Part 9

Huru såg nu den svenska poesin ut i jemförelse med all denna massa af utländsk vitterhet? Hon fanns icke till. Man hade visserligen ett språk, men ingen hade brytt sig om det, utan det fick gå som det ville. Bibelöfversättningen hotade det med en tysk, de nya segrarna och kunskaperna med en fransysk-latinsk öfversvämning. Kung Gustafs genompraktiska tidehvarf och teologernas ursinniga gräl under hans söner hade utrotat hågen för vittra värf. Folkvisan började tystna; de nya lärosätena hade ej ännu hunnit uppblomstra; de få lärda hade fått sina studier och sympatier från utlandet. Då föddes »på den första morgonstund, när solen uppgått i östern samt konstellationerna Herkules och Lyran dominerade horisonten», Stjernhjelm. Han är en typ af nordens ande, som känner sig hugstor till allt, men saknar mognad att genomföra allt. Han är tillika »en stor och glad svensk själ» midt i en för Sverige lysande period, hvars historia då just liknade denna nordens ande. Stjernhjelm är representanten för det då varande svenska folklynnet och har i sin själ egt begynnelsen till allt, hvad som de olika kulturriktningarne hos oss strax efter honom utbildade. Man har sagt, att han ensam utgör en hel akademi. Vi kunna ej här tala om hans hundra skrifter i alla möjliga ämnen, ej om hans nyplatoniserande, med någon kabbalistik bemängda filosofi, ej heller om hans geometriska, juridiska och språkkomparativa arbeten. Dock i hans »Svea och Göta Måles Fatebur» framlyser öfvertygelsen om, att vårt språk var gotiskans stammoder och det äldsta på jorden, hvilken tanke en gång skulle frambringa Rudbecks »Atlantica». Han var i aktningen för våra minnesmärken en vägledare för Verelius och Peringsköld. Detta herrliga språk skulle nu af honom föras tillbaka till sin ursprungliga renhet och rikedom. Det skulle i böjlighet och gratie uppfostras till de antika och italienska språkens vederlike. Muserna skulle ändtligen lära sig dikta och spela på svenska. Denna ifver gjorde honom omsider till skald och till fader för hela vår efterföljande poesi. Det låg i sakens natur, att det nya företaget förnämligast skulle afse formen, ty just detta behöfdes i första rummet. Han använde sålunda med stor förtjenst och framgång de antika rytmernas konstfulla qvantitetslagar. Han införde de moderna tonvigtsformerna, alexandrinen och sonetten (»klingdikten»). Men hos honom fanns ej blott formarbetets energi utan äfven innehållets skapareförmåga. »Herkules» uppstod, en hesiodisk produkt, som var ensam i sitt slag inom hela den då varande europeiska litteraturen, och äfven innefattade komiska vändningar af stor originalitet. Derefter kommo de af blandad vers och prosa uppbygda allegoriserande »Upptågen» samt hans »Baletter», hvaraf »Den fångne Cupido» i antika rytmer och »Parnassus triumfans» i moderna rim, samt slutligen »Bröllops besvärs ihågkommelse», der redan hexametern är ledigare och det hela enklare och friskare. En ton af antik själssundhet och genomsvensk patriotism genomgår dessa dikter. Man kan lätt tänka sig, med hvilken förtjusning de emottogos, och hvilken anklang de uppväckte. Tyvärr kunde ej ens hos Stjernhjelm, de fel undvikas, som vidlåda hvarje jätteföretags början. Det talrika och onaturliga användandet af antika namn, det prosodiska experimenterandet med rim till och med i slutet och midten af en hexameter, den osmakliga leken med lika ljudande ordformer, den understundom skeende förändringen från svindlande flykt till platt trivialitet, slutligen den något trånga uppfattningen af ett poesins nödvändiga utile dulci, alla dessa fel öfvergingo i större och farligare mått från mästaren till lärjungarne och efterföljarne. Slutligen måste Stjernhjelms karakter äfven i sina öfverdrifter inverka på flera kommande skalder. Den store man, som hade sådana valspråk som »Bonæ mentis comes est paupertas», »Aut philosophum aut divitem oportet vivere» eller »Vixit, dum vixit, laetus», kunde lätt karrikeras af en beundrande mindre lärjunge. Emellertid har Stjernhjelm inom vår svenska kultur en plats, som hör till de högsta. Han är en af dessa män, som oupphörligt vinna på en närmare betraktelse. Han är vårt lysande tidehvarfs litterära koryfé liksom Gustaf Adolf dess politiska del och kan sägas hafva vågat och utfört lika mycket med pennan, som den senare med svärdet.

Man har påstått, att det stjernhjelmska tidehvarfvet ej gått vidare framåt i poetiskt afseende, derföre att alla skalder, som kommo sedan, voro mindre än hufvudmannen. Men så är ingalunda förhållandet. Tvärt om märker man en utveckling, som ungefär liknar den tyska. Fastän under förutsättning af hans diktning (hvad som också berättigar honom att gifva sitt namn åt perioden) aflägsnar man sig så småningom från hans uppfattning. Man bibehåller qvar efter honom samma varma nit för språkets renhet och uppodling. Låt vara, att man i hvardagslag talar eller skrifver tidens rotvälska, men i bunden stil duger det icke. Man öfversätter och kommenterar isländska fornsagor. Man bibehåller äfven hans mindre efterföljansvärda sidor, ordlekarna, ojemnheten, rimmeriets öfverflöd. Men en stor egenskap hos honom har visserligen gått förlorad, den antikt manliga och rena sinnesförfattningen. Det uppstår ett mångläseri, som går hand i hand med den fullkomligaste brist på sann smak. Marini föredrages framför Tasso, Ronsard framför Petrarca. Der det ej fanns någon kritik, måste det ännu mindre finnas någon sjelfkritik. Således händer, att äfven rikt begåfvade författare ofta parodiera sig sjelfva. Vi nämnde, att hos Stjernhjelm förefanns ett visst utile dulci, en viss nykter uppfattning af poesin, förenad med en i det hela måttfull form efter antika mönster och en hög tanke om skaldekonstens värde, om den blott blefve rätt tuktad och uppfostrad. Denna riktning hos Stjernhjelm ärfves af hans varmast tillgifne och närmaste lärjunge, Columbus, som ersätter, hvad han saknar af mästarens originalitet, med en större innerlighet och smidighet, samt af Lagerlöf, som, sjelf stor latinsk vältalare och skald, med lika liten skaparkraft som Columbus ytterligare polerar och utbildar mästarens formsinne. Efter dessa fortsätta andra rimmare den didaktiska riktningen. Men redan Lucidor, som äfven fått höra månget ord från Stjernhjelms läppar, börjar träda ifrån den raka stråten och åt sidan. Denne, begåfvad med egen originalitet, utgår från mästarens glada och djerfva poesi-medvetande. Han bryter med den åsigten, att muserna skola vara uppbyggliga och docerande (i sin »Om en mös pligt» är han blott bearbetare) och proklamerar diktarens ohejdade liflighet och sjelftillräcklighet. Om också detta hos honom ofta urartade till försummelse af formen och till ett slags poetiskt fribyteri, betecknar det dock onekligen ett framsteg, och Atterboms uttryck, att han på samma gång förlorade sig i den stora samtida rimmarmassan och likväl höjde sig öfver den, kan å andra sidan betyda, att han förde poesin ur de lärdas krets ut i lifvet. Dock måste han härvid ofta gifva en ren och odlad smak grofva örfilar och sväfva mellan den retoriska flykt och platthet, som redan starkt erinrar om Lohenstein. Steget tages omsider fullt ut af seicentisternas efterhärmare. Man ville hafva en fantasirik och liflig skaldekonst, men också återföra den från gatans råheter till ett städadt och sirligt, efter tidens smak förnämt manér. Detta blef vissa högtuppsatta och för en korrekt språkutveckling nitälskande herrars uppgift. Redan Kristinas hof talade italienska; nu blef Marinis och Guarinis seger fullständig. Den klassiskt och humanistiskt grundlige Liljenstedt, författaren till »Klagan öfver Iris' afresa», imiterade »Pastor fido»; envoyén vid engelska hofvet, Lejoncrona, fortsatte manéret; presidenten, baron Gustaf Rosenhane kallade sig »den skogkäre bergsbon» och tvang det då varande svenska språket att ikläda sig sonettformen i 100 klangdikter till sin »Venerid»; slutligen kom Dahlstjerna, hvilken con amore sökte öfversätta »Den trogne herden» och införde ottave rime i sin »Kungaskald», som måste hafva utgjort en verklig jättemöda med sina 271 stanzer. Men det var gifvet, att det ännu ouppodlade svenska språket skulle visa sig motspänstigt. Dertill kom de använda mönsternas egna anlag för flärd och bombast. Följden blef en blandning af platthet och dialektgodtycke med diktionens djerfhet och delvisa fulländning, som gifver dessa dikter ett för oss vidunderligt utseende. Vi må dock besinna det sisyfusarbete, som dessa män företogo sig, att på samma gång tillskapa och på sydländskt manér versifiera vårt tungomål. Men föga mindre förvånad skulle väl Stjernhjelm sjelf hafva blifvit, om han fått läsa sådana alster från män, som sade sig utgå från hans skola och föredöme.

Vi hafva yttrat oss något utförligare om poesins tillstånd i allmänhet på Lucidors tid och om hans förhållande till de samtida svenska skalderna för att visa, hurudan skaldekonsten måste synas för hans ögon, och för att derigenom kunna tydligare bestämma, hvilken plats han sjelf fann sig lockad att intaga inom sin samtids vitterhet. Hvad som utgör hans gynsammaste kännemärke, och hvarigenom han i sjelfva verket visar sig som en sannare och originellare poetisk natur än Columbus och Lagerlöf, är hans i ord och handling å daga lagda tro på, att poesin är till blott för sin egen skull och att den, utan att behöfva stödja sig på några bundsförvandter, har rätt att kasta sig ut i lifvet. Härigenom är hos honom all utile-dulci-betänksamhet upphäfd, men som långt derefter ännu många fortforo att stå på denna ståndpunkt, måste han för dem synas som en betänklig skalde-äfventyrare. Stjernhjelm, hvars snille visserligen var fullt vuxet och omedvetet genomträngdt af samma glada och fria uppfattning, hade dock stött på ett alldeles obearbetadt språk och en ännu ointresserad allmänhet, så att han vid sitt tunga arbete att nyskapa dem båda ej hann fullt utveckla sina vingar. Columbus och Lagerlöf stå dervid långt efter mästaren. De nöja sig med att fortsätta hans idrott att uppodla och förädla diktionen för att göra den värdig en klassiskt bildad och fordrande publik. Lucidors poesi deremot bryr sig ej längre om detta försigtiga uppfostringsarbete, utan ger sig direkt ut bland allmänheten, i hvilken som helst drägt den är iklädd för stunden. Om äfven hon, som all den tidens svenska poesi, måste stöta på prosodiska och stilistiska klippor och svårigheter, stannar hon ej och arbetar bort dem, utan hoppar öfver dem som en fors i skummande språng. Deraf denna vilda energi, detta friska patos, som man ofta anmärkt om Lucidors dikter. Så väl hopandet af en mängd uttryck och namn, hvilka alla beteckna samma sak (med påverkan af Lohenstein), som upprepandet af interjektioner och andra partiklar äro endast de yttre sidorna af detta skaplynne. Hit höra äfven likgiltigheten för alla konstmessigare versformer, trots den lifliga och hastiga rytm, som skalden vet att ikläda sina framstörtande tankar, ovårdsamheten om hvilka ord bäst passa för en högre stämning, hvad som utvisar frånvaron af sorgfällig granskning och sjelfkritik, slutligen den totala bristen på hvad latinaren kallade verecundia. Betänksamhet och försigtighet eller en urskiljande smak får man ej söka hos Lucidors verser. De drifva den så kallade licentia poetica till sin yttersta konseqvens. Det skummar en viss vild lefnadsglädje, men blott på ytan, öfver hans dikter, ofta der den inre sinnesstämningen fullkomligt saknas, karrikerad till trots och liknöjdhet eller renad till sublim betraktelse öfver intigheten. Det är en sprittande kraft, men som vänder sin flykt mot grafven och förgängelsen, liksom denne Stjernhjelms ungdomlige Herkules till sist göres uppmärksam på, att

»Döden är yttersta målet, hvari vi samkas och ändas».

Det faller af sig sjelft, att hvad vi här sagt är en karakteristik i största allmänhet och ej tillämplig på hvarenda produkt af hans diktarförmåga. Särskildt utmärka sig flera af kärleksvisorna för sitt enkla, trohjertade och ömma innehåll. Emellertid måste det medgifvas, att en sådan ande med alla sina oregelbundenheter måste bilda ett helsosamt afbrott i det eviga versarbete och diktionsstädning, som utmärker Stjernhjelms närmaste lärjungar, och att Lucidor genom sin friska, om än fribytarmessiga lefnadsflägt bildar ett bestämdt utvecklingsskede inom den af mästaren skapade fosterländska poesin.

Men de oundgängliga felen hafva tyvärr ej heller dröjt att visa sig för den opartiske läsaren. De låta lätt reducera sig till ett enda, vårdslöshet. Samma energi, som jägtade honom att skrifva vers, hindrade honom att vid mötande svårigheter besinna sig, förädla uttrycken och bringa dem till ett harmoniskt helt. Det är intet koketteri med sin lätta versifikationsförmåga, utan en bokstaflig sanning, då han öfverskrifver sina poem »i högsta hast». Atterbom har rätt, då han förändrar detta till »med hafs». Skalden tyckes aldrig ens haft tid till att se igenom de hopkomna raderna och granska dem. Han beter sig derunder så, som om han skrefve endast för den förbi ilande hopen på gatan, eller som om ingen kritik och framför allt efterverld funnes till. Det är en sångmö, som aldrig bryr sig om, hur hennes garderob är försedd, eller toalett tager sig ut, ehuru hon eger diamanter och juveler. I afseende på innehållet yttrar sig vårdslösheten i en ojemnhet och blandning af höga och platta idéer, som visserligen höra tiden gemensamt till, men här dessutom synas nästan med flit tillkomna. Och dessa idéer äro i sanning ej nogräknade med på hvad sätt de uttryckas. Om de ord, han använder, verkligen äro högsvenska eller han hört dem från någon provinsdialekt, bekymrar honom alls icke, när han behöfver dem. Den yttre formen är lika flyktigt behandlad. Den förvånande ledigheten att rimma tyckes fritaga skalden från hvarje fordran på korrekt och stilbunden diktion. Alexandrinerna halka lätt undan, men om den ena ej räcker till att i hast uttrycka tanken, kastas det enda återstående ordet utan vidare besvär ned i den andra och efterföljes af punkt, eller i motsatt fall, om alexandrinen är för lång för tanken, insättas onödiga eller rent af olämpliga ord i versraden, ett förfarande, som skulle bragt Malherbe och Boileau till ursinne. Lucidor har ej heller sträfvat efter att rikta vårt tungomål med nya versformer från mer utbildade språk; han är ovanligt nykter i den vägen. Blott få gånger experimenterar han med sydländska versformer, hvarom mera sedan. Han har märkvärdigt nog icke skrifvit en enda svensk hexameter (han förfärdigade dock goda sådana på latin), ej heller en enda klangdikt eller sonett, trots mästaren Stjernhjelms föredöme. Med all sin förmåga i versifikation har han aldrig försökt att ikläda svenskan en antik rytm, ja, ej ens användt några konstmessigare versformer på de bildbarare utländska språken. Man ser att en dylik möda skulle hafva besvärat hans sångmö. Det vanligaste versmåttet han begagnar är alexandrinen. Här och der förekomma dock mycket korta versrader, som äro behandlade med utsökt ledighet. Lika enkel är hans repertoar i afseende på poesins hufvudarter, inga episka eller dramatiska ansatser, vare sig från modern eller antik synpunkt, inga pindariska oder och hymner eller försök till någon sammanhängande diktcykel. Hans lyrik inskränker sig till enstaka kärleksvisor, dryckessånger samt psalmer, förutom begrafnings- och bröllopsverserna. Han har tydligen satt det att lefva som poet högre än det att arbeta som poet. Men lika mycket som innchållet är formen nödvändig för att blifva en klassisk författare. Derföre är hans genius, så nyttig hon än var för utvecklingsgången af den karolinska poesin, och trots alla de antika namn hon har på tungan, ett barn från gatan med stora anlag men vårdslösad uppfostran, hvad som också en lång tid hindrat henne från att blifva upptagen och erkänd inom de andras ärofulla krets. Och den efterföljande italieniserande skolan gick i sin ordning ett betydligt steg framom Lucidor, i det att den återförde den svenska poesin, som af honom höll på att förvildas, till lärdomens och förfiningens hem och framför allt underkastade det svenska språket ett uppfostringsexperiment, hvartill det aldrig sedan erfarit maken.

Det vore dock orättvist, att anse Lucidor ensam skyldig till dessa försummelser mot det poetiska jemnmåttet och språkrenheten. Det hörde tvert om till den svenska skaldekonstens födslovånda att frambringa dylika vidunderligheter, oaktadt man hade så mycken kunskap om de högsta och renaste mönster. Ett kulturspråk och en poesi byggas vanligen ej på en dag. Det är ej all poesi, som i likhet med den helleniska och toskanska springer fullrustad fram för verlden. Det var ju knappt ett sekel före den franska klassisitetens oupphinneliga formskönhet och lagbundenhet, som Frankrikes moderna skaldekonst leddes af Ronsard, till och med af en Bartas. Då geniet är en ingifvelse af naturen, är den sanna smaken ett resultat af civilisationsarbetet och sjelfva qvintessensen deraf, beroende på så många omständigheter och så lättledd från den enda smala vägen, att man snarare har att sätta sig in uti än blott förvåna sig öfver dess olika afvägar. Må vi derföre lära oss, att, lika mycket som vi uppskatta de sällsynta mäns förtjenster som hulpit oss från dem, äfven förstå de öfrigas nödvändiga beroende deraf. Ingen emanciperar sig från sin tid. Blott genom att känna det karolinska tidehvarfvets smaklöshet i poesin, kan man fullt uppskatta den franska klassicitetens förtjenster inom vårt land. Och vi behöfva blott kasta en blick på det svenska språkets då varande tillstånd, huru dess stammoder isländskan först nyligen hade begynt studeras och ännu i vigtiga punkter missförstods, huru vårt modersmål måste låna sin periodbyggnad än från tyskan än från latinet, huru det hotades med intrång af främmande ord, och huru dess grammatik, syntax och ortografi ännu voro så obestämda och af ingen antagen regel bundna, att hvar man skref ungefär som han behagade eller det föll sig bäst för hans meter och rim, och vi skola lätt förstå den glödande ifver, hvarmed en Tjällman, Columbus, Rosenhane, Svedberg i sin »Schibboleth» m. fl. sökte utforska det och binda det vid vissa dess egna bestämningar. Hvarje poet från denna tid är på samma gång en språkkonstnär och patriot. Stjernhjelms dubbla sträfvan att grammatisera och dikta på vårt språk bibehåller sig hos alla hans efterföljare. Trots all sin vårdslöshet har äfven Lucidor ej vanslägtats från sin mästare. Nästan inga främmande ord eller vändningar få förekomma i hans poesi. Han angriper på flera ställen dem, som i sin löjliga fåfänga föredrogo det utländska framför »faderlandet». Om hans smak är bizarr, är den visserligen ej sämre än Dahlstjernas. Om språket hos honom är inkorrekt och inkonseqvent, är det ej mycket bättre behandladt hos Spegel. Ty förbistringen var så stor, att samma män, som i tal och skrift mest ifrade för svenskans renhet, sjelfva skrefvo en dålig svenska. Sålunda när vi nu, före betraktelsen af hans särskilta dikter, meddela några detaljer härom, må man ej taga det så, som om Lucidor ensam gjort sig skyldig till följande smaklösheter, utan som ett prof på, hvad både han och andra skalder då ansågo för vackert eller tillåtligt.

I allmänhet beteckna Lucidors alexandriner ett framsteg före de dittills bildade, och versslaget blir genom honom fullt hemmastadt i det svenska språket. Han behandlar dem med synbarlig förkärlek, och de låna sig villigt och ledigt åt hans hastiga författarskap. Ja, det kan blifva fråga, om ej hans så till innehåll som form otvungna alexandriner kommo de fransyska närmare än de gustavianska med deras despotiska cesur och stereotypa s. k. högre stil. Flera af dem se så akademiska ut, att de skulle funnit nåd för Bloms ögon, t. ex. följande praktfulla antiteser:

»Hvad är för hiertans lust, när man thet achtar ära, I träldom uthan tvång medh frijheet kädior bära!--

(Det dåliga) thet grönskar lager-lijkt, Blier fast aff ähra armt, dok utaff åhren rijkt.--

Vij lykta[32] billigt grååt, hvar hennes frögd begynns.--

Knapt var ännu uthbrunnin Then fakla _Hymen_ tändt, ok thu är bort försvunnin.--

Fast om hans späde lijf i morgon'n fann sin kväll!--

Nu döden dräper en ok mehr än hundra sårar».

Men andra åter äro desto klenare. Ibland måste tonvigten sättas så här: »Til menniskiáns tiänst trälar»--»Hvem är et så' dumbt took»--»Kund' oskämd i' dygd pråla»--»Uthaff thenné matrona». Det kan då vara af mindre vigt om han än säger Methusálem än Methúsalem. I sitt rimmande följer han, i likhet med sina samtida, tyskans föredöme. _Nytta_ och _sitta_, ja, äfven _finnes_ och _synes_ förekomma. Blir det svårt att få något rim, tillgripes ett dialekt-uttal, t. ex. _vana_ och _stana_ (i st. f. stanna). Sällan rimmar han in uti versen. Det sker dock i några af hans sångbara visor. I alexandrinerna hafva vi funnit det blott på ett enda ställe. Någon gång försöker han sig på en sydländsk och konstfull versform, t. ex. ett språkexperiment från Upsala, kalladt »Svijklige världens oundvijklige öd'-dödligheetz sorg-tröstande lijk-sång». Ibland lyckas han der rätt bra, t. ex.:

»Alt är, hvad som här kan finnas Ok besinnas, Hvad som någon någ'nsin veet, Obeståndigt: mans bedriffter, Skriffter, griffter. Stadig är ostadigheet.»

Men ibland tager sig detta rimsökande i svenskan löjligt ut, åtminstone för vår tids ögon, t. ex.:

»Trägåls-trän the bära frukter, Blomster lukter. Gräset växer, vijsnar bort:-- Theras them infödde maskar Fnaskar, naskar, In til trät ok blomstret tort.»

Och han har ej heller gått i land med hela stycket. Vi sågo redan i dess konstiga öfverskrift denna lek med ord, som tidehvarfvet tyckte så mycket om, men som förefaller oss så osmaklig. Han kan sålunda ej undvara att vid vännen Carlbergs förestående bröllop önska honom »en hoop karlkullar». Hit höra äfven de språkgrannlåter i versen, som närmast äro att förlikna med krumilurerna i vissa gamla boktryck. Så förekommer i en med sentenser späckad visa som börjar »Hvarföre skal iag mig med sorger qvälia?», troligen äfven den ett språkexperiment från Upsala, följande vers:

»Stånd, rijkdom, skönhet, styrkia, världsig klookheet Är fåfeng, intet, glas, fnas, as ok tokhet. Vij varda allesammans, arm ock rijke, Kung, bond, dvärg, rees, stygg, snygg, took, klook, an'n lijke.»

En gång skrifver han:

»Then som döör, förn han döör, han döör ey, när han döör»

och

»Hur ovist--vist alt dör.»

På ett annat ställe skall det taga sig lika grannt ut för ögat som för örat:--

»O, o-uthtaalig lust, o, gamman o-beskrivlig, O, o-begrijplig frögd, o, glädie som o-tvivlig, O, frija _Hymens_ band, o, liuve träldoms-lahg!» Etc.

Detta bruk att med bindestreck beteckna sammansättningar, hvilket sedermera bortföll men i våra dagar förändrats till en sträfvan att skrifva orden åtskills, alstrade en ny slags oratorisk prydnad. Det förekommer »vill-vall-hvälfvand siö», »sveft-vest-darrand skijn», »hiert-kvaf-ängslig pust», »tin kysk-dygd-ädla krop», »skijn-vijs-likt», ända till »svan-hvijt-snö-marmor-skiöna arm». I synnerhet var det bra om man med dylika grannlåter kunde utsmycka öfverskriften till poemen.