Part 14

Här har han också, liksom jägtad af en feber, uppbjudit hela sin kraft och patos. Ämnet är oföränderligen detsamma under föga omvexlande former. Det är något af den hebreiska profeten i honom. Slutrefrängen är alltid en uppmaning till att göra snar bättring och förlita sig på Guds nåd genom hans enfödde son. Men hvarje sång stegrar oupphörligt det skakande intrycket. Den måttfullaste af hans psalmer är den sjelfständiga bearbetningen efter Rist. Den framhåller betydelsen af en tid, som har ingen gräns, och en pina, som aldrig upphör. Läsarens tanke svindlar liksom skaldens. Men intrycket--så väldigt det än är--uppväcker ingen egentlig fasa. De mellersta stroferna äro allmänt erkända som några af de herrligaste toner, den svenska kyrkan eger. Och den sköna stämningen fulländas genom psalmens afslutning med samma vers hvarmed den begynt: »O evighet, tin längd mig fast förskrecker». Sedan kommer psalmen »O syndig man, som säker är och trygger», hvarest motsatserna mellan lifvets intighet och dödens sanning, himlens salighet och helvetets pina starkt skildras. Men psalmen »Herre Gud, för tig iag klagar» är en enda syndajemmer alltigenom tjugu verser. Höjden af Lucidors religiösa diktning intages dock af det poem som bär titeln »It samtaal emellan döden och een säker menniskia». Det har ett sublimt innehåll, som ovilkorligen kommit oss att tänka på Belsazars måltid eller de allmänna dödsfantasier, som understundom liksom pesten smögo sig öfver medeltidsfolken och äfven inspirerade Orcagnas och Holbeins målningar. Det är ej otroligt, att Lucidor känt till dödsdansen och velat imitera den. Men han har också kunnat få sitt ämne från svenska folkets egen inbillningskraft. Ty på en tid, när läkekonsten ännu var maktlös mot en mängd farsoter, gjorde döden förfärliga härjningar. Vi se af hans begrafningsqväden, att helst om sommaren »liktågen» voro talrika. Och hvilken andlig ångest låg ej öfver nationen! Men detta stycke är ingen vanlig psalm, utan Lucidors snille springer här i framställningssättet öfver den vanliga psalmformen och närmar sig dramats handling och lif. Vi beklaga, att utrymmet skall förneka oss att fullständigt citera de femton åtta-radiga stroferna, men vi skola ange hufvudinnehållet. Döden är ej här en blek allegori, utan uppträder som en fullt lefvande person. Han slår sig förtroligt ned midt emot en säker menniska, och de börja samtala. Menniskan säger sig vilja lefva i glans och lycka. Döden varnar för Guds misshag och sin egen allmakt.

»_M._ Jag är uti silke klädder, Och min säng är kostelig. _D._ Jag med ormar åt tig beddar Och med matkar skylar tig. _M._ Hvar man seer och hedrar mig. _D._ Men si, Gud förachtar dig. _M._ Alle gå mig nu til handa. _D._ Til thes jag taer bort tin anda.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- _M._ Iag är i got välstånd satt. _D._ Tu skalt mistat thenna natt. _M._ Nu vil iagh mig kräsligt göda. _D._ Nu skal iagh tig plötsligt döda.»

Den öfvermodige fortsätter sitt gästabud och frosseri. Han bjuder Döden skåla med honom, ja, spela tärning om hvad som helst: --

»_M._ Stora glaas är mit behag. _D._ Tu äst sielf som glaset svag. _M._ Lustigt speel och sköna krantzar. _D._ Faalna, när tu med mig dantzar.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- _M._ Drick en skåål! Hvem borier först? _D._ Tu, som får en evig törst. _M._ Spela vi, trotz hvad thet giäller? _D._ Siälen, när tu tig så ställer.

_M._ Lefver så, att hvar man merker Al vår glädies bång och liud! _D._ Ah, det onda, som tu verkar, Ropar nogsampt up til Gud. _M._ När iag en gång varder grå _D._ (Om tu kan thet drögzmål få) _M._ Vil iag from och nychter blifva. _D._ Viltu Gudi dräggen gifva?

-- -- -- -- -- -- -- -- -- _M._ Mine barn få nog äntå. _D._ Tu i helvetet och så. _M._ Iag skal dela med min nästa. _D_, Satan får kanske thet bästa.»

Vi se att den säkre syndaren utlofvar bot och bättring på gamla dagar, ty han tror fullt och fast på att nödig tid skall beviljas honom. Men nu säger Döden till, att timglaset är utrunnet. Han söker beveka honom och slutligen ber han blott om ett kort uppskof. Men förgäfves. Fasan får makt med honom: --

»_M._ Iag kan ei för ångest tala, Ia, at sukka är mig svårt. _D._ Sukka och tig Gud befalla, Gör thet snart! Tin tid är kort. _M._ Ah, Gud som rätfärdig gör! _D._ Hans budord man lyda bör. _M._ Ah, låt mig tin nåde niuta! _D._ Beed och dö! Tin tid är ute.»

Det är ett mästardrag af skalden, att han ej intränger i nådens hemlighet, utan låter menniskans tillkommande öde efter skilsmässan af kropp och själ liksom förlora sig i oändligheten. Ty Döden står härefter ensam qvar och varnar:

»Then är fort. Men om han hade Hiertans tro, så fann han nåd.»

Derföre sen er i tid före om ert eviga väl, ty ingen har upptecknat min dag, så att han må minnas mig hvarje dag.

»Man kan sig väl seent omvända, Men hoo veet, hvad tå kan hända?»

Vi känna intet enda skaldestycke inom hela den svenska litteraturen som i det hemskt sublimas genre förmår mäta sig med detta Lucidors poem.

* * * * *

Vi hafva slutat vår granskning. Det är oss en glädje att erkänna, att de farhågor, vi hyste vid början af vårt arbete, nu vid dess slut blifvit bragta på skam. Visserligen kände vi på förhand att för oss personligen denna granskning skulle medföra den nyttan, att vi kunde stärka vår kärlek till den svenska litteraturen. Ty det är ej så mycket genom att beundra densamma från den period, då den hunnit fullt utbilda sina flygande vingar, som fastmera genom att uppsöka den från dess omogna barndom och dess första bekymmersamma steg, som man erhåller en kanske mindre lätt och intressant, men desto mera uppoffrande och derigenom gedignare kärlek till denna litteratur. Men vi hafva också, hvad vårt ämne beträffar, fått en ny bekräftelse på vår tro, att i de flesta fall menniskan vinner på, att man närmar sig henne. Ty då vi företogo oss att öfverskrida den dubbla gränslinie af andras ogynsamma omdömen och eget vårdslösadt skaldeskap, som fördunklade Lucidors bild, skedde det ej utan farhåga, att resultatet af vår granskning skulle blifva ledsamt, och att hans gestalt genom att göras klarare skulle framstå i en ofördelaktig dager. Vi hade nämligen framför allt beslutat att hälla oss strängt vid sanningen, följden måtte blifva hvilken som helst. Men vi tro oss nu mera kunna försäkra, att, om det första intresset som Lucidor hos oss uppväckte berodde på hans isolerade ställning, han hädanefter har mer grundade anspråk på att uppmärksammas och studeras. Vi ställde honom blott under belysningen af hans egen tid, och han blef ej längre den föraktlige vagabonden. Vi sågo ej ned på hans poesi från höjden af våra tiders konst och poetiska resurser, och den upphörde att vara ett handtverksmessigt och hoprafsadt rimsmideri. Man har någon gång anmärkt, att hans inflytande på vår litteraturs utveckling varit ringa eller alls intet, att ingen skola af honom bildats, och att ingen ens visat sig hafva varit påverkad af honom. Man har sett honom som en fribytare utom sina samtidas krets och som en varnande skalderuin för efterverlden. Äfven om man hade rätt häruti, skulle vi säga, att den svenska sånggudinnan måste tacksamt erkänna hvarje begåfning och försök inom sin sfer. Ty det kan ej bestridas, att Lucidor har, äfven han, upptagit den fosterländska lyran, då den ännu ej var så eftersökt och lätthandterad, och derur förstått att framlocka toner, som skola höras till en sen efterverld. Men man har ej haft rätt. Lucidor står lika väl som någon annan inom den svenska kulturströmmen. Han har varit en länk deraf. Han har egt och fyllt en bestämmelse deruti. Han hör till de byggmästare som i tidernas längd upprest den svenska civilisation, i hvars solljus vi nu förnöja oss och hvilken understundom kommer oss att glömma vår pligt att vara tacksamma. Emellertid måste det dock tillika sägas, att hos honom liksom hos så många andra skalder anlagen öfverflyglade karakteren. Men man må besinna, hvilken grad af karakterens storhet det behöfves för att riktigt handtera och utveckla alla resurserna hos det väldiga instrument, som heter snille. Hos Lucidor förmådde ej viljans roder betvinga de brusande anlagen, utan dessa drefvo honom ur den rätta kursen. Den lätta förmågan att frambringa vers lånade sig allt för väl åt likgiltigheten och vårdslösheten i hans lynne. Om derföre största delen af hans skrifter kan utan afsaknad bortkastas, återstår dock tillräckligt mycket för att utgöra ett betydande resultat af hans poetiska verksamhet. Detta resultat låter i korthet så bestämma sig, att åtminstone ett bröllops- och ett begrafningsqväde bland hela samlingen af dylika stycken eger ett varaktigt poetiskt värde, att dryckessångerna erinra om Bellmans framtida skaldestorhet och äkta nationalitet, att några visor finnas, som i sin enkla sångbara genre ej kunna undvaras af den svenska litteraturen, slutligen att i vissa psalmer utvecklas hela kraften af skaldens egendomliga patos. Med allt detta skall Lucidor väl alltid synas som en ofullgången natur, och man skall förgäfves vid den förtidiga graf, hvaruti den trettioårige mannen nedstörtades, gissa, hvad som kunnat blifva såväl af hans lefnad som poesi, om de fått fortfara. Men redan i afseende på värdet af hvad han verkligen blifvit skall den menskliga omdömeskraften få medgifva sin otillräcklighet. Huru mycket af hans skuld afplanas genom de kalla och trängande omständigheterna omkring honom, och huru mycket af hans talang sköt hastigare fart under något kärlekens och lyckans solsken? Huru bör man uppdraga gränserna af hans anlag, och huru många verksamhetsfält skulle hafva tillhört honom framdeles, om äfven vid hans död obegagnade? Allt frågor, som åtminstone vi ej kunna besvara. Vi vilja blott säga, att emellan de glada dryckessångerna och de ömma kärleksvisorna samt de hemska psalmerna finnes ett stort mellanrum inom hans förmåga, och att den man, hvars ofulländade poesi förmått uppresa så vidt skilda gränsstenar, af naturen varit ämnad till långt mera än hvad han blef. Men redan det bästa, han lemnat efter sig, bevisar en verklig skald.

* * * * *

[32] = upphöra med.

[33] = der.

[34] = sätter p. för min mun.

[35] = anständighet.

[36] = förmon.

[37] Likaså vid en ung gift qvinnas graf:

»Lijk som när rosen-bladh mäd ljufve nälker blandas, Fast om the vissna bort ok torkas, lijkväl andas. The mäd en liuf-sööt luft, som sprider sigh omkring: Så är og hennes prijs -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- Vij vele mäd full hand fiol ok amaranth Iempt andra blomster mehr uthströ kring hvarien kant Ok rund kring grafvens bredd.»

[38] = ljuder.

[39] = skryta med

[40] = giftvuxen.

[41] Det förtjenar anmärkas, att intet ord förekommer i dikten om dessa trakters sköna natur och lifliga folknöjen. Men visst fanns der ett rikt ämne för behandling. Medelklassens då varande förströelser i Stockholm voro nemligen om sommartiden att ro ut och slå sig ner i det gröna samt leka t. ex. »Tick-tack», »Blindbock», »Giöm grant», »Tag fatt på den», »Mig möter monsieur. Hur heter han?», »Min vän, kom snart igen» (hvem igenkänner ej flera af dessa namn ännu?). Deruti deltogo då gamla och unga, gifta och ogifta. Om vintern åter klingade bjellrorna öfver isen, och man gjorde en utflykt till Drottningholm, Brahelund (i Haga-trakten) och Fittja. Utom dessa enkla och landtliga nöjen var lifvet monotont, så vida ej en mycket stor fest någon gång måste firas.

[42] = bollar, träskålar.

[43] = det tyska toll. oredig, galen.

[44] = smälter bort.

[45] = gör intryck på mig.--Är visan skrifven i Stockholm 1669 och rör den någon flamma i Upsala?

[46] = magnet.

[47] = hufvudarbete.

De =källor=, som vi till vår afhandlings utarbetande hufvudsakligen begagnat, äro följande:

Helicons blomster, plåckade ok wid åtskillige Tillfällen utdelte af Lucidor den Olycklige. Det är alle de Poëtiske Skrifter, som författade blefne af _Lasso Johansson_. Sthm 1688.

Samlade Vitterhets Arbeten af Svenska Författare från Stjernhjelm till Dalin. Efter original-upplagor och handskrifter utgifna af _P. Hanselli_. Upsala 1856-1875.

Lars Johansson Lucidor. En litterär studie af _Birger Schöldström_. Utgifven i 25 exemplar. Sthm 1872.

Försök Till Et Biographiskt Lexicon öfver Namnkunnige och Lärde Svenske Män, af _Georg Gezelius_. Sthm 1778-87.

Biographiskt Lexicon öfver namnkunnige Svenske män. Upsala och Örebro 1835-57.--Ny följd Örebro 1857-68.

Svenska Adelns Ättartaflor, utgifna af _Gabriel Anrep_. Sthm 1858-64.

_Joannis Schefferi_ Svecia litterata sive de scriptis et scriptoribus Gentis Sveciæ. Opus posthumum. Holmiæ 1680.

Historiola Litteraria Poëtarum Svecanorum, quam pro laurea exhibet _Joh. Henr. Lidén_. Upsaliæ 1764-72.

_Isak Reinhold Bloms_ Samlade skrifter. Sthm 1827.

In Historiam Poëseos Suecanæ Hypomnemata, quæ--p. p. _P. Ad. Sondén_ Upsaliæ 1817.

Svenska Vitterheten, Historiskt-Kritiska Anteckningar af _L. Hammarsköld_. Andra upplagan, utg. af _P. A. Sondén_. Sthm 1833.

Sveriges Sköna Litteratur, en öfverblick vid Akademiska föreläsningar af _P. Wieselgren_. Lund och Upsala 1883-49.--Jemte Tredje upplagan. Del. I. Lund 1866.

Svenska Siare och Skalder, eller Grunddragen af Svenska Vitterhetens häfder. Intill och med Gustaf III:s tidehvarf tecknade af _P. D. A. Atterbom_. Upsala 1844-52.

Grunddragen af Svenska Vitterhetens historia. Akademiska föreläsningar af _Bernhard Elis Malmström_. Örebro 1866-89.

Psalmopoeographia. En utförlig Beskrifning öfver them, som hafva sammansatt, öfversatt och förbettrat Psalmerna i Sv. Psalmboken af 1695. Af _Lars Högmarck_. Sthm 1736.

Den nya Swenska Psalmboken, framställd uti Försök till Swensk Psalmhistoria af _Johan Wilhelm Beckman_, Sthm 1845-72.

Ur en Antecknares Samlingar. Sthm 1868-1874. [Af _G. E Klemming_.]

Samlade Skrifter af _Hedvig Charlotta Nordenflycht_. Upsala 1852.

_Jacobi Catzii I. C._ Silenvs Alcibiadis, sive Protevs: Humanæ vitæ ideam, Emblemate trifariam variato, oculis subjiciens. -- -- -- Amsterdam.

Palmsköldiana. (Samlingar i Upsala universitets bibliotek).

Olof Celcii d. y:s anteckningar. (Handskrift i Upsala universitets bibliotek).

Stockholms kämners- och rådstufvu-rätters protokoll för åren 1669, 1670 och 1674. (Handskrifter i Stockholms rådhusrätts arkiv).

Först sedan afhandlingen börjat tryckas, fästes vår uppmärksamhet på en till »Nya dagligt allehanda» 1872 insänd notis, undertecknad C. A. K., hvarigenom tvetydigheten af Lucidors härstamning på mödernet synes försvinna. Amiralens hustru, Barbro Jönsdotter, hade nämligen i sitt första gifte (Umeå 1622) en son och fyra döttrar. Antagligt är, att en af dessa döttrar var den olycklige skaldens moder. En hennes syster har kunnat blifva gift med Assersson. Insändaren åberopar den likpredikan öfver amiralens son, som hölls 1649 i Stettin af Mathias Decenius. Om den assersonska familjen läses en uppsats af Säve i »Land och Folk» för 1874.