# Öfversigt af Nordiska Mytologien

## Part 1

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/ofversigt-af-nordiska-mytologien-48365/index.md

Transcriber's note: Text enclosed by underscores is in italics (_italics_). Page numbers enclosed by curly braces (example: {25}) have been incorporated to facilitate the use of the Index.

Sidantal: {25}. Kursivskrift: _kursiv_.

* * * * *

ÖFVERSIGT

AF

NORDISKA MYTOLOGIEN

AF

Dr D. A. SUNDÉN,

LEKTOR I SVENSKA SPRÅKET OCH FILOSOFI.

TREDJE UPPLAGAN.

STOCKHOLM,

J. BECKMANS FÖRLAG

1884.

STOCKHOLM,

TRYCKT HOS K. L. BECKMAN,

1884.

_Förord._

_De mytologiska namnen hafva af fackmännen blifvit i vårt nuvarande språk återgifna på skiljaktigt sätt. Så, för att anföra blott ett enda exempel, skrifver E. Hildebrand i sin öfversättning af »N. M. Petersens föreläsningar i Mytologi» HEMDAL, den bekanta signaturen Th. W. i »Nordisk Familjebok» HEMDALL och P. A. Gödecke i sin öfversättning af den poetiska Eddan HEIMDALL. Å andra sidan har man ock på mer än ett håll ogillat all »transskribering» af de fornnordiska namnen samt till och med framhållit, att denna »uppstått ur en blandning af falsk patriotism och malplacerad lärdom». Men om ock onekligt är, att en dylik omskrifning i många fall synes vara helt onödig, så vore det dock i andra olämpligt att bibehålla den ursprungliga bokstafveringen, t. ex. »Óðinn» i st. för ODIN, »Þórr» i st. för TOR o. s. v. Under sådana förhållanden har förf. ansett det vara klokast att, jämte det han alltid vidfogar den ursprungliga formen inom klammer, ansluta sig till Gödeckes skrifsätt uti ifrågavarande fall, enär dennes öfversättning af den poetiska Eddan väl allmänt läses vid våra läroverk. Dock har förf. bibehållit de vanliga formerna NORNA och NORNOR i st. för »norn» och »norner» samt SAGA i st. för »Såga». Hvad det sistnämnda ordet vidkommer, är det författarens öfvertygelse, att det aldrig skall lyckas att åt det samma vinna burskap i språket i st. för SAGA, helst som det är ganska tvifelaktigt, om formen »Såga» är den riktiga, enär fornspråkets såväl A som Á återgifves i vårt nuvarande språk af särskilda författare än med A och än med Å. Så finner man t. ex. fn. »Fólkvangr» återgifvet med både FOLKVANG och FOLKVÅNG samt fn. »Rán» med både RÅN och RAN o. s. v. Hvad åter beträffar »norn» och »norner», synes införandet af dessa former ej vara mera maktpåliggande än nytjandet af t. ex. de ursprungliga formerna »run» och »runar» i st. för de nu brukliga RUNA, RUNOR._

_De arbeten i mytologi, hvilka förf. vid utarbetandet af föreliggande »Öfversigt» företrädesvis begagnat sig af, äro:_

_Nordisk Mytologi, föreläsningar af N. M. Petersén, övfers. af E. Hildebrand. Stockholm 1869. (Då N. M. Petersén citeras, hänvisas till denna öfversättning.)_

_Omrids af den Nordiske Mythologi, till skolebrug, ved Chr. Dorph. Kjøbenhavn 1862._

_Die Edda von Hermann Lüning. Zürich 1859._

_Om de Nordiska Gudanamnens betydelse, föreläsning af Carl Säve. Upsala 1869._

_Westerås i Oktober 1884._

_D. A. S._

Inledning.

Mytologi är en systematisk framställning af ett folks myter. Ordet _myt_ kommer af grek. [Greek: muthos], tal, ord, berättelse, sägen, och med myter förstå vi de fornsägner, hvilka innehålla folkens äldsta religiösa föreställningar. Den kunskap om det gudomliga och den ändliga verldens förhållande dertill, hvilken är en yttring af föreställningsförmågan (inbillningskraften, fantasien), men ännu icke af förståndets verksamhet, utgör innehållet i ett folks myter; ty likasom hos människan i hennes barndom föreställningsförmågan vaknar till lif och verksamhet, innan förståndet utvecklas, likaså är hos ett folk i dess barndom uppfattningen af mångahanda ting inskränkt till blotta föreställningar derom, enär det samma ännu icke är så utveckladt i intellektuelt afseende, att det kan komma till begreppsinsigt deri. Så t. ex. när tordönet dånar öfver människans hufvud eller eko svarar på hennes rop i skogen, så kan icke barnet eller ett folk, som är i sin barndom, med förståndet fatta dessa företeelser, men inbillningskraften låter dem föreställa sig, att ett lefvande väsende der är verksamt. Sålunda uppstår snart hos människorna den tro, att dessa i naturen verkande, för dem främmande krafter äro mäktiga väsenden, dels milda och välgörande dels fruktansvärda, och af såväl kärlek som fruktan tillbedja och dyrka de dem såsom gudomligheter, personifiera dem. Detta är den religiösa trons första utveckling, hvilken vi återfinna hos hvarje folk. Det religiösa är således grundelementet i ett folks myter, och att förklara en myt, är att angifva hans religiösa betydelse; men då ande och natur stå i så nära samband med hvarandra, hafva myterna också en fysisk betydelse, hvarjämte äfven historiska tilldragelser kunna hafva medverkat vid deras bildande.

Bland de föreställningar, som återfinnas i alla folks religiösa barndomstro, är föreställningen derom, att verlden småningom uppstått ur ett eller annat grundämne, som från evighet varit till (Kosmogoni), samt att gudarne också en gång blifvit till (Teogoni). I vår mytologi säges grundämnet hafva varit is, och det ådagalägger, att vår mytologi med rätta bär namnet »nordisk».

För att förstå ett folks mytologi bör man känna folkets eget lif, ty gudarnes lif är en återspegling af naturens och folkens lif. Våra hedniska förfäders lif var en beständig strid med naturen och människorna, och derför voro ock deras gudar beständigt inbegripna i strid. Ja, kamp och strid utgör sjelfva kärnan i våra förfäders religion, det väsentliga i detta lifvet och det, som var att hoppas i det tillkommande. Derför går också de flesta gudanamnens betydelse derpå ut, och gudarna äro till en stor del stridsgudar i egentlig mening, och alla skulle de en gång deltaga i den sista stora striden. Våra hedniska förfäder trodde likväl ej ensamt på krig och örlig, på striden för dess egen skull, utan på en kamp för det rätta, samt på ett lif och en vedergällning efter döden. Ett drag af ännu djupare betydelse egde ock den forna nordmannatron, och det var föreställningen derom, att denna verlden med allt, som deri är, en gång skulle upphöra (Ragnaröksmyten) för att lemna rum för en ny och skönare tillvaro, en tillvaro utan strid och möda, utan synd och sorg och död. Denna djupsinniga och upplyftande föreställning höjer den gamla nordmannatron öfver alla andra former af religiös tro, hvilka före kristendomen framträdt[1].

Nordiska mytologien sönderfaller i tre hufvudafdelningar:

1) _skapelsen_, tingens blifvande och allt det, som hör till förberedelsen för lifvet;

2) _lifvet_ sjelft, _gudalifvet_, d. v. s. naturens och människornas lif;

3) _undergången_ med dess nödvändiga ledsagerska _återfödelsen_.

Källor för nordiska mytologien äro: Sämunds Edda (fn. Sæmundar-Edda, den äldre eller poetiska), Snorres Edda (fn. Snorra-Edda, den yngre eller prosaiska) samt sagor och senare folktro.

I.

Skapelsen. Verlden.

A. Skapelsen.

§ 1. Begynnelsen.

Långt förr, än jorden var skapad, fans ett gapande svalg, _Ginnungagap_. På dess norra och södra sida lågo tvänne verldar: _Nifelheim_ (forn-nord. _Niflheimr_) i norr, dimmans och köldens verld, samt _Muspell_ (fn. _Múspell_) i söder, eldens verld. Midt i Nifelheim var brunnen _Hvärgälme_ (fn. _Hvergelmir_), från hvilken utströmmade tolf floder, _Elivågor_ (fn. _Élivágar_). Vid gränsen af Muspell, der allt flammar och brinner, sitter _Surt_ (fn. _Surtr_) med ett brinnande svärd och vaktar.

_Ginnungagap_[2] af _gina_, gapa; jfr. adj. _ginn_, vid, stor, endast brukligt i sammansättningar. _Niflheimr_ af _nifl_ (jfr t. _nebel_), dimma, och _heimr_, verld, hem. _Múspell_, fht. _Múspilli_, är ett urgammalt ord och kan, hvad beträffar slutet, hänföras till _spilla_, tillintetgöra, samt är troligen en omskrifning på elden såsom ödeläggande. _Hvergelmir_, »kittelbrusare», af _hverr_, kittel, och _gelmir_ af _galm_, larm, brus (ej i st. för _gemlir_ af _gamall_, gammal). _Élivág_, pl. _-ar_, stormflod, af _él_, stormby, orkan. _Surtr_, svart, svartbrun, svart af brand (jfr d. _sort_); namnet har två former: _Surtr_ och _Surti_.

Jfr grekernas _Kaos_. Det bör anmärkas, att Surt är väktaren, som sitter vid gränsen till Muspell, men icke sjelfva herskaren öfver denna verld. Han är svart af branden, under det att Muspellssönerna sjelfva, som bo midt i ljuset, äro skinande och blanka.

§ 2. Yme. Rimtursar.

Då de floder, som kallas Elivågor, voro så långt ifrån sin källa, att det etter (frostämne), som fans i dem, stelnade, blef det is; och det ena lagret hopade sig öfver det andra på norra sidan af Ginnungagap, hvarest beständigt herskar storm och oväder. Deremot var södra sidan varm och ljus genom de från Muspell utflygande gnistorna, och då dessa träffade isen, smälte han och började drypa, och genom hans kraft, som hettan utsände, vardt det lif i dropparne, så att derur uppstod en människogestalt (en mans kropp) _Yme_ (fn. _Ymir_). Från denne, urjätten, härstammar den onda jätteslägten _Rimtursar_ (fn. _Hrimþursar_); ty när Yme sof, föll han i svettning och då växte under hans venstra arm man och qvinna och hans ena fot födde med den andra en son. Rimtursarne kallade sin stamfader _Örgälme_ (fn. _Aurgelmir_). Hans son är _Trudgälme_ (fn. _Þrúðgelmir_) och dennes son _Bergälme_ (fn. _Bergelmir_).

_Ymir_, den larmande, stönande, af _ymja_, gifva ett doft ljud ifrån sig, larma. _Hrimþursar_, frostjättar, af _hrim_, rimfrost, och _þurs_ eller _þuss_, jätte, troll. _Aurgelmir_ af _aurr_, gytja, lera, det fasta grundämnet, samt _gelmir_ (se § 1). _Þrúðgelmir_ af _þrúðr_, stark, fast. _Bergelmir_ för _Berg-gelmir_ af _berg_, klippa, berg.

»Han som hettan utsände» har i allmänhet blifvit uppfattad som Surt; men lika litet som denne är herskare i Muspell, lika litet är han den, som utsände hettan. I de anförda orden ligger en häntydning på det väsende, som man ej ville eller kunde nämna. Denne onämnbara gud omtalas blott på detta ställe i Snorres Edda, och han förekommer åter först efter verldens undergång (Petersen, Nordisk Mytologi, sid. 53).

§ 3. Gudarnes skapande.

Då isen smälte, uppstod äfven kon _Ödhumla_ (fn. _Auðhumla_), från hvars spenar utströmmade fyra mjölkfloder, som närde Yme. Sjelf närde hon sig genom att slicka de rimfrostbelagda saltstenarne (salta isblocken). Första dagen, som hon slickade stenarne, framkom om aftonen ur dem en mans hår, nästa dag en mans hufvud, och tredje dagen var det en hel man. Denne hette _Bure_ (fn. _Buri_), var fager till utseende, stor och stark. Han födde en son, som hette _Bur_ (fn. _Burr_, _Börr_). Bur fick till hustru en qvinna vid namn _Bästla_ (fn. _Bestla_), dotter till jätten _Böltorn_ (fn. _Bölþorn_), och födde med henne tre söner, _Odin_ (fn. _Oðinn_), _Vile_ (fn. _Vili_) och _Vi_ (fn. _Vé_), hvilka voro de förste gudar.

_Auðhumla_ är af osäker betydelse, då namnet kan härledas så väl af adj. _auðr_, öde, som af subst. _auðr_, rikedom, eller af prefixet _auð-_, lätt; _humla_ af _hum_, skymning. _Buri_, den aflande, _Burr_, den aflade, fadern och sonen, af _bera_, bära, föda. _Bestla_ måhända af _bestr_, bäst; _Burr_ förband sig med det bästa af den låga materien (?). _Bölþorn_ eller _Bölþorr_ (_Bölþurs?_) af _böl_, elände; således: Olyckstörne eller olycksjätte -- det dåliga. _Oðinn_; se § 12. _Vili_ är det nysvenska _vilje_. _Vé_ (_Vi_) betyder ett heligt ställe, helgedom och den frid, som hvilar deröfver; ordet återfinnes i många ortsnamn, t. ex. Frövi, Locknevi, Odensvi m. fl.

Det högre lifvets frö ligger i saltstenarne; ur materien frambryter anden och förbinder sig med henne för att i denna förbindelse blifva medveten af sig sjelf; resultatet är sjelfmedvetandet såsom makt gent emot materien, och detta är Odin, Vile och Vi, gudaslägtens begynnelse. Odin är anden, den lefvande kraften i allt skapadt; hans bröder äro yttringar af denna kraft, men alla tre äro ett. Denna makt skapar icke det ursprungliga, men genomträngande och ordnande omgestaltar hon materien. I _Odin_, _Vile_ och _Vi_ hafva vi _tanken_, _viljan_ och det _heliga band_, som måste förena dem för att frambringa det goda.

§ 4. Himmelens och jordens skapelse.

Gudarne, Burs tre söner, dräpte Yme, kastade honom midt i Ginnungagap och danade af honom himmel och jord: af hans blod hafvet och sjöarne, af hans kött jorden, af hans ben bergen, af hans tänder stenarne, af hans hufvudskål himmelen, under hvars fyra hörn de satte fyra dvergar, _Östre_ (fn. _Austri_), _Vestre_ (fn. _Vestri_), _Nordre_ (fn. _Norðri_) och _Södre_ (fn. _Suðri_).

Jorden är kretsrund, och rundt omkring henne ligger det djupa hafvet. Längs hafskusten gåfvo Burs söner jättarne land att bebygga, och der är således _Jättehem_ (fn. _Jötunheimr_) eller _Utgård_ (fn. _Útgarðr_). Innanföre bygde de omkring jorden en borg mot jättarnes anfall och använde dertill Ymes ögonbryn. De kallade borgen _Midgård_ (fn. _Miðgarðr_), och denna var för människorna bestämd till boning.

Då Burs söner dräpte Yme, rann det så mycket blod ur hans sår, att hela rimtursaslägten drunknade deri, undantagandes Bergälme (se § 1) och hans hustru. Denne for upp på sin ark jämte sin hustru och höll sig der, och från honom härstammar den nya jätteslägten.

_Útgarðr_, den ytterst bebodda trakten af _út_, ut, ute, utom, och _garðr_, hägnad, gård, boning. _Miðgarðr_, mellanboning, af _miðr_, mellerst. Genom Ymes dråp uppkommer _Storfloden_, _t._ _Sinnfluth_; _sinn_ = fornnord. _si_, städse, beständigt, mest brukligt såsom prefix; deraf förvrängt _Syndaflod_.

Då Yme föreställer den råa massan, måste han dräpas, d. v. s. sönderslås, på det att hvarje enskild del måtte få sin bestämda gestalt. Ändamålsenligheten i den nordiska framställningen är ögonskenlig. Störst är likheten mellan denna och en myt från Kokinkina, enligt hvilken verlden skapades af jätten Bamios kropp: himmelen af hjernan, sol och måne af ögonen, jorden af köttet, klippor och berg af benen, växter af håret (Petersen, sid. 56).

§ 5. Himlakropparne. Tidens indelning. Vinden. Regnbågen.

_Himlakropparne_ uppstodo af de gnistor, som kastades ut från Muspell och foro lösa omkring. Burs söner anvisade dem plats, satte dem på himmelen att upplysa verlden samt ordnade deras gång. Derigenom ordnades natt och dag och årsräkning. _Mundilföre_ (fn. _Mundilfoeri_) hette en man, hvilken hade en son och en dotter, som voro så fagra, att han kallade sonen _Måne_ (fn. _Máni_) och dottern _Sol_ (fn. _Sól_). Gudarne, som vredgades öfver detta öfvermod, togo de båda syskonen och satte dem upp på himmelen. De läto Sol köra de hästar, som draga solens vagn, hvilken gudarne skapat af Muspells eldgnistor. Dessa hästar heta _Årvak_ (fn. _Árvakr_) och _Allsvinn_ (fn. _Alsvinnr_ l. _Alsviðr_). Under deras bogar satte gudarne blåsbälgar för att svalka dem, och mellan solen sjelf och jorden satte de en sköld _Svalin_ (fn. _Svalinn_), enär hennes glans annars skulle sveda allt. Måne styr månens gång och råder för ny och nedan, som de välgörande makterna skapade till årsräkning åt människorna. Solens och månens snabba lopp förorsakas af förföljande ulfvar (jättar i ulfhamn): _Skall_ (fn. _Sköll_), som vill gripa solen, och _Hate_ (fn. _Hati_), som vill taga månen. Dessa ulfvar äro födda utanför Midgård och af dem är den senare, som också kallas _Månagarm_ (fn. _Mánagarmr_) och lefver af människors lik, den värste.

_Mundilfoeri_ härledes vanligen af _möndull_, axel, och _foera_, föra, bringa, flytta; namnet betyder i så fall »den, som vrider himmelen kring hans axel». _Árvakr_, tidigt vaken, vaksam, af _ár_, ss. adv. tidigt, och _vaka_, vaka. _Alsvinnr_ eller _Alsviðr_, mycket snabb, hurtig; den urspr. betydelsen af _svinnr_ är snar, n. _svind_, t. _geschwind_. _Svalinn_ af _svalr_, sval. _Sköll_, den jagande, af _skella_, jaga. _Hati_, hataren, af _hatr_, hat. _Mánagarmr_, månhunden, af _máni_, måne, och _garmr_, hund.

Att ulfvar förfölja sol och måne är en allmän folktro. Det svenska »solvarg» betyder en bisol.

_Årstiderna_ äro två: vinter och sommar. Sommarens fader heter _Svåsud_ (fn. _Svásuðr_) och är så säll, att allt ljuft och mildt uppkallas efter hans namn. Vinterns fader heter _Vindsval_ (fn. _Vindsvalr_) eller _Vindlone_ (fn. _Vindloni_), son af _Våsad_ (fn. _Vásaðr_). Denna slägt är barsk och kallhjertad, och så äfven vintern.

_Svásuðr_ af _sváss_, söt, liflig. _Vindsvalr_, vindkall; _Vindloni_, vindbringare. _Vásaðr_, den som bringar tö, af _váss_, fuktighet.

_Natt_ (fn. _Nótt_) är af jätteslägt och mörk som hennes fader _Nörfve_ (fn. _Nörfi_). Hon var tre gånger gift: först med _Nagelfare_ (fn. _Naglfari_), med hvilken hon hade sonen _Ud_ (fn. _Udr_), derefter med _Andre_ (fn. _Annar_), med hvilken hon hade dottern _Jord_ (fn. _Jörð_), och sist med _Dälling_ (fn. _Dellingr_), med hvilken hon hade sonen _Dag_ (fn. _Dagr_), som var ljus och fager efter sitt fäderne. Allfader satte Natt och Dag upp på himmelen och gaf dem två hästar och två vagnar, att de skulle hvart dygn köra omkring jorden. Natt åker förut med hästen _Rimfaxe_ (fn. _Hrimfaxi_), från hvars mule hvarje dag faller dagg öfver dalar. Dag far med hästen _Skinfaxe_ (fn. _Skinfaxi_), hvars man upplyser luft och jord.

_Nörfi_ eller _Narfi_; jfr t. _nare_, _narbe_, ärr. _Naglfari_, _Udr_ (= _Auðr_, rikedom?), _Dellingr_ äro till sin härledning osäkra. _Hrimfaxi_, som har rim-manke, och _Skinfaxi_, som har skinande manke, af _faxi_, manke.

Att åsaläran ej kommit till oss ren och oblandad, utan bildad af flere element, det visar en del af det här anförda: himlakropparne, som förut voro gnistor från Muspell, hafva här föräldrar; jorden, som danades af Ymes kropp, härstammar här från natten. Mycket häraf är dock helt enkelt metaforer, i hvilka föremålens egenskaper framträda såsom personer. Då ordet _Nörfve_, nattens fader, helt säkert motsvarar det t. _narbe_, ärr, fördjupning, så blir den enklaste förklaringen denna: natten är djupets dotter; från djupets klyftor uppstiger hon. Nörfve är det samma som grekernas Erebos, den underjordiska natten, liksom Nyx den jordiska (Petersen, sid. 60).

_Vinden_ kommer från en jätte, _Räsvälg_ (fn. _Hræsvelgr_), som i örngestalt sitter vid himmelens norra ände och slår med sina ofantliga vingar.

_Hræsvelgr_, likslukare, af _hræ_, lik, och _svelgia_, svälja.

_Regnbågen_ eller _Bäfrast_ (fn. _Bifröst_) är gudarnes strålande väg till jorden.

_Bifröst_ af _bifa_, bäfva, och _röst_, rast, väg; således: den gungande (bäfvande) bron, vägen.

§ 6. Fornjot och hans slägt.

_Fornjot_ (fn. _Fornjótr_) hade tre söner _Lä_ (fn. _Hlér_), _Loge_ (fn. _Logi_) och _Kåre_ (fn. _Kari_), hvilka herskade öfver haf, eld och vind. Lä hade sitt säte på _Läsö_ (fn. _Hlésey_). Från Loge, som också heter Håloge, har Norges nordliga del sitt namn Hålogaland. Hans hustru är _Glöd_ (fn. _Glóð_), hans döttrar _Öjsa_ (fn. _Eysa_) och _Ejmörja_ (fn. _Eimyrja_). Kåre hade en son _Froste_ (fn. _Frosti_), en sonson _Snö_ (fn. _Sniór_) och en sonsons son _Torre_ (fn. _Þurri_), hvars dotter _Goe_ (fn. _Goi_) blef bortröfvad af kung _Rolf_ (fn. _Hrolf_) i Hedemarken. Hennes bröder Nor och Gor drogo ut att uppsöka systern och efter många ströftåg möttes de åter i Nordfjärd i Sogn. Härifrån drog Nor till Hedemarken, der han träffade Rolf. Nor äktade en syster till Rolf, och Rolf äktade Goe. Detta var anledningen till Norges bebyggande.

_Fornjótr_ kan uppfattas antingen såsom _Forn-jótr_, den åldrige jätten (jfr _jötunn_, jätte), eller såsom _For-njótr_, den först njutande, den förste egaren (»Förnjut») af _njóta_, njuta. Den förstnämda uppfattningen synes hafva företrädet. _Hlér_ är att jämföra med det kymriska ordet _llyr_, haf. _Logi_, flamma, låge. _Kári_, kåre, vindpust. _Eysa_, glödande aska. _Eimyrja_, askmörja. _Frosti_, af _frost_, kyla, frost. _Sniór_, _Snær_ och _Sniár_, snö. _Þurri_ betyder hufvudstyrkan, största delen af något, samt är namnet på den kallaste vintermånaden, som också kallas _þorramánaðr_ (slutet af Januari och början af Februari). _Goi_ är namnet på Februari--Mars (jfr _Göje_-månad).

I åsaläran äro icke blott flere element blandade, utan det har ock funnits en ännu äldre lära af finskt eller keltiskt ursprung; det ådagalägger den fornjotiska naturkulten. Denna står på det lägsta utvecklingsstadiet och framträder i synnerhet på tre ställen: i Finland (taget i mycket vidsträckt betydelse), på danska öarna och i Hålogaland. Minnet deraf har bevarat sig förnämligast på öar och i aflägsna landskap. Åsaläran har utträngt dessa föreställningar (i äldre Eddan nämnes icke Fornjot utom på ett ställe i Hrafnagaldr, str. 17), men då och då uppdyka de åter hos skalderna.

Genom förvexling af det fornnordiska _Kári_, kåre, med qvinnonamnet Karin (»Kari») har uppstått det hos sjöfolk vanliga utropet: »Blås, Kajsa» i stället för »Blås, Kåre.»

§ 7. Guldåldern. Dvergars och människors skapelse.

Det första, som frambragtes af den ursprungliga hettan, var således Yme och hans slägt, dernäst gudarne, hvilka ihjälslogo honom, danade himmel och jord samt indelade tiden. Derpå bygde gudarne åt sig en borg midt i verlden, som kallades _Åsgård_ (fn. _Ásgarðr_). De möttes på _Idavallen_ (fn. _Iðavöllr_) midt i Åsgård och timrade i höjden harg (altare) och hof (tempel). De uppförde ett tempel med tolf säten och dessutom ett högsäte för Allfader, och är detta hus den största och präktigaste boning; allt både utan och innan likt guld. Det stället kalla människor _Gladsheim_ (fn. _Glaðsheimr_). För gudinnorna uppreste de en annan byggnad, som var mycket fager, och detta hus kalla människor _Vingolf_ (fn. _Vingólf_). Derpå anlade de äsjor, gjorde sig tänger och allahanda redskap och smidde sig kostbara ting. Allt deras husgeråd var af guld; de lekte guldtafvel och voro glade. Denna tid kallas _guldåldern_ och varade, tills tre mäktiga mör (Nornorna) kommo från jätteverlden.

Då begynte gudarne att skapa. De satte sig på sina säten och erinrade sig, huruledes _dvergarne_ fått lif i mullen nere i jorden. Dvergarne hade nämligen först bildats i Ymes kött och voro då maskar. Genom gudarnes beslut fingo de nu mannavett och människogestalt, men bo dock i jorden och stenar (se § 9).

Dernäst skapade gudarne _människorna_ ur träd. _Odin_ (fn. _Oðinn_), _Höne_ (fn. _Hoenir_) och _Lodur_ (fn. _Loðurr_) gingo längs med sjöstranden och funno tvänne träd, _Ask_ (fn. _Askr_) och _Ämbla_ (fn. _Embla_), »utan kraft och bestämmelse». De togo upp dem och skapade af dem människor. Odin gaf ande, Höne sinne, Lodur vätska (blod) och god färg. Från dem härstammar människoslägtet, åt hvilket Midgård gafs till boning.

_Ásgarðr_ af _áss_, pl. _æsir_, (se § 10) och _garðr_, boning, gård. _Iðavöllr_, flitslätten, af _ið_, flit, och _völlr_, slätt, vall. _Glaðsheimr_, glädjens eller glansens hem, af _glaðr_, glad, klar. _Vingólf_, vännernas rum, af _vinr_, vän, och _gólf_, golf, rum. _Hoenir_, är ett af de få ord, som man ej kunnat förklara. _Loðurr_ hänföres till det t. _lodern_, låga. _Askr_, askträd; _Embla_ förklaras med alm, t. _ulme_; äfven med honträdet af asken.

_Guldåldern_ är oskuldens, fridens och bekymmerslöshetens tid, likasom barnaåldern och folkens frodetid. Denna tid är lycksalig, ty verksamheten går endast ut på den inre utvecklingen; först med nornornas ankomst får gudarnes verksamhet en riktning utåt. De skapa först dvergarne, d. v. s. jordens krafter måste utveckla sig för att förbereda människans skapelse, och sedan människorna, och dermed få de en hel verld af omsorg och bekymmer. Då är det slut med guldåldern.