# Öfversigt af Nordiska Mytologien

## Part 7

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/ofversigt-af-nordiska-mytologien-48365/index.md

Nordmannatron var genomträngd af medvetandet om sina gudars ändlighet och ofullkomlighet: denna verlden skulle en gång upphöra och lemna rum för en ny och skönare, i hvilken icke Odin, utan en mäktigare skulle herska, hvars namn ingen vågade nämna. Genom denna upplyftande föreställning, äfvensom genom sitt klarare medvetande af själens odödlighet utmärker sig åsatron framför alla andra hedniska religionsformer, bland hvilka den grekiska närmast fängslar vår uppmärksamhet. Grekerna, som lefde under en mildare och skönare himmel samt i lyckligare lefnadsförhållanden, kände intet behof att skapa sig en bättre verld, under det nordbon, hemfallen åt strider och försakelser, kände sig otillfredsstäld i denna tillvarelse och derför skapade sig en bättre och härligare. Lifvet efter döden uppfattades af grekerna såsom ett uselt skugglif i Hades, under det nordbon förestälde sig det samma såsom ett verkligt och personligt lif hos Odin i Valhall. Grekiska mytologien utmärker sig framför den nordiska genom en mängd sköna enskildheter och hänförande bilder, och hennes gudagestalter äro mera bestämda och formfulländade; men hon saknar den storartade enhet och sammanhållning, som vi finna hos den nordiska, hvilken utvecklar sig nästan som ett drama, fullt af handling med den mest gripande katastrof.

»Från fäder är det kommet, till söner skall det gå, Så långt som unga hjertan ännu i norden slå.» Geijer.

INNEHÅLL.

Sid. Inledning 1-4.

I. SKAPELSEN. VERLDEN.

A. _Skapelsen._ § 1. Begynnelsen 5, 6. § 2. Yme. Rimtursar 6, 7. § 3. Gudarnes skapande 7, 8. § 4. Himmelens och jordens skapelse 8, 9. § 5. Himlakropparne. Tidens indelning. Vinden. Regnbågen 9-11. § 6. Fornjot och hans slägt 11-13. § 7. Guldåldern. Dvergars och människors skapelse 13-15.

B. _Verlden._ § 8. Jättar 16, 17. § 9. Alfvar och Dvergar 17-19. § 10. Åsar 19-21. § 11. Vaner 21, 22. § 12. Nornor 22-24. § 13. De nio verldarna och språken 24, 25. § 14. Yggdrasil 25-27.

II. GUDALIFVET. § 15. Odin 28-32. § 16. Odins hustrur. Friggs tjenarinnor 33-36. § 17. Tor 36-50. § 18. Balder 50-54. § 19. Odins öfrige söner 54-58. § 20. Odin såsom krigets gud. Valhall 58-61. § 21. Odin såsom runors och skaldskaps uppfinnare. Odin och Saga 62, 63. § 22. Vaner 64-68. § 23. Hafvets personligheter 68-71. § 24. Loke och hans slägt 71-75.

III. UNDERGÅNG OCH ÅTERFÖDELSE. § 25. Undergång 76-78. § 26. Återfödelse 78-81. Afslutning 81, 82.

NAMNREGISTER.

A.

Aldagautr, sid. 29. Alfvar, 17 följ. Alfheim, 18. Allfader, 28, 29 m. fl. Allsvinn, 9. Andre (Annar), 10. Andrimne, 60. Asar, Asgård, se Åsar o. s. v. Ask, 14. Asynjor, se Åsynjor.

B.

Balder, 19, 21, 50. Barre, 66. Bergälme, 6, 8. Bestla, se Bästla. Bilskirne, 37. Blodighof, 31. Bodn, 63. Brage, 19, 21, 55. Breidablick, 50, 53. Brime, 80. Brisingamen, Brinsingasmycket, 59, 67. Brune, 29. Bur (Burr, Börr), 7. Bure, 7. Byleist, 72. Bålögd, 29. Bäfrast (Bifröst), 11. Bästla, 7. Böltorn, 7.

D.

Dag, 10. Delling, se Dälling. Diser, 24. Dröpne, 30, 52, 54. Durin, 19. Dvalin, 19. Dvergar, 18, 30, 38. Dälling, 10. Dökkálfar, 18.

E.

Eir, 20, 35. Ejmörja, 12. Eldrimne, 60. Elivågor, 5, 6. Elle, se Älle. Embla, se Ämbla. Enhärjar, 60.

F.

Farböte, 72. Fenre, se Fänre. Fimafäng, 69. Fjörgyn, 33. Fjölsvinnr, 29. Folkvang, 67. Fornjot, 11. Forsäte, 20, 21, 54. Frej, se Frö. Freja, se Fröja. Frigg, 20, 33. Friggs tjenarinnor, 34. Froste, 12. Frånangers fors, 75. Fräke, 30. Frö, 18, 19, 22, 65, 66. Fröja, 20, 22, 48, 67. Fulla, 20, 34, 52. Fylgjor, 24. Fänre, Fänresulf, 73. Fänsalar, 33.

G.

Gagnråd, 29. Garm, 74, 77. Gefion, 20, 35. Geirröd, 31, 40. Gerseme, 66. Gimle, 25, 79. Ginnungagap, 5. Gjallarhornet, 56. Gjålp, 40. Gladsheim, 13, 32, 60. Glase, 60. Gleipne, 73. Glitne, 54. Glöd, 12. Gnupahålan, 74, 77. Gnå, 20, 34. Goe, 12. Grane, 29. Greip, 40. Grid, 36, 40, 57. Grimne, 29, 31. Gullborst, 65. Gulltopp, 56. Gullveig, 58. Gungne, 30. Gunnlöd, 36, 62. Gyger, 16. Gyme, 66. Gångläre, 29. Gärd, 16, 20, 66. Gäre, 30. Göt (Gautr), 29.

H.

Hamingjor, 24. Hate, 10. Heid, 59. Heidrun, 60. Hel, se Häl. Heimdall, 19, 21, 56. Hild, 59. Himmelsberg, 56. Hoddmimeshult, 79. Hofvarpne, 34. Hugin, 30. Hvärgälme, 5, 26. Hyme, 47, 70. Hyrrocken, 52. Håloge, 12. Hár, 14. Häl, 74. Hälblinde, 72. Hälheim, 24, 75. Härfader, 29. Härmod, 21, 54. Höd, 19, 21, 56. Höne, 14, 21, 22.

I.

Idavallen, 13. Idun, 20, 55. Ifving, 25. Ilm, 53. Ivaldes söner, 30, 38.

J.

Jafnhár, 14. Jord, 10, 20, 33. Järnsaxa, 38. Jättar, 16. Jättehem, 8, 24.

K.

Kvåse (Kvásir), 22. Kåre, 11.

L.

Landvide, 57. Lidskälf, 32. Lif, Liftrase, 79. Lin, 20, 34. Ljusalfvar, 18. Ljusalfheim, 24. Loder, 14. Lodyn, 33. Lofn, 20, 34. Loge, 11, 43. Loke, 15, 20, 71. Lopt, 15. Lorride, 37. Lä (Hlér), 11. Läsö, 11. Löfö, 72.

M.

Magne, 38. Mardöll, 67. Megingjord, 36. Midgård, 8, 24. Midgårdsorm, 47, 70, 74. Mime, 22, 26. Mimesbrunn, 26. Mistelten, 51. Mjöllne, 36. Mockerkalfve, 39. Mode, 38. Modsogne, 19. Mundilföre, 9. Munin, 30. Muspell, 5, 24. Måne, 9. Månagarm, 10. Mänglad, 35.

N.

Nagelfar, 77. Nagelfare, 10. Nanna, 20, 51. Nare (Narfve), 73. Narfve (Nörfve), 10. Natt, 10. Nep, 51. Nidhugg, 26. Nifelheim, 5, 24. Nitberg, 62. Njord (Njärd), 19, 21, 22, 64. Njörun, 53. Noatun, 64. Nordre, 8. Nornor, 22, 26. Noss (Hnoss), 20. Nål, 72. Nåstrand, 80.

O.

Od, 67. Odin, 7, 14, 19. Odröre, 68.

R.

Ragnarök, 76. Ratatosk, 26. Rig, 57. Rimfaxe, 11. Rimtursar, 6. Rind, 20, 35. Ringhorne, 54. Ropt, 29, 58. Rungne, 39. Runor, 62. Rym, 77. Rån, 68. Räsvälg, 11. Röskva, 37, 41.

S.

Saga, 20, 63. Segerfader, 29. Sessrymne, 67. Sidskägg, 29. Sif, 38. Sigyn, 20. Sindre, 80. Sjöfn, 20, 35. Skade, 20, 64. Skall, 10. Skidbladne, 65. Skinfaxe, 11. Skirne, 65. Skryme, 41. Skuld, 22. Sleipne, 30. Snotra, 20, 34. Snö, 12. Sol, 9. Son, 63. Surt, 5. Suttung, 62. Suttungs mjöd, 62. Svalin, 9. Svartalfvar, 18. Svartalfheim, 24. Svinn, 29. Svåsud, 10. Syn, 20, 35. Särimne, 60. Söckvabäck, 63. Södre, 8.

T.

Tanngnyst, 37. Tanngrisne, 37. Tjalfve, 37, 41. Tjasse, 64. Tor, 19, 21, 36 följ. Torre, 12. Tredje (Þriði), 14. Trudgälme, 6. Trudheim, 37. Trym, 48. Trymheim, 64. Tursar (Tussar), 16. Ty, 19, 21, 55. Töck, 52.

U.

Ud, 10. Ull, 20, 21, 38. Urd, 22. Urds brunn, 26. Utgård, 8, 24. Utgårda-Loke, 43.

V.

Vaftrudne, 31. Valaskälf, 32. Vale (Lokes son), 73. Vale (Odins son), 20, 21, 58. Valfader, 29, 60. Valgrind, 60. Valhall, 32, 60. Valkyrior, 61. Vaner, 21, 64. Vanaheim, 24. Var, se Vår. Vardande (Verdandi), 22. Veor, 37. Vestre, 8. Vi, 7. Vidar, 20, 21, 57. Vidre, 29. Vigrid, 77. Vile, 7. Vindheim, 78. Vindlone, 10. Vindsval, 10. Vingolf, 13. Ving-Tor, 37. Vår (Var), 20, 34. Våsud, 10. Väderfalne, 26. Vägtam, 29. Vättar, 19. Völund, 18.

Y.

Ydalar, 38. Ygg, 29. Yggdrasil, 25. Yme, 6.

Å.

Åka-Tor, 37. Ångerboda, 73. Årvak, 9. Åsar, 19. Åsgård, 13, 24. Åsynjor, 20.

Ä.

Älle, 45, 46. Ämbla, 14.

Ö.

Ödhumla, 7. Öge, 47. Öjsa, 12. Örgälme, 6. Östre, 8.

FOTNOTER.

[1] Jfr C. Säve: Om de Nordiska Gudanamnens betydelse.

[2] De forn-nordiska (isländska) namnens betydelse och härledning blifva på detta sätt öfverallt angifna.

[3] Efter en framställning af skapelsen allt ifrån början och intill människan följer en allmän betraktelse af de väsenden, som framträda i lifvet och den verld, i hvilken de röra sig.

[4] De gamle nordboar plägade gifva en gåfva åt barnet, när det fick sin första tand.

[5] Ordet _gautr_ återfinnes i _Götar_ samt i namnet _Gustaf_, fordom _Göstaf_, Göts eller Odins staf. Jfr Säve: Om nordiska gudanamnens betydelse.

[6] Att detta namn i Svenskan blifvit återgifvet med _Gångråd_, såsom af Afzelius m. fl., är, såsom synes, orätt.

[7] »På grund af identiteten mellan _fri_ och _Frigg_ är det också nästan troligt, att _Fredagen_ är uppkallad efter denna gudomlighet och icke efter _Freya_, såsom det vanligen eljes antages; ty i detta fall borde det heta _Fröje-_ eller _Fröjdag_, icke Fredag, hvilket sista åter mera öfverensstämmer med det isl. _friádagr_, dalska _friådag_, gotländska _fridag_» (C. Säve: Om de nordiska gudanamnens betydelse).

[8] Efter äldre Eddan synes det, som om de onda människornas straff i Nifelheim (Nåstrand) går före Ragnarök och att de dervid försvinna med Häl och alla onda makter. Således uppstå blott åsarne, derför att de till sitt väsen äro goda, af sig sjelfva i den nya verlden; och den nya människoätten, som härstammar från Lif och Liftrase, är god och salig och kan derför intet straff lida. Emellertid har redan Snorre i den yngre Edda och efter honom de fleste uttolkare satt Nåstrandsstraffen efter Ragnarök, i det de sätta vers 41, 42, 43 i Völuspá efter vers 62 (Dorph, sid. 34).