålade i tysthet med den ödesmärkte mannen, vi kände oss så tarfligt framgångsrika, så futtigt lyckogynnade, och vi törstade den kvällen efter en ädel olyckas bäska kalk.

* * * * *

Men allt som tiden gick, blefvo vi äldre och förhärdade och knöto nya bekantskaper och glömde småningom vår gamle vän. Väl växte det upp nya ynglingagenerationer, som ställde sig under hans hägn och i hans följe tågade efter idealets fana. Men hans hjässa började kalna, och de unga tröttade honom. Han blef led vid hela sin kår och började söka sitt umgänge i andra samhällsklasser.

Han följde härvid konsekvent metoden att löpa samhällets rangskala nedåt, och med den starka stilkänsla, som alltid varit honom egen, rättade han sig tämligen rigoröst i vanor och klädedräkt efter sin tillfälliga omgifning. Han ville icke afsticka genom sitt yttre, han förstod att göra sig gällande ändå.

Sista gången jag såg honom, stod han utanför en änklare restaurant eller, brutalt uttryckt, en bolagskrog, omgifven af ett antal muntra hamnarbetare, med hvilka han ifrigt och vänligt diskuterade angående arten af den förtäring, som han i nästa ögonblick skulle ha äran bjuda herrarna på. Han lyste icke genom någon dräktens eller anletsdragens förfining; men ingen, som såg denna grupp, kunde misstaga sig på att han var dess sol och centrum.

Alla sågo med vördnadsfull förtrolighet upp till honom, och det sista jag hörde, innan skaran stormade ingången, var en inställsam bränvinsbas, som yttrade:

— Kandidaten får bestämma.

FRIBERGS EXAMENSFEST.

Min landsman Friberg studerar klassiska språk. Jag vill ju inte därmed ha sagt, att han förnöter tillvaron med att hänga näsan öfver den föga spännande litteratur, som Homeros och Cicero m. fl. forntidspedagoger för mycket länge sedan gjorde sig mödan att sammanskrifva till bruk för de allmänna läroverkens högre klasser. Friberg är nämligen en grannlaga natur, han hyser en respektfull vördnad för antiken, han nänns icke röra med ovarsam hand vid den klassiska odlingens skatter, han blickar endast i småmysande fröjd på de afhållna bokryggarna — det är nog för hans försynta väsen att veta, hurusom så mycket skönt har blifvit skrifvet. »Tids nog», säger han med ett epikureiskt leende, »tids nog blir vi bekanta, gubbar. Här är ingen brist på terminer.»

Friberg har rätt, han har icke lidit brist på terminer, de han upplefvat kunna angifvas med ett icke oansenligt tvåsiffrigt tal. Men en individ med hans antika ro och jämvikt måste helt naturligt osympatiskt beröras af sina samtidas osköna jäkt och futtigt modärna verksamhetsifver samt förfäras inför deras brutala och bullersamma inträngande på vetenskapens heliga marker. Vi äro dock inte mer än människor, de flesta af oss, och äfven Friberg har haft sin svaghetsstund, då han hvirflats in i världslighetsströmmen.

Han vill ogärna ha det kändt i vidare kretsar, men det är dock ett faktum, att han en gång — det har kuggats många generationer sedan dess — i ett slags öfvermodig yrsel anmälde sig till kandidatexamen. Kvällen före skrifningarna förvärfvade han ett väckarur af sin städerska och placerade detta under sin hufvudkudde för att på så vis garantera sig dels en lätt sömn och dels ett nöjaktigt tidigt uppvaknande. Följande förmiddag rycktes Friberg ur sin barnsligt djupa slummer af en hård kvinnohand, som höll på att raka fram spillrorna af det kväfda väckarinstrumentet, hvilket under nattens lopp ändat sin larmande bana. Men Friberg tog med ett lyckligt leende farväl af sina fåvitska examensplaner och erinrade sig med välbehag, att äfven Homeros plägade slumra ibland.

Och dock, hur det var, fick Friberg aldrig något riktigt lugn efter den dagen. En smärtsam tagg blef sittande i hans själ, och han sände mulna blickar efter oss andra, som ideligen skenade förbi honom och trampade honom på tårna under vår kapplöpning till akademiska lärdomsgrader och förmånliga ämbeten. Och en vacker septembermorgon stod det tydligt för Friberg, att några åtgärder borde vidtagas.

Hur skulle en bättre individ kunna upprätthålla sin reputation i dessa bustider? Så lydde det problem, som sagda morgon framställde sig till hans betraktande.

Sedan han mediterat öfver saken i sin gungstol under en tidrymd af fyra pipor, kände han sig klar, vandrade till ett tryckeri och lät förfärdiga ett monumentalt anslag af följande lydelse:

»Jag Friberg, akademisk medborgare sedan längre tid tillbaka än någon af er kan minnas, anhåller härmed att få se samtliga landsmännen, så väl seniorer och juniorer som recentiorer och recentissimi, på en enkel examenszwyck å nationens lokal i afton kl. 7,15 med dubbelkvart. Dräkt: Högtidsdräkt för en hvar som kan komma öfver sådan. Obs.! Skulle inspektor eller någon hedersledamot råka till att få se det här plakatet, må han anse sig inbjuden. Friberg knusslar aldrig.»

Detta epokgörande tryckalster fastnubbades i god tid följande morgon af Friberg egenhändigt på nationens tamburdörr. Vaktmästaren höll sig bakom med gapande mun, och en ständigt växande skara af häpnadsslagna landsmän bevittnade förrättningen. Sensationen kan näppeligen ha varit våldsammare, när doktor Luther i världen smetade upp sina teser på kyrkportalen i Wittenberg.

Friberg var emellertid inte den man, som tog intryck af en omgifvande människofänads hufvudlösa undran och näsvisa påflugenhet. Han nubbade utan att blicka åt höger eller vänster, och när han ändtligen vardt färdig, ställde han sig på något afstånd med hufvudet på sned och mössan i nacken för att kritiskt granska sitt verk. Därpå öfversåg han oss landsmän med en högdraget förbindlig blick, uttalade en världsvan förhoppning, att vi icke måtte vara behäftade med något förhinder, och aftågade beskäftigt med absolut förbiseende af de högljudda och epigrammatiskt formade gratulationer, som slungades efter honom.

Det töfvade inte lång stund, innan samhället i sin helhet och i synnerhet studentkåren hade kunskap om dagens enastående betydelse, Friberg var i hvars mans mun, och vi landsmän bemöttes med en respektfull afund.

När vi, iförda våra (eller andras) högtidskläder, började anlända, mottogos vi magnifikt af Friberg, som graciöst aftecknade sig mot en fond af praktfullt dukade bord och en stab af parata vaktmästare. Vi bländades af födoämnenas ymnighet och beaktansvärda kvalitet samt öfverväldigades af den myckenhet prima fluida, som bidade vårt angrepp. Stämningen svingade sig med detsamma upp till en lofvande höjd.

Så knackade Friberg på sitt glas och tog sig friheten att hälsa de ärade landsmännen välkomna.

— Det är inte min vana att skräfla — yttrade han vidare med rörd stämma — men jag tror mig kunna påstå, att jag bevistat ett betydligare antal fester, både examens- och andra, än flertalet af de närvarande. Den lilla flärdfria zwyck vi här begå har dock för mig personligen en vida mera ingripande betydelse än något annat rummel, som jag har varit med om. Detta är nämligen, som de ärade landsmännen torde ha sig bekant, min första examensfest. (Gladt bifallssorl.) Och hvem vet, kanske min sista. (Protesterande mummel.) Examen, mina ärade landsmän, hvad är examen? — (Här stannade han, synbart villrådig om svaret på den uppkastade frågan, men fattade sig snabbt och fortfor:) — Se, jag är en individ, som har sina särskilda åsikter, sina från mängdens afvikande tycken. Jag försof mig en gång, men det hör inte hit. Alltså, det har fallit mig in att fira en examensfest så att säga fristående. Låt oss vara tillsammans. Hej på er, landsmän!

Fribergs tal rönte stormande bifall, äldste seniorn utbragte »ett fyrfaldigt, kraftigt, studentikost, äkta upsaliensiskt lefve» för honom, och han vardt buren i gullstol tre hvarf kring salen.

Det hölls åtskilliga tal under nattens lopp, såsom det höfves vid en examensfest. Föremålet lyckönskades än vibrerande allvarligt, än godlynt skojfriskt, man trängde allt bättre in i situationen, och när några timmar hade förrunnit, vann den föreställningen allt mera insteg hos Friberg, att han aflagt kandidatexamen. Ja, framåt morgonsidan kunde han till och med redogöra för ett antal särdeles snärjande frågor, som han besvarat på ett sällspordt fyndigt sätt.

Landsmännen började emellertid småningom aftroppa till synbar sorg för Friberg, som med en smärtsamt förvånad blick tillsporde enhvar afgående, om han verkligen inte tänkte stanna till frukost. Med lättnad fann han, att en icke förkastlig mängd utaf oss begagnade sig af inbjudningen och afvaktande sträckte sig på sofforna rundt omkring i lokalen för att något hvila sig till morgonmålet.

Må ingen inbilla sig, att Fribergs gästfrihet var uttömd i och med den välförsedda sillfrukost, som vid åttatiden begärligt afåts. Å nej, Friberg var en fint belefvad gentleman, som visste att underhålla sina gäster i det sista.

— Nu hoppas jag landsmännen inte har något emot att tåga ner till stationen och titta på Stockholmståget — proklamerade Friberg. — Jag bjuder.

Landsmännen visade sig villiga, och en gåsmarsch arrangerades med Friberg i têten. I allvarlig och något dåsig värdighet skred vår frackklädda skara genom det beundrande samhällets gator. Friberg vandrade själfmedvetet fram till biljettluckan och kommenderade: »Sjuttifem perrongbiljetter», i det han med en fältherregest visade på det slingrande tåget bakom sig.

Därpå ormade vi, alltjämt i bästa ordning, ut på perrongen, men så fort vi väl voro utkomna alla, skingrade vi oss och uppfyllde platsen. Man kunde trott, att vårt antal med ens hade fördubblats. Vi voro öfverallt. Vi upptogo hvarje tum af det disponibla utrymmet. Vi tryckte samtliga afresandes händer och önskade dem välkomna åter. Vi anhöllo alla stadsbud och undrade, om inte effekterna, som de fraktade, voro våra. Vi ställde enfaldiga frågor till alla järnvägspersonalens medlemmar.

När det af oss kraftigt afhurrade tåget ändtligen kom i väg, sedan vi lyckats försena det fjorton minuter, kände vi oss tämligen svettiga och slaka; men Friberg var nöjd. Han aftackade hjärtligt sin trupp och traskade hemåt sömnig och själaglad, i det han allt som oftast hördes mumla för sig själf:

— Det är ett sabla sjå med examen i alla fall!

TEDDES DEMOKRATISKA FIASKO.

Hvad är »kallelse» för något? Närmast en sak, som kännes igen på att den är förfelad och som man fördenskull får höra glåpord om af alla dem, som ingen sådan haft att mankera. För visso är det irriterande för en betraktare med ordningssinne att se en person med prononcerade anlag för damskrädderi kasta bort sig på romanfacket eller en individ med skaldisk fjärrsyn begrafva sina fantasigåfvor i politikspalter; men vek och medkännande som jag alltid varit (fastän jag städse haft svårt att inbilla någon det), lutar jag åt att föreslå dessa skefva, en gång så lofvande existenser till en hjärtligare behandling.

Jag tänker härvid speciellt på Tedde Knopplund. Han står för mig som den typiske representanten för kallelsemänniskorna. Att den kortsynta men välmenande naturen ämnat honom till vetenskapligt geni och med tiden professor emeritus framgick redan af den logiska tankekraft han utvecklade under sin spädaste period, då han med vidunderlig precision afpassade styrkan af sina röstmedel efter kvadraten på moderns afstånd från hans vagga. I skolan glänste han längre fram som oupphinnelig språkvirtuos, dock utan att någonsin ertappas med öfverläsning af lexor — hans enda hemarbete bestod i att ombesörja klassens temaskrifning, för hvilket han uppbar ett terminsarvode i cigarrcigarretter och frimärken med hög poäng. Resultatet af hans mogenhetsexamen gör jag bäst i att icke vidröra, ty en nära nog sjuklig försynthet kommer mig att frukta blotta skenet af öfverdrift.

När han gjort sitt intåg i universitetsstaden, öfvergick han naturligtvis snart som andra ynglingar med gnistan till ästetisk verksamhet, och mycket kunde vara att förmäla om de skarpsinniga analyser han verkställde och de verkligt omhvälfvande upptäckter han gjorde inom ifrågavarande vetenskap. Men för denna gång måste jag nöja mig med en erinran om hans i form och tankar lika blixtrande föredrag om »Det platoniska skönhetsbegreppet, sådant det återfinnes i Daniel Fallströms dikter», hvilket sent skall förgätas af »Ästetiska förbundets» ledamöter.

Ännu så länge hade Tedde Knopplund, utan att skela åt höger eller vänster, vandrat sin räta stig efter naturens distinkta fingerpekning — ack, att han hade så gjort allt framgent! Gud vet hvad det var för en liten nyckfullhetsdjäfvul som flög i honom, men i ett plötsligt nafs kastade han sig in på en från ästetikerns skarpt divergerande bana, nämligen demokratens. Det uppsteg med ens hos honom ett passioneradt begär att varda en af de stora folkupplysarna, att rusa ner till de breda lagren och broderligt ta dem i kragen för att släpa dem med sig upp till de höjder, där hans ande af natur och vana dvaldes. Han började begagna nervikta kragar och gnolade ständigt med undertryckt glöd i stämman: »Seid umschlungen, Millionen!» — så lidelsefullt älskade han miljonerna, under det han — sällsamma motsägelse! — skulle vägrat att ta i miljonärerna med en tång.

Visserligen uppgaf han inte arbetet på sin professorsexamen, men hans mesta tid åtgick nu till att verka för den underkufvade brodern. Efter att på ett antal offentliga möten af skilda slag ha gjort sig förtrogen med åsynen af denne, kände han sig mogen att stiga upp och nedösa öfver honom något af sin hopade visdom. I sökandet efter ett allmänfattligt ämne af verkligt vitalintresse stannade han vid grundtankarna i »Hamlet». Han beredde sig med en oändlig omsorg och bemödade sig särskildt att ur sitt språk utränsa alla för öfverklassförståelse lämpade termer.

Så rustad och utan manschetter uppsteg han en söndagsafton på talaretribunen. Den underkufvade brodern, gentlemannalikt söndagsklädd och märkbart pomaderad, satt nedanför i bekväma ställningar och iakttog honom med maliciöst lugn. Tedde observerade ögonblickligen, att det där med manschetterna var ett missgrepp, men skadan var skedd och den ideella trumfen hade han ju alltid kvar. Trodde han.

Föredraget lät inte alls dumt, föreföll det honom själf. Han började likväl misstänka, att det var stämdt en oktav för högt, när han märkte, att den underkufvade brodern högst obetydligt lät sig medryckas. När det ändtligen var öfver, applåderades det emellertid ganska ljudligt, och Tedde bockade sig förnöjd i den illusionen, att aftonens mödor nu gått till ända.

Å nej, Tedde, man proppar inte i den upplyste arbetaren en hop ästetik så där utan vidare; man får lof att vänta sig svar på tal. Och det fick Tedde.

Ordet begärdes först af trävaruarbetaren Jonasson, som i den ärade talarens framställning hade saknat ett direkt och kursiveradt framhållande af den monarkiska statsförfattningens vådor, hvilka enligt Jonassons uppfattning otvetydigt framginge ur det ifrågavarande dramat. Efter att något ha uppehållit sig vid denna sida af saken slutade han sitt anförande med att uttrycka sin tillfredsställelse öfver att samtliga öfverklasspersonerna hastigt aflidit i femte akten.

Smeden Järnberg hade särskildt fäst sig vid den lösa tapet, bakom hvilken Polonius undanstuckit sig, och kom därifrån osökt in på frågan om inneboendesystemet. Ansåg, att här möjligen förelåg en antydan om ett provisoriskt upphjälpande af dettas värsta olägenheter, men att man icke borde förhasta sig utan besinningsfullt pröfva förhållandet.

Sadelmakaren Gustafson tillfrågade föredraganden med lätt ironi, hvad han åsyftat med sitt _en passant_ utslungade påstående, att pjesens författare var en stor _konstnär_. Så märkvärdigt _stor_ sådan kunde han väl i alla fall inte vara, ty Gustafson hade aldrig ens hört talas om några taflor, som han skulle ha målat. Det konstnärskapet måtte ha varit mera, så att säga, privat.

Skratt och applåder. Gustafson åtnjöt stadgadt rykte för rolighet. Den öfverklasstalare var inte född, som inte han skulle kunnat dräpa i en handvändning.

Ännu ett tiotal opponenter uppträdde, de flesta _för_ utvidgad rösträtt, klockan gick på elfva, och Tedde lyckades inte få en syl i vädret. Han kände sig också något slak och förvirrad, kort sagdt stukad. Hans uppfattning af den underkufvade brodern undergick metamorfoser.

Slutligen — sedan en beläst metallarbetare upplyst församlingen, att »Hamlet» var ett sällspordt bosch, för det stod i en styf bok, som hette »I röda rummet», och det var allt sant, för den som hade skrifvit den boken, han kunde göra teaterpjeser själf, mycket bättre — upplöstes mötet, och Tedde gjorde sig osynlig utan att vidtaga de handskakningar öfver lag, som han på förhand svärmat om.

Han kände sig nu själablöt och obetydlig en tid; men hans ideal låg ännu ej i spillror, och han beslöt att göra vidare försök. Hans erfarenhet hade lärt honom, att utrikiska ords undertryckande var en högligen onödig och måhända för hans eget anseende menlig åtgärd. Det syntes honom nu lämpligt att uppträda fullt naturligt och onivelleradt samt att icke sky de mera gängse klassiska citaten, när de föllo honom på tungan. Styrkt af dessa nya föresatser, öppnade han umgänge med den oftanämde brodern, deltog i föreningssamkväm och smärre tillställningar på änklare lokaler. Något innerligare förhållande ville dock ej uppstå. Brodern framhärdade i att behandla Tedde öfverlägset, brodern innehöll ett kompendium af populärt naturvetenskapliga universalverk, som Tedde aldrig inhämtat, samt ansåg lifsgåtan tämligen löst, och de fina citat, som föllo Tedde på tungan, föllo icke brodern på läppen.

Jag har inte utrymme att här redogöra för Teddes olyckliga konversationsexperiment eller hans bedröfliga föredragsöfningar med däraf framkallade diskussioner. Nog af, han drog sig småningom tillbaka i smärtfylld insikt om sin saknad af demokratbegåfning och tog åter fatt på sin professorsexamen, men med bruten håg och med förvärfvadt medvetande om att fördjupandet i lärda studier ödesdigert förhindrar det ogrumlade och triumferande öfverskådandet af tillvarons fenomen.

Tedde blir aldrig den snillekrönte professor emeritus han redan i vaggan gaf så rika löften om.

INNEHÅLL.

Min födelsestads krönika. Sid. En stadsplan utan vinklar 5 Den intorkade fontänen 10 När vi döda vaknade i landsorten 15 Tyngdlagen och vedergällningens lag 21 Den hvita mössan 25 Interviewarens debut 31 Sanningen om de döda 37 Karnevalsyra i fosterlandets tjänst 45 Konkurrentruinen 50 Storsångerskan på genomresa 55 Rafaels jubileum 60 Moder Svea på Stadshotellet 66 De två pälsärna 76 Jakten efter vitsen 83 Julen sådan den bör vara 89

Världens vägar. Hur laviner uppstå 97 Herrn med det dåliga humöret 102 Den flickan jag skulle haft 107 Medpassagerare 114 Recensentens törnestig 120 Kärleken ur förläggarsynpunkt 128

Gluntens epigoner. Hänryckningens stad 137 Kandidaten på rutschbanan 143 Fribergs examensfest 152 Teddes demokratiska fiasko 158

FOTNOTER.

[1] Den oftanämde landssekreteraren.

_H. Lr._

[2] Sommaren anno 1901 var vid detta tillfälle ej påtänkt.

_H. Lr._

[3] Efterträdaren till den med pälsarna.

[4] Här hänger en göteborgare, som stör mig med sina hemgjorda reflexioner.

_Förf:s graverande anmärkning._

Noteringar:

Originalets grammatik, stavning och interpunktion har mestadels bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Ytterligare korrekturer — somliga efter konsultation av senare utgåvor — är som följande (innan/efter):

[s. 42]: ... som har sina angenäma post i hotellets ... ... som har sin angenäma post i hotellets ...

[s. 50]: ... hardt när sinnessjuk på metoder att lämpligen ... ... hårdt när sinnessjuk på metoder att lämpligen ...