Part 2

På sätt Fryxell berättar, framkom år 1768, således 50 år efter Karl XII:s död, en skrift, som sades vara författad af den år 1759 aflidna, för sin fromhet allmänt värderade kyrkoherden i Stockholm Erik Tollstadius. Den skall ha innehållit, att en högre artilleriofficer (såsom sådan utmärkt) vid namn Karl Cronstedt skall på sin dödsbädd år 1750 för Tollstadius under samvetsångest bekänt sig ha i _samråd med en officer vid namn Magnus Stjernros_, som var Karl XII:s drabant under de sista 11 åren af hans lefnad, begått mordet å konungen, dervid skulle så ha tillgått, att Cronstedt laddat geväret och Stjernros aflossat skottet. Cronstedt skulle bedt Tollstadius besöka Stjernros för att förmå honom till bekännelse, men Stjernros hade nekat och sagt sig tro, att Cronstedt yrade. När Tollstadius kom tillbaka med detta svar, yttrade Cronstedt: »För att visa att jag icke talar i yrsel så säg honom, att den bössa, med hvilket skottet lossades, är den tredje i ordningen bland dem som hänga i hans rum.» När Tollstadius framförde denna helsning till Stjernros, blef han nedslagen och bad Tollstadius gå.

År 1847 utkom i en dansk historisk tidskrift den förutnämnda skriften af Paludan Müller med titeln: »Er kong Karl den tolvte falden ved snigmord?» Deri söker författaren bevisa, att konungen blef skjuten från fästningen.

Den 30 augusti 1859 skedde en undersökning å Karl XII:s lik af anatomie professorn Retzius, kirurgie professorn Santesson och medicine doktorn V. Lundberg, hvilka på ansökan af professor Anders Fryxell af kongl. Maj:t förordnats att företaga en sådan undersökning.

Det dervid förda protokoll, som fins i riksarkivet, slutas sålunda:

»På grund af ofvanstående få vi undertecknade härmedelst förklara och tillika såsom svar på antydda frågor meddela följande:

1) Skadan har varit ögonblickligen dödande och tillkommit genom skjutvapen;

2) Skottet har _gått in_ på _venstra_ sidan vid yttre kanten af ögonhålans benring (margo orbitalis) derifrån med i det närmaste horisontal riktning passerat genom hjernhålans främre hälft, utefter dennas botten _snedt bakåt_ till trakten framom _högra örat_ och _der gått ut_. Skulle någon skottkanalens afvikning från horisontalplanet möjligen hafva egt rum, synes denna, att döma af skadorna i hufvudskålen, hafva bestått uti en _lutning mot utgångsstället_, sålunda antydande, att skottet afskjutits från en punkt belägen högre än den plats på hvilken konungen befann sig då han träffades af detsamma;

3) Hvad angår formen och beskaffenheten af den dödande kastkroppen, så kan derom intet med bestämdhet sägas. Sannolikhet synes dock, att denna varit en muskött eller karteschkula; möjligen, ehuru mindre sannolikt, (att döma af formen på hålet i betäckningarna å högra sidan) ett skrotstycke eller en bombskärfva. I sistnämnda båda fallen har dock den sårande kroppen haft minst lika stor utsträckning, som genomskärningen af endera utaf nämnda kulor;

4) Har kastkroppen varit en kula eller ett skrotstycke, så måste skottet hafva blifvit aflossadt från så långt håll, att detsamma, redan då den träffade konungens hufvud, något mattats, d. v. s. dess primitiva hastighet minskats; ehuru farten ännu var tillräckligen stark att drifva projektilen tvärt igenom hufvudet;

5) Hvarje stöd för den förmodan, att tvenne kulor följts åt och åstadkommit skadan, saknas;

6) Ingen del af skottet fanns vid den af oss gjorda besigtning kvarstannad inom hufvudskålen;

7) Att uppgifterna uti besigtningsinstrumentet af den 12 juli 1746 om så väl skadornas i hufvudskålbenens dimensioner som skottets riktning äro dels ofullständiga, dels oriktiga, hvilket tydligen berott derpå, att undersökningen verkställts utan att hudbetäckningarna förut blifvit öppnade, så som nu skett, och hvarigenom det endast blifvit möjligt att fullständigt öfverse skadan i hela dess utsträckning och riktigt bedöma beskaffenheten af densamma.

_A. Retzius, Carl Santesson, Vincent Lundberg._

* * * * *

Denna besigtning skingrade icke misstankarne, att Karl den tolfte blef mördad. Snarare kan man påstå, att _genom denna undersökning anledningarne till antagande, att konungen blifvit mördad så ökats, att de närma sig till en öfvertygande bevisning._

Såsom bevisadt anses det, hvarom en för hvarje sundt och af partisinne oförvilladt omdöme giltig öfvertygelse åstadkommits. Denna öfvertygelse måste hvila på klara skäl.

Bevisning åstadkommes ej blott genom åsyna vittnen utan äfven genom liknelser och omständigheter, när de äro af den beskaffenhet att de verka öfvertygelse. Men _när_ liknelser och omständigheter äro att anse som öfvertygande bevisning, kan icke genom allmän regel bestämmas utan endast af ett upplyst och opartiskt omdöme i hvarje särskildt fall afgöras. Emellertid är bevisning genom omständigheter och liknelser oftast den enda i gröfre brottmål användbara, emedan sådana brott sällan begås i närvaro af åsyna vittnen.

De liknelser och omständigheter, som förekomma till antagande, att Karl den tolfte blef mördad, äro följande:

Redan år 1713 hade en riksdag varit sammankallad utan konungens samtycke, på hvilken grunddragen uppgjordes till 1719 års regeringsform, genom hvilken Sverige snarare blef en adelsrepublik med en namnkonung till statens representant än en konstitutionel monarki. Så länge konungen lefde kunde emellertid en sådan regeringsform icke blifva antagen.

På 1719 års riksdag hördes bittra anmärkningar öfver reduktionen och häftiga rop höjdes om ersättning för genom den lidna förluster. Så länge konungen lefde, hade sådan ersättning ej varit att hoppas. De öfver reduktionen missnöjde önskade derföre konungens död.

I landet rådde ett doft missnöje med konungens långa och olyckliga krig, så att en suck af lättnad höjdes af hela svenska folket vid underrättelsen om konungens död. Detta förklarar hvarför man vågade underlåta att företaga undersökning, oaktadt både Sicre och Fabricius bekände sig ha mördat konungen.

I Paludan Müllers skrift om Karl den tolftes död omtalas, att en engelsk resande vid namn Wraxall i ett bref, dateradt Elfkarleby den 8 juni 1774, berättat, att han varit på godset Forsmark, der han träffat grefve Liewen, en af de 16 riksråden, och att, när deras samtal fallit på Karl den tolftes död, grefven yttrat: »Få menniskor äro ännu i lifvet, som kunna tala om denna sak med så mycken säkerhet som jag. Jag var i lägret för Fredrikshall och hade den äran att såsom page uppvakta konungen den natten då han blef skjuten. _Jag tviflar icke att han ju omkommit genom lönnmord._ Natten var ovanligt mörk och det var nästan omöjligt att en kula från fästningen kunde träffa hans hufvud på ett sådant afstånd och på det ställe der han stod. Jag såg konungens lik och är öfvertygad att såret i tinningen var af en pistolkula. Hvilken som skänkt honom den, är ovisst; man misstänker Sicker, _emedan han före skottet icke var hos konungen men lät se sig ett ögonblick sednare_. De, som hafva erfarenhet af kriget, känna bullret och smällen af en kanonkula men smällen af detta skott var _närmare invid_ och helt annorlunda. Jag tror icke att prinsen af Hessen haft del deri, eller på något sätt vetat derom, men _hela arméen trodde, att han blifvit dödad af okänd hand_.»

Carlbergs berättelse innehåller, att då han genast efter konungens död af general Schwerin skickades till konungens hytta efter en bår »för en officer som blifvit skjuten», kom öfverstelöjtnanten grefve Posse emot honom »med några herrar som befunno sig i hyttan», och frågade: »är konungen skjuten?»

Vidare berättar Carlberg, att då han fått båren och därpå lagt konungens lik samt beordrats att begära nödigt manskap af kaptenen baron Malkolm Hamilton, som kommenderade gardets betäckning, och Carlberg bedt Hamilton om 12 karlar »som skulle bära en officer som var blifven skjuten», hviskade honom Hamilton sakta i örat: »kungen».

Dessa Posses och Hamiltons frågor kunna endast förklaras genom antagande af en mot konungens lif riktad sammansvärjning.

Enligt Tollstadii förutnämnda berättelse skall Cronstedt hafva bekänt, att Stjernros afskjutit det mördande skottet. Stjernros hade under Karl den tolftes regering haft en ganska trög befordringsbana, hvaröfver han kan antagas hafva varit missnöjd. Född 1681 på Öland och son af en prest, hade han 1717, ehuru han deltagit i slaget vid Pultava och i kalabaliken vid Bender, ej hunnit längre än till löjtnant och korporal vid lifdrabanterna. Efter Karl den tolftes död blef han 1723 öfverste och 1744 generalmajor, samt dog år 1762 som general. I Paludan Müllers skrift anföres, att en engelsman vid namn _Wilh. Coxe_, som i senare hälften af förra århundradet utgifvit en beskrifning om sin resa i Polen, Ryssland, Sverige och Danmark, deri berättat, att man i Sverige påstått, att Stjernros på dödsbäden bekänt sig hafva mördat konungen.

Den vigtigaste omständighet i fråga om mordet på Karl den tolfte är Tollstadii förutnämnda berättelse om Cronstedts bekännelse på dödsbädden. Hvad man härom vet förekommer i nionde delen af det af _P. Wieselgren_ utgifna Delagardieska arkivet sid. 128 och innehålles i en der meddelad uppsats af excellencen grefve Jacob de la Gardie af denna lydelse:

»Historisk upplysning af säker hand om konung Carl XII:s död.

Man vet huru många olika omdömen blifvit fälda om k. Carl XII:s död och att åtskilliga personer, stundom efter nog starka liknelser, både sjelfve såsom af samvetskval bekänt och andra åter blifvit misstänkte att genom något förrädiskt skott i förtid hafva slutat denne konungs dagar. Ja, man har härom icke en gång tyckts behöfva tvifla och man ansåg en sig sjelf anklagande brottsling icke allenast såsom den rätta, utan hans samvetskval äfven såsom ett honom redan tilldeladt straff. Dock har detta varit gissningar, grundade på andra gissningar. Och förvisst kunde man ej säga mera än att all liknelse varit, det en rebellisk kula slutat hjeltens lif, men hvem det varit som lossat detta skott, har ända hittills varit förborgadt, åtminstone icke bevist. Man har ändtligen dragit täckelset af denna okunnighet och funnit helt andra handlande personer än man tillförene föreställt sig. Den för sina geschwinda skotts uppfinnande rekommenderade öfversten grefve Cronstedt blef på sitt yttersta angripen af en mattande feber, som påskyndade hans slut. Sin biktfader N. N. (salig kyrkoh. Tollstadius i St. Jacobs och Johannis församl. — uti mscr. satt som not —), som ständigt var hos honom, bad han en dag gå till öfverste Stjernros, sägande till honom: Hälsa Stjernros, säg honom att jag nu för eder bekänt det jag så länge slutit inom mig sjelf och att mitt samvete nu först känner den största förebråelse. Bed honom för Guds skuld göra detsamma och påminna sig hvad han gjort samt att han skjutit konungen. Då presten kom till öfverste Stjernros med Cronstedtens begäran, svarade denne: att han alldeles icke kändes härvid utan måste säkert Cronstedt radottera. Då presten kom tillbaka med detta svar, sade grefve Cronstedt: på det han skall finna att jag ej radotterar, så säg honom, att det är den 3:dje bössan bland de gevär som hänger i hans kammare. Vid detta budskap blef öfverste Stjernros helt och hållet förstämd, svarade intet utan bad presten endast gå sin väg. _Att så var passeradt, har man funnit efter den omtalta presten i dess förseglade papper, hvilket han med ed intygat vara händt._ Han nämner deruti äfven, då han kommer att tala om grefve Cronstedt, att dennes egen berättelse på dess yttersta lydt sålunda: att sedan han hade laddat geväret, tog öfverste Stjernros det och sade: nu skall det vara gjordt; gick så åstad och då han fick se att konungen ännu stod kvar neml. i sjellva approchen framför communikation, som krökte sig något, _gick han ofvanpå gräsvallen ikring, och då skottet lossades stod konungen följaktligen lägre än han och att detta skott således gått på sne igenom hufvudet, kan man deraf finna_. Han har äfven derjemte yttrat sig att Stjernros fått 500 ducater men af hvem står det ej. Man tycks således tämmeligen vara hulpen ur det mörker, hvari man i denna sak hitintills lefvat. Men olyckligt nog, att man måste tillstå, det både äldre och nyare historiska berättelser i denna sak alltid kommit öfverens att det varit en svensk som begått denna gerning och att detta allt mer tyckes bekräftas. Detta har jag afskrifvit ur ett manuscript som finnes i Rammelska samlingarne 17-13/8-99.

_J. D._

A tergo anmärkt å samma dokument:

Denna H. E. Grefve Jacob De la Gardies copia är tagen från en d:o, som tillhört H. Ex. baron Malte Ramel. Jag omnämnde denna i sällskap i Stockholm samt det stöd dess innehåll syntes få af de äfven på Löberöd förvarade origin. dokumenter om krigskassans fördelning efter Carl XII:s död (der Cronstedt är en bland de få som får större andel än efter sin grad inom militären). Men då jag nämnde Cronstedts namn, for en gubbe upp och svor, _att det var lögn, ty Cronstedt vore hans morfar_. Jag fann, att detta skäl vore ännu svagare _för_ än de anförda skälen vore _emot_ Pres. Cronstedt, hvarvid vreden lade sig och gubben (Frih. Funk, riksrådets son) med vänligt anlete ledde mig i enrum samt der med mycken omständlighet utlade hvad som var grunden till det utkomna ryktet och huru originalet till dessa copior tillkommit. Hans föräldrar, hette det, hade en donation för morfadrens förtjenster. Denna önskade k. Gustaf III ega skäl att återtaga. Han lät förfalska en berättelse om Carl XII:s död i Tollstadii namn och försegla. Detta konvolut lät han i R. R. Funks närvaro inbära och öppnade detsamma, uppläsande det för R. R. m. m. Derifrån afskrifterna och ryktet. Denna berättelse medger emellertid, att ett original funnits, det må ha varit verkligt eller förfalskadt, och äfven i sednare händelsen gynnade det misstankar, visande att ryktet både om gerningen och bekännelsen fans till och ansågs ega grund i de kretsar, som borde vara om slika katastrofer bäst underrättade. Ty annars hade svårligen ett slikt mystifikationssätt valts. Emellertid har jag hört af äldre personer intygas, att detta rykte fans till i vissa kretsar förr än Gustaf III började både intrigera och regera.

_P. Wieselgren._

Paludan Müller gör flera anmärkningar mot denna berättelse.

Den första är, att handlingen icke angifver sig vara original utan blott en uppsats efter ett obekant dokument, som säges hafva innehållit berättelsen om Cronstedts bekännelse på dödsbädden.

Vid detta ostridiga förhållande kan man ej tillmäta handlingen samma bevisningskraft, som om den varit en originalhandling, men viktigt är, att, såsom Wieselgren erinrar, Cronstedts dotterson icke vågade förneka, att i Gustaf III:s tid funnits en originalberättelse af uppgifna innehåll, samt att han icke kunde anföra någon sannolikare orsak, hvarföre ett falskt dokument skulle tillverkats än att Gustaf III skulle derigenom fått anledning att icke längre utbetala en donation till Cronstedts dotter och hennes man, riksrådet Funk.

Hvad som åtminstone bekräftar, att en skriftlig berättelse af förutnämnda innehåll funnits till, är dels att en tysk resande vid namn _Büsching_ i ett år 1776 utgifvet arbete (Wöchentliche Nachrichten) om von Cr., med hvilken utan tvifvel menas Cronstedt, meddelat en berättelse liknande den, hvilken Tollstadius meddelat, dels att den förutnämde engelske resande _Coxe_ uti en i senare hälften af förra århundradet utgifven reseberättelse omtalat sig i Stockholm ha hört ryktet om Cronstedts bekännelse för Tollstadius.

Büsching berättar (se Svederi öfvers. af Paludan Müllers skrift, s. 9), att von Cr. inbjudit några slägtingar och vänner till sig, men då man skulle sätta sig till bords, utbröt han i största häftighet, anklagande sig såsom Karl den tolftes mördare, och visade på ett skåp, der han hade förvarade saker, som han tagit ur den döde konungens fickor, hvarefter han öppnade ett fönster för att störta sig ut. Det förskräckta sällskapet höll honom väl tillbaka men några dagar senare dog han och de omtalade sakerna funnos då i skåpet. Dessa saker kunna, om berättelsen är sann, ha blifvit tagna sedan liket förts till Tistedalen.

Coxe berättar (se Svederi öfvers. af Paludan Müllers ofvanämnda skrift, s. 10), att han i Stockholm hört, att Cronstedt på sin dödsbädd bekänt för presten Tollstadius, att han haft del i Karl den tolftes mord och att presten antecknat bekännelsen och lemnat den till konungen och riksrådet samt att, då Coxe skref sin berättelse, den skrift, som innehöll bekännelsen, fans i arkivet, hvarmed sannolikt menas riksarkivet. I fråga om tiden då Coxe skrifvit detta, kan blott upplysas, att Paludan Müller hemtat uppgiften ur en år 1786 utgifven tysk öfversättning af Coxes resebeskrifning. Det är derföre sannolikt, att originalet till Tollstadii skrift fans i riksarkivet i början af 1780-talet. I denna Coxes resebeskrifning förekommer följande: »Jag kunde icke få reda på de närmare omständigheterna vid denna bekännelse, blott i allmänhet att Cronstedt försäkrade, att han laddat pistolen och att Stjernros, hvilken dog som generallieutenant och öfverste för lifvakten, varit den, som på nära håll bakom konungen skjutit skottet på honom; _man påstår äfvenledes, att Stjernros på dödssängen bekänt sitt brott_.»

Detta i förening med den omständigheten, att intet motiv kan uppgifvas, hvarföre någon många år efter Cronstedts död skulle hopdiktat och utspridt en så ohygglig lögn om honom, hvilken under sin lifstid var en för sina uppfinningar i artilleriet högt ansedd militär, som blef erbjuden att bli riksråd, men undanbad sig detta förtroende, gör det svårt att frånkänna Tollstadii berättelse trovärdighet. Hvad Coxe meddelat i nu omförmälda resebeskrifning förringas icke deraf, att Coxe i berättelsen om en senare företagen resa i norden säger sig ha erfarit, att de anekdoter, han anfört i den först utgifna resebeskrifningen, äro osäkra och att berättelsen om Cronstedts bekännelse saknar all grund. Detta bevisar endast, att vid Coxes senare besök i Stockholm allmänna tänkesättet ändrat sig i fråga om Cronstedts brottslighet, men icke att den af Coxe i den tidigare utgifna reseberättelsen meddelade underrättelsen saknar all grund.

Paludan Müller anmärker vidare, att det icke är sannolikt, att Stjernros skulle haft mordvapnet på ett bestämdt ställe i sitt rum liksom för att hvarje ögonblick hafva en påminnelse om sin illbragd.

Men 32 år efter Karl den tolftes död och sedan det fria regeringssättet blifvit befästadt, kunde Stjernros anse sig ganska trygg mot en angifvelse för mord å konungen, och kan med en viss stolthet ha föreställt sig ha varit den svenska frihetens Brutus.

Paludan Müller anmärker också, att Tollstadii namn ej förekommer i berättelsen, som blott uppgifves vara författad af Cronstedts biktfader.

Detta förklaras deraf, att kyrkolagen i 7 kapitlet 2 § stadgar dödsstraff för prest, som röjer hvad en syndare vid hemligt skriftermål yppat. Ehuru Tollstadius således aldrig ämnade i sin lifstid offentliggöra berättelsen, torde han likväl, af fruktan att den i hans lifstid, honom ovetande, kunde komma i obehöriga händer, ha underlåtit att utsätta sitt namn.

Vidare anmärker Paludan Müller, att berättelsen gifver både Cronstedt och Stjernros oriktiga militära titlar.

Detta kan förklaras deraf, att Tollstadius, som till lif och själ var prest, kan hafva misstagit sig om titlarne. Deremot är det mindre troligt, att tillverkaren af ett falskt dokument skulle gifvit de deri omnämnda personerna oriktiga titlar.

Derjemte anmärker Paludan Müller, att hvarken Cronstedt eller Stjernros nämnes bland dem, som voro närvarande vid dödstillfället, och särskildt erinras, att Cronstedt såsom artilleriofficer ej hade något att der beställa.

Denna omständighet är snarare egnad att öka än minska trovärdigheten af Tollstadii berättelse, enligt hvilken Stjernros icke utförde sitt dåd i löpgrafven utan »gick ofvanpå gräsvallen ikring.»

Slutligen anmärker Paludan Müller, att om så tillgått som Cronstedt uppgifvit skulle mördaren utsatt sig icke blott för den största fara utan äfven utfört sitt dåd i åsynen af en mängd soldater.

Häremot erinras, att konungamördare i allmänhet icke sky faran samt att, då mordskottet aflossades, soldaterna sannolikt gräft sig så djupt ned i löpgrafven, att de, hindrade af skanskorgarne, ej kunde se hvad som tilldrog sig på något afstånd från den löpgraf, hvari de arbetade.

Man kan numera ej alldeles bestämdt utvisa platsen der konungen föll, ty strax sedan svenskarne aftågat, fyllde danskarne löpgrafvarne. En hög obelisk uppsattes der konungen, enligt en svensk öfverlöpares berättelse, skall hafva fallit, men på svenskarnes begäran blef den i anseende till den för dem kränkande inskriptionen redan år 1730 nedrifven. Denne öfverlöpare, som enligt Paludan Müllers meddelande var fänrik Hallenfeld, har dock lemnat oriktig uppgift, då han sagt, att skottet träffade konungen ofvanför högra ögat, hvilket strider mot hvad som upplystes vid den år 1859 hållna besigtning, vid hvilken utröntes, att skottet gått in på venstra sidan. Detta hindrar dock ej, att uppgiften om platsen der konungen föll kan vara riktig. År 1788 uppsattes ett träkors der man då trodde, att konungen föll, och år 1814 har en mindre obelisk der blifvit uppsatt.

Enligt Voltaires sannolikt på Sicres och Maigrets uppgifter grundade berättelse skall konungen, då han stupade, ha stått vid ett ställe, der den nya linien gjorde en vinkel mot den gamla. Med den gamla linien menas här den löpgraf, som fullbordades natten till den 29 november 1718 (nya stilen), hvilken förut i denna skrift kallas paralelen och är utmärkt med nummer 6 på närstående planritning, som är kopierad efter den i Svederi öfversättning af Paludan Müllers skrift befintliga »plan af Fredrikstens fästning och belägringsarbeten 1718» och kompletterad i riksarkivet efter der befintliga kartor. Med den nya linien menas den löpgraf, som påbörjades aftonen den 30 november och på planritningen är utmärkt med nummer 7.

Enligt Carlbergs berättelse stod konungen, då han träffades af skottet, i den gamla approchen (n:o 6 på planritningen) 6 eller 8 steg från det ställe der den nya under arbete varande linien (n:o 7 på planritningen) utgick »från den gamla approchen». Detta ställe är utmärkt med bokstafven m å planritningen.

De la Motraye, hvilken vistades i Sverige åren 1719 och 1720, har i sin förutnämnda resebeskrifning (Svederi öfversättning af Paludan Müllers skrift, s. 86) yttrat: »deraf slöt man, att det varit en falkonettkula, samt af den ställning, hvari han stod, att skottet kommit från Overbjerget, som underhöll en fruktansvärd eld och hvars skott förnämligast riktades på den punkt der konungen stod».

Att de la Motraye fått oriktig underrättelse, att det den ifrågavarande aftonen sköts från Overbjerget, skall nedan visas, men anmärkningsvärdt är hvad han förmäler, att man af den ställning, hvari konungen stod, slöt, att skottet kom från Overbjerget. Såsom planritningen visar, ligger Overbjerget rakt i vester från den punkt, der konungen stod då han träffades af skottet. Enligt detta antagande har alltså skottet gått in på _venstra_ sidan, hvilket bekräftas af 1859 års undersökning, och om konungen blef lönnmördad, skall mördaren ha stått så, att skottet kunde förmodas ha kommit från Overbjerget.

I Carlbergs berättelse uppgifves ock, att skottet träffade utanifrån tranchéen »inpå venstra sidan genom H. M. hufvud».

Deremot berättar Voltaire, hvilkens »l’histoire de Charles XII» utkom år 1731 och således efter Sicres återkomst till Frankrike, att kulan träffade _den högra tinningen_. Då Voltaires sagesman troligen är Sicre, synes denna uppgift ha tillkommit för att vilseleda.