Part 8

och om han användt större omsorg i att polera sina löst framkastade verser, skulle han utan tvifvel hafva ernått ett långvarigare beröm och ett oförgängligt rykte. Derföre skola de, som äro vana vid en bättre smak hos den poetiska skönheten, säkerligen hos honom finna talrika fläckar. Förutom dem, som han--så ouppodladt som vårt fädernespråk då ännu var--ej gerna kunnat förebygga, måste man fördömma ej blott en alltför ymnig påminnelse om gudar och gudinnor utan äfven en stil, som allt för bjert afsticker från de gamles mönster.--Ej heller kunna hans allt för slippriga och tvetydiga gåtor behaga sedigt folk. Men detta och annat lika tadelvärdt skall likväl en mild läsare af skaldens verk tillgifva honom, då på hans tid den fosterländska poesin låg nästan nere ouppodlad.--Vinkällaren har merendels varit musernas boning, hvarest den starkt vinbegjutna poetiska ådran ej styrdes hvarken af hederns eller skaldekonstens fordringar.--Den som besinnat huru svårt det är att uppfylla en poets kall att i lika mån undervisa och förnöja, när helst till besjungande af någons brudsäng eller dödsbår pennan måste sättas i rörelse med vanans och nödvändighetens hela slentrian, skall ej undra öfver, att dylika sånger ibland kunna vara sömngifvande. Emellertid läsas dock många goda, ja sköna saker i hans samling.» Akademikern Blom, som naturligtvis ej kunde hafva något sinne för den karolinska periodens framfart med »smaken», hånar hans långa, löjliga titlar, sällsamma förvecklingar af auktorsnamn (det var utgifvarens fel) och osmakliga gåtor m. fl. råheter. »Lucidor var kanske ej utan snille och var säkert ej utan kunskaper, men har vårdslösat med begge. Hans skrifter röja en viss vild energi, någon färdighet i versifikationen, mycken oegentlighet i uttryck och en fullkomlig brist på granskningens möda. De synas med säkerhet bevisa hans oregelbundna lynne och hans sätt att författa vid pokalen.»

De nyare granskarenas dom utfaller föga gynnsammare. Sondén börjar med att påpeka poemens slarfviga författande och dåliga utgifvande, så att af de många bröllops- och grafsångerna ej en enda är läsvärd utom på sin höjd »Kom', säjen mig nymfer!». Derpå fortsätter han: »Det är ej få som tadlat honom, och detta är ej så underligt. Ty det mesta som han framklottrade på papperet saknar nästan allt värde. Dertill kommer, att för beständigt heligt och profant, högt och lågt äro blandade med hvarandra. Slutligen undgår ej litet en ofta trög och hård rytm att stöta bildade öron. Ej heller kunna vi fördölja för oss, att äfven de sånger, som framsprungit i en ädlare och högre skaldeingifvelse, mera sätta oss i spänning medelst sin rysliga och framstormande häftighet än de förnöja oss genom poesins gudaborna och rena hänförelse.--Likväl saknade han ej helt och hållet sånggudinnornas ynnest. Om nu ingen hittills kunnat öfvertyga sig härom, skola vi, på det att vi ej må synas fara med löst prat, exempelvis anföra de sånger, som han skrifvit på främmande tungomål, hvilka, fastän icke egnade de fosterländska muserna, tillräckligt visa oss, hvad han kunnat blifva, om han ej alltför mycket förslösat sina skaldegåfvor.» Men har den, som, enligt Sondéns medgifvande, utvecklat så mycket snille på främmande tungomål, kunnat vara så underhaltig på sitt eget? Säkert är, att lika vackra stycken på svenska kunna hos honom uppletas som de utländska, hvilka vunnit granskarens ynnest. Hammarsköld, som underskrifver Sondéns omdöme, skärper det enligt sin vana och förebrår Lucidor, att han prydt sina dikter med mytologiska namn och personer, dem han alldeles ryckt ur deras ideala sfer ned i smutsen af sitt eget hvardagslif, att hans rim lifvas af en vildt och vulkaniskt brusande energi, en nästan till vansinne gränsande häftighet, som tydligt utmärker en fullkomligt störd harmoni mellan skaldens alla inre krafter, hvadan han också fann ett särdeles nöje uti att leka med de högsta motsatser, hopförande dem i en enda föreställning. Efter denna romantiska målning påpekar han ytterligare, att Lucidors bacchussånger hänvisa på Bellman. Atterbom, som aldrig kan frigöra sin granskning af hans poesi från de ogynsamma ryktena om hans utsväfvande lefnadssätt, talar om den ton af likgiltighet, trots och hån, som genomgår hans dikter, de hjertskärande ljud, som emellanåt frambryta ur det förstörda strängaspelet, samt att han med allt sitt hafs och slarf aldrig tänkt på att en kritik fanns till eller kunde komma. Wieselgren, hvilken lika litet som Atterbom kan skilja mellan hans poesi och hans lif, prisar väl hans psalmer, »få ha bättre än han sjungit ångrens qval», men låter undfalla sig yttranden som »dessa tvillingstjernors luntor i vitterhet af bestäldt rimgods» (det menas Lucidor och Runius). Vår siste allmänne literaturhistoriker, Malmström, som i första delen af sitt arbete råkar hafva en Atterboms korta men mästerliga skildringar före sig och för resten icke tyckes hafva uthärdat att genomläsa alla de vitterhetsalster, hvarom han måste fälla sin dom, bevärdigar Lucidor blott i förbigående med två utlåtelser, hvilka begge råka att vara missledande. Den ena framhåller den låghet i sinnet, som kom Stjernhjelms manliga glädtighet att urarta till ett smaklöst och föraktligt buffoneri, och som förnedrade poesin till ett tillfällighetsrimmeri för pengar och den stjernhjelmska sånggudinnan till en kammarpiga vid bröllop och andra högtidligheter.--Det är icke från en så hög ståndpunkt som ifrån Olympens solbeglänsta, och jemnkylda höjder, som en billig granskare skall se ned på det karolinska tidehvarfvets med svårighet sig framarbetande poesi, utan han skall göra sig förtrogen med tidens eget skaplynne och förutsättningar. Det andra utlåtandet berör Stjernhjelms prosodiska experimenterande: Sin höjdpunkt nådde denna osmaklighet hos Lucidor och Runius, som rimmade sina hexametrar, hvar helst rim kunde fås. Nu förhåller det sig så, att visserligen Lucidor på sina ställen, äfven han, skattat åt tidens oriktiga smak härutinnan, hvarom mera framdeles, men först och främst har han ej skrifvit några svenska hexametrar, således ej heller kunnat rimma dem hvarken i midten eller i slutet, och i hans latinska förekommer felet ingenstädes. Sedermera har denna dom sin egentliga tillämplighet på Runius, men kan aldrig träffa Lucidor mera än den träffar andra och sjelfva Stjernhjelm.

Det har blifvit ett axiom att hopföra Lucidor och Runius som stallbröder i platthet, likgiltighet och lefnadssätt. Det är vår skyldighet att till den förres heder tillbakavisa en sådan sammanställning. I afseende på karakteren voro de hvarandras raka motsatser, den ene oförarglig och glad, nöjd med att i alla sina dagar lefva såsom ett nådehjon hos grefve Stromberg, den andre häftig och olycklig, uppoffrande sin medborgerliga existens för sitt omåttliga begär efter frihet och oberoende. I afseende på begåfningen yttrar ju Atterbom, att Lucidor var »till den grad öfverlägsen i genialitet och energi, så auktorlig som personlig, så af vittra som af ovittra utsväfningar» och att Runius deremot »i alltsammans förekommer såsom blott en mattad och beskedliggjord efterklang». I afseende på stilen i deras skrifter kunna vi ej heller finna någon likhet. Den ene syftar åt det lekande och småroliga, den andre åt det patetiska. Hvad plattheten beträffar, är det orättvist att ställa dessa båda vid skampålen utanför sina samtidas krets. Deras eget publikum, både det vittra och ovittra, var ej stort bättre. Det fordrades ett århundrade, innan smaken i Sverige var obestridd. Åtminstone måste den hugstore Dahlstjerna, som ju Atterbom sjelf på sina ställen förliknar med en Bengt Bjugg, komma dem ganska nära, och egentligast böra Dahlstjerna och Lucidor i det afseendet bättre ställas tillhopa än Lucidor och Runius. Ty de förstnämda egde dock båda obestridligen poesins kraft. En liten skugga faller till och med öfver Stjernhjelm. Runius, hvilken på sin tid åtnjöt ett af dessa anseenden, som snarare härröra från ett till qvantitet än till qvalitet betydande publikum, har derefter inom den svenska litteraturen nedflyttats till en plats, som starkt påminner om löjet och medlidandet. Men Lucidor har så väl genom sitt lif som sina skrifter en gång för alla undanbedt sig att der få hålla honom sällskap.

Naturligtvis är det icke vår mening att helt och hållet opponera oss mot så många lärda och snillrika män, som fällt de hårda omdömena om Lucidors poesi. Men liksom vi förut granskat hans lif inom ramen af hans tid och utveckling, så skola vi nu åtnöja oss med att försöka sätta läsaren in i den anda, som genomgår hans dikter, de bättre och de sämre. Må vi derföre hellre höra hans egna toner, så väl deras harmonier som missljud, i stället för att göra kritiker derom! Det vittra kategoriska omdömet med sina abstrakta och graderade domslut har aldrig förefallit oss hvarken till fyllest görande eller respekt ingifvande. Dessutom hafva vi sett omdömet vexla, om ej lika hastigt som den lättvindiga opinionen, åtminstone som den olika tidsriktningen och smaken. Så har man äfven i Sverige ofta ändrat skaldernas ställning. Dock kunna vi till den svenska granskningens heder säga, att mången gammal reputation, som efteråt varit af både löjets och kritikens vapen nedstörtad, åter börjar få gälla för hvad den är. Det farligaste, som kan träffa det poetiska snillet, är väl, att ett nytt, senare kommet, fördunklar det förra genom originalitetens och den framryckta tidens överlägsenhet. Men inom andens verld behöfva de olika storheterna ej tränga hvarandra utan kunna trifvas väl tillsammans. Och sålunda må äfven i Sveriges panteon hvar och en få sin tillbörliga och ärofulla plats, hur olika än vår smak vexlat och hur fullkomligare vår civilisation än utbildat sig. Ty först var under språkets barbariska tillstånd förmågan att behandla det i vers så glädjande, och nödvändigheten att rensa det från oorganiska tillsatser så maktpåliggande, att en lätt och ledig poesi utan sans och smak eller en genomsvensk språkbehandling utan klassiskt jemnmått och behag måste vinna en rättvis beundran. Dertill kom det bålstora i anläggningen, oaktadt de små och ouppodlade medlen, som i likhet med vår politik gifver en nu mera för oss egen färg åt vår litteratur. Sedan kom ett långsamt framåtskridande i vitter odling, som omsider kulminerade i den fransyskt-akademiska smaken, men hvilken senare i den rättmätiga glädjen öfver sina förtjenster ej förstod att uppfatta utan blott kunde ringakta de föregående ansatserna. Derefter inträffade de olika skolornas strid, hvarunder den litterära kritiken måste blifva allt för mycket beroende af hvars och ens ställning inom stridsfrågorna. Det är kanske den största af Atterboms vittra förtjenster, att slutligen i sina »Svenska siare och skalder» hafva sökt att fördomsfritt och opartiskt granska föregående och samtida, större och ringare skalder. Det är svårt, ja, omöjligt för hvarje andlig riktning, som ännu behöfver kämpa för sitt erkännande eller njuter af sitt första segerrus, att oväldigt bedömma andra tider och författare. Man såg derföre antingen föraktligt ned på dem från sin högre ståndpunkt eller var oförmögen att förflytta sig inom deras tankekrets och förhållanden. Men nu mera, då den svenska skaldekonsten hunnit så stadgad ålder, att den förmår att se tillbaka på alla sina utvecklings skeden med rättvisa och kärleksfulla ögon, må äfven den karolinska vitterheten framträda för oss endast i sitt eget ljus. Det är ur en sådan hänsyn som vi gå att framställa Lucidors diktning. Dock hafva vi ej dermed afsagt oss rättigheten att betrakta den äfven ur en allmän och komparativ ästetisk synpunkt, ty den uthärdar att skärskådas äfven från denna, och för öfrigt är en dylik regel nödvändig för sammanhanget och uppfattningen af all organisk litteraturutveckling. När vi således vid behandlandet af Lucidors lif i våra omdömen hejdades af mensklighetens gemensamma mått af förvillelser, kunna vi i afseende på hans skrifter visserligen vara strängare, på det att vi ej må råka in på den andra afvägen eller att ämnets behandling skulle aflocka oss så mycken kärlek, att vi förbisåge de mötande bristerna och felen.

Då det svenska samhället genom de lysande segrarna plötsligt fann sig försatt midt uti den stora kulturströmmen, var det naturligtvis med dess då varande ringa resurser omöjligt, att det skulle kunna inom något enda verksamhetsfält utveckla sig fullt sjelfständigt, utan det lopp fast mer fara att öfversvämmas af det främmande inflytandet. Så till exempel företer vårt språk och vår poesi en anslutning till Tyskland, så att det karolinska tidehvarfvets litteratursträfvanden endast äro en parallel till de tyska. Äfven Tyskland behöfde efter det trettioåriga kriget en pånyttfödelse. Medan de lärda talade latin och de förnäma fransyska, sökte den aristokratiska Palmorden, Pegnitzschäferbröderna m. fl. samfund att väcka hågen för vittra idrotter och språkets uppodling. (Det var nu som den öfversachsiska munarten vann fullständigt erkännande som skriftspråk.) Förebilderna dervid togos från den romerska antiken och den italienska efterblomstringen. Den första riktningen, som naturligt nog förnämligast måste afse formens stränghet och den genom kriget förvildade fantasins tukt, hvarigenom den erhöll en viss prosaisk karakter af ett utile dulci, representeras af Opitz, hvilken efter sin härstamning gaf hela skolan namn af den första schlesiska. Opitz grundade en prosodi och poetik med bestämda konstregler, tog bort knittelversen och satte i stället den polerade alexandrinen samt bestämde Latium till mönster för den nya vitterheten. Med alla sina formala förtjenster blef han till innehållet egentligen blott reflexionspoet, och hans efterföljare--med undantag af den i förtid bortryckte Flemmings lyrik--fortgingo i samma nyktra anda. Vi måste här äfven omnämna Weckherlin, han, som allra först införde de romerska versformerna, derföre att han såsom författare till ett slags epos öfver Gustaf Adolf måste blifva mycket uppmärksammad af de svenska lärda. Emellertid sökte man snart en motvigt emot den opitzska riktningen i efterhärmandet af det italienska concettimanéret och seicentisterna, hvarigenom man erhöll mera fantasi och lif i dikten, men också föll ned i den motsatta ytterligheten, ihålig bombast och affekterad sinlighet. Det blef den andra schlesiska skolan. Redan Gryphius började genom att välja Senecas tragedier till sin förebild, och den nya smaken kulminerade i Hoffmannswaldaus lyrik och framför allt hos skolans banérförare, den bekante Lohenstein, hvars uppstyltade retorik kom väl öfverens med den obscenitet, som utmärker hans bröllopsrim och andra sånger. Lägga vi härtill de långrandiga hjelteromanerna samt den gedigna psalmdiktning, som oafbrutet fortgick från Luther genom Speratus, Johann Rist, Gerhard m. fl. fram till Franke, hafva vi omnämnt det hufvudsakliga, som måste falla våra förfäder i ögonen och inverka på dem.

Men det var ej blott i andra hand förmedelst den tyska efterbildningen, som svenskarne gjorde bekantskap med Italiens litteratur; de uppsökte den sjelf i dess hem. Här hade smaken genom öfverförfining råkat på afvägar. Berninis plastik, Guido Renis målarkonst, Guarinis sirliga och musikaliska herdedikt, »Pastor fido», Marinis vällustigt sentimentala, på all ideel halt blottade »Adone», Tassonis i lokala småförhållanden och strider sig dväljande komiska epopé (den sistnämnde kunde aldrig, till följe af olika erfarenheter, hos oss vinna någon större anklang), della Cruscas och Arkadiernas förnäma subtilitet beteckna alla den nya riktning, som Italiens andliga lif antagit. Det var nu, som italienarnes sinnen vände sig från den stora konsten och den romantiska hjeltedikten till musiken och operan. Man kan lätt föreställa sig, hvilket intryck dessa Hesperiens frukter med sitt melodiska språk, sin yppiga kolorit, sin lifliga, om också ej storartade fantasi skulle göra på våra förfäder, som knappt hunnit hemkomma från de bullersamma krigen och slå sig ned i ro uti sitt kalla och fattiga land. Men de märkte icke i sin förtjusning att dessa blomster, långt ifrån att upplifvas af morgonstundens friska flägt, snarare dignade under eftersommarens hetta och sömngifvande sol. De insågo ej, de öfverdådiga segrarne, att den nya poesin saknade manlighet och kraft, djerfhet och eld. De hade sjelfva för mycket deraf. De sågo blott den fulländade formen, den utsökta civilisationen, som de saknade.

Det fanns dock för oss en motvigt mot denna poetiska blomsterverld, hvarunder slafveriets veka sömn fördolde sig, i den kärnfriska och genompatriotiska, om ock något spetsborgerliga och prosaiska anda, som kom oss till mötes från ett land, hvarmed vi då hade de lifligaste förbindelser. Det var det ärorika Holland, hvars kultur snart blef för svenskarne lika känd som dess flagga, hvilken svajade i alla våra hamnar. Det var det land, der rikedomarna hopades och de främmande verldsdelarna sattes i förbindelse med Europa, der diplomaterna underhandlade, der en äkta nationell målarkonst, laboratoriets och universitetets arbete var väl betaldt och hedradt, der aktningen för vetenskapens frihet täflade med den för medborgarens och fäderneslandets. Hit kommo de förföljda sekterna från alla länder. Här tänkte Grotius, Cartesius, Spinoza, Bayle någorlunda i fred. Holländarnas poesi företer i sin början en viss likhet med Tysklands. Meistersångarnes och ordnarnas plats ersattes af rederjikerkammare, och poesin begynte här, som nästan öfverallt annorstädes måste blifva fallet, med en filologisk, språkrensande, efter romerska och italienska mönster formbildande riktning, representerad af Heinsius och Hooft, hvilken senare börjar raden af Hollands klassiska författare och råkade in i ett visst versförkonstlings- och concettimanér. Men smaken utvecklade sig på ett helt olika sätt än hos öfriga folk. Det blef en praktisk realism med roten i det alldagliga lifvet. Skådespel uppfördes ej för höga herrar eller lärda pedanter utan för folkhopen på gatorna med scener hemtade från marknadslifvet eller det borgerliga hemmet och genomandade af patriotisk frihetskänsla och hänförelse. Så verkade Vondel, af hvars med sångkörer försedda dramer »Lucifer» skulle förebåda Miltons religiösa flykt, och »Gysbrecht van Aemstel» blef ett äkta nationalskådespel, som både då och allt framgent af hans landsmän mottogs med lika bifall. Men hvad som olyckligtvis mest slog an på våra förfäder, var den breda, småförståndiga och beskrifvande didaktik, som Cats utvecklade, hvilken författare just framvisar den sämre sidan hos den holländska litteraturen och, så allmänt läst och omtyckt han än var, betecknar dess förfall och snara tillbakaträngande för den franska klassiciteten. Ty Ludvig XIVs hofpoesi beredde sig att äfven här trots fiendskapen och krigen intaga den tron, som den nationella skaldekonstens öfverdrifter och förfall skulle lemna ledig. Och detsamma skedde i det öfriga Europa.

Dock har i Sverige den franska klassiciteten blifvit långt fortare bekant än allsmäktig. Man kände ganska väl till Molière och Corneille, men fortfor länge att begagna andra mönster. Ja, man hade läst Ronsard och Bartas, Spencer och Milton. Vi behöfva blott kasta en blick på Spegels företal till »Guds verk och hvila» för att öfvertyga oss om, att under denna beundransvärda tid våra förfäders lärdom var lika stor som deras vapen voro kraftiga. Härtill kom en grundlig kännedom om de gamle. Det kan till och med sägas, att man läste och visste för mycket för att kunna tillbörligt smälta det. Vi draga nu våra gränslinier och karakterstecken mellan de olika skolorna och poesiprodukterna, men för sextonhundratalets svenskar måste allt detta blifva ett sammelsurium i stället för ett ordnadt helt. Ej heller hade de af antiken förmått inhemta ett klart konstomdöme. Ty de svenska lärde hade visserligen insupit dess själshelsa och manlighet, men ännu icke dess naturliga smak. Derföre se vi, att, på samma gång våra förfäders kunskaper voro förunderligt stora, deras urskiljningsförmåga var förunderligt klen.