Part 8
[48] I en uppsats i Nordisk Tidskrift (1881 häft. 7 och 8) rörande dödlighetsstatistiken, författad af hr H. Westergaard, en dansk statistiker, påpekas nödvändigheten af, att de nordiska ländernas befolkning tid efter annan "uttunnas" genom emigration, derest ej dödligheten på nytt skall stiga. På detta sätt säges man tills vidare kunna "undvika pinsamma diskussioner, för hvilka tidsmedvetandet ännu ej är moget". Svårligen kunna väl dock dylika diskussioner vara mera pinsamma än det, som man med dem åsyftar att afhjelpa, och då emigrationen omöjligen kan betraktas som ett obetingadt godt medel mot överbefolkning, synes allt skäl vara för handen, att vi redan nu gripa oss an med att diskutera andra. Att dröja dermed till dess tidsmedvetandet blifvit moget, är att uppskjuta saken till en obestämd framtid. Ännu aldrig har väl "tidsmedvetandet" förklarats moget för diskussionen af någon viss fråga, innan denna diskussion i verkligheten redan pågått några årtionden--eller några århundraden.
[49] I ett enskildt, särdeles välvilligt bref till mig, genom hvars omnämnande jag ej anser mig begå någon ogrannlagenhet, betonar författaren ytterligare denna sista omständighet och tillägger, att enligt hans åsigt diskussionen öfver denna fråga rätteligen tillhör ett annat område än statistiken. Detta må till en del medgifvas; och att författaren haft aktningsvärda och för honom sjelf tillfyllesgörande motiv för sina uttalanden, har jag aldrig tillåtit mig betvifla. För den stora allmänheten skall dock ett yttrande, som förekommer i en af Statistiska Centralbyråns publikationer, gerna te sig som vetenskapens sista ord i frågan, och följaktligen lätt kunna komma att på dess omdöme utöfva ett ödesdigert inflytande. Denna farhåga utgjorde anledningen till det försök till motkritik, som jag vid föredraget framstälde och här i hufvudsak upprepar.
[50] Jemför framställningen häraf i de på svenska utgifna kapitlen ur Mill's Political Economy: "Om orsakerna till arbetslönernas förändringar etc".
[51] Kursiveradt af mig.
[52] De yttranden af Bertillon, som här åsyftas, återfinnas i de af honom för Littrés och Robin's Dictionnaire de Médecin författade artiklar i medicinsk statistik. Enligt en annan uppgift, hvars riktighet jag ej kan betvifla, ehuru jag icke varit i tillfälle att kontrollera den, skall Bertillon i sina öfriga skrifter icke uppträda som en lika afgjord vän af den långsamma folkökningen i Frankrike, utan snarare beklaga denna. Om och i hvad mån denna motsägelse låter förklara sig, är mig obekant.
[53] Den bekante, för ej länge sedan aflidne utgifvaren af Journal des Économistes (hvilken tidskrift nu redigeras af den ej mindre Malthus-vänliga de Molinari). I förbigående sagdt synes tillvaron af denna, Frankrikes äldsta och mest ansedda nationalekonomiska tidskrift, nästan utgöra en hemlighet för den svenska pressen. Åtminstone skall man fåfängt spana efter något citat derur, under det deremot den af sanguinikern Leroy Beaulieu redigerade Économiste Français flitigt användes såsom källa.
[54] _Zur Uebervölkerungsfrage_ (Reden und Aufsätze. Neue Folge. 1881). Af denna uppsats (hvilken, såsom jag hoppas, snart i sin helhet skall bli tillgänglig i svensk öfversättning) har ett kortare utdrag för någon tid sedan stått att läsa i en af huvudstadens dagliga tidningar. Detta utdrag lemnade dock en ganska oriktig föreställning om skriftens innehåll och syfte. Författaren göres till en förtviflad pessimist, som ej ser någon annan bot för den hotande öfverbefolkningen än det sig sjelft förtärande eländet. I sjelfva verket anges emellertid i skriften helt andra och mera hoppgifvande botemedel, hvilka den ifrågavarande tidningen dock, antagligen af undseende för sina läsares blygsamhet, förtiger. Att afhandlingen icke dess mindre är hållen i en ganska missmodig ton härrör från författarens på erfarenhet och kännedom om menniskonaturen grundade farhåga, att hans och andras liknande varningar ännu länge skola förblifva en ropandes röst i öknen.
[55] En af Rümelins hithörande uppsatser bär i sjelfva verket titeln: "Unbehagliche Zeitbetrachtungen".
[56] I artikeln står 1879, hvilket af sammanhanget att döma antagligen är skriffel. 1879 års utvandring var för öfrigt jemförelsevis mindre betydlig. _K. W._
[57] Exempelvis förekommer detta påstående i den i förordet omnämda Grundlinier till Nationalekonomiken af d:r J. A. Leffler, sid. 112.
[58] Se Kristofer Janssons målande skildringar häraf i det förut anförda arbetet, fjerde föredraget.
[59] Se t. ex. den förut citerade Grundlinier till Nationalekonomiken, sid. 111.
[60] En granskare af mitt föredrag i en numera upphörd tidning kallar detta att "öfvergå till mera civiliserade födoämnen".
[61] "Är överbefolkning i Sverige orsak till fattigdom?" af L. A. Hamilton.
[62] Vill man se denna beklagliga brist på verklig sympati och gemensamhetskänsla i dess kanhända mest stötande form (enär afsigten just skulle vara att betyga motsatsen), då må man exempelvis betrakta den särdeles i våra stadssamhällen tid efter annan utbrytande agitationen för nykterhetens befrämjande bland arbetarebefolkningen. (Icke att förblanda med den glädjande sjelfverksamhet i samma riktning från arbetarnes egen sida, som på de senare åren har egt rum!) Man uppsätter petitioner till stadsmyndigheterna, samlar underskrifter, utlyser möten till de förras diskuterande (egendomliga diskussioner, der någonting annat än ett lofprisande af de föreslagna åtgärderna hvarken är afsedt eller skulle anses passande), lysande debattörer öfverbjuda hvarandra i vältalighet för att bevisa det gagneliga--för den allmänna ordningen och dess öfvervakande, för fattigvården, för arbetarne sjelfva och deras familjer--i ett förminskande af antalet krogar. Och medan man så äflas--naturligtvis i en god om än långt ifrån oegennyttig afsigt--att i möjligaste mån utestänga arbetaren från hvad han betraktar såsom njutning och förströelse, _yttras icke ett ord_ om de lokaler af alldeles samma syfte, endast af ett vanligen mångdubbelt större utrymme, hvarmed de förmögnare samhällsmedlemmarne sjelfva äro försedda, och hvilkas antastande troligen skulle betraktas såsom ett helgerån. Ingen synes tänka på, att det goda, som reformen möjligen kan medföra, tilläfventyrs flerfaldigt uppväges af den ovilja och bitterhet, som ett dylikt sjelftaget förmyndarskap, en så skrymtaktig omtänksamhet nödvändigtvis måste framkalla hos dem, som derför göras till föremål.