Part 13

Lät then som siuk, sigh qvällia. Vij vele then dricken vällia, Som hafver then bästa smaak: Iagh älskar mäst dubblade drickar, Hvar glädie står op i taak, Till thess iagh bå hickar ock nickar.

Tross them, som thet förtryta, Fritt lät them migh thet förvijta, At iagh är med dricken dull[43]. Iagh låter ju gilliare gillia. När iagh hafver fylt mig full, Kan iagh migh från sorgen bäst skillia.

Dy drick hvar stund ock timma! Långt bättr' är i vijn att simma Än lijda heet kärleeks brand. Släck uth een slijk skärs-eld med kannan Ock mäd ett glaass i hvar hand, Till thess man blier heeter om pannan!

Blier iagh af dricka döder, Så beer iagh alla drickz-bröder, At the min afdödde krop När under ett vijnfaat uthsträkka, Om torsten migh väkker op, At iagh strax thensamma må släkka.

Lucidors kärlekssånger skola nu andas emot oss, men de äro alldeles stumma om de enskilda förhållanden, som bragt dem till lifvet. Af deras ordning i upplagorna är det omöjligt att bestämma något derom, och hälften af dem han skref äro ju förlorade. Vi hafva dock förr antydt, att de ej äro några blotta fantasiskapelser, och dervid citerat ett och annat drag. Ett tillfällighetspoem i ordets inskränktaste mening och tillkommet för stunden är t. ex. sången

»Hvad begär du, hierta lilla? Visor? Visor giör hvar man.» Etc.

Man har velat finna den opassande. Visserligen är den litet sjelfsvåldig, men medgifvas måste, att den i all sin enkelhet är ett mönster i sitt slag. En annan gång firar skalden på ett högst snillrikt sätt under festens gamman en allmänt beundrad skönhet, i hvars beröm, utom andra artigheter, antikens gudaverld ståtligt figurerar. Hon förliknas vid Diana, när gudinnan hvilar sina af jagten trötta lemmar i skogen, och hon fördunklar Frigga, så att man måste ropa: »Slekken _Paphos_' eldar uth, ok du, _Cypern_, var bedröfvad!» Den visa, som börjar »Så är dit hierta från mig vändt», är allt igenom sångbar och utmärker sig för sitt musikaliska välljud. En helt annan ton anslås i den till Fillis, »Låt hvem, som vill gå», der han öppet förklarar sig som nu mera endast könets goda vän utan att besvära sig med frieri och äktenskap. Den är skrifven på 5- och 6-fotade jamber med en den tiden ovanlig ledighet och dertill märklig för sin konstfulla rytm. Men bäst äro de sånger från hans ungdomsdagar, hvarest han lemnar mytologi och galanteri å sido och endast sjunger om sin saknad. »Mit hierta vil uti mit bröst mig brista» heter en, der han klagar:

»En hiort, som uti mörka skogar vistar, Han löper oförhindrat med sin hind. Så leeker fisk i siön, fogl upå qvistar; Men iag kan see ock måste vara blind.» Etc.

Och samma känslostämning genomgår dem alla. Den besjungna kallas ofta hans »andra iagh», hvars träl han är. Han vet att hennes skönhet förtär honom så småningom till döds, men han skall vara evigt trogen intill grafven. Nu äro de tvungna att lefva åtskills, men man måste dock till slut finna sig i hvad som är himlens vilja. Poemet till Margaris är lika framstående för sin passion som sin poesi. Dock har äfven här besannat sig, att poeter känna djupt, men tyvärr ej alltid ihärdigt, och att man tål mycket förrän man förgås. Lucidor är med alla sina ömma qväden ingen Petrarca-natur. Huruvida nu dessa stycken under olika namn tillhöra en och samma eller flera »gudinnor» är emellertid af ringa vigt. Hufvudsaken är--och det betecknar just skalden--att det allmän-menskliga träffar oss i de enskilda förhållandena och bibehåller sig friskt bortom seklerna.

Och dessa sånger, huru sköna äro de icke i all sin enkelhet! De äro inga produkter af konstnärliga sträfvanden och studier, inga rosenhaneska sonetter, ej heller så ädelt finpolerade som »Myrtillus af Bergen» förstod att göra det. De äro bara visor till att sjungas, men Lucidor intager dock genom dem en lika hög och säker plats inom vår första litteratur som någonsin Columbus eller »Elisandras» skald. Med undantag af en och annan ordlek och besynnerlighet, som tiden ej kunde undvara, äro de författade på korrekt och flytande meter. Det karakteristiska hos dem är ej innehållets omvexling, liknelsernas glans och fantasins rikedom, utan endast språkets lena välljud, den melankoliskt veka stämningen och känslans innerlighet. Våra damer skulle kanske finna dem mycket enfaldiga, men säkerligen skulle de önska sina tillbedjare något af deras känslighet. Här uppvaktas ej den käraste med någon grannt utstyrd bukett från orangeriet af främmande rosor, utan med några blommor från den svenska ängen, hvilken våra förfäder kände och älskade. Och man kan ej undgå att tycka sig se den ännu ungdomlige Lucidor njuta någon af dessa herdestunder, hvilkas saknad han efteråt begråter. Det är simpla blomster han räckt sin älskade. Och flickan och hennes mor öppna sin smårutiga och blyinfattade fönsterluft för att låta sin qvafva kammare dricka aftonens vind, medan de öppna sitt hjerta för sångarens verser och sakta melodi. Det är det enkla som utgör deras behag. Och det är en betecknande omständighet, att just han, hvars lif var så stormigt, hvilken »omkom, genomborrad af svärd», och som gifvit oss våra hemskaste psalmer, i dessa poem äfven skänker oss, vi veta icke hvilken ålderdomlig och ljuf flägt från den gamla goda tiden. »Så måste iagh digh, kiärste vänn, förlåta», hvars slutverser vi förut citerat, är enligt vår mening den innerligaste af dem alla. Men följande står ej långt efter:

»Iris, aldrabäste vänn, Ach, när sijr iag dig igän Ock fåhr mäd dig tala? När uprinner dok then dagh, At min siäl ok andra iagh, Du, migh skalt hugsvala?

Aldrig gifver någon ting Större qval och hierte sting Än en vänn, som såther. Dödligt är ju såre vist, När man halfva hierta mist Ock mäd vän'n förlåter.

Mins, när iag sidst från dig drog, At iagh gråt-ögd afsked tog Ock slijk sårg än lijder. Sårgse ti min störste lust, Lijkvähl glader i min pust, At iagh för digh qvider.

När sigh solen till sit lopp Reser utur hafvet op, Reser och min iämmer, Som mehr stadig än hon står, Dy min sårg eij nedergår, När sig solen gömer.

När seen natten öfverhölgt Målne kappan, månen, fölgdt Utaf stiernor, skijner, Qvellier _Morpheus_' drömmar migh, At iagh, fåfängh-glad, sijr digh, Som mäd sorgen tijner[44].

I alt, hvad iag sijr och höör, Uti alt, hvad som iag giör, Är olust i löije, At iag vämjes hvar iag är Ok du intet mäd äst när Som mit eenda nöije.

Mången skönheet finnes här, Som mäd skiäl dyrckvärdig är, Lell mig ingen kräncker[45], Dy iag, lijk sool-bloman sigh Effter soolen vänder, migh Til digh, min sol, länker.

Segelsteen[46] och iernet haer Vexel-kiärlek, som them draer. At the samnas giärna. Så draer du ock hierta mit, At det rättas effter dit, Min _magnet_ ok stierna.

Hvij fördenskuld klagar iag Öfver himmelens behag, Thet man billigst lijder? Ty, hvad ingen ändra kan, Måst een lijda, lijk een man, Som, hvad värst, bäst tyder.

Trooheet, then iag en gång svor, Skall, mä'n lijf i bröste boor, Ey från mig försvinna. Dy slut mig uti din siähl Som mit hierta dig lijk trähl Dyrckar, min Gudinna!

=Psalmerna.= Vi äro här som genom ett trollslag förflyttade till en helt annan atmosfer. De ömma kärlekssångerna hafva tystnat för suckar och ångest. De andliga styckena äro sju, hvaraf vi redan anfört en del af det på tyska. Först i samlingen möter oss en versifierad nådelära, som erinrar om moraliteterna. Menniskan föreställes redan hafva ätit af kunskapens träd. Tvenne allegoriska figurer, Rättvisan och Sanningen, framträda inför Gud och förorda evigt straff. Tvenne andra, Nåd och Frid, tala för den fallna. Slutet blir att de senare vända sig till Guds enfödde Son, som tar skulden på sig och frälsar menniskan. Sedan anmärka vi ett stycke, »Ach, huru ligger staen så platt aldels öde», hvilket är en grann parafras af det förhärjade Jerusalem, som, landsflyktigt och bespottadt af hedningarna, vänder sina ögon tillbaka mot sin förgångna storhet. Redan här råder den dystra färgton, som betecknar skaldens andliga diktning. Vi mena de trenne poem, som äro upptagna i vår nu varande psalmbok. Nr 463 är en fri, nästan sjelfständig parafras på alexandriner i fyraradiga strofer af den tyska sången: »O Ewigkeit, Du Donner Wohrt, O Schwerd, das durch die Seele bohrt, O Anfang sonder Ende!» Denna, som innehåller 16 strofer i helt annat versslag, då vår är en stark förkortning och har 12 strofer, är skrifven af Johann Rist eller Risten och utkom 1658 i Lüneburg bland hans »Himlische Lieder». Sedan blef den ånyo införd i en mängd tyska psalmböcker och öfversattes till och med i Amerika, »Eternity, tremendous Word!», samt i Frankrike, »Eternité, ta durée épouvante!» Högmarck uppgifver, att den är bearbetad af Lucidor och efteråt något städad af Lagerlöf. Beckman lutar åt den åsigten, att endast Lagerlöf är författare. Vi kunna ej finna de skäl giltiga, som vilja beröfva Lucidor äran af denna sköna psalm. Det är sant, att den hvarken är med bland de tre sångerna, som under namn af »Lucida intervalla» utgåfvos 1685, eller förekommer i »Helicons blomster». Men den har kunnat senare anträffas. Beckmans påstående, att dess sansade stil är ett starkt bevis mot Lucidors författarskap, synes oss gendrifvas just deraf, att Lagerlöf fått genomse den. För öfrigt är den till hela sin anda fullt öfverensstämmande med den förres andliga dikter. Den är slutligen skrifven på alexandriner liksom en af hans öfriga psalmer. Dess melodi skall hafva varit nyttjad inom den reformerta kyrkan till konung Davids åttonde psalm och år 1552 använd för Marots bearbetning deraf. I Svedbergs psalmbok intager den nr 477, i den så kallade gamla af år 1695 nr 407.--Den nästa i ordningen eller nr 465, som likaledes är på alexandriner, utgör jemte den följande psalmen och »It samtaal» det lilla häfte, som utkom 1685. Dess nummer i den svedbergska psalmboken är 479 och i den gamla 409.--Den tredje eller nr 467 består i originalet af 20 strofer, blef af Spegel sammandragen till 13 och intar hos Svedberg numret 475 och i den gamla psalmboken 406. I vår har den omsider blifvit hardt när oigenkänlig. Nio strofer äro någorlunda bibehållna, men de öfriga 11 förkortade till eller--rättare sagdt--ersatta med fyra nya. Wieselgren anmärker dock med skäl att flera kraftfulla strofer fått bortfalla.

Det är bekant att från pietistiskt håll en skarp och oförsonlig kritik angripit den wallinska psalmboken, i synnerhet beträffande de äldre sångernas modernisering. Man har velat återföra dem jemte hela den teologiska andan till det gamla. Visserligen hafva de ibland vunnit på den senare granskningen, i det att flera onödiga omsägningar och plattheter fått försvinna, men vi tro att klagomålen ej sakna all grund, och att af hela den massa ändringar, den forna psalmdiktningen fått undergå, långt ifrån alla voro behöfliga. Många konkreta uttryck, hvaruti ett kraftigt lif uppenbarade sig, hafva blifvit ersatta af intetsägande abstrakta begrepp. Man har för mycket aktat sig att stöta en ljum rationalism för hufvudet, och ord sådana som Satan och helvetet äro nästan bannlysta. Vi taga några exempel ur Lucidors dikter för att åskådliggöra vår åsigt. Icke har framställningens styrka vunnit på en sådan förändring som:

»För gudlöshet, med uppsåt här bedrifven, I Herrans lag står själens dödsdom skrifven.»

Originalet har:

»För synden, the här en kort tid ha drifvit, Ett ständigt ve och qvahl them blir thär gifvit.»

Eller:

»O syndaträl, som i din dvala dröjer, Der syndens lust din säkra själ förnöjer».

Originalet har dock:

»O syndig man, som säker är och trygger, I syndsens sömpn och dödsens dvala ligger».

På samma sätt är Lucidors väldiga patos, som verkar genom de hopade frågorna med sin tvära motsättning, i vår psalmbok alldeles omgestaltadt och olika. Man har fått en mera regelbunden och genomskinlig tankeföljd, men det kan blifva fråga om, huruvida ej just det abrupta gör en långt kraftigare verkan. Så här läser man hos Lucidor sedermera öfverarbetade verser:

»Hvad är tit lijf? It damb, som snart försvinner. Hvad är tin lust? En ström, som fast bortrinner. Hvad däjligheet? En färgad maske-stek. Hvad godz och guld? En glittrand mull och treck.

Hvad adlig ätt? It ord, som bara nämpnas. Hvad styrkia? Svagheet, som i grafven lämnas. Hvad högvis konst? It tacklöst hufvudbrot[47]. Hvad nijt och flijt? Besvär för spee och spott.

Hvad saligheet? En frögd förutan ända. Hvad himmelen? En hambn, dijt oss böör lända. Hvad Gud? Alt got, al glädie, tröst och nåd. Hvad samvets-ro? It dagligt giästebod.

Hvad evighet? En tid förutan tider. Hvad helvetet? En eld, hvar siälen lider. Hvad verldens gunst? En byggning satt på sand. Hvad Satan? Ach, vår grymme afvundzman.»

Pietisterna återfinna ej de varma trosuttrycken för 200 år sedan och anklaga de nya förbättrarne. Och poesin skall gifva dem rätt, häruti men af ett något olika skäl. Det kan ej förnekas, att äfven det religiösa medvetandet som allt annat går framåt och att den gamla tidens gudsuppfattning var sinlig och rå. Men sådan den nu var, hade den fått sitt fullgiltiga uttryck i sina psalmer, och ingen som helst abstrakt grannlåt kan ersätta deras egendomliga skaplynne. Det är endast genom att bibehålla det konkreta och personliga i dem, som man lär känna tidens karakter, och de erhålla ett sant poetiskt och allmän-menskligt intresse. Vi nödsakas derföre påstå, att Lucidors andliga diktning ej kan studeras i de sånger, som uti den svenska psalmboken bära hans namn. Men å andra sidan fordrar rättvisan att erkänna, att Wallin och hans medhjelpare hufvudsakligen måste låta sig bestämmas af, hvad den allmänna församlingen begrep, och hvaraf den uppbyggdes, då vi åter uteslutande afsett de gamla författarnes poetiska individualitet.

Wieselgren har räknat Lucidor till den svenska kyrkans största psalmsångare. Det visar sig likväl af det jemförelsevis lilla, han i den vägen skrifvit, och af en viss begränsning hos honom af det omätliga ämnet, att han ej kan göra anspråk på en sådan plats. Om han ej bör ställas i jemnbredd med våra största andliga diktare, Spegel och Wallin, försvarar han dock väl sin ställning som en pater minorum gentium. Mot Wieselgrens vitsord strider redan det, att det kan blifva fråga, om han skrifvit psalmer af ett verkligt religiöst intresse, eller om det icke snarare skett af ett blott poetiskt. Han var ingen andlig författare ex professo som en Arrhenius eller Spegel. Men vi behöfva blott kasta en blick på det då varande svenska samhället för att inse, huru lätt hans skaldeskap kunnat slå in på en sådan väg. Kyrkan var i sjelfva verket den tiden allrådande och uppslukade i sitt sköte hela det litterära lifvet. Dogmerna funno då ännu fullt opartiska försvarare. Målsmännen för de olika vetenskaperna hade ej ännu lösslitit sig från det ortodoxa beroendet. Presterna voro lika mycket sökta af folket som hedrade vid hofvet. Låt vara, att vi nu uppfatta religionen ur en vidsträcktare och förnuftigare synpunkt, men bristerna i det då varande sinliga gudsmedvetandet ersattes mer än tillräckligt af den religiösa kraft och öfvertygelse, som genomgick kyrkan. Huru ifrigt skötte ej presterna sitt kall och gingo förmanande eller bestraffande omkring i sin hjord! Huru andäktigt och fulltonigt brusade ej psalmsången genom kyrkorna! Det uppstod en stor andlig poesi, full af lif och tro, för oss numera omöjlig att efterhärma, ty vi ega ej dess förutsättningar. Den räknade snart en skara af ifriga, till en del utmärkta idkare. Dessutom införde man andliga sånger ifrån Tyskland och öfversatte dem sjelfständigt, ty det rådde naturligtvis då en mycket liflig såväl andlig som politisk förbindelse med trosbröderna på andra sidan hafvet. Äfven andra än prestmän lemnade sin tribut åt denna poesi. Lagerlöf öfvergaf sitt latin för att rikta vår psalmbok med trenne sånger. Förnäma damer försökte sig på gladeligt rimmande. Rikskansleren de la Gardie fann tröst för den verldsliga storhetens vexlingar genom att författa psalmer. Kongl. rådet Lindsköld roade sig pä lediga stunder ej blott med qvicka divertissementer för hofvet utan äfven med att skrifva psalmer. Ej under således, att Lucidor, en poet ex professo, skulle försöka sig i andlig diktning, och han valde då den genre, som var egendomligast för hans patos och kanske hans lif. Men ett dylikt patos var på samma gång i full enlighet med tidsanden. Ty trolldomsväsendet stod då i högsta flor, hexeribålen från Dalarna kastade sitt hemska återsken öfver landet, och man trodde på fullt allvar, att Satan var lös och vandrade omkring i våra svenska bygder. Den 20. februari 1670 låg hela riket försänkt i bön i kyrkorna, då en särskild solemn bönedag på regeringens befallning hölls för den förskräckliga och oerhörda trolldoms skull, som mest öfver hela Sverige bland den gemena hopen gick i svang. Somliga trodde verldens förstöring och domdagen vara när. Andra fördystrade sina dagar och nätter med funderingar öfver hemligheten af Guds nådesanning, synden mot den heliga ande och den eviga fördömelsen. »Biographiskt lexicon» lemnar oss några bilder af dessa olyckliga prestmän, som, om de också aldrig egde något af Bunyans snille, dock genomgått alla hans själsqval. Af sådana färger blefvo nu Lucidors religiösa dikter sammansatta. Han har sålunda alldeles icke behöft hemta anledning ur sitt eget lif. Han utgör helt enkelt det poetiska uttrycket för en tidsstämning. Men det länder till hans heder, att han aldrig sagt ett ord för någon vidskepelse, oaktadt hans patos kunnat ypperligt begagna sig deraf. Det visar, att åtminstone han ej trodde på trollen och skorstensfärderna. Men att öppet uttala sitt tvifvel, skulle hafva varit farligt. Dock om vi efter bokstafven få uttyda slutorden i hans dystraste sång:

»Merk tu thet, som thetta hörer, För thet är mit Testament! Och om thet tit hiertat rörer, Hvad mig nu är skeet och hendt, Så fly synden!»,

och ej blott anse det som en stämning under psalmens författande, har han sjelf i sin innersta varelse erfarit sin tids anfäktelser. Möjligen har han på denna mörka och jemmerfulla väg sökt försoningen. Ty vi sakna ej alldeles exempel på, att män, hvilka eljest ej begagnat nådemedlen för att besitta sin Gud, dock förmått nalkas hans tron vid handen af poesins genius.

Arten af Lucidors religiösa diktning ligger innesluten i följande hans verser:

»Ryys, hisna, skiälf, bäf, darra, krop och leder! Rees up, mit håår! Min tankar, stigen neder Til afgrundz diup och seen, hvad kval ther är, Som fräter allt, men ingen ting förtär!»--

»Kroppen ryys, och hiertat skiälfver, När iag tänker therupå, Ropandes til bergen: Hvälfver Öfver mig och lät mig få Hastig enda, ty jag veet Ingen nåd och säkerheet. Ah, hvar skal iag, usle, blifva, När Gud vil mig öfvergifva?»

Det är en centrallyrik inom det rysligt patetiska. Man ser att författaren har djupt dykt ner i fördömelsens jemmer. Han är den svenska kyrkans qval- och straffsångare par preference. Hvilken skilnad är det ej mellan honom och en Svedbergs pligttrogna eller en Spegels andaktsfulla eller en Arrhenii enfaldiga, barnaglada kristendom! Man ser att dessa senare haft ständigt umgänge med Gud. Lucidors poesi har vändt honom ryggen med förtviflan i hjertat. De andra hafva trots alla pröfningar sina ögon stadigt riktade mot den milda, försonande aftonglansen kring Golgatas kors. Han åter har stigit ned i ångstens och fördömelsens mörkaste afgrunder. Försoningen förekommer här mindre, den är skjuten i bakgrunden. Det ser ut som skalden i sin koncentrerade ungdoms- och olyckas kraft rent af försmått att skildra och prisa den. Troligen hade det skett annorlunda om han, en resignerad gubbe, stått vid lifvets afton. Nu är det idel natt, och en tung natt öfver Lucidors andliga sång. Om vi vandra der, känna vi att evighetens oändlighet omgifver oss, och att helvetet ej är långt borta. Den onda menniskan ströfvar der omkring med alla ångerns och förtviflans qval målade på sitt ansigte. Hon vill undfly dem, men ondskan bor i hennes hjerta och följer henne, hvart hon går. Samvetet gnager henne som en orm, sargar henne med pilstygn, och då hon söker tröst genom att frammumla Skriftens språk och löften, klämtar det högt till, så att hon återfaller i sin misströstan. Hon till och med drömmer att hon är fördömd. Af förtviflan längtar hon till grafven, men drifves åter derifrån, då hon känner lukten af svafvelströmmen. Hennes lif är så eländigt, att hon anropar bergen att falla öfver och skyla henne. Slutligen uppnår fasan sin högsta spets. Alla goda englar hafva gått bort, och onda andar smyga sig, tassande, omkring hennes fjät. Vid hvart fotsteg hon tar tycker hon att jorden, som ej vill bära henne, öppnar sig. Satan »raskar» efter henne, och döden synes gräslig. Ett svagt sken faller omsider in från nådens himmel, och den olyckliga kan våga hoppas. Tron är dock ännu ringa och »som en förbråkad rö». Hennes krafter äro utarbetade, och hon sjunker af den orsaken ned till ro. Nog skall då Jesu hand lägga sig öfver hennes sömn! Sådan är denna Lucidors poesi.