Part 9

Nausikaa, hvi födde dig så försummelig modren? 25 Ligga minsann ovårdade än de prydliga kläder, Och dig är bröllopet när, då du måste dig kläda i granna Sjelf, och gifva åt dessa jemväl, som föra dig hädan. Ty af kläderna plär till menskorna spridas ett vackert Rykte, och fadren glädes dervid, och den vördade modren. 30 Men låt oss gå för att tvätta, då morgonrodnaden randas, Och jag vill följa dig åt, medhjelperska, att du må snarligt Färdig bli; ty ej länge du mer en jungfru skall vara. Redan fria dig till de ypperste alla i landet, Bland Phaiekernes män, der sjelf du eger din hembygd. 35 Men nu, välan, din herrliga far, ombed, att i morgon Bittida dig mulåsnor och vagn utrusta, som bringar Gördlarna alla i tvätt, och slöjor, och prydliga mantlar. Detta är äfven för dig långt vackrare, än om du skulle Vandra till fots; ty fjerran från stan tvättgroparne äro. 40

Talade så, och bort sig begaf klarögda Athene Hän till Olympen, der gudarnes städs orubbliga boning Vara sägs; han af vädren ej skakas, ej heller af regnet Vätes, och snön ej heller sig närmar, men ständigt ett molnlöst Solsken breder sig ut, hvit strålglans sväfvar deröfver. 45 Salige gudarne der förlusta sig dagarna alla. Dit klarögda gudinnan nu gick, sen hon ordat med jungfrun.

Genast sig infann ock skönthronande Eos, och väckte Upp skönslöjade jungfrun, som strax förvåntes åt drömmen. Och hon begaf sig i rummen, att allt för föräldrarna säga, 50 För sin älskade fader och mor. Dem fann hon derinne. Satt så vid spiseln hon, med tjenande tärnor i sällskap, Tvinnande purpurne tråd, men fadren i dörren hon mötte, Hvilken då just ock ämnade gå till de frejdade kongars Råd, ty de bolde Phaiekerne dit inkallade honom. 55 Och helt nära hon stod, och talte till älskade fadren:

Pappa, skulle du vilja åt mig utrusta en mulvagn, Hög, välhjulig, att jag må föra de ståtliga kläder Ned till floden att tvättas, som mig otvättade ligga? Både dig sjelf det höfs, som vistas bland yppersta männer, 60 Att rådpläga i råd, med snyggade kläder på kroppen; Utomdess dig också fem söner i salarna finnas, Tvenne af dem förmälde, och trenne blomstrande svenner. Med nytvättade kläder hvar dag åstunda de alle Träda i dansen, och mig allt sådant ligger på sinnet. 65

Sade; förty hon ej täcktes för fadren det ljufliga bröllop Nu omnämna, men väl han förstod, och svarte med orden:

Icke jag mulorna dig afundas, barn, eller annat; Res! och tjenarne skola iordningställa en mulvagn, Hög, välhjulig, som är med en korg erforderligt utstyrd. 70

Så han talte, och tjenarna gaf befallning; de lydde, Och nu derute jemväl välhjuliga vagnen i ordning Ställde, och hämtade mulorna fram, och spännde i redet. Men en tärna ur saln utbar de prunkande kläder, Och nedlade dem alla uti välglattade vagnen. 75 Modren också inlade i korg tillräckelig vägkost, Allslags, lade båd sofvel deri, och hällde i getsäck Vin derjemte; -- och ren var flickan stigen i mulvagn. -- Och sen gaf hon uti gullflaskan en flytande olja, Att hon skulle sig smörja, med tjenande tärnor i sällskap. 80 Konungadottren i hand tog piske och prydliga tömmar, Och slog på, att de lupo; ett dön af mulorna hördes. De i galopp sig sträckte, och tvätten förde och jungfrun, icke allena; med henne nu följde tärnorna äfven. Men då de hunnit fram till flodens herrliga flöde, 85 Der sig år från år tvättgropar befunno, och kostligt Vatten i mängd upprann, att smutsiga kläderna rena, Derstäds desse ifrån mulvagnen mulorna spännde, Och dem jagade bort, att invid den hvirflande floden Äta det håningsljufliga gräs; men de sjelfve ur vagnen 90 Tvätten med händerna togo, och förde i klaraste vatten, Trampande den i groparna fort, i kapp med hvarandra. Men då de tvättat nu, och smutsiga kläderna renat, Bredde de ut dem i ordning invid sjöstranden, der hafvet Mot torrlandet plägade mest småstenarna skölja. 95 Sedan de badat sig sjelfva, och smort frikostigt med oljan, Togo de samtligen åt sig ett mål vid stranden af floden, Bidande tills att i solens sken sig torrkade klädren. Men då med mat sig fägnat hon sjelf, och tärnorna äfven, Samtlige kastade bindlarna bort, och lekte med bollen. 100 Och hvitarmiga Nausikaa begynte att sjunga Likasom pilglad Artemis går på berget, och vandrar Nu omkring skyhöga Teygetos, nu Erymanthos, Åt fargaltarna fägnande sig och de ilande hindar, Och med henne i lag Zeus', Aigisförarens, döttrar, 105 Landtliga nymferna, leka, och Leto glädes i sinnet; Och bland alla hon högst båd hufvudet håller och pannan, Och hon är lättligen kännd, men samtligen äro de sköna: Så sig i tärnornas hop utmärkte den brudliga jungfrun.

Men då hon var i beråd, att återvända till hemmet, 110 Och ren mulorna spännt, hopvikande ståtliga klädren, Annat besinnade då klarögda gudinnan Athene, Huru Odysseus skull' vakna, och se skönögiga jungfrun, Som till Phaiekiske männernas stad vägvisade honom. Och nu prinsessan kastade bollen efter en tärna; 115 Tärnan han träffade ej, men föll i den djupaste hvirfveln, Och högt ropte de alla; då vaknade ädle Odysseus, Satte sig upp, och välfde uti sin själ och sitt hjerta:

Ve mig! till hvilka dödligas land är nu åter jag kommen? Monne de trottsige, vilde, och ej rättrådige äro? 120 Monn' gästvänlige hellre, och ha ett gudeligt sinne? Så mig sväfvade kring jungfruliga stämman af unga Nymfer, hvilka bebo de öfversta toppar af bergen, Eller flodernas källor också, eller gräsiga ängar. Kanske befinner jag mig i ljudliga menniskors grannskap? 125 Men nu välan, sjelf vill jag försöka, och skåda omkring mig.

Talade så; och ur snaret sig smög den ädle Odysseus, Bröt sig ur täta skogen med väldiga handen en löfrik Qvist, att skyla dermed den nakne mannens lekamen; Gick bergfostrade lejonet lik, som litar på styrkan, 130 Och framvandrar i regn och i storm, och ögonen båda Brinna; men det till oxarna går, eller också till fåren, Eller i vilda hjortarnas hjord; ty magen befaller, Frestande småkräk med, att smyga i gärdade fållan: Så nu Odysseus ock skönlockiga flickorna ville 135 Nalkas, så naken han var; ty nöd var kommen på mannen. Men förskräckelig syntes han dem, nedsmutsad af äfjan, Och på den rymliga stranden de flyktade hitåt och ditåt; Ensam Alkinoos' dotter blef qvar; ty henne Athene Mod inlade i själn, och tog ur lemmarna rädslan. 140 Hon sig dristade stå; då öfverlade Odysseus, Anten han fatta dess knän, och be skönögiga jungfrun Skulle, eller också med ljufliga orden på afstånd Bedja, om vägen hon viste till sta'n, och kläder förlänte. Honom, begrundande så, mer gagneligt syntes det vara, 145 Henne med ljufliga ord, att blott ombedja på afstånd, Att, om han fattade knäna, ej måtte förarga sig jungfrun. Genast sade han då de ljufliga orden, och sluga:

Drottning, jag fattar ditt knä, om gudinna du är, eller dödlig! Om en gudinna du är, och bor i den rymliga himlen, 150 Dig jag med Artemis sjelf, en dotter af store Kronion, Både till skepnad, och storlek, och vext i det närmaste jemför; Men om du är bland dödliga en, som bygga på jorden, Trefaldt salige äro din far och vördade moder, Trefaldt salige brödren jemväl, dem högligen sinnet 155 Städse för din skull värmer sig upp af glädjeförtjusning, Då när de skåda så fager en ros inträda i dansen. Men i sitt hjerta ändock bland alla är saligast vida Han som dig för till sitt hem, och kommit med rikaste brudskänk. Ty jag i sanning med ögonen sett ej sådan en dödlig, 160 Hvarken man, eller qvinna (mig, skådande, häpnad betager). Fordom på Delos en gång, vid Apollons altar, en likdan Ung palmtelning betraktade jag, som vexte åt höjden; -- Ty dit kom jag också, och mig följde en rikelig krigshär Uppå den färd, som skulle åt mig mång sorger bereda; -- 165 Liksom enär jag telningen såg, jag i själen förvåntes Länge; ty sådant träd ej någonsin vuxit ur jorden: Så dig, qvinna, jag vördar, beundrar, och högligen rädes, Röra vid knäna; och mig påkommer en tryckande ängslan. Tjugunde dagen i går, undslapp jag det dunkliga hafvet; 170 Vågen förde mig städs mellertid och de häftiga stormar Från Ogygia ön; nu hit mig kastat en gudom, Att här äfven ännu ondt lida; ty ej jag förmodar Slut; men gudarne än mig mycket skola bereda. Men varkunna dig, drottning; ty dig, sen mycket jag lidit, 175 Först jag nalkas; af alla de öfriga menskorna ingen Endaste känner jag alls, som staden besitta och landet. Visa mig vägen till sta'n, och omkring mig kasta en trasa, Om du, gående hit, medtagit för byken en bindduk. Gifve dig derför gudarne allt, som i sinnet du välfver, 180 Egen make, och eget palats må de unna, och herrlig Samdrägt! Ädlare finnes ju ej, och bättre än detta, Än då i huset bo samdrägtiga hop med hvarandra Make och maka; förty ovännerna äro de hjertqval; Vännerna äro de fröjd, men mest de sjelfve det märka. 185

Nu skönarmade Nausikaa genmälte, och sade: Fremling, du liknar mig ej en dålig man, eller oklok; Zeus, den Olympiske, sjelf utdelar åt menskorna lycka, Både åt goda och onda, på sätt som han tycker, åt hvarje. Detta jemväl han gifvit åt dig, och du måste det tåla. 190 Nu då, emedan du hit till staden är kommen och landet, Skall du ej lida på kläder en brist, ej heller på annat, Sådant som höfves att får den mångbepröfvade fremling. Staden jag visa dig vill, och säga dig namnet på folken: Och Phaiekerne denna vår stad besitta och landet. 195 Till stormodige drotten Alkinoos är jag en dotter, Honom, af hvilken beror Phaiekernes styrka och mankraft.

Sade; och gaf skönlockiga tärnorna denna befallning: Stannen, J tärnor, påstund! Hvart springen J, skådande mannen? Eller menen J väl, att han är af fiender någon? 200 Icke det finns lifslefvande man, och aldrig skall finnas, Som till Phaiekiske männernes land skull' våga att komma, Förande med sig fejd; odödliga äro de käre. Också vi bo afsides, uti mångsvalpiga hafvet, Ytterst, af öfriga dödliga oss ej någon besöker. 205 Men nu en osäll vandrare är den mannen, som kommit, Hvilken vårda man bör; ty i Zeus' skydd äro de alle, Arme och fremlingar ju, och en liten skänk är en kär skänk. Derföre gifven åt fremlingen mat, J tärnor, och dricka, Tvätten i floden också, der J finnen för vinden en tillflygt! 210

Sade; de stannade nu, och mante den ena den andra, Och medförde Odysseus i lugnet, allt som dem manat Nausikaa, stormodige drotten Alkinoos' dotter, Och framlade åt honom till klädnad en kappa och lifrock, Gåfvo derjemte uti gullflaskan en flytande olja, 215 Och uppmanade honom att bada i rinnande floden; Men då talade så bland tärnorna ädle Odysseus:

Tärnor, stannen nu der afsides, att sjelf jag må salta Äfjan tvätta från skuldrorna bort, och sedan med olja Smörja, ty länge min kropp fått vara essenser förutan. 220 Inför eder jag ej vill bada mig; ty jag mig naken Blygs afkläda, uti skönlockiga flickornas åsyn.

Talte; och de afsides nu gingo, och sade åt jungfrun. Men han i floden tvättade bort, den ädle Odysseus, Äfjan, som fastnat qvar på hans rygg, och de väldiga skuldror, 225 Strök så från hufvudet skummet utaf fruktödsliga hafvet. Men då han tvättat sig ren fullkomligt, och rikligen smörjat, Samt klädt kläderna på, som gifvit brudliga jungfrun, Honom Athenaie då gjorde, Olympierns dotter, Ej blott större att se och stoltare; äfven från hufvut 230 Sände hon krusigt hår, som liknade sjelft hyacinthen. Likasom då konstskickelig man kringgjuter om silfret Gull, som sjelfve Hephaistos har lärt och Pallas Athene All upptänkelig konst, och han gör förtjusande arbet', Så nedgjöt hon behag åt honom på hufvud och skuldror. 235 Sen nedsatte han sig afsides på stranden af hafvet, Strålande vidt af tusen behag; men jungfrun förvåntes. Till skönlockiga flickorna då hon talte, och sade:

Hören mig, J hvitarmiga flickor, att någon jag ordar! Icke mot samtlige gudars beslut, som bo i Olympen, 240 Denne mannen sig mängt med gudalika Phaieker. Oansenlig han mig tillförene syntes i sanning; Nu är han gudarna lik, som bo i den rymliga himlen. O, att åt mig en sådan gemål utkorad ju vore, Hade sitt hus härstädes, och här behagade stanna! 245 Men, J flickor, åt fremlingen mat dock gifven och dricka!

Sade; och henne de nu hörsammade gerna och lydde, Och för Odysseus mat framsatte på stunden och dricka. Sannerlig drack nu och åt mångpröfvade, ädle Odysseus Ganska hurtigt; ty länge han ej påsmakat en matbit. 250

Men hvitarmiga Nausikaa helt annat betänkte, Vicklade klädren ihop, och lade i prydelig mulvagn, Spännde i redet sjelf starkhofviga mulorna, uppsteg, Och uppmante Odysseus, och talade ordet, och sade:

Gif dig på väg, o fremling, att vandra till staden; dig sedan 255 Vill i min faders hus, den vises, jag föra, och menar Att du blifver bekant med alla de bästa Phaieker. Dock gör så framförallt: -- tafatt ej syns du mig vara, -- Medan vi genom åkrarna gå och menskornas gärden, Jemte tärnorna du mellertid, bak mulor och mulvagn 260 Skyndesamligen gå; jag sjelf skall visa dig vägen. Men såsnart som vi komme till sta'n, kring hvilken en reslig Ringmur står, och en prydelig hamn tvesides om staden, Dit ingången är smal; tverodde galejorna vägen Stänga; ty alla de äro försedde hvarenda med skärmtak. 265 Derstäds ha de ett torg med Poseidons tempel i midten, Med ditsläpade stenar belaggdt, uppgräfna ur jorden; Derstäds taga de vård om svarta galejornas redskap, Segel och kabbeltåg, der ock tillyxa de åror. Ty Phaiekerne vårda sig ej om båge och koger, 270 Utan om åror och mast på galejor, och jemna galejor; Stolte de fara med dessa det dunkliga hafvet utöfver. Dessas bitande prat jag vill slippa, att framdeles ingen Gyckle; ty särdeles finnas i hopen trottsige bjessar. Och nu kunde väl så, oss mötande, säga en pyssling: 275 Ho är väl han, som Nausikaa åtföljer, den sköne, Ståtlige man? Hvar fann hon en sådan; säkert sin make? Eller kanhända hon förer en irrande hän från galejan Bland långboende män; ej finnas några i nejden; Eller också mångönskelig gud till den bedjande kommit, 280 Stigen från himmelen ned, som hon dagarna alla behåller? Bättre det är, om hon sjelf har friat, och fått sig en make Annorstädes ifrån, ty hon alla Phaieker föraktar Här i vårt land, som gilja likväl, båd många och raska. Sådant skola de säga, och slikt mig vore beskymfning; 285 Ja, ond blefve jag ock på en annan, som detta beginge, Hvilken, i trots af fader och mor, då än båda de lefva, Ger sig med karlar i lag, förrn fästliga bröllopet hållits. Fremling, akta du så på mitt tal, att du måtte med första Vinna utaf min fader båd hänledsagning och hemkomst. 290 Nära till vägen vi hafve Athenes herrliga dunge Af svartpoppel, der finnes en äng, der väller en källa. Der har jemväl min fader ett gods, och en blomstrande åker, Jemt från staden så långt, som man hörer en ropandes stämma. Der må du sätta dig ned, och bida så länge tilldess vi 295 Hunnit komma till stan, och min faders boningar uppnått. Men då du kan förmoda, att vi dess boningar uppnått, Då begif dig åstad till Phaiekarnes fäste, och fråga Efter min fars, Alkinoos', hus, stormodige kongens. Lätt det kännes igen, om ock dig viste ett dibarn 300 Vägen, ty alldeles ej uppbyggdes, liknande detta, Andre Phaiekernes hus, ej lika Alkinoos boning, Hjeltens; enär dig nu insluta palatset och gården, Hasta ur saln skyndsamligen då, på det du må komma Till min moder, som sitter vid spiseln, i skenet af elden, 305 Tvinnande der sin purpurne tråd, ett under att påse, Mot en pelare stödd, bak henne tärnorna sitta. Nära till henne också min faders stol är placerad, Der han sitter och dricker sitt vin, odödlig att påse. Honom går du förbi, och fattar vår moder om knäna 310 Sedan med händren dina, att hemkomstdagen du skåde Skyndesamligast, glad, fast bodde du aldrig så fjerran. Om hon emot dig är i sin själ vänskapligen sinnad, Då har du hopp minsann, att vännerna skåda, och nalkas Ditt vältrefliga hus, och älskade fädernejorden. 315

Sedan nu detta hon talt, med blänkande pisken hon pådref Mulornas spann, som lemnade snart den strömmande floden; Dessa dugtigt sprungo, och sträckte på benena dugtigt. Men hon kuskade varligt, att med fotgångarne följde, Tärnorna jemte Odysseus, och nyttjade pisken med klokhet. 320 Ned gick solen, och de inkommo i herrliga lunden, Vigd åt Athenaie; der satte sig ädle Odysseus, Strax derefter han bad till dottren af store Kronion:

Hör mig, du eviga mö, Zeus', aigisbärarens dotter, Nu åtminstone hjelp mig, då aldrig tillförne du hjelpte 325 Den skeppsbrutne, då mig kringdref dånrik Poseidaon! Unna mig kär och förbarmad nå Phaiekernes bygder!

Så han bedjande talte; nu hörde det Pallas Athene, Dock hon ej visade sig för hans blick, ty hon hyste försynthet För farbrodren Poseidaon, som vredgades häftigt 330 På gudmaken Odysseus, tilldess han hunne sitt hemland.

Sjunde Sången.

Så nu han derstäds bud mångpröfvade, ädle Odysseus; Men mulåsnornas kraft, till staden förde vår jungfru. Och när kommen hon var till sin fars storståtliga salar, Ute på gården stilla hon höll, och bröderne rundtom Sällade sig, odödliga like, och sedan ur redet 5 Mulorna de urspände, och byken buro i huset. Sjelf hon i egen kammare gick, och elden åt henne Tände en kammarfru, Apeiraiskan Eurymedusa, Som från Apeira fört tverodde galejorne fordom. Henne till hedersskänk åt Alkinoos hade de utvalt, 10 Ty han var alles kong, och som gud åtlyddes af folket. Men hvitarmiga Nausikaa hon i salarna ammat; Hon upptände nu eld, och bestyrde derinne om qvällsvard. Upp då Odysseus steg, för att vandra till sta'n, och Athene Omgjöt tjockaste dunkel, ty väl hon mente Odysseus, 15 Att ej, mötande, någon ibland storsinnta Phaieker Måtte med orden skymfa, och, ho han vore, befråga. Men då han just var nära, att träda i herrliga staden, Honom till möte kom klarögda gudinnan Athene, Lik en blomstrande mö, med sin vattenkruka i handen, 20 Och der stod hon för honom; då frågade ädle Odysseus:

Barn, säg, ville du visa mig väg till Alkinoos', drottens, Boningar, hans, som här bland dessa menskor regerar? Förty, mångbepröfvad en fremling, hit jag är kommen Långt från ett fjerran land; derföre jag känner ej någon 25 Endaste menska af dem, som staden besitta och landet.

Honom svarade då klarögda gudinnan Athene: Gerna jag vill dig, fremmande far, det hus, du mig omber, Visa, ty konungen sjelf bor vankfri fader min nära. Men gå tyst, som du går, och jag skall vandra framför dig, 30 Icke på någon menniska se, ej någon befråga. Förty desse ej stort fördraga fremmande menskor, Och den som är långväga de ej, välkomnande, hylla, Utan, förlitande sig på de snabba galejor och flinka, Fara de öfver det väldiga svalg; jordskakarn det unnat: 35 Flinka galejorne äro, som fågelvingen, som tanken.

Talade så, och förut nu vandrade Pallas Athene Skyndesamast, och han sen följde gudinnan i spåren. Honom Phaiekerne icke, de skeppsnamnkunnige, märkte, Kommande staden igenom bland dem; ty icke Athene 40 Tillät det, skönlockiga, höga gudinnan, som kolsvart Dunkel om honom gjöt, med vänliga tankar i sinnet. Hamnar beundrade nu och jemna galejor Odysseus, Äfvensom sjelfve hjeltarnes torg och murarna långa, Höga, och välförsedda med pålverk; under att påse! 45 Men då de anländt båda till konungens herrliga boning, Började så sitt tal klarögda gudinnan Athene:

Detta nu är, du fremmande far, det hus, du mig omber Visa; du skall derstäds zeusfostrade konungar finna, Sittande nu till bords; gå in du, och intet i själen 50 Frukta, ty dristig en man är vida bättre i alla Saker än mesen, ehuru också han kommit från fjerran. Aldraförst du drottningen sjelf i salarna träffar, Och hon är nämnd vid namn Arete, af samma föräldrar Född, som födde Alkinoos ock, Phaiekernes konung. 55 Var ju Poseidaon, jordskakarn, Nausithoos' fader Först, och dess mor Periboia, af qvinnor i skönhet den bästa, Yngsta dotter utaf stormodige kong Eurymedon, Hvilken beherrskade fordom de öfverbåla Giganter. Men han störte sig sjelf, och störte det trottsiga slägtet. 60 Henne Poseidaon sen älskade, hvilken en fader Åt storsinnte Nausithoos vardt, Phaiekernes konung, Och Nausithoos blef Alkinoos' far och Rhexenors. Honom Apollon sköt, den silfverbågige, sonlös, Nyförmäld i palatset; en endaste dotter han aflat, 65 Arete, som Alkinoos sig utvalde till maka, Och högaktade henne, som ej högaktas på jorden Någon bland qvinnor, som nu, med männer, en boning besitta. Så högaktad drottningen är af hjertat, och ärad Både af drotten Alkinoos sjelf, och de älskade barnen, 70 Äfvensom folken; de henne, beskådande, likt en gudinna Städs välkomna med ord, enär i staden hon vandrar. Ty på ett ljust förstånd hon sjelf allsicke har mangel, Ja, dem hon menar väl, för de männer tvister hon sliter. Om hon emot dig är i sin själ vänskapligen sinnad, 75 Då har du hopp helt visst, att vännerna skåda, och nalkas Ditt högtakiga hus, och älskade fädernejorden,