Part 3

_Óðinn_ härledes af verbet _vaða_, impf. _óð_, vada (jfr lat. _vadere_), framgå med kraft, oemotståndligt; slutligen: frambryta ursinnigt, med raseri, hvaraf adj. _óðr_, got. _vods_, rasande. _Alfaðir_, alltets skapare och fader. _Yggr_, grubblaren, af _ugga_, tvifla, frukta. _Gautr_ af _gjóta_, impf. _gaut_, gjuta; således blifver _gautr_ = den som göt, utgöt, skapade. Andra låta _gautr_ betyda »den talande» af _gauta_, tala[5]. _Aldagautr_ af _öld_, hvars pluralis _aldir_ betyder både människor och tider, och således är betydelsen af _aldagautr_, _aldafaðir_, människornas och tidernas skapare och fader. _Svinnr_ (också _Sviðr_), klok, förståndig; _Fjölsvinnr_ af pref. _fjöl_, mycket (ty. _viel_), _Gángleri_, vandraren, af _ganga_, gå. _Vegtamr_, van vid vägen, af _vegr_, väg, och _tamr_, van, tam. _Gagnráðr_, den gode rådgifvaren, af _gagn_, nytta, gagn, och _ráða_, råda; eller den mycket rådige, kloke, af prefixet _gagn-_, genom, mycket[6]. _Viðrir_, väderherskaren; jfr _viðra_, vädra. _Grani_, den skäggige, af _grön_, gen. _granar_, läpp, skägg kring munnen. _Siðskeggr_, som har långt skägg, af _siðr_, långt nedhängande, sid, och _skegg_, skägg. _Brúni_, som har stora ögonbryn, af _brún_, ögonbryn. _Grimnir_, som har hölje eller mask, af _grima_, mask. _Báleygr_, som har brinnande ögon, af _bála_, bränna på bål, och adj. _eygr_, försedd med ögon, af _auga_, öga. _Fimbultyr_, runogud; jfr anglosax. _fymble_, hemlig kunskap. _Hroptr_ betecknar Odin såsom krigets gud; jfr _hrópa_ (ursprungligen?) ropa, håna, baktala. _Valföðr_ kallas Odin såsom herskare öfver de fallna hjeltarne, af _valr_, val, urval (af de fallne), och _faðir_, i sammansättning vanligen _föðr_, fader. _Herjaföðr_, hjeltefader, af _herr_, gen. _herjar_, hjelteskara, här. _Sigrföðr_, af _sigr_, seger.

_Odins utseende och attribut._ Odin föreställes såsom en gammal, högväxt man, enögd, med djupsinnigt, grubblande anlete och långt skägg samt en bred, sid hatt; i strid eller vid ridt med guldhjelm och en blå mantel samt spjutet _Gungne_ (fn. _Gungnir_) i handen. Han bär en guldring, _Dröpne_ (fn. _Draupnir_), på armen; två korpar, _Hugin_ (fn. _Huginn_) och _Munin_ (fn. _Muninn_), sitta på hans skuldror; två ulfvar, _Gäre_ (fn. _Geri_) och _Fräke_ (fn. _Freki_), ligga vid hans fötter, och karlavagnen rullar öfver hans hufvud. Han sitter på en hög stol och ser ut öfver all verlden, eller far han fram i stormen på sin häst _Sleipne_ (fn. _Sleipnir_).

_Gungnir_; jfr sv. _gunga_. _Draupnir_, drypringen, af _driúpa_, drypa, droppa. _Huginn_, tanken, af _hugi_, _hugr_, håg, tanke. _Muninn_, minnet, af _muna_, erinra sig. _Geri_, den glupske, af _gerr_, glupsk. _Freki_, den lystne, af _frekr_, lysten. _Sleipnir_, den glidande.

Spjutet Gungne, hvilket Odin fick af konsterfarne dvergar, Ivaldes söner, träffar alltid och vänder af sig sjelft tillbaka i hans hand. Det är symbolen af makt och herravälde. -- Ringen Dröpne är fruktbarhetens symbol. Då dvergen Brock gaf ringen åt Odin, sade han, att hvar nionde natt skulle åtta lika stora ringar drypa af honom. -- Odins korpar, som sitta på hans skuldror, hviska honom i örat alla tidningar de höra och se. Han sänder dem ut, när det dagas, att flyga kring hela verlden. -- Odins ulfvar få all föda, som står på hans bord, ty sjelf lefver han af vin allena. -- Odins häst Sleipne är den yppersta och hurtigaste häst, som på sina åtta ben går lika bra i land, på vatten och i luft. Utom denna hade han äfven stridshästen Blodighof.

_Odins vandringar._ Det, som uttryckes genom Odins korpar, häst o. s. v., uttryckes på ett annat sätt genom Odins vandringar. Rastlös genomvandrar Odin verlden, han genomtränger naturen för att öfver allt väcka andligt lif, för att pröfva människans sinne och för att utforska kunskap om tingens väsen, ursprung och ände.

Såsom _Gagnråd_ (se sid. 29) uppsöker Odin jätten _Vaftrudne_ (fn. _Vafþruðnir_) för att utforska dennes vishet och mäta sig med honom. De förelägga hvarandra ömsesidigt frågor öfver verldens ursprung och ände, och den, som icke kan besvara den andras frågor, skall hafva förverkat sitt hufvud. Odin öfvervinner jätten, som på den sista frågan igenkänner honom samt betages af vördnad och skräck. Nu är jättens undergång gifven, när han vågat sig i strid med Odin (Sæm. E.: Vafþruðnismál); d. v. s. det materiella går under, när det beröres af anden; det kan ej längre bestå i sin grofva natur.

Såsom _Grimne_ (sid. 29) kommer Odin till sin ovärdige fosterson _Geirröd_ (fn. _Geirrödr_), och af denne satt mellan två eldar förkunnar han åsaverldens härlighet, ömkar sig öfver sin fallne fosterson och förkunnar honom döden, i det han gifver sig tillkänna (Sæm. E.: Grimnismál). Här granskar och pröfvar Odin människosinnet.

Såsom _Vägtam_ stiger Odin ned i underverlden och väcker valan för att utforska sin son Balders öde (Sæm. E.: Vegtamskvida).

Framför allt är det _Mime_, af hvilken Odin söker utforska tingens förborgade väsen. För en dryck ur Mimes brunn, hafvets yttersta källa, sätter han sitt ena öga i pant, och derför är han enögd; ur Mimes mun mottager han hugrunor; vid de hotande förebuden till verldens undergång, när Mimes söner begynna leka (verldshafvet reser sina stora böljor), då talar Odin med Mimes hufvud, lyssnar till de brusande vågornas stämma för att erfara, hvad de gömma i sitt sköte. Hvad som föregår i himmel och på jord, det ligger klart för Odins flammande solöga, men det är icke nog för honom; hafvet är alltings början och ursprung, och i dess urkälla, i de förborgade djupen söker Odin med det andra ögat intränga; anden sänker sig ned i erinringens djup (Lüning, sid. 52). Odins öga är solen; det pantsatta ögat är den nedgångna, underjordiska, nattliga solen (Geijer).

_Odins högsäte._ Icke blott under sina vandringar utforskar Odin verldsalltets alla höjder och djup, utan han har äfven sitt högsäte _Lidskälf_ (fn. _Hliðskiálf_), från hvilket han hvarje morgon öfverskådar verlden, utsänder sina korpar, samt hör och ser allt, som sker. Detta högsäte är i _Valaskälf_ (fn. _Valaskiálf_), den första boning, som gudarne bygde åt Odin och med silfver täckte. En annan Odins boning är _Gladsheim_ (se § 7); der är _Valhall_ (se § 20), hvarest Odin mottager de fallna hjeltarne.

_Hliðskiálf_, till härledningen omtvistadt, synes betyda ett vakttorn, från hvilket man fritt kan skåda omkring åt alla sidor, samt är icke att förblanda med det vanliga högsätet (fn. _hásæti_) i dryckessalen.

Att Odins dyrkan fordom var allmän i vårt land, dertill kan man sluta af de många ställen, som blifvit uppkallade efter honom. Dylika namn äro Odensala, Odensvi, Odensåker, m. fl. Fjerde dagen i veckan, Onsdagen eller Odensdagen, är äfven uppkallad efter honom.

§ 16. Odins hustrur. Friggs tjenarinnor.

Odin, himmelens och jordens herre, hvilken åt alla sidor genomträngt sin skapelse, står i den innerligaste gemenskap med den samma, och derigenom utvecklar sig hela fullheten af hans väsende; d. v. s. han förmäler sig med sin skapelse, och ur denna förmälning framgå de andra gudarne. Närmast förmäler sig Odin med jorden, hvilken framträder på trefaldigt sätt, såsom Jord, Frigg och Rind.

_Jord_ (fn. _Jörðr_) är Odins första gemål och betecknar den ursprungliga, ännu _icke odlade_ och bebodda _jorden_. Hon heter äfven _Fjörgyn_ och _Lodyn_ (fn. _Hlódyn_) samt är moder till Tor, den äldste och starkaste af Odins söner.

_Jörðr_, got. _airþa_, fht. _erda_, jord; jfr det ofta förekommande namnet Herta, hvilket är en oriktig bildning, utgången från Taciti Nerthus (Petersen, sid. 149). _Fjörgyn_; jfr got. _fairguni_, berg. _Hlóðyn_ af _hlóð_, härd, eldstad.

_Frigg_ (fn. _Frigg_) är Odins andra och förnämsta hustru, den _odlade_ och bebodda _jorden_. Från henne stamma de gudar, som hafva bygt och bebo Åsgård. Hon är den yppersta bland gudinnor, åsars och åsynjors drottning. Med Odin sitter hon i Lidskälf och ser ut öfver all verlden; hon känner derför människans öden, men säger intet derom. Hon herskar öfver hela naturen på jorden; men i synnerhet är hon äktenskapets gudinna, och till henne bedja qvinnor i barnsnöd, äfvensom vid ofruktsamhet. Hennes boning heter _Fänsalar_ (fn. _Fensalir_); der satt hon och begret sin sons, den ljuse Balders, död.

_Frigg_ är en utvidgad form af _fri_, som motsvaras af fornsax. _frí_, qvinna, och af fn. _frí_, älskare, af got. _frijón_, älska. _Frigg_ betyder således eg. den älskade, makan, den fruktsamma[7]. _Fensalir_ (Völuspá, str. 37); i Schleswig betyder _fen_, _fenn_ (eng. _fence_) inhägnadt land.

Allmogen i Sverge kallar stjernbilden Orion Friggs spinnrock, och detta hänvisar på den spinnande, husliga husfrun. Frigg och Fröja förblandas stundom, men behöfva det ej, ty den förra är åsadrottning, den senare vanadis. Frigg är moderskärleken, Fröja älskog.

_Friggs tjenarinnor_, som äro yttringar af hennes väsen, hvilket vi i dem närmare lära känna, äro följande. _Fulla_ (fn. _Fulla_), fullhetens, _öfverflödets_ gudinna, är en mö med utslaget hår och guldband om hufvudet. Hon kallas Friggs askmö, emedan hon gömmer de askar, i hvilka Frigg har sina gåfvor förvarade, som hon genom sin tjenarinna sänder ut öfver jorden. _Lin_ (fn. _Hlýn_), är _hjelpsamhetens_ gudinna, satt att vaka öfver de män, som Frigg vill hjelpa och skydda. _Gnå_ (fn. _Gná_), tankens, _förståndets_ gudinna, sändes af Frigg i ärenden till olika verldar. Hon har en häst Hofvarpne (fn. Hofvarpnir), som far genom luft och haf. _Snotra_ (fn. _Snótra_), _vishetens_ och _behagets_ gudinna, är förståndig och har vackra later. _Vår_ (fn. _Vör_), _edgångens_, _sanningens_, vaksamhetens gudinna, hör de eder och förslag, som män och qvinnor ingå med hvarandra, samt hämnar edsbrott, hvilka aldrig blifva dolda för henne. _Lofn_ (fn. _Lofn_), en _kärlekens_ gudinna, är god och mild att anropa samt har lofvat Odin och Frigg att befordra föreningen mellan de älskande, mot hvilkas förbindelse hinder ställa sig. _Sjöfn_ (fn. _Sjöfn_), är _ungdomskärlekens_ åsynja, som sörjer för att människornas sinne vändes till kärlek; hon hör närmast till Fröjas krets. _Syn_ (fn. _Syn_), motbevisningens, _rättegångens_ gudinna, bevakar dörren till gudasalen och tillsluter den samma för dem, som ej få komma in. Derjämte är hon på ting satt till värn för åsarnes saker.

Till denna krets synas äfven följande åsynjor höra. _Gefion_ (fn. _Gefjun_), är den jungfruliga gudinnan, den _första kärlekens_ åsynja, hvilken de mör tjena, som dö ogifta. Ehuru berörande Friggs väsen, framträder hon mera sjelfständig: hon deltager i gästabudet hos Öge (§ 23), och på Lokes förebråelser mot henne svarar Odin, att hon känner lika väl som han alla människors öden (Märk sagan om Gefion och Gylfe!). _Eir_ (fn. _Eir_) är _läkedomens_ gudinna. _Mänglad_ (fn. _Menglöð_) är _jorden i_ hela hennes härliga _sommarprakt_; således en uppenbarelse af Frigg.

_Fulla_, fullhet, af _fullr_, full. _Hlýn_ af _hlýja_, värma, vederqvicka, skydda. _Gna_ af _knega_(?), förmå. _Hofvarpnir_, hofkastaren, af _varpa_, kasta. _Snótra_; jfr _snótr_, förståndig, klok. _Vör_ af adj. _varr_, _vör_, _vart_, försigtig, var, varsam. _Lofn_ af _lofa_, lofva. _Sjöfn_; jfr _sjafni_, sinne, kärlek, älskare. _Syn_, syn, förnekande, afslag, vägran.

_Gefjun_; härledningen är dunkel; jfr _gefa_, gifva. _Eir_ uttrycker skonsamhet, lindring, af _eira_, skona. _Menglöð_, glad och glimmande af smycken, af _men_, smycke, halsband, och _glaðr_, _glöð_, _glatt_, glad.

_Rind_ (fn. _Rindr_) är Odins tredje hustru, den af vinterkölden _stelnade jorden_. Länge motstår hon Odins kärlek, som förgäfves bjuder henne sommarens smycken. Slutligen blir hon moder till Vale (§ 19), den starke krigaren, som skall hämnas Balders död.

_Rindr_ härledes af _rindi_, ett stycke ouppodladt land.

Odins förhållande till Jord, Frigg och Rind är icke endast naturmyt. Odin är icke blott naturens, utan äfven andens gud, som förmäler sig med det jordiska sinnet: Jord är det obildade i människoanden, Frigg det ädla sinnet, Rind det trotsiga sinnet.

Andra Odins hustrur äro _Grid_ (fn. _Griðr_), _Gunnlöd_ (fn. _Gunnlöð_) m. fl.

Man jämföre hos grekerne Uranos och Gaja, Zevs och Demeter. Jord är Gaja, Frigg Demeter; hvad svarar mot Rind? De lycklige, de behöfde henne ej; de kände ej vår långa, stränga vinter (Petersen, sid. 148).

§ 17. Tor.

Odins väsen eller åsamakten öfver hufvud utvecklar sig vidare i Odins söner; de äro utströmningar af hans allmänna väsen.

_Tor_ (fn. _Þórr_) är son af Odin och Jord, samt den äldste och mäktigaste af Odins söner. Han är _åskans_ samt den kroppsliga _styrkans_ och _maktens_ gudom. Han är den visserligen fruktansvärda, men välsignelsebringande åskans gud, de luften rensande och jorden befruktande regnskurarnas gud. Han är förfärligt stark och fruktansvärd i sin vrede, men tillika i hög grad godmodig. Han är en oaflåtlig beskyddare af gudar och människor, men en fiende till jättarne. Han ljungar icke för att förstöra, utan för att välsigna jorden. Åkerbruket, i synnerhet jordens förberedelse dertill, är framför allt föremål för hans omvårdnad.

Vare sig Tor visar sig som yngling eller gubbe, bär han ett rödt skägg. Hans natur är eld. Styrkans bälte, _Megingjord_ (fn. _Megingjarðr_), omgifver hans länder; hammaren _Mjöllne_ (fn. _Mjöllnir_) svingar han i sin hand och har _järnhandskar_ att fatta honom med; han åker på en vagn med två _bockar_, från hvilkas tänder och hofvar gnistor utflyga, och den rodnande skyn gifver ett återsken af hans lågande blick. Det rike, hvaröfver han herskar, heter _Trudheim_ (fn. _Þruðheimr_), och hans sal, _Bilskirne_ (fn. _Bilskirnir_), har 540 golf (stockverk).

_Þórr_, smdr. af _þonr_ eller _þunr_, betyder eg. dån, dön, dunder; fht. _donar_, forneng. _þunor_, _þunder_. _Megingjarðr_, kraftbälte, af _megin_, kraft, och _gjarðr_, bälte, gjord. _Mjöllnir_, eg. mjölnaren, som likt blixten krossar allt till mjöl. _Þrúdheimr_, styrkans, kraftens verld, af _þrúðr_, stark; äfven _Þrúðvangar_ pl., af _vangr_, fält. _Bilskirnir_, glimt-klarnande, såsom blixten glimtvis uppflammande, af _bil_, glimt, ögonblick, och _skirr_, klar, _skirna_, klarna.

Tors kostbarheter äro tre: bältet Megingjord, som fördubblar hans styrka, när han spänner det på sig; den skaftkorte hammaren Mjöllne, hvilken alltid återvänder i Tors hand, när han blifvit kastad mot fienden; samt järnhandskarne, hvilka han behöfver för att fatta hammarskaftet. Tors bockar heta _Tanngnyst_ (fn. _Tanngnjóstr_) och _Tanngrisne_ (fn. _Tanngrisnir_); dessa draga honom i hans vagn, och derför kallas han _Åka-Tor_ (fn. _Öku-Þórr_). Han kallas äfven _Lorride_ (fn. _Hlórriði_), _Ving-Tor_ (fn. _Ving-Þórr_) och såsom Åsgårds och Midgårds värn _Veor_ (fn. _Véorr_). Hans tjenare äro _Tjalfve_ (fn. _Þjálfi_) och dennes syster _Röskva_ (jfr sid. 41).

Efter Tor äro flere ställen uppkallade, såsom Torshälla, Torstuna, Torsång, Torsåker m. fl. Till hans minne eger vårt språk vidare Torsdagen, tordön och ordet åska, som är sammandraget af ås-ikja, ås-åka, d. ä. åsens åka, vagn eller åkning.

_Tanngnjostr_, tandgnistraren; _Tanngrisnir_, den som skär tänderna. _Öku-Þórr_, den åkande Tor, af _aka_, åka. _Ving-Þórr_; jfr sv. _vinge_, fn. _vængr_; ordet antyder åskvädrets flygt. _Hlórriði_, glöd- eller strålkastaren, af _hlóa_, låge, och _riða_ för _vriða_, vrida, kasta, slunga. _Véorr_, invigaren, beskärmaren, försvararen, af _véa_, utvidgadt _vigja_, viga, helga, beskärma. _Þjálfi_, den uthållige, af _þjálfa_, tvinga till arbete. _Röskva_, af _röskr_, rask, stark.

_Tors hustru_ heter _Sif_ (fn. _Sif_), den hårfagra gudinnan, som prålar med gyllene lockars ymnighet, likasom fältet är smyckadt af gyllene ax. Hon kan anses för _åkerbrukets_ gudinna, som endast trifves i fred och lugn.

_Sif_ betyder frändskap, vänskap, frid, och är beslägtadt med _säflig_; jfr got. _sibis_, fredlig, _sibja_, fht. _sibba_, frändskap, forneng. _sib_, fred, enighet.

Loke hade en gång arglistigt afskurit Sifs hår. Tor hotade då att krossa alla ben i hans kropp, hvadan Loke måste lofva att ersätta skadan. Han for till dvergarne, Ivaldes söner, och dessa förfärdigade åt Sif nytt hår af guld, hvilket växte som annat hår. Sifs hår betecknar de gula sädesaxen; det är ett verk af dvergarne, d. v. s. sädesaxen frambringas af de i jorden dolda krafterna.

_Tors söner._ Tor har med en annan hustru _Järnsaxa_ (fn. _Járnsaxa_) två söner, _Mode_ (fn. _Moði_) och _Magne_ (fn. _Magni_), hvilka öfverlefva verldens undergång och i den nya skapelsen skola föra hammaren Mjöllne.

_Ull_ (fn. _Ullr_) är Sifs son och styfson till Tor. Han är den ypperste bågskytt och skidlöpare, har ett fagert utseende och en krigares skick, samt är god att åkalla i envig. Hans boning heter _Ydalar_ (fn. _Ýdalir_). Han anses för _vinterns_ gudom, motsatt Balder såsom sommargud.

_Járnsaxa_ af _járn_, järn, och _saxa_, hugga, hacka i stycken. _Móði_, den modige, af _moðr_, mod. _Magni_, den starke, af _magn_, kraft, styrka. _Ullr_ är (enligt Säve) det samma som got. _vulþus_, (med bortfallet _v_ och _lþ_ assimileradt till _ll_), fht. _wuldar_ och forneng. _valdor_, ära, härlighet; gudens namn betyder således: den ärofulle, härlige. _Ýdalir_, idegrans dalar, af _ýr_, idegran, hvilket träslag helst nytjades till bågar.

_Tors strider._ Tor är Åsgårds och Midgårds skyddande gudomlighet, och derför utvecklar sig ock hans väsen i en mängd strider mot gudars och människors fiender, jättarne.

_Tor och Rungne._ Jätten _Rungne_ (fn. _Hrungnir_) hvars hufvud, hjerta och vapen voro af sten, hade utmanat Tor till envig. Såsom medkämpe stod vid hans sida lerjätten Mockerkalfve, och Tor åtföljdes af sin tjenare Tjalfve. Denne sprang till Rungne och gaf honom det rådet att lägga skölden under fötterna, emedan Tor, såsom han sade, skulle anfalla honom nerifrån. Då kastade Rungne skölden under fötterna och fattade sin stenklubba med bägge händerna. Derpå förnam han blixt och dunder, och såg Tor träda fram i sin åsakraft. Tjalfve gick mot Mockerkalfve, som föll med ringa ära. Tor kastade sin hammare mot Rungne, hvilken åter kastade sin klubba mot Tor. Hammaren och klubban möttes i luften, hvarvid klubban sprang sönder i små bitar, af hvilka några foro så hårdt i hufvudet på Tor, att han föll till jorden. Hammaren åter träffade Rungne midt i hufvudet, så att hufvudskålen krossades. Jätten föll omkull, och hans ena fot kom att ligga öfver Tors hals. Tjalfve gick dit för att hjelpa Tor, men kunde icke. Så snart åsarne sporde, att Tor var fallen, kommo de äfven alla för att lyfta bort foten, men kunde ej rubba honom från stället. Då kom Magne, Tors och jättinnan Järnsaxas son, som blott var tre nätter gammal. Han lyfte bort foten som ett intet, och sade: »Det är stor skada, fader, att jag kom så sent; denna jätte, tänker jag, kunde jag hafva slagit ihjäl med min näfve». Tor reste sig då upp och helsade vänligt sin son och sade, att han nog skulle blifva en dugtig karl, »och vill jag», tillade han, »gifva dig hästen Guldmanke, som Rungne egde». Odin sade då, att det icke var rätt, att han gaf denne präktige häst åt en jättinnas son, och ej åt sin fader.

Hufvudtanken i denna myt är: ljungelden slår ner i fjället och splittrar det.

_Hrúngnir_, förmodligen af _hrúga_, rynka, lägga veck på veck, är det nakna, skrofliga fjället med sina tinnar. _Mökkrkálfi_ af _mökkr_, dimma, tjocka, och _kálfr_, kalf; »kalf kallas ett mindre föremål i jämförelse med ett större».

_Tor och Geirröd._ Loke hade en gång låtit fånga sig af jätten _Geirröd_ (fn. _Geirröðr_) samt, för att rädda sitt lif, måst lofva att skaffa Tor till hans gård, utan att denne hade med sig sin hammare, sitt bälte och sina järnhandskar. Loke förmådde äfven Tor att företaga denna färd, samt gjorde honom sällskap, likasom ock Tjalfve. Under vägen tog Tor in hos en gyg, som hette Grid. Hon hade en gång vunnit Odins kärlek och blifvit moder till Vidar (§ 19); hon var derför vänligt sinnad mot åsarne. Grid gaf Tor underrättelse om Geirröd, att det var en hundvis och farlig jätte, och hon lånade honom sitt starkhetsbälte, sina järnhandskar och sin staf. När Tor derpå vadade öfver en flod, under det att Loke och Tjalfve höllo sig fast vid hans bälte, växte vattnet så högt, att det sköljde hans skuldror. Tor såg upp mot åmynningen och fick se i en klyfta Geirröds dotter Gjålp, som vållade att strömmen växte. Då tog han en stor sten och kastade efter henne och sade: »I mynning skall man å dämma.» Med det samma kom han till land och fick tag i en rönnbuske och steg sålunda upp ur ån. Deraf har talesättet kommit, att »rönn är Tors räddning.» Sedan Tor och hans ledsagare framkommit till Geirröd, fingo de härberge i ett gästhus, men det fans blott en stol, och derpå satte sig Tor. Han märkte då, att stolen under honom lyftes upp mot taket, och stack derför Grids staf upp mot bjälkarne och tryckte sig sjelf ned. Stolen sjönk ned igen, och då hördes ett starkt brak och stort jämmerskri. Under stolen hade suttit Geirröds bägge döttrar Gjålp (fn. Gjálp) och Greip (fn. Greip), och på bägge hade Tor brutit ryggen. Derpå lät Geirröd kalla Tor in i salen till lekar. Der brunno stora eldar, och när Tor kommit midt framför Geirröd, kastade denne en glödande järnkil på Tor; men Tor grep kilen med järnhandskarne och slungade honom efter Geirröd, som sprungit bakom en järnpelare för att skydda sig. Kilen gick genom pelaren och genom Geirröd samt genom väggen och utanför långt ned i jorden.

_Geirröðr_ af _geir_, spjut, udd, spetsigt föremål, och _hröðr_, jätte. _Gjálp_, brus, larm (böljornas). _Greip_, klyfta, grep.

_Tor och Skryme._ På en af sina färder öster ut tog Tor, i sällskap med Loke, natthärberge hos en bonde. Till qvällsvard slagtade Tor sina bockar och inbjöd äfven bonden med hustru och barn att deltaga i måltiden. Han befalde, att benen skulle kastas på bockskinnen, som lågo bredvid eldstaden. Bondens son hade ett lårben af den ena bocken och knäckte det med sin knif för märgens skull. Nästa morgon vigde Tor bockskinnen med sin hammare, och bockarne stodo då åter upp, men den ene var halt. Tor vardt mycket vred, men lugnade sig, då han såg värdfolkets skräck, samt tog i förlikning deras barn, sonen Tjalfve och dottern Röskva, hvilka sålunda blefvo hans tjenare och ständige ledsagare.