Part 3

Detta är nu visserligen blott obetydliga kvarlefvor af förföljelse och bör uppfattas icke så mycket som bevis på förföljelselust som fastmer såsom ett exempel på en mycket vanlig svaghet i vissa sinnen, hvilken kommer dem att finna ett dåraktigt nöje uti att söka bevara en dålig grundsats, ehuru man i själfva värket ej längre är nog dålig att önska dess tillämpning. Men olyckligtvis ligger i det allmänna tänkesättets närvarande beskaffenhet ingen säkerhet för, att den frånvaro af svårare former af laglig förföljelse, som under den sista mansåldern ägt rum, allt framgent skall få fortfara. Nu för tiden störes sakernas vanliga gång lika ofta genom försök att återupplifva ett gammalt ondt som genom bemödanden att införa ett nytt godt. Hvad man nu yfves öfver såsom ett tecken till religionens återupplifvande, är alltid hos småsinnade och obildade själar lika mycket ett återupplifvande af skenheligheten; och där ett kraftigt frö till ofördragsamhet ligger kvar uti allmänhetens känslor, såsom fallet är med medelklassen hos oss, behöfs det ej mycket för att bringa människor till värksam förföljelse mot sådana personer, hvilka de egentligen aldrig upphört att anse förtjänte däraf.[10] Ty det är just detta — det är de åsikter och känslor, människorna i allmänhet hysa gent emot dem, som icke erkänna de trosläror, hvilka de anse nödvändiga, som åstadkommer, att vårt land icke är ett hemvist för religiös frihet. Sedan lång tid tillbaka ligger den hufvudsakliga olägenheten af de lagliga straffen däruti, att de skärpa den sociala skammen. Det är den sociala skammen, som är allra mäst värksam; och så värksam är den, att uttalandet af åsikter, som samhället fördömer, är mycket mindre vanligt hos oss än i många andra länder det öppna förkunnandet af läror, som medföra risken af lagliga straff. Öfver alla andra personer än sådana, hvilkas ekonomiska omständigheter göra dem oberoende af andras välvilja, utöfvar den allmänna meningen i detta fall lika stort inflytande som lagen: ty man kan lika gärna sitta i fängelse som vara utesluten från möjligheten att förvärfva sitt lifsuppehälle. De som äro ekonomiskt oberoende och som icke begära någon gunst af de maktägande eller af samfund eller af staten, hafva ingenting annat att befara af uttalandet af hvilken åsikt som hälst än att man skall tänka och tala illa om dem; och för att fördraga detta borde icke fordras något synnerligt hjältemod. Det finnes intet skäl, att till förmån för sådana personer vädja till medlidandet. Men ehuru vi icke nu mera tillfoga olika tänkande så mycket ondt som fordom var vanligt, skada vi oss måhända _själfva_ lika mycket som någonsin genom vårt sätt att behandla dem. Sokrates blef dödad, men den sokratiska filosofien steg upp som solen på himlavalfvet och spred sitt ljus öfver andens hela värld. Kristna blefvo kastade för vilddjuren, men den kristna kyrkan uppväxte till ett högt och lummigt träd, som snart höjde sig öfver de äldre och mindre kraftiga och kväfde dem i sin skugga. Vår nuvarande rent sociala ofördragsamhet dödar ingen, utrotar inga åsikter, men kommer folk att _dölja_ dem eller åtminstone att afhålla sig från hvarje kraftig ansträngning för deras utbredande. Hos oss pläga kätterska åsikter under ett årtionde eller en mansålder hvarken vinna eller förlora mark i märkbar grad. De flamma aldrig upp högt och vidsträckt utan fortfara att kola och pyra inom de trånga kretsar af tänkare och forskare, bland hvilka de uppstå, utan att någonsin belysa mänskornas allmänna angelägenheter med vare sig ett sant eller ett falskt sken. Och på detta sätt vidmakthålles ett sakernas tillstånd, som för vissa sinnen är mycket tillfredsställande. Ty därigenom bevaras, utan att man behöfver tillgripa den obehagliga åtgärden att bötfälla eller fängsla någon människa, alla härskande meningar till det yttre orubbade, under det att likväl sådana kättare, som äro behäftade med den sjukdomen att tänka, icke äro absolut förvägrade att bruka sitt förnuft. Ett bekvämt sätt att hålla fred i tankens värld och att åstadkomma, att allt fortfar att gå i de gamla spåren! Men priset för detta andliga fredstillstånd är den fullständiga uppoffringen af allt moraliskt mod hos människorna. Ett tillstånd, under hvilket en stor del af de mäst värksamma och forskande andarna finna det rådligast att hålla de allmänna grundsatser, hvarpå de stödja sina öfvertygelser, gömda inom sig, och bemöda sig att uti de uttalanden, som de rikta till allmänheten, så vidt möjligt jämka sina slutledningar efter förutsättningar, som de inom sig förkasta — ett dylikt tillstånd är icke ägnat att framkalla de öppna och orädda karaktärer, de logiska, helgjutna andar, som en gång utgjorde den tänkande världens prydnad. Det slags människor, som man kan vänta att finna under ett dylikt tillstånd, äro antingen sådana, som fullkomligt ansluta sig till de gängse meningarna, eller ock hycklare, hvilkas bevisning i alla viktiga frågor är afsedd för deras åhörare, men icke den, som har öfvertygat dem själfva. De, som undvika detta alternativ, göra det genom att inskränka sina tankar och inträssen till sådana saker, om hvilka man kan tala utan att råka in på grundsatsernas område; med andra ord till obetydliga, praktiska angelägenheter, hvilka skulle ordna sig af sig själfva, om blott människoanden blefve starkare och finge en mera vidsträckt synkrets, och hvilka aldrig förr än då skola komma i riktig ordning. Och under tiden försummas det, som ensamt kan stärka och vidga människoanden, nämligen fri och djärf forskning i de högsta ämnen.

De, i hvilkas ögon denna kättarnas tillbakadragenhet icke synes vara ett ondt, borde i första rummet besinna, att den nödvändiga följden däraf är, _att aldrig någon ärlig och grundlig diskussion af kätterska åsikter äger rum; och att sådana åsikter, som icke skulle hålla stånd vid en dylik diskussion, ingalunda försvinna, om de också ej spridas_. Men det är icke de kätterska andarna, som lida mäst genom bannlysandet af alla spörsmål, som icke mynna ut i " slutsatser. Den största skadan tillfogas dem, som icke äro kättare, och hvilkas hela andliga utveckling hämmas, hvilkas förnuft kufvas af fruktan för kätteri. Hvem kan beräkna, huru mycket världen förlorar i den mängd af lofvanden snillen, hvilka hafva en alltför klenmodig karaktär för att våga fullfölja en dristig, kraftig och själfständig tankegång, så framt den leder dem till något, som skall anses såsom ogudaktigt eller omoraliskt? Bland dem kan man stundom finna personer med stor samvetsgrannhet och med en skarp och förfinad tankeförmåga, hvilka förnöta sitt lif med att genom sofismer söka vederlägga ett förnuft, som de icke kunna bringa till tystnad, och som uttömma sitt snilles hjälpkällor på försök att bringa sitt samvetes och sitt förnufts fordringar i öfverensstämmelse med ortodoxien; hvilket måhända till slut ändå icke lyckas dem. _Ingen kan vara en stor tänkare, som icke erkänner, att en tänkares första plikt är att följa sitt förnuft, till hvilka slutsatser det än må leda honom. Sanningen vinner mera till och med genom villfarelsen hos en person, hvilken med tillbörligt studium och förberedelse tänker på egen hand, än genom de riktiga åsikterna hos sådana, som endast hysa dem, emedan de icke stå ut med att tänka själfva._

Men det är icke uteslutande, ja icke ens i första rummet för att dana stora tänkare, som tankefrihet är af nöden. Den är tvärtom lika mycket eller t. o. m. än mera oundgänglig, för att människor i allmänhet skola sättas i stånd att uppnå den grad af andlig utveckling, hvaraf de äro mäktiga. Det har funnits och torde komma att finnas enskilde store tänkare äfven under tillstånd af allmänt andligt slafveri. Men det har under ett sådant tillstånd aldrig funnits och skall aldrig komma att finnas _ett andligen lifskraftigt folk_. Närhälst ett folk under någon period har närmat sig ett sådant tillstånd, har detta skett därigenom, att fruktan för kätterskt tänkande för någon tid varit undanröjd. Men där det råder en tyst öfverenskommelse, att grundsatser icke få bli föremål för meningsbyte, där diskussionen af de viktigaste frågor, som kunna sysselsätta mänskligheten, betraktas som afslutad, där kunna vi icke vänta att finna denna höga grad af allmän andlig värksamhet, som gjort vissa perioder af historien så märkvärdiga. Aldrig hafva, där man undflytt striden om de ämnen, som äro stora och viktiga nog för att uppväcka hänförelse, människornas sinnen blifvit satta i rörelse ända från botten, och sådana impulser gifvits, som stundom höjt äfven personer af medelmåttigt förstånd till en ståndpunkt, som är värdig tänkande varelser. På det senare hafva vi ett exempel i förhållandet i Europa under den tid, som följde omedelbart på reformationen; ett annat, ehuru begränsat till kontinenten och till de mera bildade klasserna, i de filosofiska rörelserna under senare hälften af 1700-talet; och ett tredje af ännu kortare varaktighet i den andliga jäsningen i Tyskland under den Göthe-Fichteska tiden. Dessa perioder äro mycket olika med afseende på de särskilda åsikter, som under hvar och en af dem utvecklades; men de äro lika däruti, att under alla tre _auktoritetens ok var brutet_. Under dem alla hade ett gammalt andligt tyranni blifvit afskaffat, utan att något nytt ännu trädt i dess ställe. De impulser, som under dessa tre perioder gåfvos, hafva gjort Europa till hvad det nu är. Hvarje särskild förbättring, som vunnit insteg i människornas sinnen eller i samhällsförhållandena, kan tydligt spåras tillbaka till någon af dem. Sedan någon tid ser det ut, som om alla dessa tre impulser i det närmaste hafva uttömt sin kraft; och vi kunna icke vänta oss någon ny, förrän vi åter häfda vår andliga frihet.

Fotnot 3:

Se härom n:o 16 af dessa småskrifter, _Karl Bohlin_, Jorden och solsystemet.

Fotnot 4:

_Nyttighetsfilosofi_, den lära som anser, att lyckan och nyttan bör läggas till grund för våra handlingar (»den största möjliga nytta för det största möjliga antalet»).

_Öfvers._

Fotnot 5:

Antiklimax: när en bild, ett uttryck, ett bevis o. s. v. af svagare och mattare beskaffenhet följer på ett eller flera nyss förut anförda. Den riktiga gången är att låta satsen fortgå från de svagare till det starkaste (klimax), hvarigenom större skönhet och värkan ernås.

_Öfvers._

Fotnot 6:

_Stoikerna_ voro forngrekiska filosofer, som utmärkte sig genom en sträng sedelära, främmande för alla vekare känslor, förakt för smärtan och jämnmod i alla lifvets skiften.

_Öfvers._

Fotnot 7:

Ett folkslag i det gamla Grekland.

_Öfvers._

Fotnot 8:

Svenska tryckfrihetslagens § 3 mom. 2 belägger med böter eller fängelse »förnekelse af en Gud och ett lif efter detta eller af den rena evangeliska läran», när det sker i tryckt skrift.

_Öfvers._

Fotnot 9:

Det nyss anförda lagrummet tillämpades senast den 26 maj 1888, då ansvarige utgifvaren af tidningen Socialdemokraten, Hjalmar Branting i Stockholm dömdes till 150 kronors böter och i juni samma år, då Viktor E. Lennstrand i Örebro dömdes till 250 kronors böter, hvilket senare straff i Svea hofrätt (hofrättsrådet Widströms division) skärptes till 3 månaders fängelse. Båda domarne faststäldes i högsta domstolen. Det förra åtalet föranstaltades af statsrådet J. H. Lovén, det senare af justitieministern Axel Bergström. — En redogörelse för den mängd hädelsemål, upplösningar af sammankomster, förbud mot föredrags hållande m. m., som på sista tiden förekommit i vårt land, skulle bli alltför vidlyftig. Här må endast i korthet anföras, att ensamt Lennstrand blifvit 4 gånger åtalad för hädelse i tryckt skrift (alla gångerna frikänd af juryn) och 5 gånger för hädelse i muntliga föredrag; 2 af dessa mål äro nyligen (den 21 okt. 1889) afgjorda i högsta domstolen: L. dömdes till 6 månaders fängelse. Tre af de åtalade föredragen äro utgifna i tryck, utan att åtal följt — målet skulle i så fall afgöras af jury.

_Öfvers._

Fotnot 10:

En kraftig varning kan hämtas från tilldragelserna vid tiden för Sepoy-upproret i Indien. I den blandning af vår nationalkaraktärs sämsta egenskaper, som då framträdde, intog religiös förföljelselusta ett framstående rum. Fanatiska och hycklande prästers utgjutelser från predikstolen må vara oförtjänta af uppmärksamhet; men viktigare är, att hufvudmännen för det evangeliska partiet förklarade såsom sin grundsats för hinduers och muhamedaners styrande, att man icke borde af allmänna medel lämna understöd åt skolor, där bibeln icke läses, och såsom en nödvändig följd häraf icke låta några offentliga ämbeten beklädas af andra än värkliga eller föregifna kristna. Man berättar, att en understatssekreterare uti ett tal, som han den 12 nov. 1857 höll till sina valmän, yttrat, att »den britiska styrelsens fördragsamhet med deras tro (ett hundrade millioner britiske undersåtars tro), med den vidskepelse, som de kallade religion, hade haft den värkan att fördröja det britiska namnets tillväxt och att hindra kristendomens välgörande utbredning ... Fördragsamhet vore en hörnsten för detta lands religiösa frihet; men man borde icke missbruka detta dyrbara ord. Så som han förstode det, innebure det fullkomlig frihet för alla: fri religionsutöfning för _alla kristna, hvilkas religion hvilade på samma grund_. Den innefattade fördragsamhet med alla bekännelser och sekter af _kristna, hvilka trodde på den ende återlösaren_.» Jag önskar fästa uppmärksamheten på det faktum, att en person, som ansetts värdig att under en frisinnad regering bekläda ett högt ämbete uti detta lands styrelse, uttalar den åsikten, att alla, som icke tro på Kristi gudom, stå utom fördragsamhetens råmärken. Hvem kan efter detta vanvettiga uttalande öfverlämna sig åt den illusionen, att religiös förföljelse har försvunnit för att aldrig återkomma?

3. Äfven om vi kunde vara vissa om, att den åsikt vi söka undertrycka är falsk, så skulle likväl dess undertryckande vara ett ondt.

Låtom oss öfvergå till andra delen af beviset och i det vi lämna å sido den förutsättningen, att någon af de härskande meningarna kan vara falsk, i stället antaga, att de äro sanna, och undersöka på hvad sätt dessa meningar sannolikt skola uppfattas, om deras sanning icke får fritt och öppet granskas. Huru ovillig än en person, som har en fast öfvertygelse, torde vara att medgifva, att hans åsikt möjligen kan vara falsk, borde han likväl besinna, att huru sann åsikten än må vara, skall den, såvida den icke grundligt, ofta och frimodigt får diskuteras, komma att omfattas såsom en död dogm icke såsom en lefvande sanning.

Det finnes en klass af människor (lyckligtvis numera icke så talrik som fordom), hvilka anse det nog, om en person obetingat går in på hvad de anse såsom sant, äfven om han icke har någon som hälst kännedom om grunderna för åsikten eller skulle kunna med framgång försvara den ens mot de ytligaste angrepp. Om sådana personer en gång lyckas få sin tro antagen på grund af auktoritet, så tänka de naturligtvis, att ingenting godt men väl åtskilligt ondt skulle följa däraf, att dess fria diskuterande tillätes. Hvarest deras inflytande har öfverhand, göra de det nästan till en omöjlig sak, att de härskande meningarna förkastas med förstånd och öfverläggning, ehuru de fortfarande kunna förkastas våldsamt och oförståndigt. Ty att helt och hållet utestänga meningsutbyte är sällan möjligt, och när det en gång får insteg, äro sådana trosföreställningar, som icke grunda sig på öfvertygelse, färdiga att gifva vika för den svagaste tillstymmelse till bevis. Men äfven om man också bortser från denna möjlighet — om man antager, att den sanna åsikten kvarblifver i medvetandet, som en fördom, en tro, oberoende af hvarje bevis och otillgänglig därför — så ligger det i öppen dag, att detta icke är det sätt, hvarpå sanningen bör omfattas af ett förnuftigt väsende. Det är icke att känna sanningen. Sanningen på detta sätt omfattad är blott en öfvertro mera, som tillfälligtvis är fästad vid ord, hvilka uttala en sanning.

Om människornas förstånd och omdöme böra odlas — något som åtminstone protestanterna icke förneka — huru kunna väl dessa förmögenheter lämpligare öfvas hos hvar och en än genom en undersökning af de frågor, som röra honom så nära, att det anses nödvändigt för honom att uti dem hafva en öfvertygelse? Om det finnes något, som mer än allt annat bidrager till förståndets uppodlande, så är det i sanning förvärfvandet af kunskap om grunderna för de åsikter man själf äger. Hvilken åsikt än personer må hysa i frågor, uti hvilka det är af yttersta vikt att man har en riktig åsikt, böra de vara i stånd att bemöta åtminstone de vanligaste inkasten. "Men," torde någon säga, "man kan _lära dem_ grunderna för deras åsikter. Det är icke nödvändigt att meningar blott mekaniskt eftersägas därför, att man aldrig hört dem bestridas. Personer, som lära geometri, inprägla icke blott lärosatserna i sitt minne, utan lära jämväl att förstå bevisen; och det skulle vara oförnuftigt att påstå, att de måste vara okunniga om grunderna för de geometriska sanningarna därför, att de aldrig höra någon bestrida eller söka vederlägga dem." Utan tvifvel! En dylik undervisning är tillräcklig i ett sådant ämne som matematik, där ingenting alls kan sägas till försvar för en falsk åsikt. Det är egendomligt för de matematiska sanningarna, att alla skälen äro till förmån för den ena sidan. Där finnas inga invändningar och inga svar på invändningar. Men i alla frågor, där olikhet i åsikter är möjlig, beror sanningen på ett utslag, som fälles mellan två grupper af stridiga skäl. Till och med inom naturvetenskaperna äro alltid flere förklaringar af samma företeelse möjliga, t. ex. en geocentrisk teori vid sidan af den heliocentriska, flogiston vid sidan af syre.[11] Man måste uppvisa, hvarför denna ena teorien ej kan vara den sanna, och förr än detta blifvit uppvisat, och vi inse, på hvad sätt det har skett, förstå vi icke grunderna för vår mening. Och om vi vända oss till frågor, som äro oändligt mycket mera invecklade än de nyss anförda, till moraliska, religiösa, sociala och praktiska frågor, bestå tre fjärdedelar af bevisen för hvarje bestridd mening i ett vederläggande af de skäl, som synas tala till förmån för någon därifrån afvikande åsikt. Forntidens näst störste talare, Cicero, har anförtrott oss, att han alltid studerade sin motståndares sak med lika stor, om icke större ifver än sin egen. Det som Cicero sålunda använde såsom ett medel att vinna framgång inför rätta, borde efterliknas af hvar och en, som forskar på något område i afsikt att komma till sanningen. Den som endast känner till sin egen synpunkt i en sak, känner den föga. Hans skäl kunna möjligen vara goda, och kanske har ingen förmått att gendrifva dem. Men om han å sin sida är lika mycket ur stånd att vederlägga skälen för den motsatta åsikten, om han icke ens vet, hvilka de äro, då har han ingen anledning att föredraga den ena åsikten framför den andra. Det förnuftigaste han kunde göra vore att uppskjuta att fälla något omdöme i frågan. Om han icke bekvämar sig därtill, ledes han antingen af auktoritetstro eller antager, såsom människor i allmänhet göra, den åsikten, för hvilken han känner den största böjelsen. Och det är icke ens nog att han får höra motståndarens skäl af sina egna lärare, i det skick _de_ framställa dem och åtföljda af hvad de erbjuda som vederläggning. Detta är icke rätta sättet att låta motståndarens skäl komma till sin rätt och få honom att fullt inse hvad de innebära. Han bör få tillfälle att höra dem framställas af personer, som värkligen tro på dem; som försvara dem _på allvar_ och därvid göra det yttersta de förmå. Han måste lära känna dem i deras mäst antagliga och öfvertygande form; han måste känna hela tyngden af de svårigheter, som en sann uppfattning af saken har att möta och öfvervinna. I annat fall skall han aldrig kunna sätta sig i värklig besittning af den del af sanningen, som bemöter och undanröjer dessa svårigheter. Nittionio bland hundrade af hvad man kallar personer med uppfostran befinna sig i denna belägenhet; och det äfven bland dem, som kunna flytande tala för sina meningar. Det är möjligt, att deras åsikt är sann, men efter allt hvad de veta därom kunde den lika gärna vara falsk. De hafva aldrig satt sig in i de personers uppfattning, som tänka olika med dem, och öfvervägt, hvad sådana personer skulle hafva att säga; och följaktligen _känna_ de i själfva värket icke den lära, som de _bekänna_. De känna icke till de delar däraf, som förklara och försvara de öfriga; de resonnemang, som visa, att en sak, som skenbart strider mot en annan, låter sig därmed förena, eller att af två till utseendet starka skäl det ena och icke det andra bör föredragas. För alla de delar af sanningen, hvilka äro de värkligen afgörande och bestämma en värkligt sakkunnig persons omdöme, äro de främmande; och ingen känner dessa delar, som icke opartiskt och fördomsfritt har hört båda parterna och bemödat sig att se bådas skäl i den starkaste belysning. Så viktig är denna grundsats för en värklig insikt i moraliska och allmänt mänskliga spörsmål, att om en viktig sanning icke har några vedersakare, så är nödvändigt att föreställa sig, att sådana finnas och att förse dem med de starkaste skäl, som den skickligaste "djäfvulens advokat" skulle kunna tänka ut.

Låt oss antaga, att en fiende till tankefriheten, för att försvaga styrkan af detta bevis, skulle invända, att det ingalunda är nödvändigt, att _folk i allmänhet_ får veta och förstå allt, som af filosofer och teologer kan sägas för eller emot deras åsikter. Vanligt folk behöfver alls icke vara i stånd att afslöja en fyndig motståndares alla misstag och felslut. Det är fullkomligt tillräckligt om det alltid finnes _någon_, som är i stånd att bemöta dem, så att ingenting, som skulle kunna missleda okunniga personer, kvarstår ovederlagt. Personer med medelmåttigt förstånd, hvilka blifvit undervisade om de viktigaste grunderna för de sanningar, som inskärpts hos dem, böra lita på auktoritet för rästen och göras uppmärksamma på, att de hvarken hafva kunskaper eller förmåga nog för att besegra alla svårigheter, som kunna uppställas, utan böra nöja sig med vissheten om, att alla invändningar, som man gjort, blifvit vederlagda eller kunna vederläggas af dem, som därtill blifvit särskilt undervisade.