Part 6

Utvandringen i och för sig bevisar ingenting. Hennes allmänna grund är--såsom ock föreläsaren riktigt framhöll--sträfvandet hos individerna att skaffa sig en bättre ställning--men här är att tillägga: och på lättare sätt än de inse, att det kan ske hemma. Om ett land erbjuder ovanligt rika hjelpmedel för att taga sig fram, om vägen dit är lätt och billig att fara, om många rest den vägen förut och haft framgång, så är det väl icke underligt, att man öfvergifver sin mindre gynsamma ställning hemma och reser efter för att sjelf söka sin lycka--på det hela taget icke underligare, än att en man, som redan har en plats, på hvilken han eger sin tarfliga utkomst, gerna antager en plats i en annan ort, som gifver honom högre lön. Vid tal om anledningarna till en senare tids ökade utvandring torde icke alltid till fylles framhållas den lätthet och trygghet nutidens stora emigrantångare erbjuda för öfverfarten i jemförelse med segelfarten för några årtionden sedan, vidare mängden af dem, som redan farit öfver och hvilkas föredöme manar till efterföljd, slutligen den täta brefvexlingen. Ju flere der borta på andra sidan hafvet locka, och ju lättare färden dit är, dess lösare sitter den obemedlade här hemma på sin torfva. Ödena, han går till mötes, äro icke så dunkla som förr, landet icke så främmande.

Om mycken nöd till regeln drefve den svenske emigranten hemifrån, liksom fallet i synnerhet förr var med den irländske, så kunde möjligen öfverbefolkningens tillvaro anses bevisad; men så är det icke. Det är dess värre icke de torftigast lottade, som utvandra.

Men att den stora mängden af utvandrare lemna, eller åtminstone tro sig lemna, knappare lefnadsvilkor för att vinna rikligare, det är riktigt, och deraf får man utan tvifvel draga den slutsatsen, som just icke utgör någon ny sanning, att Amerika för närvarande bjuder bättre och lättare tillfälle till utkomst än vårt fädernesland."

Jag tillåter mig här några invändningar. Då författaren yttrar, att det "dess värre icke är de torftigast lottade som utvandra", tänker han uppenbarligen endast på utvandringen till Amerika. Det icke alldeles obetydliga antal svenskar, som årligen utvandrar till våra närmaste grannländer utgöres verkligen, så vidt man vet, af personer tillhörande de allra fattigaste klasserna. Men, oafsedt detta, har ju författaren i det föregående sjelf medgifvit, att om de mest nödlidande icke emigrera, så sker detta helt enkelt emedan de "icke kunna komma någon hvart", och det förefaller då onekligen något besynnerligt, att han nu andrager sagda omständighet såsom talande _emot,_ att i vårt land nöden skulle vara orsak till utvandringen. Med lika mycket skäl kunde man ju försöka gendrifva den nog allmänna åsigten, att det är hungern, som förmår menniskor att äta sig mätta, genom påpekande af det sakförhållande, att en stor klass hungriga, och just de allra hungrigaste, faktiskt nästan aldrig äta sig mätta--emedan de icke hafva något att äta.--

Jag vänder mig nu till slutorden. Det är icke någon ny sanning, säger författaren, att tillfällen till utkomst äro lättare att finna i Amerika än i vårt fädernesland. I förbigående sagdt får man dock ännu alltjemt höra denna sanning med mycken liflighet bestridas; eller hvad betyda eljest sådana uttryck som de af mig anförda "förvillelse", "folksjukdom" m. fl., använda för att beteckna lusten att resa till Amerika? Att den nämda "sjukdomen" skulle vara "till döds", säges väl icke uttryckligen men förmodligen är ej heller meningen, att den skulle höra till det slags åkommor, som väl genomgångna pläga medföra en varaktig förbättring af helsan. Emellertid må man kunna hoppas, att den sundare och mera opartiska uppfattning af förhållandet, som artikelförfattaren visar sig ega, efter hand skall göra sig mera allmänt gällande; och i det hela taget tror jag, att det mesta af hvad han här ofvan yttrat är fullkomligt riktigt och sant. Men dermed är den vigtigaste delen af frågan dock ännu ej vidrörd. _Att_ förhållandena i Amerika i många afseenden äro bättre än här hemma, behöfver man just icke mer än ögon för att kunna se; men _hvarför_ äro de detta? Man far ju numera icke till Amerika för att hemta skatter af ädla metaller, man reser dit i afsigt att der återupptaga alldeles samma sysselsättningar, som man dref i hemlandet. Hvarför lönar sig då arbetet bättre der än här? Äfven i Amerika gäller väl dock lagen om prisets bestämmande genom förhållandet mellan tillgång och efterfrågan äfvensom den s. k. "minsta medlets lag". Om tjenstfolk och arbetare derstädes bättre betalas af sina husbönder och arbetsgifvare, lär sådant näppeligen bero på någon öfverströmmande välvilja å de senares sida; det vore underligt, om icke de i likhet med andra menniskor ville med minsta möjliga kostnad erhålla största möjliga valuta. Orsaken måste då ligga deri, att det i Amerika ännu är _ondt_ om tjenstfolk, och att tillgången på yrkesarbetare der icke lika fullständigt täcker efterfrågan, som fallet är här hemma. Vända vi oss till jordbruket, der olikheten ej är mindre påtaglig, skall man måhända hänvisa på fruktbarheten hos en jord, som under flera år efter upptagandet icke ens kräfver gödsling för att bära rika skördar. Detta argument är obestridligt, men fördelen borde väl dock i någon mån uppvägas af den att i ett redan välbebygdt land få tillgodogöra sig frukten af många föregående generationers arbete. Det är helt visst icke någon småsak att långt borta i en ödemark för första gången bryta bygd. Men det finnes ännu en annan och vigtigare olikhet. I Amerika kan hvar och en för en ringa penning erhålla så mycket jord, om än afsides belägen, som han orkar bruka. Men i ett gammalt land får i regeln en stor del af den jordbrukande befolkningen med hundratals dagsverken om året betala rättigheten att för egen räkning beså och skörda några få tunnland stenbunden skogsmark. Också händer det i Amerika, när lyckan är god, att nybyggaren, som under de första åren tillbragte sina nätter i en eländig jordkula, till sist blir i stånd att bygga sig ett praktfullt tvåvåningars palats,[58] medan den, som här hemma börjar i en jordkula, onekligen har all utsigt att få sluta sina dagar i denna eller i en liknande.

Jag hängifver mig ingalunda åt den föreställningen, skulle ej heller vilja uppväcka den hos andra, att genom en minskad konkurrens arbetslönerna här hemma skulle kunna stiga till hvilken höjd som helst, eller arrenden och dagsverksskyldigheter bringas att alldeles försvinna. Men sannolikt erfordrades icke heller mer än en helt ringa förändring till ett bättre för att i ansenlig grad minska utvandringen. Ty för det första äro exemplen af en så lysande framgång som den nyssnämda äfven i Amerika undantag; och för det andra, ehuruväl de menskliga behofven sägas vara outtömliga, är det dock sällsynt, att någon ej känner sig tillfredsstäld af en lefnadsställning, som hans uppfostran kommit honom att betrakta såsom målet för hans ärelystnad. Slutligen spelar också fosterlandskärleken, kanske företrädesvis just hos de obildade, en rol, som man gör orätt i att underskatta. Det är kännetecknande, att egentlig massutvandring hos oss endast egt rum efter tider af ovanligt ekonomiskt betryck, och endast i mindre grad synes föranledd af ljusare utsigter i Amerika. Författaren söker göra troligt, att frågan om utvandring för arbetaren helt enkelt ställer sig så: "bör jag ej utbyta min tarfliga plats här hemma mot en bättre i Amerika?", men det torde vara långt antagligare, att det _afgörande_ spörsmålet för de flesta i stället erhåller följande formulering: "bör jag ej skaffa mig en plats i Amerika, eftersom jag här hemma icke tyckes få någon?"--Författaren yttrar vidare:

--"För öfrigt, om synnerligen svår knapphet att lefva verkligen vore anledning till den svenska utvandringen, månne väl tillvaron af öfverbefolkning dermed vore så säkert bevisad? Ett exempel visar tydligt nog motsatsen: Det kan ju icke nekas, att massan af ryska folket lefver i mycket knappare vilkor och uslare skick än mängden af svenskar. Men hvem vill påstå, att Ryssland är öfverbefolkadt? Tvärt om råder blott en mening derom, att detta lands befolkning är allt för tunnsådd."

Vi närma oss nu den egentliga tvistefrågan; men då diskussionen på denna punkt synes vilja löpa ut i en ordstrid eller en begreppsförvexling, är beklagligtvis föga utsigt för handen, att den skall kunna bringas till ett för båda parterna tillfredställande slut.--Att nöd och elände, svår knapphet att lefva _kunna_ bero på andra orsaker än öfverbefolkning är en sats, som i sin abstrakta allmänhet naturligtvis ej kan förnekas. Men å andra sidan finnes ej heller veterligen på de ekonomiska vetenskapernas nuvarande ståndpunkt något tecken, som mera direkt tyder på öfverbefolkning än den omständigheten, att nöden och eländet hårdnackadt motsätta sig civilisationens alla ansträngningar till deras afhjelpande. Och då författaren i början på nästa stycke säger, att man "ej torde kunna tala om öfverbefolkning i ett land, förr än alla dess hjelpkällor äro tagna i bruk så långt inbyggarnes förmåga sträcker sig", ger han uppenbarligen åt ordet öfverbefolkning en betydelse, som närmast synes egnad att förflytta detta omtvistade begrepp till chimerernas område. Kan öfverbefolkning ej sägas vara för handen, förr än alla tänkbara förbättringar och reformer blifvit vidtagna, då är det säkerligen bäst att aldrig vidare använda ordet; men det hindrar naturligtvis ej, att i afvaktan på alla dessa förbättringar den öfvertaliga befolkningen svälter ihjel eller utvandrar. I nationalekonomiska handböcker[59] plägar eljest den definition gifvas, att _relativ_ öfverbefolkning är inne, så snart folkmängden _faktiskt_ ökats hastigare än tillgången å befintliga underhållsmedel, och får denna definition gälla, vågar jag tro mig hafva i föredraget med fullgoda skäl styrkt, att _åtminstone en partiel_ dylik öfverbefolkning under det sista årtiondet egt rum, nämligen inom just de åldersklasser, som mest bidraga till utvandringen, äfvensom hafva uppvisat sannolikheten af, att ett dylikt förhållande äfven i den närmaste framtiden är att motse.

Att söka jemförelsepunkter med vårt eget lands förhållanden i det oss så olika Ryssland, hvars statistik dessutom är så föga bearbetad, anser jag temligen ofruktbart. Om verkligen--hvilket är mig obekant--"det blott råder en mening om, att Rysslands befolkning är alltför tunnsådd", beror måhända denna mening helt enkelt derpå, att vi från det högre kulturens trappsteg, som vi väl onekligen intaga, se eller tro oss se, att Ryssland med en mera upplyst befolkning samt under en friare styrelseform, skulle kunna långt bättre än som nu sker använda sina rika hjelpkällor. Men från dessa möjligheter måste man se bort, om det gäller att fälla ett opartiskt omdöme: civilisationens frukter skola i Ryssland ännu behöfva lång tid för sin mognad, och om detta besinnas, tror jag ej, att någon med fog kan påstå, att det europeiska Ryssland i närvarande stund lider mindre af överbefolkningens onda än något annat land i Europa. Nativiteten är der betydligt högre än i något annat europeiskt land; men det är långt ifrån, att folkmängdstillväxten skulle ske i en deremot svarande proportion, ty en stor del af dessa nyfödda synes knapt kommen till verlden i annat ändamål än att strax åter försvinna från jordens yta. En stark dödlighet plägar dock i allmänhet anses för ett öfverbefolkningsfenomen. Äfven menniskolif vårdslösas, när tillgången derpå är öfverflödande. Och att samma orsak i förening med andra är i stånd att framkalla äfven _politiskt missnöje_ af den mest våldsamma karakter, är en sanning, som skulle kunna bevisas med ej få exempel ur historien.

Men vi låta författaren ha ordet.

--"Man torde icke kunna tala om öfverbefolkning i ett land, förr än alla dess hjelpkällor äro tagna i bruk så långt som inbyggarnes förmåga sträcker sig, lika litet som man kan säga, att en gård icke föder sin man, så länge gårdens brukning lemnar någonting öfrigt att önska. Är det svenska jordbruket så uppdrifvet, att den redan nu odlade jorden icke kan förmås att gifva något mera? Är här ingen oodlad, men odlingsbar mark qvar att taga vara på? Är vår industri den hon kunde och borde vara med våra stora naturliga tillgångar af malm, virke och vattenkraft? Har vår handel begagnat fördelarne af landets läge så som de kunde brukas? Finnas inga skattereformer qvar att utföra till bättrande af de mindre bemedlades lefnadsförhållanden? Finnas inga tullar att sänka och borttaga för att gifva billigare föda och billigare kläder samt lyftning åt skyddade industrigrenar, hvilka lida under afstängningen från den utländska konkurrensen, och åt icke skyddade, som tyngas genom behofvet af de skyddades tillverkningar? Är tillräckligt gjordt i uppfostran, i undervisning och i det offentliga meningsbytet för väckande af industriel företagsamhet och begåfning?

Jag har redan yttrat mig angående den första punkten. Den der uttalade åsigten hvilar på en förvexling af begreppen _absolut_ och _relativ_ öfverbefolkning--en ytterst vanlig missuppfattning, som det dock varit något öfverraskande för mig att återfinna hos den ärade artikelförfattaren. Det är med det _nuvarande_ tillståndet på det ekonomiska området eller med det i den närmaste framtiden sannolika--icke med sagda tillstånd _plus_ alla möjliga, abstrakt tänkbara förändringar och förbättringar--som befolknings-siffrorna böra jemföras, om man skall kunna komma till någon insigt om, huruvida öfverbefolkning hotar.--Så länge icke denna grundsanning är insedd och erkänd, är det nästan lönlöst att diskutera detaljfrågor, hvilka dessutom för sitt utredande förutsätta specialkunskaper, hvaraf jag för min del ej är i besittning. För att likväl ej anses ha förbigått något af vigt vill jag försöka att i korthet granska de här ofvan föreslagna åtgärderna hvar för sig. Min mening är härvid blott att söka visa huru föga dylika åtgärder, möjligen med undantag af den sista omnämda, äro egnade att åstadkomma någon sådan _radikal_ förbättring af det nuvarande tillståndet, att emigrationen härigenom skulle för framtiden kunna förebyggas eller ens väsentligen minskas.

Skattereformer, huru önskvärda och välbehöfliga de än i andra afseenden må vara, producera likväl i sig sjelfva ingenting. Att på grund af fattigdom befria en person från ett eljest rättvist skattebidrag, är ju tydligen i grunden ingenting annat än att af allmänna medel tilldela honom ett fattigunderstöd, motsvarande skattens belopp. Men åtgärden medför då också alldeles samma olägenheter som hvarje annat fattigunderstöd, nämligen att verka såsom en uppmuntran till hastigare folkökning inom de fattigare klasserna, måhända till och med som ett direkt premium på denna; och genom den stigande konkurrensen skall det då inträffa, att den fattiges ställning, ehuru han icke längre betalar skatt, ej blir bättre än förut, medan han nödgades erlägga sådan. Äfven de mest genomgripande skattereformer i syfte att lägga denna tunga mera uteslutande på de förmögna och bergade, skola, om ej samtidigt några åtgärder vidtagas för att förebygga en allt för hastig folkökning, väl kunna göra de rika mindre rika, men aldrig, om ej för ögonblicket, afhjelpa de fattigas fattigdom.

Äfven tullars sänkande eller höjande kan ej gerna räknas till produktionsmedel i egentlig mening. Jag afhåller mig alldeles från att uttala något omdöme öfver den förmodade "lyftning", som tullskyddets borttagande skulle tillskynda de "industrigrenar, hvilka lida under afstängningen från den utländska konkurrensen". I den högt lågande striden mellan frihandel och protektionism är det för den, som vill vara neutral, ej rådligt att ställa sig i skottlinien. Att åtskilliga af de nämda industrigrenarna, eller åtminstone deras utöfvare lida ganska mycket af den _inhemska_ konkurrensen är väl påtagligt--hjelpen skulle då ligga i att liksom låta den ena spiken drifva ut den andra ... Våra ojemförligt vigtigaste näringskällor, jordbruket, skogs- och jernhandteringen skola väl för öfrigt aldrig komma att röna synnerligt inflytande af någon förändring i tull-lagstiftningen, vår egen nemligen; att på en dylik förändring ställa obegränsande förhoppningar om en förbättrad ekonomisk ställning för befolkningens flertal synes mig derför vara att bygga på en alltför lös grund.

Men af en utveckling och en kraftig sådan äro icke dess mindre, enligt författaren, äfven dessa och samtliga våra näringsgrenar i stånd. Och deri måste man gifva honom rätt. Ännu återstå många tunnland att upplöja, innan hela den naturliga ängsmarken är förvandlad till sädesbärande åker. Ännu finnas kärrmarker att torrlägga, ännu sjöar att aftappa (dock är jag ej rätt säker om specielt sjö-aftappningen i den ärade artikelförfattaren eger någon vän). Och vår industri, vår handel, vår sjöfart, äfven dessa äro helt visst i stånd af väsentliga förbättringar.--Sant! Men göres då för närvarande på alla dessa områden alls intet? Kan man väl med fog anmärka något vid den uppblomstring, som industrien, handeln och sjöfarten (för att ej nämna våra öfriga samfärdsmedel) under de senaste decennierna undergått, om ej, att den varit alltför brådstörtad för att i längden kunna fortskrida efter samma måttstock? Och beträffande jordbruket vittnar ju hvarje årgång af hushållningssällskapens förhandlingar om, att landets sädesbärande areal år från år vinner en ej oansenlig förökning. Någon fara från detta håll synes således icke heller vara för handen om ej möjligen, att en allt för ensidig åkerbrukets utveckling kunde tvinga oss alla att blifva vegetarianer liksom kineserna.[60] Men med allt detta är fruktan för öfverbefolkning på intet sätt vederlagd, ty denna grundar sig ingalunda derpå, att utvecklingen af landets hjelpkällor står stilla, utan på, att sagda utveckling icke är eller kan tänkas blifva så snabb, som voro erforderligt för att kunna tillfredsställa de anspråk, som af folkökningen eller rättare den nuvarande nativiteten ställas på framtiden. Mera härom strax nedanför. Frågan är alldeles icke denna: "gå våra näringar framåt eller ej?" utan: "kan farten påskyndas eller ej?" Och hvad landets modernäring beträffar, känner jag för min del ingen omständighet, som skulle berättiga oss att besvara denna senare fråga med ja. Bland granskarne af en min föregående skrift, uppgifver en,[61] hvilken på detta område eger auktoritet, att den jemförelsevis långsamma utvecklingen af vårt jordbruk egentligen beror på svårigheten att öfverallt erhålla tillräckligt med folk. Här bör naturligtvis underförstås, om ej meningen skall blifva obegriplig, att man har svårt att erhålla tillräckligt med folk _till det pris_, som skulle kunna göra nyodlingar eller andra förbättringar _lönande_. En sänkning af arbetslönerna blir då till sist den egentliga grundvalen till förhoppningarna om en bättre framtid for vårt jordbruk, äfvensom i allmänhet för "det nationela arbetet". Men för den nationela arbetaren blefve samma framtid tydligen ej lika löftesrik. Det låter kanhända en smula trivialt att erinra om, det arbetet är till för arbetarens skull och icke tvärt om. Men det triviala i denna och dylika sanningar ligger egentligen deri, att de utgöra en obehaglig påminnelse om något,--som _borde_ vara, men icke är.

Den sista bland de framstälda invändningarne hvarken kan eller vill jag söka affärda lika lättvindigt som de föregående. Då författaren frågar: "Är tillräckligt gjordt i uppfostran, i undervisning o. s. v." måste man härtill svara ett obetingadt nej, och tillika med tacksamhet ihågkomma den ihärdiga och, vi böra hoppas det, ej alldeles fruktlösa kamp för ett bättre sakernas tillstånd härutinnan, som sedan länge förts i just den tidning, der den här återgifna artikeln förekommer, och af dess utgifvare. En förbättrad folkuppfostran i detta ords vidsträcktaste bemärkelse utgör i sjelfva verket den enda grund, hvarpå rättmätiga förhoppningar om ett verkligt och varaktigt framåtskridande kunna byggas. Och vare sig man ser på detaljerna eller på riktningen af det hela återstår på detta område ännu nästan allt att göra. Det myckna, som i den högre undervisningen endast går ut på att bibringa en ytlig prydnad för umgängeslifvet, borde lemna rum för grundligare vetande i mera nödvändiga ämnen. I den egentliga folkskolan skulle plats kunna beredas åt många nyttiga kunskaper, om man blott tilläte någon inskränkning i den myckna teologiska visdom, som der under tårar och suckar inplantas, i de allra flesta fall endast för att som en onyttig barlast kastas öfver bord, när den unge ändtligen står färdig att för lifvets seglats utrusta den farkost, hvars egentliga ankare och lifräddningsboj all denna dogmatik skulle hetas vara--eller för att, om den behålles, för lifvet grundlägga en mörk och otillgänglig fanatism. Men det vigtigaste af allt är dock--och här upprepar jag ett maningsord, som ofta stått att läsa i den aktade tidningens egna spalter--att hos det uppväxande slägtet, särdeles bland de bildade klasserna inpregla _aktning för kroppsarbetet, och dess utöfvare_. Vi måste lära hvarje uppväxande yngling--ty om den lärdomen icke inhemtas i barnaåren, är det sedan vanligen för sent--att den sotiga, nedsvärtade, illa klädda och illa närda arbetaren är hans like, hans jemlike i allt utom i tillfälliga företräden och lyckans gunst, och att hans lif är förspildt, om han vid dess slut ej har uträttat något för att lyfta denna sin vanlottade broder upp till sig. Frukten af sådana lärdomar skall säkerligen ej uteblifva äfven med afseende på de rent materiela förhållanden, som här närmast sysselsätta oss. Ty funnes blott hos de bildade i samhället ett verkligt begär att förbättra arbetsklassens ställning, skulle man helt visst snart blifva ense om de rätta medlen härför. Hos några finnes visserligen redan nu en dylik önskan, men endast såsom en tillfälligtvis uppflammande entusiasm, medan den i hvardagslag merendels är ganska slö och dåsig; hos de allra flesta åter kan man hvarken sön- eller hvardagar upptäcka något annat än en mer och mindre utpreglad motvilja eller likgiltighet."[62]

Slutet af artikeln har följande lydelse:

--"Sannerligen, det återstår mycket att göra på alla dessa områden--så mycket, att kanske intet annat land i Europa i närvarande tid är jämförelsevis så rikt på framtid som de båda skandinaviska; ty intet bland dem alla bär inom sig en sådan rikedom af ännu obrukade näringskällor. Det kräfves utan tvifvel ansträngning, andlig och kroppslig, att upptaga dem. Men här förefinnes då mera skäl att med godt mod och med blicken fästad på en löftesrik framtid gör sitt bästa än att klaga öfver en öfverbefolkning, som icke finnes till, och öfver en kamp för tillvaran, som i vårt land ännu mera utgör, eller borde kunna utgöra, en helsosam brottning mot en motsträfvig natur för att afvinna henne näring och vinst, än en hungerstrid om brödbiten menniskorna emellan."

Ja! det återstår mycket att göra. Och ehuru jag tyvärr ej i likhet med den ärade artikelförfattaren förmår att skåda den närmaste framtiden i en obetingadt rosenskimrande dager, tror jag likväl fullt och fast, att vi äfven framdeles skola häfda den aktade, om än jemförelsevis obemärkta plats, vårt land hittills intagit bland de europeiska statssamhällena. Men härtill kräfves visserligen något mera än godt mod och rika förhoppningar. --Om en köpman börjar sin aflur med endast godt mod, men utan kunskap i bokföring eller förstånd att afpassa sina finansoperationer efter storleken af sitt rörelsekapital, hvem beklagar honom väl, om han, innan året är till ända, spelar bankrutt? Men hvad man sedan gammalt fordrar af den enskildes ekonomiska verksamhet, nemligen förutseende och omtanke, det måste man äfven på ett mera framskridet stadium kunna fordra af samhället sjelft. Hvartill tjenar eljest nationalekonomien? Hvartill tjenar statistiken?