Part 7

När man gått backen uppför Tyska brinken och kommit till tyska kyrkan, som på ojemn grund reser sin byggnad och sitt torn mellan täta husmassor, inträder man på Kindstugatan, som slutar vid den triangelformiga utskärningen af Skärgårdsgatan. Inga trottoarer finnas, och husen se förfallna ut. Solens strålar hafva svårt att nedtränga på den fuktiga stenläggningen. Ej långt ifrån ligger midt ibland menniskoboningarna den gamla kyrkogården, hvarest likväl ej mer några lik få nedgräfvas att underlätta pestens härjningar. Nästan blott s. k. sämre folk bebor nu Kindstugatan. Der finnas mindre verkstäder, oljiga fenster, smutsiga ingångar, magasin och ännu sämre ställen. Vi äro i hjertpunkten af den egentliga staden. Likväl, så gammalmodig gatan än synes, är hon modern i jemförelse med sitt utseende vid Lucidors dödsår. Ett hus bär årtalet 1739, ett annat 1685, ett tredje är ungefär från samma tid, att döma efter den tyska inskriften öfver porten, ett citat af en psalm: »Wohl dem, der den Herren fürchtet und grosse Lust hat Zu seinen Geboten. Reichthum und die Fülle wird in Ihrem Hause seyn.» Ett hus stod just då under byggnad: det skulle blifva Olof Hanssons och Margareta Anderssens tillhörighet och enligt tidens sed få sin utstyrda portal och inskrift: »Then Gudh wil hielpa, kan ingen stielpa, anno 1674». Ett enda hus veta vi säkert stå qvar från denna och en ännu aflägsnare tid med sina små fönsterlufter i fyra våningar. Det är den bekanta Brasan, så kallad efter hautreliefen, framställande man och hustru med rep om halsen och stretande på båda sidorna om en eldbrasa. Årtalet öfver denna dråpliga portal är 1558. Likaledes fanns redan då den s. k. Brända tomten vid mynningen till Skärgårdsgatan, och det var bortom mannaminne, när eldsvåda en gång förstört huset och bildat densamma[30]. Vi kunna således endast ana oss till gatans utseende vid midten af 1600-talet. Men det är eget att tänka sig den då bebodd äfven af högre samhällsklasser, när vagnarna der måst hafva rasslat förfärligt på den usla stenläggningen, då ingen sundhetspolis fanns till, och ingen aldrig så tarflig oljelykta kämpade mot det kolsvarta mörkret. Genom en stinkande förstuga i ett af husen inkom man då till källaren Fimmelstången, hvars betecknande skylt skramlade för vinden ofvanför porten. Hvarest detta rum nu bör sökas eller om det ens är qvar, är svårt att afgöra. Men huru det då såg ut, derom kunna vi lätt göra oss en föreställning. Ett stort bord, några bänkar och klumpiga stolar, en hylla med stop och flaskor, en tvättbalja der glasen sköljdes i sjelfva rummet, en väldig spisel med förtorkade löfruskor från någon sommarhögtid, och det på en dylik ort oumbärliga räknebrädet, der förtäringen efter hand uppklottrades på krita,--se der hela möblemanget. Genom en lucka på golfvet nedsteg man till magasinets öl- och vintunnor, hvarifrån för hvarje gång de reqvirerade varorna upphemtades. På uppassning var åtminstone der ingen brist. Utom värden sjelf, Petter Grill, (ovisst är, om denne varit på något vis beslägtad med de rika Anthony Grill och sonen Balthasar, som voro juvelerare och vid kronans myntverk anställda) fanns en källarpojke. Dessutom omtalas en tjensteflicka. Lägg härtill smårutiga fönster med starka bommar, det oigenomträngliga mörkret derute, en oljelampa eller ett talgljus att upplysa serveringen derinne, och man kan någorlunda se det rum, der Lucidor dog.

Omkring klockan 7 en onsdagsqväll på eftersommaren inträdde fyra herrar, välborne kapten Bengt Bohm, välborne löjtnant Arvid Kristian Storm vid öfverste Grotthusens regemente i Pomern, häradshöfding Furubom och poeten Lucidor. Alla hade enligt bruket sina handskar och värjor på sig. Ingen annan gäst synes då hafva uppehållit sig på Fimmelstången. Gästerna begärde en pipa tobak. De andra läto framsätta för sig ölstånkor. Lucidor drack vin. Vid 9-tiden aflägsnade sig Bohm, förrän det blef kolmörkt, men de andra sutto qvar. Kort derefter hemkom värden eller vinskänken. »Lasse begynte att drifva med honom åtskilliga äfventyr», men klockan 12 ville Furubom gå sin väg, då Storm bad honom blifva qvar, och Johansson började tala om, huru farligt det var att gå ut, och huru än den ene, än den andre blifvit öfverfallen på gatorna. Man beslöt derföre stanna öfver natten, och Furubom beställde till och med en säng, men värden ville nu ej servera dem mera. »De hade dock allenast druckit åtta stop mumma och ett halft stop vin, tillika med 24 öre tobak», hvilket den tiden ej var någon öfverdrifven dosis. Då blef Lucidor ond på värden, sägande: »Har du intet velat mera tappa, skulle du det sagt oss före klockan 9. Då hade vi kunnat gått bort och intet sutit här så länge.» Han »skällde honom för ett och annat, knäppte honom åtskilliga gånger på näsan och ville taga skrifbrädet att slå honom». Emellertid, om också Lucidor synbarligen var vid dåligt humör, sutto de qvar och pratade, men drucko nästan ingenting. Klockan 2 gick källarpojken och lade sig. Emellertid steg Furubom upp och drack poeten till i vin, men denne »ville ej göra besked med vinet», utan tog ett ölglas, drack ur det och kastade det i väggen. Det bör anmärkas, att, liksom det då ansågs tillhöra »en ärlig svensk» att kunna dricka tappert, det var förolämpande att ej svara på en skål, som i stående ställning brukade utbringas. Den träta, som nu uppstod mellan Johansson och Furubom, skedde på fransyska och hade inga vidare följder än att Furubom reqvirerade ett halft stop vin till, och värden, som under tiden tycks hafva ändrat tankar, förfogade sig ner i källaren. När han kom upp var nästan allt förbi. En svag morgongryning började framskymta. Löjtnant Storm hade i sin ordning stigit upp och druckit poeten till, men fick, ej heller han, besked. Han frågade, »hvarför han det icke göra ville och om han det icke göra kunde». »Jag kan fuller, men jag vill intet» svarade Lucidor. »Om du intet vill göra mig besked, så måste du något veta med mig» sade Storm. »Hvad jag vet, det skall jag strax visa dig» sade den andre. Hvad orsaken var till Lucidors vägran att emottaga skålen, om det rörde en kärleks- eller penningeaffär eller något annat, vet man icke, och rätten har--betecknande nog för tidsanden--aldrig sökt taga reda derpå, men att det var något hemligt groll dem emellan, är af följande tydligt. »Det du vill säga mig, har jag längesedan sett», utbrast krigaren, »har du något emot mig, så kom ut på gatan; der är plats». Och han gick till förstugan, förgäfves qvarhållen af häradshöfdingen. Då sade Lucidor: »Halt, halt, här är plats nog här inne. En hundsvott, som icke står i sina skor!» De hade genast påtagit högra handsken, dragit värjorna och »voro så furiauxe ihop med hvarandra», att Furubom, som bibehöll all besinning och ej ville draga sin värja ur baljan, knappt kunde skilja dem åt, förrän de båda under det skarpa fäktandet fallit omkull i spiseln, Lucidor under och Storm ofvanpå. Då tog Furubom dem åtskills. Lucidor sade »jag är stucken», reste sig ur spiseln och gick till bordet, men segnade der ner utan mål och sans. Då såg löjtnanten, huru det stod till och flydde. Furubom ref upp den slagnes jacka, emedan intet blod flöt fram. Han hade ett sår i bröstet, som sedan af den besigtigande läkaren, Låhrman, förklarades dödligt, och dessutom fyra andra sår. Värden, som emellertid hunnit upp ur källaren, sökte qvarhålla Furubom, men afstod, då denne tog på sin värja. I stället gjorde han larm, skickade efter vakt och fältskär. Men då barberarens dräng infann sig, och Lucidor upplyftades på en bänk, afled han genast. Tjenstflickan och källarpojken, som emellertid rusat ner vid bullret, funno snart rummet uppfyldt af folk och golfvet färgadt af blod. Det var klockan 5 på morgonen, den 13. augusti 1674.

Vi sågo, med hvilken hänsyn hans kamrater af societeten behandlade Lucidor på Fimmelstången. Det var de, som drucko honom till och retades af hans vägran. En adelsman och löjtnant hade ej velat slåss med någon annan än sin like. På samma gång häntyda alla omständigheter på, att mordet väckt djup och allmän sensation. Man kände, att man förlorat en märkvärdig och rikt begåfvad ande. Såväl öfverståthållaren, riksrådet friherre Klas Rålamb som de andra myndigheterna behandlade den fattige skaldens frälse baneman med största stränghet. Men Arvid Storms beteende efter mordet är ej egnadt att tillvinna honom något medlidande. Han sprang genast till Furuboms qvarter och fick af honom låna tre dukater till respenningar. Då han skulle ge sin obligation derpå, »darrade handen på honom att han intet skrifva kunde». Sedan, när han visste sig vara efterspanad af vakten, »nemligen en korporal, en nattbonde och en stadsvakt», gick han ej till sin bostad, utan begaf sig till Den holländska thun in i Hans Näfs hus vid Österlånggatan, var i köket och sökte komma upp genom spiseln samt gömde sig slutligen under dunbädden i en säng. Gripen och förd inför rätta, sökte han kasta misstankar på Furubom, såsom den der äfven skulle haft sin värja ute, så att Lucidor sjelf skulle hafva rännt lika mycket på dennes som på hans eget vapen, och han beskylde den aflidne att i spiseln hafva sökt vända hans värja till baka för att genomstinga honom, ehuru den olycklige redan då måst hafva förlorat all kraft, samt sade åtskilligt annat lögnaktigt. Furubom friade sig med, att han klockan 8 samma morgon gått ut offentligt och mött Bohm på Söderbro vid slussen och omtalat för honom dådet. Klockan 12 på middagen hade de ytterligare träffats i Bohms qvarter på Hornsgatan hos mäster Anders Bagares enka »och då intet annat talt än beklagat den olyckan». Han blef frikänd. Lucidors enda »måls- och skyldsmän», mäster Johan Groop och vaktmästaren på accisen Jost Stare, gjorde allt, hvad i deras förmåga stod att beifra saken. Troligen var det också de, som, enär den döde sjelf ej lemnade efter sig tillräckligt, bekostade hans begrafning. Han, som besjungit så många andra ståtliga likfärder, begrofs väl på det enklaste sätt, och man vet ej ens, på hvilkens kyrkogård skaldens stoft nedsattes.

Emellertid satt löjtnant Storm fängslad. Man hade i början fört honom till slottet, der då »arrest fanns för folk af bättre vilkor och kondition» under drottning Kristinas egen fordna våning, men snart förflyttades han till »Hvita hästen», ett hårdt och med pinoredskap uppfylldt fängelse strax ofvan marken i det gamla rådhuset vid Stortorget. Der bredvid hade stadsvakten sin post. Vaktmästaren Björn, som tycks varit en enfaldig och slapp person, erhöll sträng tillsägelse att hålla uppsigt, i synnerhet på denne fånge. Anhöriga och vänner hade dock tillstånd att besöka honom. Domen för mord skulle snart fällas, då hans moder, enkefru-öfverstelöjtnantskan Möller (således för andra gången enka) lyckades befria honom. Den 7. november 1674 gick hon, som vanligt åtföljd af sin tjensteflicka, in i sin sons häkte. Löjtnanten, som sades vara mycket sjuk, hade nyss slutat sin middagsmåltid och syntes utifrån i sin nattrock gå till spiseln att värma sina fötter. Modern skref ett bref vid bordet. Sedan insläpptes till fången två kamrater, Lohde, och derpå fyra andra män, alla med värjor, hvilka stälde sig mot fönstret för att hindra vakten att se, hvad som förehades. Det hade blifvit mörkt. Endast ett vedträd låg och rökte i spiseln. Ett ljus upptändes, men sedan det fått tjena till brefvets försegling, släckte pigan det. Strax därefter, vid 5-tiden, kunde Björn, som stod på trappan med ljus i handen, räkna de sex männen, som åter gingo ut. Men som det fortfor att vara mörkt nere i fängelset, steg han dit ner med sitt ljus och fann fogeln utflugen ur buren och öfverstlöjtnantskan liggande i sängen i sin sons ställe. Det gjordes allarm, men hvarken Storm, som hädanefter alldeles försvinner ur historien och således aldrig, som det uppgifvits, fått någon lejd af regeringen, eller bröderna Lodhe eller de andra obekanta männen kunde anträffas. Modern ville man ej straffa, men rådsturätten dömde Björn, oaktadt alla hans tårar och böner, för hans försummelse till samma straff som mördaren och de lägre stadsvakterna till att mista tjensten och att i tre dagar, en timma per dag, »rida uppå trähästen». Huru hofrätten sedan ansett saken, vet man ej. Med denna myndigheternas stränghet slutade således hela målet, handlingarna deruti begrafdes bland massan af öfriga papper, och tomma sägner och allehanda missgynnsamma rykten fingo småningom ersätta sanningens plats.[31]

Det hörde till tidens sed att skrifva verser öfver aflidna märkvärdiga personer. Så skref Columbus öfver Lucidor följande epigram:

»Den sig i all sin tid olycklig sjelfver spådde, Han ock uppå sin tid olycklig ända nådde. Så såg han verlden sin. Gack nu, ehur du heter, Och säg, att ej är sannt: Poeter ä' profeter!»

En af hans beundrare, numismatikern Nils Keder, som då var helt ung, men sedan blef assessor i antiqvitetsarkivet och som äfven skrifvit åtskillig vers, försåg Andersins upplaga af Lucidors skrifter med ett italienskt epitafium öfver skalden:

»Trafitto, Lucidor, dal ferro muori? O destin crudo, o colpo veramente, Funesto, acerbo, infelice e dolente, Ch' insieme trapassa mille altri cuori! O sventuroso fin di chi si disse _Odiato dalle stelle_, mentre visse! O Lucidor, io piango la tua sorte, E piangerian le Muse latine, francesi, Toscane, tedesche, inglesi, svedesi E fiaminghe, ma qui teco son morte.

I sednare tider har Vilhelmina Stålberg tagit honom till hjelte i en roman och Wijkander i ett historiskt skådespel i fyra akter. Det behöfver knappt anmärkas, att deras bearbetningar har intet med hans historiska personlighet att göra.

Lucidor utgaf ej sjelf andra än sina tillfällighetsdikter, som på lösa blad trycktes för bokhandeln och dels utdelades bland gästerna, dels för tillfället uppköptes af de nyfikna. Men han fick flera beundrare, som sysselsatte sig med att hopsamla hans arbeten, så väl de redan tryckta tillfällighetsrimmen som de andra blott handskrifna sångerna. Vi hafva nämnt erkebiskop Erik Benzelius, som lät trycka fängelsevisan. Likaledes hafva vi omtalat det bekanta arket Bs förnyade publikation 1707. En annan samlare skall hafva varit guvernementssekreteraren i Göteborgs och Bohus län, Olof Wexionius den yngre, hvilken efter anmodan skref ett klent ingångspoem till utgifvaren af Helicons blomster och synes hafva dött ej långt derefter. Sjelf är han författare till en verscykel, »Sinneafvel.» Men den ifrigaste var ofvannämnde Nils Keder, som skall hafva »med mycket besvär samlat auctoris defecte och illa medfarne koncepter». År 1685 utkommo, enligt Palmsköld, några af hans andliga dikter under titel »Lucidors lucida intervalla eller goda och gudeliga tankar om menniskans dödlighet och verldens fåfänglighet, författade uti trenne visor, hvilka till andras varning äro lemnade af honom, som sig kallade den olycklige Lucidor» (in octavo). Boken kunde redan af Lidén ej mera återfinnas, men 1844 hittades ett exemplar, som kom till kongl. bibliotheket. I Linköping finnes en af Spegel gjord afskrift. Den egentliga och fullständiga upplagan af hans poemer utgafs år 1688 under Johan Andersins namn, och kallas »Helicons blomster, plockade och vid åtskillige tillfällen utdelte af Lucidor den olycklige, det är alla de poetiska skrifter, som författade blefve af Lasse Johansson». Utgifvaren uppgifver dessutom början af tretton andra visor, som han kände till, men dels icke funnit, dels funnit ofullständiga eller i oläsligt skick. De äro 1) »Lisille, du min hjertans själ, min tröst», 2) »Jag svor, jag skull ej vika ifrån ditt», 3) »Ack, ack, min själ, du vet, jag kan ej mer din låga», 4) »Är någon osäll såsom jag, är någon till, hvis», 5) »Vill du mig förebrå, hvad jag har gjort», 6) »Kan någon lida större qval än den i tysthet», 7) »Så skall en evig tystnad mig tillbinda, att jag», 8) »Wohl dem, der sonder Traurigkeit in Lust ohn' Lieb'», 9) »Soll denn, Climene, meine Wonne», 10) »Ach, wie lange soll sonder Ruh, o Lieb, sich», 11) »Fast mången giftermålet rosar, dock håller jag», 12) »Mitt hjerta vill i tusen stycken spricka», 13) »Nyss, när Frigga satt i badet, had hon Astrild». Den sista af dem, som är lekande men obscen, finnes dock handskrifven i palmsköldska samlingarna. Det är möjligt att någon annan af visorna, ännu oupptäckt, förmultnar bland gamla manuskript. Äfven i de af Andersin utgifna poemen finnas här och der lakuner, som utvisa i hvilket söndrigt skick de anträffats. Tre af de andliga visorna inkommo i Svedbergs och derefter i vår nu varande psalmbok, ehuru något förkortade och ändrade. Presterna hade just samma år, 1688, utverkat en censorsinstruction på tillfällighetsrim, »som mesta dels pläga vara odugliga både quoad materiem et stylum». Derföre ställer sig nu utgifvaren under den berömde Lindskölds och landtmarskalken och hofkansleren, friherre Nils Gyldenstolpes mäktiga beskydd, »enär han funnit högst nödvändigt att i all underdån, ödmjukhet ersöka för bemälte verk detta värn och beskydd för att ej äfventyra åtskillige vidersinnige omdömen, besynnerligen deras, som kittla sig att lasta och danta andras välmening». Och i kongl. maj:ts nådiga privilegio läses »att bemälte arbete och skrifter för deras både invention och komposition ett temligt beröm vunnit hafva och kunna tjena mången till en god anledning och förkofring uti den svenska poesin». Men Andersin, som väl egentligen blott sysselsatt sig med tryckningen, har genom sin upplaga illa gagnat skaldens minne. Ty som Atterbom säger: »Lucidors sista olycka var, att hans skrifter föllo i händerna på en utgifvare, hvars redaktion är ett mönster af allt tänkbart slarf, så i ordnande som i manuskript- och korrekturläsning». Isynnerhet äro mytologiska och geografiska namn förvrängda. Ofullständig, är Andersins bok ånyo upplagd i en duodesupplaga af 1835 bland Bonniers samling af »Klassiska författare i svenska vitterheten». Den kallas ock »Helicons blomster». En ny upplaga är i våra dagar utgifven af P. Hanselli i hans »Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare från Stjernhjelm till Dalin». Vi hafva jemfört Hansellis och Andersins editioner med hvarandra vid betraktelsen af Lucidors egentliga skaldskap och betydelse för vår litteratur, hvartill vi nu öfvergå.

[1] = ändas.--I den del af vår afhandling, som utgör biografin, hafva vi vid citater af Lucidors verser, så vidt det kunnat ske utan men för originalets rätta uppfattning, något moderniserat stafningen, hvaremot i den andra delen, handlande om hans skaldskap, versen öfverallt ordagrant aftryckts.

[2] Bartolus de Saxo-Ferrato och Baldus de Perusio voro berömda italienska jurister, som lefde på 1500-talet.

[3] = vetat.

[4] = mönja.

[5] = luktar.

[6] En förvrängning af Orvietán.

[7] = med sken af att vara vis.

[8] = mörka.

[9] = fort.

[10] Af isl. ordet ást = kärlek. Utan tvifvel en härmning af Stjernhjelm, som i vårt språk infört namnet Astrild. Ordet var ännu ej glömdt i folkspråket. Uttrycken ást-eld och ást-liungand' förekomma hos Lucidor.

[11] En då bruklig sällskapssed att utdela presenter.

[12] Jemför hans epitafium öfver Figrelius:»[Greek: _Hêlios_], sol, unde Figrelius, quasi figura solis». Sådant roade tiden mycket.

[13] Genom häradshöfding Amnell, som upptäckt papperen, samt genom aktuarien Brissmans och registratorn Schützercrantz' tillmötesgående har det varit oss möjligt att genomgå dem, och aflägga vi härmedelst vår tacksamhet derför.

[14] = splitter galen.

[15] = svartsjuka.

[16] = behaga.

[17] = peruk.

[18] = ofta.

[19] = band i eldfärg och högrödt.

[20] = krås och manschetter.

[21] = en lek. Se Rudbecks Atland, II, 539.

[22] = likväl.

[23] = svanemjuk (jemför det danska blød).

[24] = skrädt bröd.

[25] [Greek: _Sôchratês mainomenos._]

[26] = dum tölp. En sarkasm. Se Ihres Glossarium I. 893.

[27] Skall vara en tvetydig qvickhet vid ett bröllop.

[28] = god vilja att vara en till nöjes; ej vårt begrepp om välvilligt, som åter hette »välment».

[29] Det åtgick dessutom 20 daler till papperet (ett helt ris) och 12 daler i tryckarlön. Men kyrkoherden, som höll likpredikan, fick två förgyllda silfverbägare, vägande 90-1/2 lod och värderade till 248 daler.

[30] Elers känner ej till när tomten afbrändes, och på kartor från 1626 och 1640-talet i Stockholms ingeniörkontor står den utsatt i sitt närvarande triangulära skick.

[31] Det är litteratören C. H. Atterling som i Göteborgs handels- och sjöfartstidning under rubrik »Huru Lars Johanssons mördare undkom» publicerat ett sammandrag af vittnesmålen härom inför kämnersrätten. Vi begagna här tillfället, att frambära vår offentliga tacksamhet till herr Birger Schöldström, hvilken, ehuru sjelf Lucidors förre biograf, med utmärkt beredvillighet ställt alla af honom och andra insamlade upplysningar till vår disposition.

II.

Lika ogynnsamma omdömen hafva fällts om hans efterlemnade skrifter som om hans lif. Man ser, att hos de mildaste granskarena det är mera välviljan och medlidandet än den strängt rättvisa kritiken som talar. Redan tidigt har den opinion utbildat sig, att det var Bacchus, som både drifvit honom till att dikta och störtat honom i grafven. I Hedvig Charlotta Nordenflychts uppsats, »De svenska poeter», möta vi den första vittra kritiken öfver honom. Hon låter Stjernhjelm helsa de svenska skalderna en efter annan:

»Alla han I burskap vunnit På det vittra Helikon.-- Du, hvars eld så ojemnt brunnit, Nalkas, Lasse Johansson! Kom, att bland din samtids lärde Ett berömligt ställe få, Fast du skaldeådran närde Minst ur Aganippens å! När du dina gudar prisar, Fröjas nåd och Bacchi saft, En Anakreon knappt spisar Mot din liflighet och kraft. När din sorg, din kärlek råder, När dig sjelf du sjelf är lik, Flödar en poetisk åder I en grafskrift om en Strijk. Några fler de tecken bära: »Syndarns bot» och »Möjors pligt». Såleds röjas kunskap, lära, Språk och bildning i en dikt. Men du kan bland skalder finna Ej det främsta rum med skäl Eller bästa kransen vinna, Ty du sjöng så sällan väl.»

Men med hvilken förblindelse kan hon ställa »Möjors pligt» och »Syndarns bot» bredvid hvarandra i värde? I Carlesons samling finnes Lucidor ej upptagen, ej heller läsas några prof af honom hos Sahlstedt. Denne har dock sökt motivera sin uraktlåtenhet. Efter att hafva yttrat, att han hos Columbus ej funnit ett enda stycke, hvarmed han kunnat förnöja läsaren, tillägger han: »Samma olycka har händt mig vid genomgåendet af Lucidors eller Lasse Johanssons skaldeverk, ehuru gerna jag önskat kunna få plocka några af 'Helicons blomster' och sätta i min samling. Men jag lärer behöfva ett längre företal till min ursäkt för det jag inga rosor hemtat ur Runii 'Dudaim'.» Hvilken besynnerlig sammanställning och framför allt granntyckthet hos en man, hvars antologi har upptagit så mycket underhaltigt och nu alldeles förgätet! Lidén uttalar sig ungefär så: »Hans sånger insmyga sig genom sin undransvärda lätthet i läsarens sinnen. Men om han dessutom hade efterföljt denna Horatii föreskrift

»Carmen reprehendite, quod non Multa dies et multa litura coercuit atque Perfectum decies non castigavit ad unguem»,