# Öfversigt af Nordiska Mytologien

## Part 2

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/ofversigt-af-nordiska-mytologien-48365/index.md

_Treenhet._ En i hedniska religionsläror icke sällan förekommande föreställning om en trefaldig åtskilnad inom gudamakten återfinnes äfven i våra hedniska förfäders religiösa åskådning. Tre väsenden meddela i Gylfaginning (Snorres Edda) konung Gylfe gudalärans innehåll. De heta der _Hár_ (hög), _Jafnhár_ (lika hög) och _Þriði_ (tredje). I bestämdare former framträda de tre väsendena vid verldens skapelse såsom _Odin_, _Vile_ och _Vi_ (se § 3), samt vid människans skapelse såsom _Odin_, _Höne_ och _Lodur_. Det är tydligt att Odins bröder äro blotta emanationer ur Odins väsende; de utgå från honom och föreställa blott andra sidor af den gudomliga makten. Deraf följer också, att de härledda väsendena ej äro de samma: Vile icke den samma som Höne, Vi icke den samma som Lodur. Om de vore de samma, så funnes intet skäl att gifva dem olika namn; men detta var naturligt, när man skulle gifva uttryck åt olika verksamhetsarter.

Höne förekommer några gånger i sällskap med Odin, ehuru han såsom gisslan kom till vanerne (se § 11) och af dem gjordes till herskare. Vid människans skapelse gifver han henne känsla och förstånd, under det han hos vanerne framstår såsom enfaldig, den der utan Mimes råd intet vet att sköta. I synnerhet förmår han intet utan Odin. Efter Ragnarök skall han återvända i den pånyttfödda verlden. Lodur kallas äfven _Lopt_ (fn. _Loptr_, af _lopt_, luft) och är då den samme som _Loke_ (se § 24). Lodur är Loke, medan han ännu i tidens begynnelse var Odins fosterbroder. Lodur utbreder sig såsom den stilla, milda, osynliga flamman genom människans ådror, Loke såsom den förtärande elden i jordens inre. Båda äro uttryck för sinligheten: Lodur är den sinliga kraft, som framkallar och utvecklar lifvet, Loke den våldsamma sinligheten, som förderfvar och ödelägger det. När Höne icke är hos Odin, så är han dum; när Loke öfvergaf Odin, så blef han ond (Petersen, sid. 69-70).

B. Verlden[3].

§ 8. Jättar.

Jätteverlden framträder i två slags väsenden: _Tursar_ eller _Tussar_ (fn. _Þursar_) och _Jättar_ (fn. _Jötnar_); men föreställningarna om dem sammanfalla till en stor del. Dock tillhöra tursarne närmast det kalla, vilda hafvet, under det att jättarne snarast må hänföras till bergen (bergresar o. s. v.).

Jättarne beteckna den _vilda_, otämda, oordnade _naturen_, som icke är genomträngd af den andliga verksamheten: det vilda hafvet, de höga, ofruktbara bergen. Deras kroppar föreställas såsom öfvermänskligt stora, deras hufvuden äro hårda som sten, och de hafva stundom flere hufvud och flere par armar. Deras qvinnor, _Gyger_ (fn. _Gygir_), äro för det mesta hiskliga vidunder, men kunna också vara sköna som Gärd (se § 22). Såsom mörkrets barn färdas de likbleka jättarne helst om natten; solljuset och i synnerhet blixten förskräcker dem och förvandlar dem till sten. Deras boningar äro det vilda, öde hafvet, de höga bergens klippor och hålor, vattenfall, bergforsar, korteligen allt, hvarest elementen herska i otämd vildhet. De ega stora rikedomar och mycken kolsvart boskap. Jättarne äro kunnige, ty allt utgår från dem (naturen), men stränga och barska; dock kunna de vara glada som barn och godmodiga, men uppretade äro de fruktansvärda och vilda, likasom naturen sjelf, hvilken antingen befinner sig i stillhet eller i uppror.

_Þurs_ eller _þuss_, pl. _-ar_, hänföres (af Grimm) till det gotiska _þaursus_, torr, _þaursjan_, törsta, och betydelsen skulle således vara: den törstige, dryckeslystne; jfr. sv. _tosse_ l. _tösse_, n. _tusse_. _Jötunn_, pl. _jötnar_, hänföres till _eta_, äta, af roten _et_, med brytning _jat_, och skulle således betyda: den glupske.

Då jättarne beteckna de råa, vilda naturkrafterna, som verka störande och sätta sig emot allt, som gör himlen mild och jorden beboelig, så äro gudarna ständigt inbegripna i strid med dem. Gudarne tämja dessa krafter antingen genom att tillintetgöra dem (Tor och Rungne), eller förbinda sig med dem (Odin och Gunnlöd, Njord och Skade, Frö och Gärd). Ehuru jätteverlden närmast är den kroppsliga råa naturen, uteslutes dock icke derigenom ett öfverflyttande på andeverlden. Jättarne kunna tillika uppfattas såsom ett uttryck af det vilda och obändiga i människans bröst. Jfr folktron om trollen!

§ 9. Alfvar och Dvergar.

Likasom jättarne äro ett uttryck af naturen i hennes storhet och vildhet, så äro _Alfvar_ (fn. _Álfar_) och _Dvergar_ (fn. _Dvergar_) ett uttryck af naturen från hennes milda sida. _Naturens_ frambringande, utvecklande och närande _krafter_ framställas såsom _alfvar_, när de verka ofvan på jorden, men såsom _dvergar_, när de verka nere i jorden.

_Álf_, pl. _-ar_, kommer troligen af _ala_, nära; jfr grek. [Greek: alphô]. _Dvergr_, pl. _-ar_, anglos. _dveorg_, t. _zwerg_, är till sin härledning obekant.

_Alfvarne_ framställas såsom sköna, ljusa och luftiga väsenden. De äro små, späda och fina; i synnerhet är _älfvan_ (alfqvinnan) outsägligt skön, och hennes röst ljuder med en späd silfverklang. Alfvarne äro mot gudar och människor vänliga och hulda, såsom _ljusets_ och _luftens_ utvecklande _krafter_. Från solnedgången till hanegället dansa de i månskenet på ängar och kullar, i gröna lundar och dalar; om morgonen ser man deras spår i daggen. Från luften skjuta de med pilar, och deraf får man älfskott (älfbläst). Man offrade åt alfvarne (fn. _álfablót_), likasom åt åsarne, och åsar och alfvar nämnas ofta tillsammans i motsats mot jättarne. _Alfheim_ (fn. _Álfaheimr_) ligger åsaverlden nära, och Frö, fruktbarhetens gud, erhöll det i tidens begynnelse såsom tandgåfva[4].

_Dvergarne_ stå visserligen åsarne fjärmare, men arbeta dock i deras tjenst, samt hamra och smida konstiga ting till gudars och människors gagn. De äro små och klumpiga, bo i jordens inre, i klyftor och stenar, och kunna icke fördraga ljuset, hvarför de hafva en hjelm att skyla sig med, när de någon gång komma fram deri. Till dvergarnes område hör _allt, som i jordens inre_ hemlighetsfullt _verkar_ till människornas bästa: ur jordens sköt skjuter eken fram, ur jordens sköt bryter guldådran fram; under jorden bildas de af dvergar, och när de utbreda sig i ljusets glans, blifva de en välsignelse för människan.

Åtskiljandet af _ljusalfvar_ (fn. _ljósálfar_) och _mörkalfvar_ (svartalfvar; fn. _ðökkálfar_, af _dökkr_, mörk) synes vara af senare ursprung. Mörkalfvarne förekomma i den äldre Eddan endast i Hrafnagaldr (str. 25) i förbindelse med dvergarne, som bo likasom desse nere i jorden. Nästan inga särskilda alfvar nämnas (ingen individualisering eger rum), emedan de sysselsätta sig med sjelfva naturtingens utveckling, och deras verksamhet blott är en underordnad riktning af åsarnes. Såsom alfvar nämnas blott _Völund_ (fn. _Völund_) och hans bröder. Dvergarne deremot uppträda såsom individer, då de vid vissa tillfällen förfärdiga allahanda redskap åt gudarne. Af dem funnos tre afdelningar, hvardera med sin höfding: _Modsogne_ (fn. _Motsognir_, saft- eller kraftsugaren) _Durin_ (fn. _Durinn_ af dur, slummer) och _Dvalin_ (fn. _Dvalinn_ af _dvali_, dvala, sömn).

_Vättar_ (fn. _Vættir_) är ett gemensamt namn för flere liknande väsenden, som förekomma i sånger och sagor, samt i folktron under olika namn. De omtalas i synnerhet såsom beskyddare af enskilda ställen. Slutligen har man _hafsmän_ och _näckar_ (flodgubbar). Märk folktron om dvergar, troll, nissar, tomtar och lyktgubbar!

_Vættr_, pl. _-ar_, ting, oting; t. _vicht_, hvaraf _nicht_.

§ 10. Åsar.

_Åsar_ (fn. _æsir_, af sg. _áss_) kallas verldens _skapare_ eller _ordnare_ och _upprätthållare_. De äro _tankens_ och _lifvets andar_, som genomströmma hela naturen och söka böja henne under den andliga viljan. Dagligen samlas de för att rådslå om verldens öde. Dem tillägges mänsklig gestalt och mänskligt uppträdande, men allt i högre och ädlare mått; de höra och se skarpare samt färdas med oändlig snabbhet. Odin tillägges allmakt; alla kallas blida, hulda, välgörande, visa, höga, heliga. Åsagudarne uppräknas i Snorres edda i följande ordning: _Odin_ (fn. _Óðinn_), _Tor_ (fn. _Þorr_), _Balder_ (fn. _Balður_), _Njord_ eller _Njärd_ (fn. _Njörðr_; egentligen en af vanerne), _Frö_ eller _Frej_ (fn. _Freyr_; också en af vanerne), _Ty_ (fn. _Tyr_), _Brage_ (fn. _Bragi_), _Heimdall_ (fn. _Heimdallr_), _Höd_ (fn. _Höðr_), _Vidar_ (fn. _Viðarr_), _Vale_ (fn. _Vali_), _Ull_ (fn. _Ullr_), _Forsäte_ (fn. _Forseti_), _Loke_ (fn. _Loki_, uttalas Låke).

_Asynjor_ (fn. _Ásynjur_) eller gudinnor äro: _Frigg_ (fn. _Frigg_), _Saga_ (fn. _Saga_), _Eir_ (fn. _Eir_), _Gefion_ (fn. _Gefjun_), _Fulla_ (fn. _Fulla_), _Fröja_ (fn. _Freyja_; en vana), _Sjöfn_ (fn. _Sjöfn_), _Lofn_ (fn. _Lofn_), _Vår_ (fn. _Vörr_), _Syn_ (fn. _Syn_), _Lin_ (fn. _Hlin_), _Snotra_ (fn. _Snótra_), _Gnå_ (fn. _Gná_), samt _Gärd_ (fn. _Gerð_; eg. en gyg), _Skade_ (fn. _Skadi_; eg. en gyg), _Jord_ (fn. _Jörðr_), _Idun_ (fn. _Iðunn_), _Nanna_ (fn. _Nanna_), _Noss_ (fn. _Hnoss_), _Rind_ (fn. _Rindr_), _Sigyn_ (fn. _Sigyn_), _Rån_ (fn. _Rán_; eg. en gyg) m. fl.

_Áss_ (i st. f. _ans_), pl. _æsir_, måhända af _áss_, pl. _-ar_, bjälke, ås (takås), och betyder _æsir_ då: pelarne, de verldsordningen upprätthållande stolparne, de sammanhållande verldsbjälkarne (Säve); ordet har intet sammanhang med Asia. _Ásynja_, fem. af _áss_. Om de särskilda gudanamnens betydelse se § 15 och följande.

_Gemensamma benämningar_ för gudarne äro vidare: _megin_, makterna, krafterna; _regin_, de styrande (regentes); _höpt_, de häftande, sammanhållande; _bönd_, band, de verlden förbindande makterna; _tívar_ (lat. _divi_), _díar_, _goð_, gudar. Hvad här tillägges åsarne gäller äfven till en del vanerne (se § 11).

_Gudaverlden._ Så snart sjelfmedvetandet vaknar hos människan, träder naturen fram såsom en motsats mot henne, och hon känner sig såsom en makt gent emot naturen. Denna sjelfmedvetandets makt, idealiskt uppfattad och satt utom människan, är gudaverlden, åsarne. Denna andens makt söker genomtränga naturen och böja henne under sin vilja; åsarne frambringa icke det ursprungliga, men de ordna och upprätthålla det. Deras förhållande till naturen är en motsats, som går ut på förening. Med vanerna (§ 11) kommer denna förening till stånd och dermed uppnår åsalifvet sin högsta utveckling. Striden med jättarne slutas visserligen icke, men Tor förblifver alltid segrande, och till och med några vänskapliga förhållanden uppstå. Men inom gudaverlden sjelf uppstår en splittring: Loke skiljer sig från Odin och ställer sig sjelfständig mot åsarne. Dermed är det onda uppkommet, hvilket småningom genomtränger hela verlden och slutligen, då de förut segerrikt bekämpade makterna resa sig med ny kraft, medför hennes undergång (jfr H. Lüning, sid. 47).

_Åsagudarnes antal._ Ofta framhålles åsarnes tolftal, men det framträder dock ej tydligt. På Idavallen uppföra åsarne åt sig tolf säten och dessutom ett högsäte åt allfader. »Det är 12 gudomliga åsar», men vid uppräknandet (i Snorres Edda) blifva de 14, Loke inberäknad, hvarvid dock Härmod (se § 19) och Höne fattas. För att få fram tolftalet måste man frånskilja Njord och Frö, som äro vaner, Höne, hvilken såsom gisslan kom till vanerne, samt Loke i följd af hans affall. Följaktligen äro de tolf åsarne: _Odin_, _Tor_, _Balder_, _Härmod_, _Ty_, _Brage_, _Heimdall_, _Höd_, _Vidar_, _Vale_, _Ull_, _Forsäte_.

§ 11. Vaner.

_Vaner_ (fn. _Vanir_) kallas det lugna, böljande hafvets, det allt organiskt lif genomträngande _vattnets gudomligheter_. De beteckna vattnets alstrande krafter, men likasom vattnet (hafvet) i sig upptager hela naturen och återspeglar henne, likaså är hos vanerne kunskapen om det förflutna och det tillkommande. De äro derför befrämjare af vetande och kultur, af välstånd och ordnadt samhälle. Då åsarne äro den fasta tankens gudar, äro vanerne den rörliga känslans gudar. Åsar och vaner bekrigade i början hvarandra, men slöto sedan fred och genom deras förbindelse uppnår gudalifvet sin högsta utveckling.

När åsar och vaner ingingo förlikning, gåfvo de hvarandra gisslan. Vanerne gåfvo åt åsarne Njord och hans barn Frö och Fröja (se § 22), hvilka sålunda upptogos bland åsarne, och dessa gåfvo åt vanerna Höne (§ 7), med hvilka de sände Mime, och för honom fingo de sjelfva Kvåse (se § 21).

_Vanir_ pl. af samma rot som _vinr_, vän.

Från vattnet utgår jordens fruktbarhet, och vattnet eller det flytande elementet i allmänhet är ett oundgängligt vilkor för allt organiskt lif. Vid haf och floder utvecklar sig lifvet mäktigare och betydelsefullare, och fisket, det äldsta näringssättet, är fäst dervid. Först sedan åsarne förbinda sig med vanerna, vattnets gudomligheter, utvecklar sig gudaverksamheten i sin fulla glans och utgjuter sitt ymnighetshorn öfver jorden. Jfr öfriga personligheter, i hvilka hafvet framträder (se § 23).

§ 12. Nornor.

_Nornor_ (fn. _Nornir_) kallas _ödets_, den nödvändiga utvecklingens _gudinnor_. De heta _Urd_ (fn. _Urðr_), _Vardande_ (fn. _Verðandi_), och _Skuld_ (fn. _Skuld_), forntid, nutid och framtid. De sitta vid Urds brunn och uppfriska verldsträdet med källans vatten och jordämne (se § 14). Deras värf är således att _hålla verlden vid makt_, och från dem utgår den skapelsens föryngring och förnyelse, som allt lifs utveckling förutsätter. Icke blott det materiella, utan äfven det andliga lifvets utveckling beror af dem, och de råda också för den enskilda människans öde. De bestämma lifvets gång, utspänna sin väf (lifvets väf) öfver hela verlden från solens uppgång till hennes nedgång, från lifvets morgonrodnad till dess afton. Hvad de bestämma är en nödvändighet, mot hvilken gudarne sjelfva ingenting förmå.

_Norn_, pl. _Nornir_; jfr _njörva_, sätta samman, hopfästa, väfva. _Urðr_ af _verða_, varda, impf. _varð_, pl. _vurðum_ l. _urðum_, p. p. _vurðinn_, betyder således »den vordna», forntiden. _Verðandi_ (icke _Verandi_) af _verða_, betyder »den vardande», nutiden, ty nutiden endast varder; den är icke, emedan när den är, är den redan förbi. _Skuld_ af _skulu_, skola, betyder »den som skall varda».

Föreställningen om nornorna har utgått från tron på ett förutbestämdt, oföränderligt öde. Denna tro, som ännu är allmän hos vår allmoge, möta vi öfverallt i våra gamla skrifter. Häri ligger en förnimmelse af det nära sammanhang, som eger rum i hela naturen, och den nära föreningen mellan den kroppsliga och den andliga; intet väsen eger bestånd för sig allena, ingen händelse föranledes blott af någon enskild. Föreställningen om en oundviklig, kall och sträng nödvändighet, öfver hvilken sjelfva gudarne intet förmå, har sin grund i den för hedendomen oupplösta motsägelsen mellan naturnödvändigheten och den fria viljan. Derpå beror förhållandet mellan nornor och åsar. Nornorna utgå från jätteverlden, från den råa naturen, och i den samma ligger en nödvändighet, en ogenomskådlig utveckling, som viljan alltjämt söker komma på spåren och beherska. Åsarne äro medvetandet, som lika nödvändigt vill göra sig gällande, men motståndet ligger i naturen. Odin söker öfverallt blifva herre öfver den samma; han talar med Mime, med visa jättar, med valan i underjorden, men framför allt gäller det att utforska nornornas vilja, att lära känna naturkrafternas beskaffenhet. Det är således två olika verkande makter, som dragas till hvarandra, och blott i deras förening födes det något; nornorna komma till åsarne (se § 7), först då begynna de skapa (Petersen, sid. 113).

Jfr grekernas Moirai. De grekiska nornorna spinna, våra utspänna sin väf från öster till vester. I senare sagor blifva nornorna ofta förvexlade med valkyriorna (§ 20).

_Fylgjor_ (fn. _Fylgjur_) och _Hamingjor_ (fn. _Hamingjur_) äro med nornorna närbeslägtade väsenden. De äro fästade vid personer, antingen en hel slägt eller enskilda personer, då nornorna deremot äro hela verldens öde. Det är skilnad mellan öde, fatum, som betecknar hela verldsordningens sammanhang, och lycka, fortuna, som utdelas af de mindre nornorna. Dessa äro antingen milda eller vreda, beskydda eller förderfva. De uppenbara sig derför i olika gestalter: närmast såsom qvinnor (äfven för män), men ofta visa de sig såsom djur. _Diser_ (fn. _Dísir_) äro liknande väsen, qvinliga dämoner, som, goda eller onda, inverka på de enskildes öde, men, såsom det synes, icke äro fästade vid bestämda personer.

_Fylgja_, pl. _-ur_, af _fylgia_, följa, betyder »den åtföljande», skyddsande, genius. _Hamingja_ af _hamr_, gestalt, hamn, betyder »den skiftande», föränderliga, lyckan. _Dis_, pl. _-ir_, brukas såsom namn både för gudinnor och halft gudomliga qvinnor.

Jfr Valorna, valkyriorna, gudarnes hamnskifte!

§ 13. De nio verldarna och språken.

_De nio verldarna._ Likasom andra folkslag i forntiden förestälde sig också våra förfäder, att jorden vore kretsrund och flat och att himmelen såsom ett fast hvalf hvilade deröfver. Himmel och jord omtalas i de gamla skrifterna såsom indelade i nio verldar: öfver och utom jorden: _Muspell_ (öfverhimlen), _Åsgård_ (himlen), _Ljusalfheim_ (jordens yta); på jorden: _Vanaheim_ (vattnet), _Midgård_ (den af människorna bebodda jorden), _Utgård_ (jordens yttersta omkrets, jättarnes verld); under jorden: _Svartalfheim_ (närmast under jordytan), _Hälheim_ (djupt ner i jorden, de dödas verld), _Nifelheim_ (dimmans obebodda verld, der också de fördömda sägas bo).

Mellan gudars och människors verld finnes en å, _Ifving_ (fn. _Ifing_), som öppen skall rinna under tidernas lopp och aldrig fryser till.

_Ifing_ af _if_ eller _ifi_, tvifvel.

Här talas blott om denna tidens verldar, hvarför det är ett uppenbart fel att dit räkna Gimle (se § 26). Såsom det synes, tänkte man sig Häls rike såsom en särskild afdelning af Nifelheim. I fysisk bemärkelse är Ifving luften, som sväfvar fram och tillbaka och aldrig fryser till; i andlig bemärkelse (ss. hos Grundtvig) betecknas dermed, att den stora striden mellan gudomsgnistan i oss och det djuriska elementet icke kan biläggas.

_Språken._ En sång i Eddan, som heter Allvismál, lär oss att känna de särskilda väsendenas språk. De ord, som höra till gudars och människors tungomål, äro ofta urgamla, men återfinnas i verkliga språk (tyska och nordiska), medan de andra väsendenas vanligen äro simplare ord eller omskrifningar och figurliga talesätt. Så t. ex. heter jorden hos människor: _jörðr_, jord; hos åsar: _fold_, land; bland vaner: _vegar_, vägar; bland jättar: _igroenn_, alltid grön; bland alfvar: _groandi_, groende; bland dvergar: _aurr_, ler.

Jfr Homeros, som äfven gör skilnad på gudars och människors språk samt anför ord af båda.

§ 14. Yggdrasil.

Verlden föreställes också under bilden af ett träd. Askträdet _Yggdrasil_ (fn. _Yggdrasill_) är bilden af verlden såsom ett helt, såsom en enda stor organism. Det beskrifves sålunda. Det är det största och bästa träd; dess grenar utbreda sig öfver hela verlden och nå upp öfver himmelen. Det har tre rötter, som sträcka sig öfver måttan vida. Den ena roten är hos åsarne, den andra hos rimtursarne, den tredje i Nifelheim. Till hvarje rot hör en källa. _Hvärgälme_ (se § 1) är under den sista, och der gnager ormen _Nidhugg_ (fn. _Nidhöggr_) roten nedantill. Under rimtursarnes rot är _Mimes brunn_ (fn. _Mimis brunnr_); i honom äro klokskap och mannavett dolda. _Mime_ (fn. _Mimir_), som eger den samma, är full af visdom, ty han dricker hvar dag af källan. Dit kom Odin och bad om en dryck ur källan, men fick honom icke, förrän han satt sitt ena öga i pant. Askens tredje rot når upp till himmelen, och under denna är den heliga brunn, som kallas _Urds brunn_ (fn. _Urðarbrunnr_). Der hafva gudarne sitt domställe. Hvarje dag rida åsarne dit öfver Bäfrast eller åsabron, undantagandes Tor, som går till fots och vadar öfver flere floder. Der står en fager sal under asken vid brunnen, och från den samma komma tre mör, som kallas _Nornor_ (se § 12). Dessa nornor hemta hvar dag vatten ur brunnen, hvilket de ösa öfver asken, att hennes grenar ej må vissna. Detta vatten är så heligt, att alla ting, som komma deri, blifva hvitare än ägghinnan. Daggen, som faller från trädet på jorden, kallas honungsfall, och deraf näras bina. Tvänne foglar födas i Urds brunn; de heta svanor, och från dem härstammar detta fogelslägte. Det sitter en örn i askens grenar, som är kunnig om mycket, och mellan hans ögon sitter höken _Väderfalne_ (fn. _Veðrfölnir_). En ekorre, _Ratatosk_ (fn. _Ratatöskr_), springer beständigt upp och ned i asken, samt bringar afundsord mellan örnen och Nidhugg. Dessutom äro der fyra hjortar, som löpa omkring i askens grenar och bita löf; men i Hvärgälme hos Nidhugg äro så många ormar, att ingen tunga kan säga det.

_Yggdrasill_ härledes af Odins binamn _Yggr_, grubblaren, och _drasill_, _drösull_, bärare, häst: trädet kallas Odins häst eller bärare, emedan Odin hängde derpå i nio nätter, innan han uppfann runorna. _Niðhöggr_ af _nið_, mörker, eller _nið_, försmädelse, hat, och _höggva_, hugga. _Mimir_; se § 23. _Veðrfölnir_ af _veðr_, väder; men om slutet kan hänföras till _fölna_, blekna, är ovisst. _Ratatöskr_ af _rata_, gå, färdas omkring; härledningen af _töskr_ är oviss.

Yggdrasils-myten framställer den fornnordiska folktrons föreställning om verlden såsom ett sammanhängande organiskt helt under en den mest storartade och allt omfattande bild, hvilken söker sin like inom alla mytologier. Verldsträdet är »en symbol, som förenar den omedelbara mytologiens grundfaktorer så att säga i ett poetiskt system» (Hammerich). Måhända har myten utgått från det gamla offerträdet med dess källa, hvaraf tingsträdet ännu är en qvarlefva.

II.

Gudalifvet.

§ 15. Odin.

Åsarne stå i den innerligaste gemenskap med hvarandra, de hafva ett gemensamt ursprung, och det är _Allfader_ (fn. _Alfaðir_), som från begynnelsen varit till, men såsom en kraft, hvilken ännu icke yttrat sig. Den sig förverkligande Allfader blir _Odin_ (fn. _Óðinn_), från hvilken alla andra åsar utgå.

_Odins väsen och namn._ Odin är _solens och himmelens gud_, det allt genomträngande väsendet: »som en andeflägt genomströmmar han lifvet och herskar deri». Han är _gudars_ och _människors fader_. Han skapar icke tingens begynnelse, men han ordnar och upprätthåller allt; lifvet utgår ifrån honom och i denna mening kallas han skapare (fn. _gautr_). Alla andliga väsenden mottaga från honom sin lifsande. Med Vile och Vi skapar han himmel och jord, med Höne och Lodur människan, och sjelf gifver han henne ande. Från honom komma alla andeliga gåfvor: skaldskap och inspiration och all kunskap (runor); men han är också krigets upphof. Han är den äldste af alla gudar, och huru mäktiga de öfriga gudarne än äro, tjena honom dock alla som barn sin fader. Hans väsen är olikt de andras deri, att han icke är bunden vid någon enskild verksamhet, utan omfattar alla på en gång, ej är inskränkt till någon tid, utan är tidens konung och herre. Derigenom är han Allfader. Åsarnes rika, sköna krans i Valhall är ej annat än en återspegling af Allfaders rika, mångsidiga natur. Han är denna tidens, denna verldens gud och i henne är han allsmäktig. Mångfaldiga äro de gåfvor, hvilka Odin förlänar: synkraft, skaldskap, vältalighet, klokhet, mod, seger, förlig vind, rykte, rikedom, vapen, smycken o. s. v.

Den stora mångfalden i Odins väsende betecknas genom ett stort antal namn. Dessa kunna hänföras till följande klasser, hvilka kunna afse a) hans gudomlighet i egenskap af ordnare och herskare: _Allfader_, _Ygg_ (fn. _Yggr_), _Göt_ (fn. _Gautr_, _Aldagautr_) m. fl.; b) hans makt i naturen: _Svinn_ (fn. _Svinnr_, _Fjölsvinnr_), _Gångläre_ (fn. _Gángleri_), _Gagnråd_ (fn. _Gagnráðr_), _Vägtam_ (fn. _Vegtamr_), _Vidre_ (fn. _Vidrir_) m. fl.; c) hans kroppsliga form: _Grane_ (fn. _Grani_), _Brune_ (fn. _Bruni_), _Sidskägg_ (fn. _Sidskäggr_), _Grimme_ (fn. _Grimnir_), _Bålögd_ (fn. _Báleygr_) m. fl.; d) hans höghet i egenskap af poesiens, stridens och segerns gud: _Fimbulty_ (fn. _Fimbultyr_), _Ropt_ (fn. _Hroptr_), _Valfader_ (fn. _Valföðr_), _Härfader_ (fn. _Herjaföðr_), _Segerfader_ (fn. _Sigrföðr_) m. fl.