Part 5

Ursprungligen trestafviga hafva många verber genom kontraktion blifvit tvåstafviga i præsentativus. Sådana äro t.ex. följande:

kuivtan, jag torkar, langten, faller, metstan, jagar, palktan, lejer, sel'gtan, klarnar, sooldan, saltar, tahktan, slipar, t'ervtan, tjärar, torvtan, trompetar, uindan, insomnar, uptan, drunknar, visktan, kastar,

hvilka genom sammandragning uppkommit af _kuivadan, langedan, metsadan_ o.s.v. och i infinitivus äro trestafviga: _kuivata, langeta, metsata, palkata, selgeta, sotata, tahkata, t'ervata, torveta, uinota, uppota, viskata_. I finskan och estniskan har præs. i dylika verber äfven förkortat sig till tvåstafvig, men på en annan väg, sålunda nämligen, att _d_ (eller _t_) gått förloradt, och de sammanstötande vokalerne förenats till ett långt vokalljud, hvarigenom i finskan uppstått _kuivaan, lankeen, metsään_ o.s.v. I lappskan har i motsvarande fall _d, t,_ bibehållits: _arvedam_, -det (begripa) _dokkitam_, -tet (tycka om), _garrodam_, -det (svära), _lasetam_, -tet (tillöka) _manadam_, - det (påminna), _ramedam_, -det (skryta), _vainotam_, -tet (eftertrakta), _vaivvedam_, -det (plåga), _vassjotam_, -tet (hata) o.s.v., hvilka i finskan heta: _arvaan, tykkään, kiroan, lisään, manaan, ramaan, vainuan, vaivaan, vihaan,_ och hvilka, om de alla funnes i tschudiskan, der skulle blifva: _arvdan, tyktan, kirodan_ o.s.v.

Andra slags vanliga härledningsverber äro:

a), præs. _-ain, -öin_, infinit. _-aida, -oida_.

aitoida, gärda, huhtoida, skölja, katkoida, afslita, segoida, förvillas, teramboida, hasta, viessaida, väga.

b). præs. _-itsen,_ infinit. _-ita_.

abidoita, plåga arboita, kasta lott, hernakoita, gnägga, härkita, knåda smör. kabita, skafva, kuldita, fötgylla, naglita, spika, pagita, begära, purgita, yra om (snön), valmita, bereda, vardeita, vårda, vakta, änikoita, blomstra,

i praes. _abidoitsen, urboitsen, hernakoitsen_ o.s.v.

c). praes. _-(e)len,_ infin. _-elta_.

etsteltä, leta, huigtelta, skämmas, kädeltä, förjaga, johdutelta, påminna, kandisselta, bära smått, kutselta, kalla, kuundelta, höra på, langtelta, falla, lämbytelta, böja, mujelta, känna före, pagiselta, aftala, palktelta, leja, semendelta, så, siirdelta, röra, vardeitselta, lura på,

Dessa gifva stamordets betydelse samma bibegrepp af upprepning, obestämdhet och förminskning, som dylika derivationsformer äfven i finskan, estniskan och lappskan hafva. Åtskilliga af dem förkorta sig i præs. genom bortstötning af _e_ framfor _-ien_, t.ex. _hätlen, kutslen, kuundlen, siirdlen_, de öfriga hafva fullständigt: _etstelen, uigtelen, johdutelen_ o.s.v.

d). praes. _-nen_, infinit. _-te_.

Sådana äro t.ex.

hapnen, -ppata (ruttna), har'gnen, -gata (vänjas till), huignen, -geta (skämmas), muignen, -geta (surna), pagenen, -geta (fiy), rusknen, -kota (rodna) sogenen, -geta (bli blind).

e). præs. _-un_, infinit. _-uda_.

_Hätkestuda_ (dröja länge), _kurdistuda_ (blifva döf), _pitestuda_ (stadna, blifva länge qvar), _ramhtuda_ (förlamas), _vaigastuda_ (tystna), _vesaduda_ (beväxas med telningar) o.s.v. med præs. _hätkestun, kurdistun, pitestun_ m.m. Äfven denna liksom den nyss föregående derivationsformen finnes i slägtspråken.

Slutligen må här i afseende på infinitivi formerande anföras åtskilliga exempel af tvåstafviga verber enligt hvad de (somliga möjligtvis felaktigt) blifvit uppgifna och antecknade.

a), præs. _-an,_ infinit. dels _-ada,_ dels förkortad.

andan, antta, gifva, haitan, -tada, tadla, harjan, -jada, borsta, hos'tan, -tada, glänsa, hädan, häta, förjaga, kaivan, kaida, gräfva, katan, katta, betäcka, keerdan, -dada, omringa, keitan, keitta, koka, kerdan, -ata, tvinna, käändan, käta, vända, lendan, leta, flyga, mujan, -jada, känna, pröfva, nuttan, -tada, skälla (hund), pas'tan, -tta, steka, pidan, -dada l. pita, hålla, radan, rata, arbeta, ragjan, -jada, trafva (häst), rastan, -tada, rycka, salvan, -vta, timra, satan, saatta, föra, leda, särban, -rpta, sörpla, tappan, -pta, bråka lin, tröska, tedan, teta, veta, t'sapan, -pta, hugga, Lapp. t'suoppam. t'suvdan, -vta, kasta säd, rensa, veerdan, -rtta, vältra, vodan, vota, flyta. voikan, -kta, jämra sig. väändan, väta, leka, spela,

Liksom _pidan_ har _pidada_ och _pita_, hafva de flesta öfriga af nyss uppräknade verber en längre och en kortare infinitivi form, ehuru blott den, som for hvarje träffat upptecknas, äfven här blifvit anförd.

b). præs. _-en_, infinit, _-ta, -eda_.

hengen, -gta, andas, imen, imda, di, itken, -kta, gråta, kylben, -lpta, simma, löga aig, kytken, -kta, fastbinda, käsken, -kta, befalla, linen, liinta, skola, litsen, -tsta, klämma, lugen, -geda, läsa, lähden, -htta, bege sig, nolen, noolda, slicka, nousen, -sta, stiga, olen, olda, vara, päsen, päästa, slippa, sotken, -keda l. -kta, knåda, tungen, -gta, tränga, vilen, viilda, skära, volen, voolda, skafva.

c), præs. _-in_ infinit. _-ta, -ida_.

ehdin, ehtt'a, hinna, hyppin, hypta, hoppa, kerin, -rt'ä, nysta, ladin, lat'a, laga, lajin, -jute, skälla, loppin, lopta, sluta, lopsin, -psta, stampa, lykin, -kta, kasta, nyhdin, -htt'a, rycka, näppin, -pta, knipa, pilin, -lt'a, fila, pyhkin, -kt'a, torka, pärmin, -mta, fålla, ribin, riipt'a, rifva, riitsin, -sta, lösa, ristin, -stt'a, döpa, rohtin, -tida, -htt'a, våga rygin, -gida, hosta, tolkin, -kta, stöta, tus'jin, -st'a, sörja, viipsin, -sta, härfva,

d). præs. _-on_, infinit. _-ta, -oda_.

haudon, -dta. böta, hillon, hilta, krossa, kadon, -doda, försvinna, katson, -tsta, se, nevon, -voda, råda, rikkon, rikta, skada, sidon, -dodu, binda, survon, surta, stampa, uskon, -kta, tro.

e). præs. _-un (-yn)_, infinit. _-ta, -uda (-yda)_.

astun, -stta, stiga, hernun, -nuda, nysa, hooldun, -duda, bedröfvas, istun, -stta, sitta, kirgun, -rkta, skrika, kooldun, -duda, börtdö, korsun, -rsta, snarka, kosun, -suda, duga, kutsun, -sta, kalla, kävyn, -vyda, gå, mylyn. -lyda, inrymma, nukkun, -kta, slumra, nälgtun, -tuda, bli hungrig, polsun, -sta, krypa, rahnun, -nda, fläta, rippun, -pta, hänga, sambun, -buda, slockna, surtun, -tuda, tröttna, tippun, -pta, drypa, t'siibun, -pta, gunga, tust'un, -t'uda, få ledsamt, vanhtun, -tuda, föråldras, vatstun, -tuda, bli hafvande, vingun, -gta, gnälla.

* * * * *

Ehuru äfven de öfriga _partes orationis_ i tschudiskan kunde erbjuda tillfälle till många anmärkningar, så måste vi dock, emot vår föresatts i början, här afbryta denna afhandling, tilläggande endast, att nominernas brukliga kasus äro följande 10 i begge numeri.

Singularis.

Nom. lugu, neisne, lähte, Gen. lugun, neitsen, lähtken, Infin. lugut, neitist, lähtet, Iness. lugus, neitses, lähtkes, Illat. luguhu, neitshe, lähtkehe, Adess. lugul, neitsel, lähtkel, Allat. lugule, neitsele, lähtkele, Abess. luguta, neitseta, lähtketa, Transl. luguks, neitseks, lähtkeks, Essiv. lugun, neitsen, lähtken,

Pluralis.

Nom. lugud, neitsed, lähtked, Gen. luguiden, neitsiden, lähtkiden, Infin. luguit, neitsit, lähtkit, Iness. luguis, neitsis, lähtkis, Illat. luguihe, neitsihe, lähtkihe, Adess. luguil, neitsil. lähtkil, Allat. luguile, neitsile, lähtkile, Abess. luguita, nejtsita, lähtkita, Transl. luguiks, neitsiks, lähtkiks, Essiv. luguin, neitsin, lähtkin.

Andra kasus, än de nyss uppräknade, hafva ej blifvit antecknade, men af dessa innefattar _inessiv_. finskans både _iness_. och _elativus; adess_. både _adess_. och _ablativus; essivus_ både _essiv_. och _instructivus_, hvarföre det endast är finskans _prolativ_. och _comitativus_, som ej hafva sin motsvarighet i tschudiskan. Om _prolat._ må dock nämnas, att den ännu förekommer i några partiklar. För _comitativus_ nyttjas _genit._ med prepositionen _ked_ efter sig, hvilket ord troligen är beslägtadt med estniskans _-ga_, lappskans _- guim_, olonetska dialektens _kelä_, finskans _kera_.

Föröfrigt må anmärkas; att för _elativus_ och _ablativus_, om de ock ofta uttryckas med _ett_ ord (_lugus, neitses, lähtkes; lugul, neitsel, lähtkel_), för tydlighetens skull likaså ofta vidhänges partikeln _pai_ (finskans _päin_) efter ordet, t.ex. _puus-pai_, _mages pai_, _lidnas- pai_, _unes-pai_ (= finskans _puusta, mäestä, linnasta, unesta_), likaså: _randal-pai, mägel-pai_ o.s.v. (_= finskans runnalla, mäeltä_).

Partikeln _no_ vidfogas genitiv, till betecknande af samma förhållande, som i svenskan uttryckes med _hos_ t.ex. Jumalan-no, tatan-no, minun-no, uksen-no, lambkiden-no (hos Gud, fadren, mig, dörra, fåren). Om det eljest skulle gagna till någonting, att föröka antalet af kasus, så kunde af denna vidfogning fås en särskild kasus för tschudiskan, och det fullkomligen med samma rätt, som estniskan af sitt _-ga_ och lappskan af _-guim_ efter genitiv, gjort en egen kasus. Men då det ingen nytta är af öfverflödiga kasus, så kan detta _no_ (= finskans luo, luona) bäst anses såsom en annan post-position, ehuru man tillochmed säger veljenno-pai (-- finskans veljen-luota-päin), ifrån att vara hos hrodren.

Samma är fallet med partikeln _-sai_, hvilket ofta vidfogas _illat._ utan att särdeles förändra betydelsen, och troligen är beslägtadt med finskans _saakka_.

Pronominal-suffixerne hafva för det mesta försvunnit firån tschudiskan, om de ens någonsin tillfunnits der i hela den rikedom, som de i finskan och lappskan hafva. De förekomma dock ofta vidhängda personspronominer, och i några ord, som öfvergått till betydelse af partiklar, t.ex. _itsese_, sin egen, _meilamoi_, hos oss, _teiletei_, åt eder, _etelese_, framåt, _kohthase_, till sitt ställe, _uuthese_, på nytt o.s.v. Emedan äfven estniskan på samma sätt saknar pronominal-suffixerna, så kan det blifva tutal om den saken, huruvida de ens förefunnits i etsniskan och tschudiskan annorlunda, än såsom de der ännu förekomma.

Till slut må anmärkas, att diminutiv-former på _-ut (-yt)_ och _-ne_ äro mycket i bruk af substantiver, liksom af adjektiver de på _-tab_, t.ex. ongut (krok), humbrut (mortel), vemblut (stråke) pyvhut (hjerpe), mesyt (honing), kastkut (dagg), sydaimut (hjerta), kadakut (enbuske), pölusut (dyna), pääskuihut (svala), genit. onguden, humbruden, embluden o.s.v. Likaså: kylakoine (by), norikaine (yngling), uhmuine (säckpipa), täpäine (propp, kork), naisukaine (qvinna), sarikoine (holme), ringeine (ring), ehtkome (afton), korsikoine (pärtkorg), hangoine (gaffel), lehtane (löf), lutakaine (vägglus), lötsakoine (groda), lassitsaine (hermelin), sagedaine (tjock), pimedatab (mörkaktig), vilutab (kylig), muigtatab (syrlig), sinetab l. sinestab (blå-aktig), galhetab (något dyr) o.s.v. Ofta vidfogas äfven orden _rukaine, kulu, kuluine_ i sådan afsigt, t.ex. uk-rukaine (stackars gubbe), pä-rukaine (st. hufvud), kodi-kuluine (det dåliga hemmet), sydain-kulu (det stackars hjertat), aig-kulu (ussla tiden).

Refesenser:

[1] I finskan har man indelat vokalerne i

majores: a, o, u; minores: ä, ö, y; mediæ: e, i.

Denna indelning synes dock mera afse de i skrift brukliga vokaltecknen eller bokstäfverna, än de i det muntliga språket hörbara skilda vokalljud, hvilka afskilja sig I följande tvänne vokalserier:

hårda: a -- è -- ì -- u -- o veka: a -- é -- í -- y -- ö

Några så kallade medelvokaler förekomma ej i det muntliga språket, utan äro e och i antingen hårda eller veka, och det såväl i stammen som i ändelserna. Hårdt är e t.ex. i _kelta_, gul, _tuolle_, åt den der, vekt i _keltä_ af hvem, _työlle_, åt arbetet, och likaså i hårdt i _silta_, bro, _polvi_, knä, vekt i _siltä_, af den, _pilvi_, moln. Men då denna skilnad emellan de hårda och veka e och i ej är af någon särdeles betydenhet, så skulle det visst ej medföra någon nytta, att i vanlig skrift hafva särskilda tecken derföre.

Hvad föröfrigt det finska språkets vokalsystem angår, så torde det efterhand genom foljande fyra serier hafva utbildat sig till sin närvarande fullkomlighet:

1. a -- e (hårdt) -- u 2. a -- e (hårdt) -- o 3. ä -- i (vekt) -- y 4. ä -- e (vekt) -- ö i /\ Genom följande fyra trianglar //\\ kan denna utveckling måhända // \\ åskådligare framställas. Först e// \\ utbildade sig vokalerna o, hårdt i //\ \\ och u. Derpå uppkom ännu med /䯯\ö¯¯¯¯y\ a till utgångspunkt ett mellanljud / \ \ (hårdt e) emellan a och i, samt ett a¯¯¯¯¯¯¯o¯¯¯¯¯¯u annat deremot svarande (o) emellan a och u, Vidare uppstod ett nytt mellanljud (ä) emellan a och e, men ett sådant, som i stället för att sämjas ihop med de redan färdiga vokalerne, och derigenom sluta vokalbildningen, upphäfde sig till utgångspunkt för tvänne nya vokalserier (ä, i, y --- ä, e, ö) och föranledde derigenom uppkomsten af de så kallade veka vokalerne. Här är ej tillfälle till anställande jemförelne angående vokalbilduingen i andra språk, endast om lappskan må det nämnas, att ä der ej tillvällat, sig samma makt, som i finskan, utau sjelf fogat sig till de redan färdiga vokalerne.

[2] Redan förut (Mehiläinen 1837) hafva vi ansett de finska verberna modus indicativus böra för bättre redighets skull fördelas i tvänne, nämligen _indicativus præsentis_ ocb _indic. præteriti_, hvilka hvardera akulle komma att i likhet med de öfriga modi hafva en _ofulländad_ ocb en _fulländad_ tid, då af det fordna indikativet _præssens_ och _perfectum_ akulle komma att tillhöra indicativus præsentia, men _imperfectum_ och _plusquamperfectum_ fördes på indic. præteriti. Då foröfrigt indicativus præteriti har sin betydelse i den förflutna tiden, d.ä. uttrycker, hvad då var ofulländadt eller fulländadt, så kunde den lämpligtvis för korthetens skull kallas _modus præteritivus_ och i likhet dermed indicativus præsentis få beta _modus præsentativus_.

Det torde ej vara svårt att inse, det indicativus i sin förra rustning är något oredig, då dess första tid (præsens) ställer subjektet i den _oförflutna_ (närvarande eller tillstundande) tiden, men den andra tidsformen (imperfectum) flyttar det tillbaka i det _förflutna_, perfectum åter försitter det i den _oforflutna_ och plusquamperfectum i den _förflutna_ tiden, hvarföre dess fördelning i tvänne modi synes vara fullt rättfärdigad åtminstone för finska grammatiken.

[3] Har hos olika författare kallats; _subjunctivus, subjunctivus præsens, potentialis, permissivus, concessivus, conjunctivus l. optativus præsens_ o.s.v. _Fr. Diez_ i sin Grammatik d. romanischen Sprachen, 3 Theil (Bonn 1844) s. 191, benämner den _dubitativus_, sägande. "Der _dubitative_, ein unentschiedenes Urtheil aussprechende Conjunctiv ist besonders im Südwesten einheimisch", hvarpå han bland annat anför följande exempel på dess tillvaro i spanska språket: _tendria mi amigo hasta veinte años_ (mochte wohl zwanzig Jahre alt sein).

Benämningen _indefinitus_ torde visst vara lämpligare, in tillochmed concessivus, såtida med denna modus alltid uttryckes mer en ovisshet eller obestämdhet, än ett medgifvande t.ex. _ei minusta olle'kana orjaksi anoppelahan_ (icke torde jag ens duga till en träl i svärmorshemmet), _en tohi tupahan mennä: tuvassa toruttanehen_ (törs ej träda ini stugan: uti stugan torde bannas).

[4] Synonymer: _subjunctivus, subjunctivus imperfectum, optativus, conjunctivus l. optativus imperfectum, conjunctivus præteritum, conjunctivus præsens_ o.s.v. Benämningen _modus conditionalis_ anträffas i sanscrit (se: Fr. Bopps vergleich. Grammatik, 5 Abtheilung, Berlin 1849, s. 1005), och passar otvifvelaktigt bättre, än både conjunctivus, subjunctivus och i synnerhet optativus, att uttrycka begreppet af denna modus. Väl är det sannt, att äfven optativa sattser dermed emellanåt uttalas, men dervid underförstås då någon annan satts, och i alla fall användes conditionalis då i en bi-betydelse. Säger man t.ex. _menisit matkaasi!_ (måtte du gå dina färde!) eller: _voi, jos kävisit meilläkin!_ (o, måtte du besöka äfven oss!), så underförstås orden: _se olisi hyvä_ (det vore väl) eller något dylikt. Den fordna benämningen: _imperfectum conjunctivi_ är bestämdt oriktig; ty alldrig afses med conditionalis en påstående handling i _förfluten tid_, som dock är imperfecti hufvudsak.

[5] Benämningen _rogativus_ synes vara bättre än optativus, dels derföre, att optativa sattser uttryckas äfven med conditionalis, dels för det, att det väsendtliga begreppet af denna modus afser en begäran, ej blott och bart en önskan.