Part 1

OM MORDET PÅ KARL XII HISTORISK OCH JURIDISK UNDERSÖKNING

AF

¯O. J. HULTGREN¯

FIL. D:R, J. U. K., VICE HÄRADSHÖFDING.

STOCKHOLM

A.-B. SVANBÄCKS BOKTRYCKERIS FÖRLAG

STOCKHOLM

¯A.-B. SVANBÄCKS BOKTRYCKERI¯

1897

Ehuru flera skarpsinniga forskare uttalat den åsigt, att Karl den tolfte föll för en lönnmördares kula, har likväl allmänna omdömet allt sedan den danske historieforskaren _C. Paludan Müller_ år 1846 i en i Köpenhamn utgifven historisk tidskrift sökte bevisa, att Karl den tolfte icke föll »ved Snigmord», lutat åt den meningen, att konungen föll för en fientlig kula, afskjuten från fästningen Fredrikssten.

Men vid den undersökning af utmärkta vetenskapsmän, som den 31 augusti 1859 företogs å Karl den tolftes lik, kommo omständigheter i dagen, hvilka påkalla en granskning af Paludan Müllers skrift, som år 1847 utkom i svensk öfversättning med titel: »Carl XII:s död af C. Paludan Müller, öfversättning med tillägg af G. Svederus.»

Såsom inledning till en sådan granskning må ur 29 delen af Fryxells »Berättelser ur svenska historien» de händelser anföras, som närmast föregingo konungens död, hvilka det är nödvändigt att minnas, då man vill sätta sig till doms om hans dödssätt.

I början af november 1718 började Karl den tolfte belägringen af Fredriksstens fästning vid Glommen. Den hade en besättning af 2000 man, men bakom Glommen stodo 13000 till dess undsättning. Fästningen angreps af svenskarne från norra sidan. Ett utanverk, Gyllenlöw, togs genom stormning den 27 november. Derefter uppkastades löpgrafvar mot fästningen, hvilka gingo i sneda riktningar. Första natten blefvo två af arbetarne skjutna från fästningen. Under natten till den 29 november blefvo af 200 arbetare 55 dels sårade, dels dödade. Natten till den 30 november upptogs en 210 steg lång löpgraf, paralell med fästningsvallarne. Bland 400 denna natt arbetande soldater sårades eller skötos blott 30, emedan dimman hindrade fienden att sikta. Den 30 november, som var en söndag, red konungen klockan 4 på eftermiddagen från lägret vid Tistedalen, följd af två i hans tjenst varande officerare, fransmännen Maigret och Sicre, för att bese belägringsarbetet, för hvilket Maigret var chef. I skymningen började 2 à 300 soldater att arbeta. Sedan Maigret anvisat soldaterna deras platser på fältet, der en hvar lade sig bakom sin risknippa eller skanskorg och började gräfva sig ned i jorden, återvände han till konungen, som klockan 8 på aftonen förtärde sin aftonmåltid i en löpgraf, belägen inom musköthåll från fästningen, från hvilken det sköts skarpt, så att många af de arbetande soldaterna stupade. Kommendanten på fästningen lät uthänga brinnande beckkransar och kasta lichtkulor, hvarigenom fältet upplystes. Dessutom gick månen omkring klockan 9 upp öfver horisonten. Konungen, som misstänkte ett utfall, steg upp från löpgrafvens djup och lade sig på inre sluttningen af bröstvärnet med hufvud och armar öfver krönet så att han kunde obehindradt se fästningen och de på fältet arbetande soldaterna.

Om det vidare förloppet har man berättelser af två ögonvittnen öfverste _Maigret_, till börden fransman, och dåvarande löjtnanten, sedermera öfverstelöjtnanten, vid fortifikationen _Carlberg_. Enligt den senares berättelse var, såsom nedan skall visas, den löpgraf, i hvilken konungen enligt Fryxells berättelse förtärde sin aftonmåltid, icke belägen inom musköthåll. Äfven är det tvifvel underkastadt, huruvida Fryxells uppgift, att Sicre åtföljde konungen från Tistedalen, är riktig.

Maigrets berättelse utgör ett bref till svenske ministern i Paris, baron Gedda (af Maigret oriktigt titulerad grefve), hvilken fått i uppdrag att af Maigret söka underrättelse angående omständigheterna vid konungens död. Det har enligt den svenska öfversättning, som är intagen i 3 delen af Handlingar rörande Skandinaviens historia, följande lydelse.

»Paris den 23 december 1723.

Min bäste grefve! Jag har nyss mottagit det bref, hvarmed hr grefven behagat hedra mig. För att svara derpå, får jag äran meddela, att då konungen var i tranchéen mellan kl. 7 och 8 på aftonen, steg han upp på bröstvärnet med halfva kroppen obetäckt för att se arbetena och den starka musköt- och kanonelden från fästningen och dess skansar. Jag stod under honom med hufvudet mellan hans stöfvelklackar och Kaulbars stod vid min högra sida. Nyss efter sedan han stigit upp, kom Sicre förbi och frågade mig hvad konungen gjorde, hvartill jag svarade, att det inte var jag som placerat honom der. Sicre skyndade bort och jag besinnade mig på en eller annan förevändning för att förmå Hans Maj:t att stiga ned. Medan jag inom mig öfvervägde om hvad jag skulle säga till honom, fick han ett kanonskott ofvanför venstra örat och som gick ut på andra sidan ganska nära intill örat. Kulan var som ett stort dufägg. Då han fick skottet, sade han icke ett ord: hans fötter halkade ned men han blef kvar, stödd på bröstvärnet. Skottet, som träffade hufvudet, gaf samma ljud som en sten, den man häftigt kastar i dy. Vid detta ljud sade adjutanten Kaulbars till mig: kungen är sårad. Jag svarade honom att han var död. Han sade: vi få se efter. Jag tillade, att det var tyvärr allt för sant. Vi anmälde saken för generalen af tranchéen och läto soldaterna draga sig tillbaka på det de icke skulle få kännedom derom. Man förde honom tillbaka till batterierna, öfvertäckt med sin kappa under namn af en ingeniör utaf hans storlek, som man sade hafva blifvit skjuten. Man kan alldeles icke fatta någon misstanke om att det skulle vara en person af hans armée som dödat honom, ty det vapen, som skjutit den kulan, kunde icke bäras af någon menniska, huru stark den än måtte vara. De som besigtigat honom efter hans död voro öfverens om denna sanning. De som anklaga den person hr grefven antyder hafva sannolikt sina bevekelsegrunder att söka bibringa folket denna åsigt.

Det är nu hr grefve den sanna berättelsen om denna store furste som man måste hafva känt för att veta till hvilken grad han föraktade faror och döden. Samma dag — det var en söndag — hade han bevistat gudstjensten, ömsat linne och påtagit en alldeles ny klädning. Han kom också till tranchéen i ganska muntert lynne, lät kalla mig och talte temligen länge med mig om belägringsangelägenheterna.

Jag har äran o. s. v.

_Maigret_.»

Hvad som i denna berättelse är egnadt att ådraga sig synnerlig uppmärksamhet, är försöket att vederlägga misstankarna om mord med uppgiften, att kulan var _stor som ett dufägg och blifvit skjuten ur ett vapen, som icke kunde bäras af någon menniska_. Då kulan aldrig blifvit funnen och ingen bestämd anledning fins att antaga, att det varit en kanonkula, så äro Maigrets uppgifter härom egnade att draga hans sanningskärlek i tvifvelsmål samt ingifva den misstanken, att han afsigtligt velat missleda.

Den af Carlberg vid äldre år författade berättelse, hvilken är intagen i första delen af handlingar rörande Skandinaviens historia, har följande rubrik: »Sanfärdig Berättelse af några få omständigheter, som sig tilldrogo den natten då Högstsalig Hans Kongl. Maj:t konung Carl XII uti tranchéen för Fredrikshall olyckligen blef skuten».

I denna berättelse förekommer följande:

»Ändtligen efter långt väntande kom manskapet med deras tilldelte officerare anmarcherandes in uti den förut färdiggjorda linien, hvars bröstvärn blef genomskuret till communication emellan begge linier, den gamla och den nya, som nu skulle framföras. Så snart det var gjordt och manskapet blifvit tilldeladt, trädde fransyske öfversten Maigret, som var direktör af attacken, framför arbetarne och utstakade den nya linien på det sättet, att efter honom defilerade soldaterna man för man som buro fasciner jemte spadar och hackor. Så fort nu som Direktören gick linien fram, lades fascinerna efter honom i en rät linie, hvarjemte soldaterna blefvo liggandes. När då den tillernade linien var utstakad, defilerade å nyo flera soldater fram, som äfven väl lade sig vid fascinerna med nödiga verktyg försedde. Derefter framburos de förut färdiggjorda skanskorgar, som fortifikationskaptenen Faschung blef kommenderad att låta dem efter den utstakade linien uppställa.

När då skanskorgarne voro i ordning komne, blef jag anbefalld att gå in i nya linien och låta fylla skanskorgarne. Hvarpå efter ett sakta gifvet tecken arbetet begyntes, då jag uppmuntrade manskapet att flitigt arbeta och gräfva sig neder, på det de snart måtte få skanskorgarne med jord uppfyllde till deras betäckning.

Här måste jag åter något stanna och berätta, att från nya linien kunde distansen till utanverken vara något öfver 200 alnar och således under musköttskott. _Det var alltså nu den första natten under attacken, som de belägrade kunde bruka muskötten_, hvarmed de ock hela natten igenom höllo en sträng eld under täta kedjesalvor ditåt de märkte att arbetet fortsattes, hvarjemte icke heller försummades ett oupphörligt kanonerande och bombkastning samt lichtkulor till att upptäcka de operationer som hos oss förehades. Fästningen var ock emot den sidan af attacken upplyst med många brinnande beckkransar som gjorde ett vackert anseende och upplyste hela fältet.

Då jag nu detta berättat, kommer jag åter igen till den nya linien eller approchen, der jag höll på att låta fylla skanskorgarna och många gånger gick linien upp och neder att anmana manskapet till flitigt arbetande, som de icke heller underläto, helst då de sågo många af sina kamrater stupa utmed dem, innan de hunno så djupt neder i jorden, att skanskorgarne blefvo fyllda och gjorde betäckning för muskötkulorna. När jag då vid pass 1½ timma varit hos arbetarne, gick jag derifrån in uti den gamla färdiga approchen i den tanken att strax gå tillbaka igen, men blef af en bedröflig händelse hindrad som vidare skall förmälas. Uti denna approche var man genom bröstvärnet betäckt för skott så väl från fästningen som begge skansarne Öfverberg och Malmberg, ty Gyllenlöw hade vi genom Escalade reda intagit men på sjelfva fästningen var ännu icke ett skott lossadt.

Då jag nu som bemält var kommen in uti den gamla approchen ungefär 6 eller 8 steg fram, såg jag Kongl. Maj:t liggande på tranchéens inre talud eller docering, der Kongl. Maj:t hade dragit sig upp och låg på venstra sidan med kappan om sig och hade dragit knäna något åt sig upp så att fötterna lågo ungefär 6 kvarter högre upp än sjelfva botten af approchen, hållande venstra handen under kindbenet och hufvudet upprätt öfver krönen af bröstvärnet. Uti en sådan ställning låg H. M. med ansigtet något vändt mot fästningen och nya linien derutanför hvar några arbetare gingo. Denna nya linie, som formerade en spetsig vinkel mot den gamla, lopp icke så synnerligt långt ut från den gamla der H. M. låg, att ju åtminstone de närmaste arbetarne hade kunnat sett hufvudet af H. M. öfver gamla liniens bröstvärn om de annars derpå hade aktning gifvit. Denna omständighet anser jag för betydlig att anmärka.

Hvar nu H. M. anten stod eller satt i approchen så var vanligt att det samlades strax åtskilliga högre och lägre herrar officerare som nu ock hade skett till 8 eller 10 personer som stodo neder uti approchen nära intill och framför H. M. fötter. När jag nu kom in i samma approche der H. M. låg, ställde jag mig bland de officerare som der förut stodo och hade H. M. för ögonen liggande tätt framför oss, som redan sagt är, med hufvudet öfver bröstvärnet, men hvad derutanför passerade kunde ingen af oss observera för det höga bröstvärnet efter vi stodo innan detsamma neder på botten af approchen, ej heller vet jag huru länge H. M. hade så legat exponerad för ett den natten öfver måttan träffligt skjutande utur kanoner och handgevär.

Det var nu den olyckliga stunden för handen som gjorde slut på alltsammans. Knapt en half fjerdedels timma hade jag bland dem som voro tillstädes stått vid och framför H. M. fötter, så träffade utanifrån tranchéen ett skott inpå venstra sidan genom H. M. hufvud hvarvid icke den minsta rörelse mer förspordes än att handen undanföll venstra kindbenet och hufvudet lutade sig så sakta neder uti kroppen utan någon den ringaste ryckning på kroppen, som blef så alldeles stilla liggandes som den förut låg, det var ej heller naturligt, att efter ett skott, som så ackurat träffade genom hufvudet, annat kunde följa än att i ett ögonblick vara död utan att röra minsta lem. Således hafva de som härom andra orimligheter utspridt grufveligen afvikit från sanningen. Stället hvarifrån detta olyckliga skott kom, om det skedde från ett längre bort eller närmare håll, det kunde ingen af oss, som stodo lågt nere inom bröstvärnet under ett så starkt skjutande utur kanoner och handgevär ogörligen med rätt visshet utmärka.

Den förste af oss närvarande som nämnde konungens död var generaladjutanten Kaulbars som i det samma då skottet träffade och hufvudet sänkte sig så sakta neder, slog mig, som här då närmast stod, på axeln, ropande helt bestört: »Herre Jesus, konungen är skjuten, sök upp general Schwerin och berätta honom det.»

Fortsättningen af Carlbergs berättelse handlar om likets forslande till högkvarteret i Tistedalen. Berättelsens klarhet och rikedom på detaljer är egnad att ingifva förtroende. Anmärkningsvärdt är ock, att Carlberg uppgifver, att skottet träffade »inpå venstra sidan genom H. M. hufvud», hvilket blifvit bekräftadt vid en år 1859 af sakkunniga personer hållen undersökning, ehuru man vid en år 1746 hållen undersökning kom till det resultat, att skottet gått in på högra sidan.

I den danske öfversten och kommendanten på Fredrikssteen _Landsbergs_ rapport till konung Fredrik IV förmäles, att fienden, i trots af fästningens eld ur kanoner, mörsare och musköter från contrescarpen avancerade denna på 250 steg nära, i synnerhet gynnad af de långa, mörka nätterna och en tjock dimma om dagen. »Hans Maj:t konungen» — yttrar Landsberg (se sid. 119 i Svederi öfversättning af Paludan Müllers skrift: Er kong Karl den tolvte falden ved Snigmord?) — »skall såsom alltid hafva mycket blottställt sig och ofta nattetid hafva kommit ganska nära under vår contrescarpe för att recognocera densamma, så ock beständigt hafva uppehållit sig hos arbetarne i approcherna för att påskynda arbetet, som icke gick så fort som han gerna ville, eftersom arbetarne nödigt ville dertill för det de bekommo så många döda och blesserade. Hans Maj:t hade sjelf en liten brädhydda, hvilken, allt efter som arbetet avancerade, förflyttades till tätt under Gyldenlöwe bakom ett berg, der den ännu står. Till denna lilla hytta har konungen också låtit bära sin mat ända till söndagen den 11 december (gamla stilen), då han mellan kl. 9 och 10 på aftonen blef skjuten i approchen, som några tro med en karteschkula men andra af en muskötkula från contrescarpen. — Om morgonen den 12:te sågo vi att de icke hade avancerat vidare med deras arbete; vi märkte också att de marcherade fram och tillbaka liksom i förvirring; äfvensom att här och der hastade åtskilliga kurirer; dock kände vi ännu icke anledningen dertill. Emellertid voro vi ganska uppmärksamma på vår post helst vi af desertörer erfarit, att fienden om möjligt ville försöka en storm, som också skulle gått för sig om icke generalerna afrådt derifrån; om densamma skulle lyckats, lemna vi derhän; eljest vore stormstegarne redan färdiga och i beredskap. Följande dagen, nemligen den 13 december, kom en desertör, som väl med alla omständigheter bragte oss underrättelse om konungens död, men vi kunde knappt till hälften sätta tro till denna nyhet, eftersom den var af så stor vigt — —».

I svensk historisk tidskrift för år 1892 finnes en artikel med rubriken: »Ännu en gång Karl XII:s död». Anledningen till den är, att i en rysk tidskrift Russkaja Starina år 1891 förekommit en uppsats af baron N. Kaulbars, grundad på en i hans familjearkiv på godset Mödden i Estland befintlig handskrift af generaladjutanten hos Karl XII, J. F. Kaulbars, enligt hvilken Karl den tolfte skulle blifvit mördad i löpgrafven af sin privatsekreterare Sicre, som af J. F. Kaulbars i och för öfning i målskjutning skulle lånat den studsare, med hvilken mordet begicks, hvilken studsare, försedd med alla dess egares namn sedan 1669, ännu i dag fins på nämnda estländska gods.

Artikeln i den ryska tidskriften innehåller, utom förenämnda uppgifter, den upplysning, att baron N. Kaulbars i Wien sammanträffat med svenske ministern baron Åkerman och med anledning af ett samtal mellan dem, angående Karl den tolftes dödssätt, hade baron Kaulbars till Stockholm skickat ett fotografikort af studsaren jemte en afbildning i vax af kulan. I Stockholm hade skett en undersökning, som ledt till det resultat, att kulan icke passade till sårets öppningar och att dess storlek icke svarade mot densamma.

Häremot anmärker baron Kaulbars i den ryska tidskriften, att sårets öppningar under tiden kunna ha undergått förändringar vid kroppens upplösning. Dessutom betonar han, att löpgrafven låg utom skotthåll för fästningens musköteld, så att konungen ej kan ha blifvit skjuten från fästningen.

Författaren i den svenska historiska tidskriften bestrider trovärdigheten af J. F. Kaulbars berättelse bland annat på den grund, att uppgiften att Siquier, hvilken af Maigret kallas Sicre och sannolikt hade sistnämda namn, icke var Karl den tolftes privatsekreterare, utan adjutant hos arfprinsen af Hessen.

Men om också Sicre eller Siquier egentligen var adjutant hos konungens svåger, arfprinsen af Hessen, kan han likväl, när så behöfdes, samtidigt ha tjenstgjort i egenskap af handsekreterare hos Karl den tolfte, hvilkens ekonomiska ställning gör sannolikt, att han vid denna tid icke hade någon egen privatsekreterare, utan vid sin fransyska korrespondens begagnade sin svågers adjutant. Utan all anledning har väl konungens generaladjutant J. F. Kaulbars icke kallat Sicre för Karl den tolftes privatsekreterare.

Likaledes bestrider författaren i svensk historisk tidskrift baron N. Kaulbars påstående, att löpgrafven, i hvilken konungen blef skjuten, var utom skotthåll för fästningens musköteld.

Men i detta påstående har baron N. Kaulbars ett godt stöd i Carlbergs förenämnda berättelse, att den nya linie, som började uppkastas den natt, då konungen blef skjuten, var inom musköthåll men att detta var »den första natten under attacken som de belägrade kunde bruka musköten», hvaraf följer, att den löpgraf, i hvilken konungen befann sig, då han träffades af skottet, hvilken var belägen bakom den nya linien, var utom skotthåll för fästningens musköteld.

Författaren i den svenska historiska tidskriften förklarar slutligen, att den omförmälda handskriften af generaladjutanten J. F. Kaulbars icke bevisar mera än att Siquier eller Sicre under tiden närmast efter Karl den tolftes död varit föremål för misstankar att ha mördat konungen — och häri har han utan tvifvel rätt.

År 1722 fick den nämnde officeraren Sicre eller Siquier en feber och under yrseln yttrade han till sin läkare att han skjutit konungen, hvilket han ock ropade till på gatan gående menniskor. Sedan han tillfrisknat, nekade han, att han begått mordet, men från den tiden började rykten om konungens mord att flyga kring land och rike och kommo äfven till främmande land; dock hade redan 1719 vid Ulrika Eleonoras kröning i Upsala arkiater Rudebeck i ett tal yttrat, att skottet icke var danskt.

Sicre, son af en fransk officer, hade under konungens vistelse i Turkiet fått anställning i hans tjenst. Efter konungens hemkomst blef hans adjutant och sekreterare hos konungens svåger, arfprinsen af Hessen, sedermera konung Fredrik den förste. När konungens lik skulle bäras från löpgrafven, grep Sicre hans hatt och satte på liket sin egen hatt och sin peruk, på det soldaterna ej skulle igenkänna den döde, skyndade med konungens genomskjutna hatt till arfprinsen, hvilken han bragte första underrättelsen om konungens död. Af arfprinsen skickades han till Stockholm för att underrätta dennes gemål, konungens syster, om dödsfallet. År 1721 var Sicre misstänkt för ett mordförsök mot hertigen af Holstein, Karl den XII:s systerson. År 1728 skickades han till Ludvig den femtonde med Fredrik den förstes och hans gemåls porträtter. Han mottogs väl och stannade till sin död i Frankrike, der han lefde på vänners understöd.

År 1746 skedde en besiktning å Karl XII:s lik af riksråden Höpken och Ekeblad samt öfverintendenten Hårleman. Ingen läkare var der vid närvarande. I protokollet öfver denna besigtning är följande antecknadt: »På högra sidan strax nedanför tinningen fans en plåsterlapp, så starkt fastsittande, att man med möda kunde upplyfta och aftaga den, då derunder sågs och kändes en aflång öppning på tvären lutande nedåt bakhufvudet, 7 linier lång och tvenne bred, på venstra sidan under en annan plåsterlapp var hela tinningen bortrifven och kanterna af benen uti en sådan ställning, att skottet nödvändigt måste hafva gått ut derigenom.»

Emellertid hvilade länge på Sicre den misstanken, att han var Karl XII:s mördare, men då man ej känner detaljerna af hans bekännelse, äro skälen till denna misstanke temligen svaga. Bekännelsen kan hafva skett i yrsel men sannolikare är, att den skett i en låtsad sjukdom, för att afleda misstankarna från den verkliga mördaren. Denna förmodan vinner stöd deraf, att Voltaire i sin »l’histoire de Charles XII» uppgifver, att endast Sicre och Maigret befunno sig i den löpgraf, der konungen stod, då han träffades af skottet. Denna bevisligen falska uppgift, som antagligen meddelats Voltaire af Sicre och Maigret sjelfva, hvilka befunno sig i säkerhet i Frankrike, då Voltaire skref sin historia, har påtagligen tillkommit för att afleda misstankarne från andra.

På enahanda sätt torde man ock böra förklara, att en i Karl XII:s tjenst anställd militär vid namn Fabricius vid slutet af sitt lif anklagat sig att ha mördat konungen. Han vistades i Tyskland, då konungen blef dödad, och kunde således ha bevisat, att han var oskyldig, ifall han blifvit anklagad för mordet.

Hvad Fryxell berättar derom, att Sicre ifrågavarande afton skulle följt konungen från Tistedalen, synes icke sannolikt, då Sicre var adjutant hos arfprinsen af Hessen, hvilken hade sitt kvarter i Torpum, ¾ mil från Fredriksten. Fryxell nämner honom icke heller bland de i löpgrafven varande officerarne, då konungen blef skjuten. Bland dem uppräknar han endast Kaulbars, Schlippenbach, Marchetti, Schultz, Carlberg och Maigret.

En fransman, vid namn _de la Motraye_ som vistades i Sverige 1714-1720, har i en skrift med titel »Voyages de S. A. de la Motraye en Europe, Asie & Afrique» uppgifvit, att Sicre, skickad med depescher af arfprinsen af Hessen, skulle kommit till Fredriksten _strax efter_ konungens död, hvilket ock öfverensstämmer med den berättelse, som general Liewen, såsom nedan skall visas, meddelat.

Om ingen sett Sicre vid Fredriksten innan konungen blef skjuten, och om han ingen annan bössa hade än den han i och för målskjutning lånat af Kaulbars, hvars mynning icke passade till den kula, af hvilken konungen träffades, så äfventyrade Sicre icke mycket på en falsk bekännelse, att han skjutit konungen, helst de maktegande fruktade undersökning och Sicre såsom fransman hade att påräkna sin mäktiga regerings beskydd, men genom denna falska bekännelse afleddes misstankarne från den verklige mördaren.

Men om falska bekännelser i nämnda afsigt afgifvits, så måste man antaga, att en verklig mördare funnits och att hans medbrottsliga föranledt de falska bekännelserna.

_Finnas anledningar att misstänka att Karl XII blef mördad?_