Part 7

Att i hvarje detalj med tillräcklig sannolikhet på förhand beräkna utgifter och inkomster inom statshushållet i ordets vidsträcktaste mening, måste förblifva framtidens, möjligen en ganska aflägsen framtids uppgift. Men till sina hufvuddrag bör detta problem redan nu icke anses olösligt. I brist på tillräckligt vissa beräkningar får man härvid hjelpa sig fram med mer eller mindre sannolika antaganden, och af dylika vill jag här förslagsvis uppställa tvenne, af hvilka det första är mera säkert, det andra mera löftesrikt.

Det första antagandet är, att vårt land, om än vissa af våra näringar (t. ex. den, som man med ett förskönande namn benämner skogshushållningen) mera synas gå ut på ett förtärande af de naturliga tillgångarna, än deras förkofrande, dock i det hela skall kunna i framtiden producera åtminstone lika mycket, som det för närvarande gör. Inskränkte vi oss till detta antagande, borde vi följdriktigt sträfva att göra vår befolkning stationär, så att nativitet och dödlighet jemt motvägde hvarandra och äfven under detta vilkor kunde vi ej hoppas något mera, än att för framtiden intaga ungefär samma ekonomiska ställning som nu. Men någon försämring deri behöfde vi åtminstone ej befara.

Det andra antagandet innebär, att utvecklingen af våra näringskällor tills vidare skall kunna fortgå med samma raska fart, som utmärkt de senaste decennierna eller det sista femtiotalet år. Detta antagande är tydligen långt mera djerft och äfventyrligt än det förra och kan omöjligen utsträckas öfver någon längre framtid utan att strax uppenbara sin orimlighet. Finge vi likväl förutsätta dess giltighet, skulle då äfven folkökningen kunna framskrida i samma progression som hittills, och vi kunde ändå hafva rätt att vänta, att de förbättringar i lefnadssättet och på många andra områden, som under det senaste halfva seklet onekligen egt rum, skulle för framtiden kunna fortsättas i samma skala. Ingen betviflar, att ju detta senare alternativ, frånsedt dess tillförlitlighet, medför långt ljusare framtidsförhoppningar än det förra, men på samma gång torde man benäget medgifva, att något antagande _utöfver_ detta senast gjorda är fullkomligen löst och utan all grund i erfarenheten.

Se vi nu till, för hvilketdera af dessa båda antaganden den nuvarande fruktsamheten synes vara afsedd, finna vi strax, att, medan det alls ej kan blifva tal om det förra, är äfven det senare alldeles otillräckligt att motsvara de anspråk, som de årliga nativitetsöfverskotten ställa på landets utveckling. Dessa anspråk kräfva helt enkelt för att ej lemnas ouppfylda ett hälften snabbare framåtskridande, än som hittills visat sig möjligt. Beviset ligger i de senaste årtiondenas erfarenhet. Landets folkmängd har, såsom i föredraget omnämdes, under denna tid ökats med mellan 6- och 700,000 inv., men hade det endast berott på nativiteten, skulle den hafva ökats med inemot en million. Resten har uppslukats af emigrationen, och emigrationen skall då säkerligen äfven i framtiden trots alla ansträngningar blifva vår enda utväg till räddning, om vi ej i tid besluta oss för att klokare söka begränsa vår fruktsamhet. Hvilkendera utvägen är nu i landets välförstådda intresse att tillråda, förutsatt, att de båda komma att stå oss öppna? I mitt föredrag har jag efter bästa förmåga sökt att besvara denna fråga. Huruvida svaret är tillfredsställande eller ej, och särskildt om den här återgifna tidningsuppsatsen är egnad att i någon väsentlig grad gendrifva de slutsatser, hvartill jag kommit, måste nu öfverlemnas till den tänkande läsarens afgörande.

ANMÄRKNINGAR:

[1] Det förtjenar likväl påpekas, att helt nyligen ett arbete utkommit (Grundlinier till Nationalekonomiken af D:r _J. A. Leffler_), hvilket i befolkningsfrågan i allt hufvudsakligt ställer sig på Malthus' och nymalthusianernas ståndpunkt.

[2] Kända antalet emigranter är följande:

Åren Emigranter

1851-55 12,744 1856-60 4,156 1861-65 19,816 1866-70 102,631 1871-75 64,463 (1876-79 43,697)

Hvad förlidet (1880) års utvandring angår, uppgifves i senaste häfte af statistisk tidskrift antalet till omkr. 50,000 personer, hvilket äfven bekräftas af den vid årets slut företagna folkräkningen, som utvisade, att under året en folkminskning, eller, om denna minskning varit blott skenbar (beroende på s. k. obefintliga personer) åtminstone ingen nämnvärd folkökning egt rum. Som nu nativitetsöfverskottet (öfverskottet födda öfver döda) föga understeg det normala, som är omkring 50,000, måste tydligen ett motsvarande antal hafva gått för landet förloradt genom emigrationen. Under innevarande år (1881) slutligen har antalet af dem, som med Amerika till uppgifvet mål lemnat landet, från såväl Göteborg som Malmö öfverstigit fjolårets och uppgår för dessa städer till sammanlagdt omkr. 45,000. Härtill är att lägga den emigration, som samtidigt egt rum till länder i Europa framförallt till Danmark och Norge samt Tyskland, af hvilken åter en del (isynnerhet den till Norge) består af personer, som öfver främmande hamnar söka sig väg till Amerika.

[3] Nogare bestämdt utgjorde under åren 1866-78 de nämda åldersklasserna bland emigranterna 39 proc., bland den öfriga befolkningen 15 proc. af hela antalet. De närmast omgifvande åldersgrupperna åter (11-20 samt 31-40 år) påträffas i ungefär samma procentförhållande bland emigranterna, som bland resten af befolkningen, under det deremot såväl den spädare barndomen, som den egentliga ålderdomen i vida mindre grad deltager i utvandringen. Lägges härtill, att mankönet är bland utvandrarne ej obetydligt starkare representeradt än qvinkönet (ett förhållande, som dock under de senare åren något utjemnats), finner man lätt den stora likheten mellan den inverkan på våra befolkningsförhållanden, som af utvandringen förorsakas och den, som skulle bli följden af ett folkförödande krig.

[4] Att en god ansats härtill förekom i sjelfva det inledande referatet, må dock ej förnekas.

[5] Ett undantag härifrån bilda visserligen de transaktioner mellan utvandrarne och hemmet, som stå i sammanhang med sjelfva utflyttningen. Dessa äro dock i allmänhet af en tillfällig och öfvergående natur.

[6] De i utvandringsstatistiken använda yrkesrubrikerna äro i allmänhet allt för omfattande för att tillåta några mera detaljerade slutsatser. Om riktigheten af det i texten anmärkta förhållandet förefinnes likväl intet tvifvel. Anmärkningsvärdt är också, att proportionen bland utvandrarne af den lösa befolkningen i jemförelse med den bofasta under senare åren i hög grad tillväxt.

[7] I tidskriften Samtiden år 1873, N:o 38.

[8] Enligt senare underrättelser synes äfven denna uppskattning öfverdrifven. Sålunda uppgifves från Norge, hvars förhållanden sannolikt ej mycket afvika från våra egna, att de 16,000 utvandrare, som under år 1881 öfver Kristiania lemnat landet, i reda penningar skola hafva medfört omkring 400,000 kr., hvilket gör endast 25 kr. per hufvud.

[9] _W. E. Svedelius_, Studier i Sveriges Statskunskap. Del I. Sid. 391.

[10] Detta bland annat af det skäl, att, såsom J. Stuart Mill anmärkt, arbetslönerna, om än låga, likväl sällan äro så låga, som de skulle kunna vara, derest arbetsgifvarne droge full fördel af arbetarnes konkurrens. Häraf blir en följd, att denna konkurrens kan rätt ansenligt förminskas, utan att för arbetsgifvarne en tvingande nödvändighet uppstår att i motsvarande grad höja lönerna. Den stora utvandringen i slutet på 1860-talet medförde väl (i förening med goda konjunkturer), en stegring i arbetslönerna, dock ej högre, än att t. ex. värdet af stat och lön för en arbetare på landet, äfven då det stod högst, endast uppgick till omkr. 400 kr. Enstaka undantagsfall af högre aflöning för kroppsarbetaren tilldraga sig i allmänhet stor uppmärksamhet; sålunda får man ännu höra omtalas, huruledes under de goda åren i Norrland, "champagnen", såsom orden lyda, skall hafva "runnit i strömmar öfver timmerflottarne". Frånsedt, att det mesta af dylika berättelser troligen är att förvisa till den mytbildande fantasiens område, bör man ihågkomma, att den arbetsförtjenst, hvarom här är fråga, endast erbjudes under några få veckor af året, och att det är af denna, som den ofta från aflägsna trakter anländande arbetaren har att bestrida icke blott resan fram och åter utan ej sällan också sitt och sin familjs uppehälle intill dess skördetiden inträffar. Om han i stället strax förslösar denna inkomst på ett öfverdådigt lefnadssätt, är väl sådant både att beklaga och klandra, men kan svårligen anföras såsom bevis för skadligheten af allt för höga arbetslöner. Såsom en lämplig motvigt mot alla dylika framställningar af en vanligen lika genomskinlig som oädel syftning vågar jag anbefalla en för några år sedan i Karlstad utgifven liten skrift benämd "Förslag till fattigdomens afskaffande bland Sveriges arbetsklass" af _O. Lysander_. Författaren af denna skrift är af flera tecken att döma sjelf kroppsarbetare eller står åtminstone denna klass mycket nära, och hans lika okonstlade som fängslande framställning gör framför de flesta intrycket af att grunda sig på verkligen upplefvade tilldragelser.

[11] Ehuru hustrun, då flera barn finnas, vanligen ej kan förskaffa sig någon arbetsförtjenst utomhus, vore det tydligen orätt att ej uppskatta värdet af hennes i hemmet förrättade arbete åtminstone lika högt som en ogift qvinnas. Att, såsom vanligen sker, betrakta _mannens_ arbetsförtjenst såsom utgörande familjens hela inkomst, kan ej vara riktigt.

[12] Man kan på flera sätt öfvertyga sig om, att denna summa icke är för hög. Sålunda utgjorde år 1875 årskostnaden vid Allmänna barnhuset i Stockholm, der som bekant flertalet barn utackorderas på landet, omkring 80 kr. för hvarje barn. Öfriga barnuppfostringsanstalter (Frimurarebarnhuset m. fl.) i hufvudstaden hade samma år vida större omkostnader nämligen från 350 till 400 kr. för hvarje barn. (Öfverståthållare-Embetets berättelse för åren 1871-75.) Den barnuppfostringshjelp, som i vissa fall af domstolarna ådömes, utgår åtminstone i städerna med ända till 15 kr. i månaden, hvilket gör 180 kr. om året o. s. v.

[13] Någon _ränta_ har härvid ej blifvit beräknad, då det är svårt att afgöra, efter hvilka grunder den borde utgå. Men till en del motväges detta förhållande deraf, att alla utgifter blifvit beräknade med hänsyn till nuvarande pris på förnödenheter o. s. v. hvilket strängt taget ej är riktigt, då de ju i sjelfva verket, hvad de nuvarande emigranternas uppfostran beträffar, ligga åtskilliga år tillbaka i tiden.

[14] Regeln för denna beräkning (vid hvilken i öfrigt för enkelhetens skull utvandrarne sammanförts i större åldersgrupper) har varit, att för personer under 15 år för hvarje år, understigande 15 afdragits 1/15 af de ofvannämda 1,000 kr., deremot för personer mellan 25 och 50 år 1/25 för hvarje år, öfverskjutande 25. Utvandrare öfver 50 år hafva med fästadt afseende på den för dem stundande ålderdomen icke alls inedtagits. Ehuru temligen godtycklig kan denna beräkning dock ej mycket afvika från verkliga förhållandet, då, såsom ofvan är nämdt, hufvudmassan af emigranterna faller inom de åldersklasser, för hvilka alls intet eller blott ett helt ringa afdrag behöft göras.

[15] Huru ringa utsigterna i sjelfva verket äro äfven för förverkligandet af en dylik förhoppning, derom kan man möjligen få en föreställning genom att läsa den norske skriftställaren Kristofer Janson's nyligen utgifna föredrag om "Amerikanske Forholde", särdeles de båda sista föredragen. Hvad författaren der yttrar om _sina_ unga landsmän i Amerika och om den andliga atmosfer, hvari de uppfostras, torde, man kan väl antaga det, till en god del gälla äfven om dem, hvilkas föräldrar utvandrat från landet på denna sidan Kölen.

[16] I Minnesota och Iowa skall för några år sedan ha inträffat, att man i brist på afsättning nödgats använda hvetet till bränsle och svinföda ("Samtiden" 1874 _No_ 40. Se i öfrigt rörande här beskrifna förhållanden den lilla skriften "Emigrantens Vän" af _H. Nisbeth_).

[17] "Samtiden" 1873 _No_ 38 samt 1874 _No_ 40.

[18] Äfven från rikets vestra delar försiggår en dylik utvandring till Norge. Enligt statistiska uppgifter är antalet svenskar i Danmark och Norge omkring _tio_ gånger så stort som antalet af i Sverige sig uppehållande danskar och norrmän.

[19] Jemför rörande hela denna framställning kungl. maj:ts befallningahafvandes i Kronobergs län berättelse för åren 1871-75, särskildt den deri intagna redogörelsen af kyrkoherden _Kronblad_ i Linnaryd.

[20] I båda länderna tillsammans öfver 50,000 mot sammanlagdt omkring 5,000 norrmän och danskar i Sverige. (Almanach de Gotha 1882.)

[21] Liksom för att gifva stöd åt detta påstående hafva i tidningar, hvilka ifrigast bestridt riktigheten af den i det följande försökta förklaringen af emigrationen, en mängd andra dylika blifvit uppstälda, hvilka ej mindre afvika sinsemellan än från den af mig föreslagna. Sålunda hafva två tidningar, hvilka hvar på sin ort åtnjuta stort anseende, båda funnit orsaken till det onda ligga i tullagstiftningen, med den skilnaden blott, att den ena önskar tulltaxans förändring i frihandelsvänlig riktning, den andra i skyddsvänlig. Ett annat, antagligen liberalt blad menar, att utvandringen snart skulle upphöra, derest "nödiga reformer" vidtoges (_hvilka_ reformer, nämnes ej); en konservativ tidning åter finner utvandringens orsak i det missnöje, som inom landet alstras genom de liberala bladens ideliga rop på reformer o. s. v. Det må ursäktas mig, om jag af denna mina motståndares oenighet snarast finner mig styrkt i min mening, ty, under det att det åtminstone är en möjlighet, att de alla kunna hafva misstagit sig, är det deremot logiskt otänkbart, att de alla kunna hafva rätt.

[22] En dylik uppgift (flera kunna antagligen insamlas) finnes i kungl. maj:ts befallningshafvandes för Gotlands län berättelse för åren 1866-70, hvari förmäles, att under den dåvarande starka utvandringen emigrantantalet varit betydligt öfvervägande inom de socknar, der separatistiska rörelser nyss förut förekommit.

[23] Härmed åsyftades en af hr S. A. Hedin i skattekomitéen väckt motion, att separatister, som utträdt ur vår statskyrka, skulle vara befriade från att lemna skattebidrag till denna. Hvilket öde denna motion sedermera fått, är mig obekant.

[24] De här närmast följande betraktelserna bilda väl också, strängt taget, en utflygt från ämnet, hvilken föranledd som den var af några vid tiden för föredragets hållande eller kort förut i hufvudstaden timade tilldragelser, här må benäget ursäktas.

[25] Båda dessa, föga värdiga yttranden hafva helt nyligen varit synliga i tryck.

[26] _August Blanche_, Jenny eller Ångbåtsfärden. Samlade teaterstycken. Del II. Sid. 387.

[27] Fattigvårdsfrågan, fjerde artikeln.

[28] Folkökningen är sålunda att uppfatta såsom utvandringens _verkande_ orsak. Men _förmedlande_ orsaker finnas äfven, och som den förnämsta bland dessa må räknas nutidens förbättrade samfärdsmedel, ock en allmänt spridd kännedom om förhållandena i Amerika. Häraf förklaras, att samma omständigheter, som nu föranleda till utvandring, i forna tider åstadkommit något annat t. ex. farsoter och i allmänhet en förhöjd dödlighet. Sådant är ännu tillståndet i Ryssland, hvilket land, kan man väl säga, har sitt Amerika i sina kyrkogårdar, dit det årligen sänder ett ända till dubbelt större antal af sina invånare, än hos oss numera är vanligt. (Jfr. _Hellstenius_, Jemförande Befolkningsstatistik sid. 113.) Att vid jemförelse med dylika "medel mot öfverbefolkning" utvandringen är en välsignelse, skall naturligtvis ej förnekas.

[29] _Aug. Andrée_, Föredrag om de dåliga tiderna och deras orsaker.

[30] Grunddrag af Sveriges Befolkningsstatistik. Tab. _No_ 3.

[31] Till följd af utvandringen torde antalet i verkligheten nu hafva nedbragts till 720 à 730,000 (siffran är ytterst osäker, och beror endast på en lös uppskattning, då några detaljerade uppgifter naturligtvis ännu ej föreligga), hvadan således den verkliga ökningen inom nämda åldersgrupp skulle hafva skett i endast föga starkare proportion än inom befolkningen i dess helhet.

[32] _W. E. Svedelius._ Förut anförda arbetet sid. 389.

[33] Följaktligen också långsammare än landets folkmängd i det hela.

[34] Det är härmed ej meningen att påstå, att det alltid skulle vara de allra fattigaste, som begifva sig till städerna eller utvandra. Sammanhanget med folkökningen är dock oftast omisskänneligt. Ett ytterst vanligt fall är t. ex. följande. En hemmansegare dör, efterlemnande flera barn. Endast en af sönerna kan sjelf bosätta sig på gården, men då han i verkligheten endast eger en mindre del deraf, kan det sålunda lätt hända, att egendomen blir till fem sjettedelar eller mera skuldbelastad, hvadan han merendels ej kan föda sig på den. Följden häraf blir, att gården måste säljas och penningarne delas. Det arf, som nu kommer på hvars och ens lott, är i allmänhet för litet att medgifva inköpet af egen gård, men måhända tillräckligt att i närmaste stad eller köping öppna en liten handel, såvida arftagarne ej föredraga, att vända sig till det land, der jorden är billigare: Amerika. Saken är verkligen mycket enkel, och borde för sin enkelhets skull kunna tros, men enligt en tidnings påstående lär det vittna om "feghet" att söka intala det uppväxande slägtet, att 1/6 icke är eller kan vara = en hel eller 1/2.

[35] _Gustav Rümelin_, Zur Uebervölkerungsfrage.

[36] Ett längre utdrag finnes intaget i det bekanta arbetet Statistik öfver Sverige af Carl af Forsell.

[37] Egendomligt är att den ofvanstående uppfattningen af fattigdomens orsaker lär hafva omfattats af framlidne konung Karl XV, om eljest ett för ej länge sedan i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning återgifvet samtal mellan honom och en frisinnad publicist är autentiskt.

[38] En ytterligare mildring af några bland dem, t. ex. försvarslöshetsstadgarne synes tvärtom i hög grad vara påkallad af rättvisans och billighetens kraf, ehuru dermed då också ett af de sista återstående lagliga banden på folkökningen bortfaller.

[39] Äfven för den följande något för speciela utflygten anhåller författaren om benägen tillgift--hellre än han utelemnar den.

[40] Af den manliga befolkningen öfver 20 år lefver i riket i dess helhet mer än en tredjedel ogift, men särskildt i Stockholm betydligt öfver hälften, och qvinkönet är härvidlag ännu sämre lottadt. Så länge detta förhållande fortfar, kan man utan öfverdrift påstå, att alla sträfvanden till sedlighetens höjande i hufvudstaden skola gagna till intet; eller snarare till mindre än intet, ty, om såsom nu alla bättre krafter äro upptagna af ett välment, men enligt sakens natur ofruktbart _ifrande_ mot osedligheten, blir utsigten för mera genomgripande åtgärders vidtagande härigenom tydligen förminskad.

[41] Rörande frågans medicinska detaljer, se t. ex. den lilla skriften Lagen för Folkökningen af Mrs Annie Besant, sv. öfv.

[42] I skriften Svar till mina Granskare.

[43] Enligt denna åsigt skola de yttre tecken, af hvilka den process åtföljes hvarigenom den qvinliga organismen göres mottaglig för befruktning, icke, såsom man förr trott, utgöra ett förberedande moment i denna process, utan tvärtom vara att betrakta såsom dess afslutning, eller snarare som ett efterspel, af hvars uppträdande man t.o.m. kan sluta, att den för konception gynsamma tidpunkten fått gå förbi, utan att befruktning derunder egt rum. Är denna uppfattning riktig, och vissa fakta inom obstetriken och gynekologien sägas tala härför, skulle följaktligen tiden omedelbart efter menstruationen företrädesvis vara den, under hvilken äktenskapligt umgänge kunde ega rum, utan att makarna behöfde frukta en ovälkommen tillökning af sin familj. Tyvärr herskar på hela detta område ännu mycket dunkel, hvilket måhända ej skall kunna skingras, förr än qvinnorna mera allmänt än nu sjelfva egna sig åt medicinska studier, en sak som bland åtskilliga gynekologer är ett ifrigt eftersträfvadt önskningsmål.

[44] Man skulle kunna invända, att läkare, hrilka i sin praktik så ofta hafva att sysselsätta sig med _följderna_ af en alltför oinskränkt fruktsamhet, mera sällan rådfrågas om sättet att förekomma en sådan, åtminstone af personer tillhörande de fattigare klasserna. I detta senare fall torde dock ett motsatt förhållande ega rum med utöfvarne af ett med läkarens beslägtadt yrke, hvilket också förutsätter en viss grad af medicinsk utbildning. Jag menar den vigtiga, öfver hela landet spridda klass af qvinnor, som biträda vid förlossningar. Dessa komma under utöfningen af sitt kall i beröring med snart sagdt alla barnaföderskor i landet. Det vore då för dem en lätt sak, derest icke sådant af den allmänna meningen eller dem, som gifvit sig ut för att föra dess talan, stämplades såsom misstänkt eller förkastligt, att åt dessa sina patienter, hvilka både äro i största behof af och antagligen äfven mest mottagliga för detta slags lärdomar, meddela sådana upplysningar, som kunna sätta dem i stånd att undvika ett allt för ofta förnyadt hafvandeskap. Iakttoges detta, skulle man måhända mindre ofta få höra omtalas den sorgliga handtering, hvilken nu af åtminstone några medlemmar (antagligen de sämsta) af detta stånd i smyg bedrifves, men uppenbarligen endast i sällsynta undantagsfall kommer under allmänhetens ögon och lagens dom.

[45] Ett dylikt, mycket omtaladt rudiment är t. ex. blindtarmens masklika bihang, som hos menniskan och flera andra vertebrater är till alls ingen nytta men stundom till skada för organismen (inflammationer deri förorsaka ej sällan döden), hvaremot det hos andra djur uppnår samma storlek och eger lika stor betydelse som sjelfva magsäcken.

[46] Man skall måhända vilja frånkänna mig rättigheten att tala i religionens namn, sedan jag nyligen i tidningarna varit upptagen på listan öfver de personer, hvilka på ett möte i Stockholm lära hafva varit med om att, såsom det heter, söka "afskaffa gudsbegreppet". Mina yttranden vid detta tillfälle gingo emellertid endast ut på, att förorda fördragsamhet mot och så vidt möjligt samarbete med olika tänkande. I hvarje fall har jag aldrig uttalat något tvifvel om den kristna _moralens_ principiela sanning, hvilken jag tror mig skatta lika högt som någon. Men visserligen hyser jag den åsigten, att denna moral både kan och bör grundas på ett allmängiltigare och derigenom fastare underlag än de trosföreställningar, som hos vår religions stiftare åtföljde och till en del äfven uppbar densamma. Det är sant, att några bland dessa trosföreställningar (långt ifrån alla) än i dag omfattas af flertalet menniskor, åtminstone i vårt land. Men endast undantagsvis eger denna tro den värma och uppriktighet, hvarigenom den skulle kunna bli en pålitlig ledstjerna för deras sedliga lif. Detta är derför merendels lika obestämdt i sina principer som vacklande i sina yttringar, emedan dess verkliga grund helt enkelt är vanan att handla på samma sätt som alla andra, men vanan påtagligen endast i vanliga fall kan leda oss till det rätta. Jag fruktar också ej att göra mig skyldig till en ohållbar paradox, då jag påstår, att åtskilliga fritänkare, t. ex. våra dagars positivister (huru mycket än må vara att invända mot Comte's system) äro långt uppriktigare och derför också mera verksamma _kristna_, än mängden af dem, som pryda sig med det kristna namnet.--

En utförligare framställning af hvad här endast kunnat antydas finner man i J. S. Mill's religiösa och moraliska skrifter t. ex. afhandlingen Om Friheten samt de ännu ej på svenska utgifna Utility of Religion och Utilitarianism.

[47] År 1867 utgjorde antalet 0-10-åriga omkring 1,036,000, det dittills högsta antalet, hvilket sedan under ett helt årtionde icke på nytt uppnåddes.