Part 1

Produced by Martin Ågren, Tapio Riikonen and PG Distributed Proofreaders

OM UTVANDRINGEN, DESS BETYDELSE OCH ORSAKER

Föredrag, hållet i Stockholm den 25 och den 28 November samt i Upsala den 3 December 1881

AF KNUT WICKSELL

Med ett bihang.

ALBERT BONNIERS FÖRLAG, STOCKHOLM, 1882.

Föreliggande uppsats utgör med några smärre förändringar och tillägg innehållet af ett föredrag, som förliden höst af mig några gånger hölls i Stockholm och Upsala. Lika litet som mina föregående småskrifter rörande befolkningsförhållandena kan denna göra anspråk på något egentligt vetenskapligt värde. Mina studier i hithörande ämnen äro alltför obetydliga, för att jag åt den här behandlade, vigtiga frågan skulle kunnat gifva den omsorgsfulla och grundliga utredning, som den utan tvifvel förtjenar, och jag gerna velat vara i stånd att lemna. Men då den uppfattning af ämnet, hvarifrån jag utgått, och om hvars riktighet i hufvudsak jag fortfarande är lifligt öfvertygad, i vårt land för närvarande icke räknar någon enda mera betydande försvarare[1] (under det den af utlandets mest framstående skriftställare på detta område sedan länge uppmärksammats) har jag trott att äfven en bristfällig framställning deraf vore att föredraga, framför att hela saken fortfarande skall vara undanskymd och för de flesta okänd.

Med undantag af ett såsom bihang medföljande svar på en kritik i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning har jag ej ansett lämpligt att inlåta mig i någon polemik mot de anmärkningar, som af några tidningar framstälts mot mitt föredrag. Flera af dessa anmärkningar grunda sig på missuppfattning af det sagda, till någon del kanske beroende på bristande tydlighet i den muntliga framställningen. Rörande dessa, hänvisar jag derför till sjelfva boken. Andra åter äro af den beskaffenhet, att jag tills vidare måste tvifla på, det de varit framstälda i god tro. Framförallt gäller detta om de kritiker af mitt föredrag, som varit synliga i två af hufvudstadens veckotidningar. Den ena af dessa, som lär vara landets mest spridda tidning, uppträder nu och i de häftigaste ordalag mot åskådningar, som tidningen sjelf för omkring ett år sedan gjorde till sina, utan att omkastningen på något sätt är motiverad; i den andra tidningen åter--"Sveriges trefligaste"--beskylles jag bland mycket annat, som ej förtjenar att besvaras, för att ha gifvit en vilseledande framställning af utvandrarnes ställning i Amerika; oaktadt de korta notiser jag härom lemnade, i hufvudsak och på sina ställen till och med ordagrant voro hemtade ur en af den nämda tidningens redaktör nyligen utgifven handbok för emigranter.

Men den möda är i sanning förspild, som användes på att bekämpa åsigter, hvilka motståndaren i grunden icke eger, utan endast för tillfället åtagit sig att förfäkta. Dylikt kan möjligen vara af nytta såsom en öfning i logik, hvarmed jag dock för ögonblicket saknar tid och lust att sysselsätta mig. Deremot vill jag med tacksamhet mottaga hvarje granskning, som från sakkunnigt håll kan komma mitt nu från trycket utgifna föredrag till del, och då äfven, om så blir behöfligt, ingå i svaromål.

Upsala i Februari 1882.

FÖRFATTAREN.

Om det intresse, hvarmed sociala företeelser af allmänheten omfattas, alltid stode i ett noga afvägdt förhållande till deras vigt och betydelse, till djupet och omfattningen af det inflytande, de utöfva på samhällslifvets alla områden, är det svårt att föreställa sig, huru särskildt i våra dagar något ämne i högre grad kunde vara egnadt att tilldraga sig uppmärksamheten än det, som i det följande skall göras till föremål för några korta betraktelser.

Utvandringen till främmande länder, framför allt till Nord-Amerikas förenta stater, är visserligen icke längre någon nyhet i vårt land, och om vid dess första uppträdande i större skala för ett par decennier sedan en och annan ännu vågade hoppas, att den vore en af tillfälliga orsaker föranledd snart öfvergående företeelse, torde den uppfattningen numera vara alldeles öfvergifven: man har småningom vant sig att i emigrationen se ett konstant, år efter år återkommande, om än med olika styrka uppträdande fenomen, en normal lifsyttring inom samhällsorganismen--för att tala i optimistisk stil; eller ock--om man ser saken mera i svart--en kronisk sjukdomsprocess i densamma. Men om således saken sjelf icke är någon nyhet, kan detta deremot med allt skäl sägas om de dimensioner, den under de senast förflutna tvenne åren antagit, hvilka i sjelfva verket öfverträffa allt, hvad vi hittills i den vägen upplefvat. Redan den utvandring, som åtföljde de svåra missväxtåren i slutet på 1860-talet, uppnådde en i högsta grad aktningsbjudande storlek: år 1869, då den stod på sin höjdpunkt, beräknar man, att inemot 40,000 menniskor måste hafva lemnat fosterlandet. Det oaktadt förete såväl 1880 som 1881 års emigration ännu högre siffror. Om dessa också icke ännu äro med full noggranhet bekanta, kan man dock på grund af uppgifterna från Göteborg och Malmö, öfver hvilka städer emigrantströmmens hufvudmassa drager, med tillräcklig sannolikhet sluta, att under dessa två år minst 100,000 invånare lemnat landet; bland hvilka det öfvervägande flertalet begifvit sig till Amerika.[2]

Siffran är--för ett land på fyra och en half millioner invånare--betydlig. Den är proportionsvis vida större än motsvarande siffror från flera af de länder, som eljest pläga anses för emigrationens centralhärdar; hvad särskildt utvandringen från Tyskland beträffar, som i det stora fäderneslandet under sista tiden väckt så mycken oro och satt så många pennor i rörelse, befinnes den, om man tar hänsyn till de båda ländernas folkmängd, under fjolåret icke ens hafva utgjort fjerdedelen, under innevarande år knapt hälften mot vår egen. Vilja vi inom vårt eget land uppsöka några jemförelsepunkter, så visar sig bland annat, att om ett af våra mindre län t. ex. Upsala eller Stockholms län helt och hållet rensades från folk, det likväl ej ensamt skulle hafva kunnat uppehålla emigrationen under blott dessa två år, ty väl stiger folkmängden i Upsala län till 100,000 inv., i Stockholms län till hälften mera, men å andra sidan är som bekant fördelningen i åldersklasser ej densamma bland utvandrarne, som bland den öfriga befolkningen, utan förändrad derhän, att det hufvudsakligen är unga, fullt arbetsföra personer, som utflytta. Åldersklasserna 21-30 år äro bland emigranterna representerade i nära 3 gånger starkare proportion än bland befolkningen i dess helhet.[3]

Vid sidan af dylika sakförhållanden förefaller i sanning den snart sagdt fullständiga likgiltighet, hvarmed denna vigtiga samhällsangelägenhet betraktas af de ledande personerna i vårt land och inom vår press, lika öfverraskande, som den är sorglig och nedslående. Våra tidningar, som eljest pläga egna en skälig uppmärksamhet åt alla in- eller utländska frågor af någon vigt, göra beträffande emigrationen ett bestämdt undantag från denna regel. De anteckna, det är sant, vecka efter vecka antalet utvandrare, liksom de anteckna noteringarna på börsen: 400-500-1000-2000, men detta är också allt. Efter en ledande artikel i frågan, för att icke säga en utförlig artikelserie, spanar man förgäfves, och öfver hufvud taget kunde deras förbehållsamhet ej vara större, om saken i fråga varit en af dessa samhällsvådliga företeelser, hvilka det gäller att med förenade krafter i den goda ordningens namn--tiga ihjäl.

Härom är dock måhända mindre att säga. En publicist måste nödvändigtvis splittra sin uppmärksamhet på en mängd olika föremål, och till specialundersökningar har han antagligen föga tid öfrig. Men då en rådplägande församling med så stora (och delvis berättigade) anspråk på auktoritet och sakkunskap, som den, hvilken i somras sammanträdde till det s. k. Nationalekomiska mötet i Malmö, upptager frågan om emigrationen på sitt program, har man må hända rätt att vänta, att ändtligen en behandling, gående utöfver den allra ytligaste skall komma det vigtiga ärendet till del. Hvar och en, som följt detta mötes förhandlingar vet likväl, huru fullständigt hvarje förhoppning i denna riktning vardt besviken. Långt ifrån att egna frågan någon verklig utredning,[4] ville man ej ens gifva sitt understöd åt ett välbetänkt förslag, utgående på att i den närmaste framtiden få en dylik utredning verkstäld af sakkunniga personer: hela diskussionen synes knapt hafva varit menad på allvar, frågan togs blott af den vid mötets början rådande majoriteten till förevändning för att få framkomma med en meningsyttring--i protektionistiskt syfte. Det merkantila området är mig främmande, men, om jag jemför de båda frågornas inbördes vigt och betydelse--emigrationen å ena sidan, en önskvärd eller icke önskvärd liten förhöjning i tullsatserna å den andra--så förefaller mig verkligen den nämda manövern ej blott oberättigad, utan derjemte icke så litet grotesk, nästan som om någon ville tillgripa en ånghammare för att knäcka en hasselnöt--hvilken kanske till på köpet är maskstungen.

För öfrigt fick man äfven vid detta möte och från personers sida, hvilka bort vara höjda öfver dylika trivialiteter, höra utvandringen betecknas som "en förvillelse", "en folksjukdom, som måste rasa ut" och dylika talesätt, hvilka ju i grunden icke säga någonting annat, än att talaren för sin del är ogynsamt stämd mot emigrationen och helst skulle se, att den upphörde--öfver frågans verkliga natur sprida dylika utgjutelser tydligen icke den ringaste upplysning.

När saken befinner sig på denna punkt, har jag vågat föreställa mig, att det för hvar och en, som bildat sig en, om än ofullständig, dock på rationela grunder fotad uppfattning af denna samhällsfråga, förefunnes en rättighet och noga taget måhända till och med en pligt att utan tvekan uttala denna sin öfvertygelse; så mycket hellre har jag för min del velat göra detta, som frågan om emigrationen, om jag eljest rätt uppfattat den, står i det allra innerligaste; samband med den allmännare och mera omfattande befolkningsfråga, hvilken jag sedan ett par år tillbaka gjort till min uppgift att söka tillvinna den tänkande allmänhetens i vårt land intresse, för att omsider, i fall lyckan är god, kunna bringa den fram på den offentliga diskussionens dagordning.

Hvad jag ämnar säga, är visserligen ej mycket--några allmänna betraktelser helt enkelt, som i det hela hvar och en kan anställa--men dock, som jag hoppas, tillräckligt att för dem, som sjelfva ej närmare tänkt öfver ämnet, lemna en antydan om, hvilka utvandringens betydliga så väl fördelar som olägenheter äro, äfvensom om den i min tanke enda möjliga utvägen att undvika de senare utan att på samma gång äfventyra de förra--något som naturligen endast kan lyckas, i den mån vi förmå bilda oss en klar föreställning om emigrationens allmännaste orsaker.

De åter, hvilka i en helt annan grad än jag äro utrustade för ett framgångsrikt företagande af en dylik undersökning, borde, synes det mig, icke så mycket förebrå mig, att jag vågat taga till orda, som ej snarare sig sjelfva, derför att de i ett så vigtigt ämne fortfara att iakttaga tystnad.

I.

Liksom utvandringen sjelf söndrar och än mer har tendens att söndra vårt folk i tvänne hälfter, åtskilda icke genom en tullgräns, såsom fallet skulle vara vid en främmande eröfring, utan af ett verldshaf och oändliga landsträckor, hvilka blott af ett fåtal mer än en gång öfverfaras; så sönderfaller också frågan om utvandringens betydelse i två väsentligen olika, allt efter som man betraktar dess inflytande på den hemmavarandes eller på den bortdragande delen af befolkningen. Det gifves nu visserligen en äfven här i landet mycket beundrad nationalekonomisk skola, enligt hvars åsigt någon väsentlig skilnad icke förefinnes eller kan förefinnas mellan det ena och det andra samhällslagrets, den ena och den andra samhällsmedlemmens intressen; fastmer bero de ömsesidigt af hvarandra såsom lemmarna i en organism. Detta är den vackra läran om "intressenas harmoni", Careys och Bastiats berömda devis, hvilken man ännu tycker sig se stråla i briljanterad eld i de politiko-ekonomiska lustfyrverkerier, som af den bekante Leroy-Beaulieu tid efter annan uppsändas, vanligen under starka bifallsyttringar i tidningspressen, icke minst i vår egen. Åsigten är onekligen högst upplyftande: den ena individens välfärd drager genom ett slags naturnödvändighet, eller kanske rent af genom ett slags öfvernaturlig _harmonia præstabilita_, den andras med sig: den enas bröd är den andras--bröd, det banala ordspråket må säga hvad det vill. Men på föreliggande fall åtminstone eger denna höga teori ringa eller ingen tillämpning: Där utvandraren lemnat fosterjorden och landstigit i Amerika, kunna vi väl fortfarande följa honom med våra sympatier, men om det der borta går honom väl eller illa, om han uppsvingar sig till kapitalist eller försjunker i elände; detta har tydligen på våra egna ekonomiska förhållanden alls intet inflytande.[5] Och lika litet beröres _han_ af tillståndet i hans forna fädernesland; han har lemnat skeppet i sin julle; om detta sedan sjunker eller fortfar att flyta, kommer honom icke vid: han är amerikanare, vi svenskar.

Saken har således åtminstone två sidor, och för att ej beskyllas för en "sjuklig filantropi" vill jag först och hufvudsakligen uppehålla mig vid den mera egoistiska sidan och fråga: hvilka fördelar eller olägenheter drabba i följd af utvandringen den qvarstannande befolkningen och landet i dess helhet?

Finge man tro optimisterna, skulle fördelarne vara alldeles öfvervägande. "Folkens in- och utflyttningar", har jag någonstädes läst, "äro att förlikna vid en andlig byteshandel, hvarigenom de ömsesidigt rikta hvarandra med sina bästa håfvor, genomtränga hvarandra till inbördes förbrödring. Emigrationsströmmens vågor äro de pulsslag, hvarigenom blodet i samhällsorganismen kringföres och hindras att stagnera." Endast skada, att dessa och dylika liknelser alls icke uppgöras på basen af verkliga fakta. Resonnemanget förutsätter uttryckligen, att mot utvandringen svarar en något så när jemförlig invandring, men detta är i vårt land åtminstone (liksom i europeiska länder öfver hufvud) alls icke händelsen. Statistiken öfver _immigrationen_ är visserligen ganska knapphändig, men i det hela taget kan man dock säga, att under det utvandrarne räknas i tusental, stiger invandrarnes antal knapt till lika många hundrade, och af dessa äro dertill största delen återvändande emigranter; de verkliga utländingar, som för närvarande finna det lönande att nedslå sina bopålar i Sverige, utgöra, hvad antalet beträffar, en ren obetydlighet. Den "andliga byteshandeln" visar sig således vid närmare påseende vara af den beskaffenhet, att den ena parten endast gifver utan att få någonting tillbaka, eller i hvarje fall en handel med mycket lång kredit; och den process, som man velat förlikna vid blodomloppet i en menniskokropp, kan i sjelfva verket långt bättre karakteriseras såsom en serie åderlåtningar--ett medel att bibehålla helsan, som åtminstone inom läkarekonsten redan förlorat allt förtroende och förmodligen icke förtjenar större inom statshushållningen.

Lemna vi således för ögonblicket den luftiga optimismen med dess vackra, men opålitliga bilder och liknelser för att i stället söka leta oss fram på sakförhållandenas fasta mark, faller det genast i ögonen att emigrationen, äfven rent ekonomiskt taget, medför en dubbel förlust.

Den innebär en förlust först och främst af kapital. Sjelfva resan är kostsam, och alldeles utan tillgångar kan utvandraren, helst under den första tiden af sin vistelse i främmande land, svårligen taga sig fram. De penningar, han sålunda medför ur landet, äro i allmänhet förlorade för detta. Och en dylik kapitalförlust inträffar äfven der, hvarest man i förstone kunde tro, att det blott är fråga om ett ombyte af egare. Om en person säljer gård och grund och beger sig till Amerika, lemnar han visserligen sjelfva jorden qvar och äfven åbyggnaderna, men han lemnar dem ej som present till efterträdaren eller till staten, utan den förre får naturligtvis betala dem med ett kapital, som han antingen förut haft placeradt på annat håll eller ock upplånat: i båda fallen minskas tydligen landets rörliga förmögenhet med ett jemt lika stort belopp, som köpeskillingen utgjorde, eller åtminstone den del deraf, som återstår, sedan skulder och inteckningar blifvit gäldade. Denna sida af saken har den fördelen att för alla vara tydlig och klar, men det är nog icke skäl att lägga en allt för stor vigt vid den. Flertalet emigranter utgöres af arbetsfolk och tjenstefolk[6] fattigt folk med ett ord, många äro dessutom minderåriga: båda dessa orsaker medföra, att utvandrarnes kapitalförmögenhet, i medeltal per individ beräknad, ej uppgå till någon synnerligen hög summa. Enligt en några år gammal uppgift,[7] som skall härröra från en väl underrättad person i Amerika, kan man på sin höjd antaga, att i medeltal hvarje utvandrare medför 100 kr. i reda penningar jemte ett litet förråd af bohagsting.[8] Läggas härtill resekostnaderna, skulle man visserligen på detta sätt för de senaste två årens utvandring komma till en summa af 20 millioner kr., äfven med fästadt afseende på, att ej alla dessa utvandrare begifvit sig till Amerika; men denna summa bör i förhållande till utvandrarnes stora antal snarare förvåna genom sin litenhet än tvärtom. För öfrigt får man härvid ej glömma att göra skäligt afseende på de penningsummor, som i form af hemsända resebiljetter, understöd åt hemmavarande anhöriga eller återbetalande af gjorda penningförskott komma landet till godo, och hvilka åtminstone under goda år lära uppgå till flera millioner. Den stora utvandringen af tjenstehjon och andra obemedlade personer låter i sjelfva verket svårligen på annat sätt förklara sig än så, att mångens reskassa till större eller mindre del utgöres af upplånade penningar, som efter framkomsten återbetalas.

Det är också icke så mycket öfver den direkta kapitalförlusten, som de beklaga sig, hvilka med oblida ögon betrakta utvandringen; utan deras klagomål gälla i främsta rummet den oerhörda förlust af arbetskraft, som genom emigrationen tillskyndas landet. Och att denna förlust är betydlig följer omedelbart af hvad ofvanför sagts om utvandrarnes ålder samt af den omständigheten, att flertalet bland dem tillhöra en samhällsklass, för hvilken maklig hvila och sysslolöshet merendels äro okända ting.

Här möta oss likväl på nytt optimisterna, denna gång rustade med skäl, hvilka väl äro värda vår uppmärksamhet. Om verkligen, invänder man, landet behöfver all denna arbetskraft, hur kommer det då till, att det alls ej förmår betala den med ett pris, som kunde göra det för utvandraren lönande att stanna hemma. Detta icke blott vore tänkbart, utan skulle på grund af lagen om tillgång och efterfrågan med nödvändighet inträffa, derest verkligen utvandringen beröfvade landet en sak, som det hade behof af och kunde med fördel använda.

I den förträffliga, ehuru blott allt för kortfattande monografi öfver utvandringen, som finnes intagen i W. E. Svedelius' år 1875 utgifna Studier i Sveriges Statskunskap, finnes denna uppfattning med eftertryck framhållen i bl. a. följande ord: "Frågan om det afbräck, som fäderneslandet lider genom utvandringen, låter sig slutligen bäst besvaras med en annan fråga, som skulle kunna sålunda uttryckas: har det då blifvit tomt i Sverige efter dem, som reste bort? Skulle så vara att något synnerligt tomrum icke märkes, måste detta vara ett tecken att de, som reste, icke voro oumbärlige. Utvandringen framställer sig då icke såsom en afgjordt ond sak ... och man bekymrar sig icke deröfver, men man tackar Gud, som skapat verlden så stor, att utrymme icke saknas i andra länder för dem som funno sitt fädernesland för trångt.--Skulle det åter", fortsätter författaren, "börja visa sig, att när bonden reste till Amerika, föll hemmanet i ödesmål, emedan ingen fans, som upptog det lediga hemmansbruket, eller att verkstäder måste stängas eller arbetsföretag afstadna emedan arbetande armar ej mera finnas eller att arbetslöner stegrades till en orimlig höjd, icke i följd af andra orsaker, men blott derför, att arbetarnes antal hade blifvit allt för ringa, eller att priserna på vanliga förnödenheter sjönko till vanvärde, emedan konsumenter saknades, då", menar författaren,--"vore det en obegriplig sak, om icke utvandringen afstadnade, ty krafterna, som hade satt den samma i gång, hade då upphört att verka".[9]

Det ligger en betydlig styrka i dessa anmärkningar, och, ehuru de, såvidt jag förstår, endast omfatta en sida af saken, äro de likväl, från denna sida sedda, omotsägliga. Den säkraste och mest omedelbara verkan af utvandringen är, att den minskar konkurrensen bland arbetarne och derigenom höjer arbetslönerna eller, om dessa redan äro stadda i sjunkande, motverkar deras ytterligare sänkning; vidare, ehuru de hemmavarande arbetarne sålunda bli i tillfälle att öka sin konsumtion, bör likväl minskningen i antalet konsumenter medföra, att priset på alla sådana förnödenheter, som icke helt och hållet äro beroende af prisställningen på den utländska marknaden, varder billigare. Båda dessa omständigheter innebära påtagligen en afgjord fördel för den stora massan af befolkningen, och, ehuru deras verkan på de klasser i samhället, som till större eller mindre del lefva af andras arbete, i allmänhet ej är lika fördelaktig (om ej derigenom att utgifterna för fattigvården förminskas), måste dock inför ett opartiskt omdöme fördelarne härvid anses vida öfverväga olägenheterna. Alltför tvära omkastningar kunna måhända vara skadliga, i hvilken riktning de än gå, men sådana skola endast undantagsvis kunna förorsakas af utvandringen,[10] och i det hela vill det förefalla mig, som skulle de, hvilka från den nu omnämda synpunkten beklaga utvandringen, härvid hufvudsakligen ledas af den mycket misstänkta patriotism, som framför arbetarens, framför den lefvande menniskans välfärd sätter den utveckling af landets jordbruk och industri, som nu tyvärr icke kan ske, men skulle vara tänkbar, om vi blott egde "rikligare tillgång på billig arbetskraft". Men de, som så tänka--och de äro beklagligtvis icke få--borde, synes det mig, helst undvika att högt uttala sin mening. I en tid af ett jäsande och tör hända icke alldeles oberättigadt missnöje bland samhällenas mindre lyckligt lottade klasser, kan man ej vara nog försigtig i sina uttalanden, framför allt om man hyllar åsigter, hvilka på ett så slående sätt påminna om den argumentation, som af nordamerikanska sydstaternas plantageegare på sin tid framhades till försvar för slafveriets bibehållande. Dessa voro på intet sätt besjälade af ett onaturligt begär att plåga och förtrycka, de uttalade helt enkelt den förmodan--som omständigheterna sedan bekräftat--att det i framtiden ej skulle varda dem möjligt att mot någon rimlig dagspenning förmå frie arbetare att åtaga sig de sysselsättningar, hvartill de nu kunde tvinga sina slafvar. Följden häraf måste blifva, att en del plantager finge nedläggas, eller åtminstone produktionen på dem bedrifvas i inskränkt skala, allt till oersättlig förlust för--landet. Idel patriotiska känslor således äfven här.--Så länge det står fast, att det, som för den ene utgör billig arbetskraft för den andra betyder svältlön och otillräcklig näring, och intill dess vi få höra yrkandet om den billiga arbetskraftens förmåner framställas af någon, för hvilken det kan komma ifrågaatt _sjelf_ tillhandahålla denna billiga arbetskraft--intill dess torde allt dylikt tal med skäl böra betraktas såsom en yttring af den sida i vår menskliga natur, hvilken hvar och en, som lefver i ett samhälle, gör icke blott rätt utan äfven klokt i att i möjligaste mån hos sig undertrycka.

* * * * *