Part 6

Honom igen genmälte Peisistratos, sonen af Nestor: 155 O, zeusfostrade kong, Menelaos, kämparnes höfding, Dennes son i sanning är han, som sjelf du förmäler; Men grannlaga han är, och tungt det lägger på hjertat, Att, hit nyligen länd, framlägga ett sladdrande mångprat, Dig inför, af hvars röst, som af guds, vi alle förtjusas. 160 Men mig skickade hit den Gereniske riddaren Nestor, Att hans följeslagare bli; ty han ville dig skåda, Att du skulle med råd eller dåd gå honom tillhanda. Ty mångfaldiga qval har en son, hvars fader är borta, Hemma i huset, enär ej andre beskyddare finnas: 165 Så Telemachos nu; ty borta är denne, och ingen Finns bland folket, som skull' afvärja från honom förderfvet.

Svarande, honom talade till blondlock Menelaos: Gudar, en särdeles kär mans son i sanning till mitt hus Kommit, hvilken för mig mångfaldiga strider har utstått. 170 Ock jag trodde mig få undfägna, för alla Argeier, Honom, i fall hemkomsten åt oss på de snabba galejor Utöfver sjön förunnte Olympiske dundrarn Kronion. Äfven i Argos en stad jag byggt, och boningar inredt, Bringande honom från Ithaka hit med skatter; och son sin, 175 Samt det samtliga folk, sen en af de städer jag utrymmt, Hvilka bo häromkring, och sjelf jag som konung beherrskar. Ofta vi då hvarandra besökt; ej hade oss något Åtskilt, fägnande vänligt hvarann, och förlustande städse, Förrän då dödens moln, det svarta, beskuggade båda. 180 Men så var det beskärdt; gud sjelf afundades detta, Hvilken honom, den arma, betog hemkomsten allena.

Talade så; och hos alla han väckte till sorgen begäret. Gret nu Helena, hon den Argeiska, född af Kronion, Gret så Telemachos ock, samt Atreus' son, Menelaos; 185 Äfven ej Nestors son otårade ögonen hade, Ty han i hjertat sitt vankfri Antilochos mindes, Honom, som herrlig son till strålande Eos ihjelslog, Honom han mindes, och talade så bevingade orden:

Atreus' son, att mer än dödlige du är förståndig. 190 Åldrige Nestor mig sade, enär vi tänkte uppå dig, Hemma i salarna hans, och vexlade ord med hvarandra. Hör mig fördenskull, om du det kan! Ty icke jag finner Nöje, vid aftongelag att gråta; i morgon ju äfven Tidiga Eos vi få; likväl misstycker jag icke, 195 Att man gråter den menska, som dött, och lyktat sin bane. Detta ju ock är endaste skänk åt eländiga menskor, Att man klipper sitt hår, och torrkar från kinderna tåren. Äfven för mig en broder har dött, allsicke den sämste Bland Argeiernes män; du torde det veta; jag icke 200 Mött, eller sett; det sägs, att Antilochos mera än andra Varit, mera i löpande snabb, och väldig en kämpe,

Svarande, honom talade till blondlock Menelaos: Älskade, sådant du sagt, som det höfs förståndige mannen Säga och göra, och den som äldre till årena vore; 205 (Son af en sådan far, du fördenskull ordar förståndigt. Sonen är väl lättkänd till en man, åt hvilken Kronion Lycka beslöt, då han äktade sig, då till verlden han föddes. Så han åt Nestor nu har alla dess dagar förunnat, Att i egna salarna sjelf storståtligen åldras, 210 Men att i lanskonst främst, och i vishet sönerne äro.) Låtom oss derföre lykta den gråt, som nyligen uppstått. Och qvällsvarden igen påtänka; man gjute på händren Vatten; i morgon bittida ock för Telemachos finnas Ord, och för mig, att säga hvarann vår gemensamma mening. 215

Sade; och Asphalion tvättvatten på händerna hällde, Hurtig tjenare hos Menelaos, den ärebekrönte. Desse nu händerna räckte till redda och färdiga rätter. Men helt annat betänkte då Helena, född af Kronion Strax en krydda hon kastade in i vinet, de drucko, 220 Bot mot vrede och sorg, utplånande samtliga qvalen. Ho som smakar deraf, sen hon är mängd i pokalen, Ej den dagen gjuter en tår för kinderna neder, Ej, om för honom dött hans egen mor eller fader, Ej, om hans bror, eller älskade son de inför hans anlet 225 Dräpte med svärdet, och han med ögonen skulle det skåda. Sådana krydder dottren af Zeus, illfundiga, hade, Starka, dem Thons gemål, Polydamna, Egyptiskan, gifvit Henne; ty rikligen alstrer ju der fruktgifvande jorden Krydder, somliga goda till blandning, och somliga slema. 230 Läkare är der enhvar, mer skicklig än öfriga alla Menskor, förty de leda ifrån Paieon sin härkomst. Men då nu kryddan hon bragt, och befallt vin hälla i kärlen, Åter med orden hon började på, och talte, och sade;

Atreides, zeusfostrade drott, Menelaos, och desse 235 Söner till modige män, (så ömsom åt en och åt annan Zeus ger ondt, eller ock ger godt; ty allt ju han gitter.) Nu välplägen er här och, medan i salen J sitten, Fägnen er åt mitt tal; uppbyggeligt vill jag berätta. Allt jag visserlig ej skall nämna, och icke formäla, 240 Alla de bragders tal, tålsinnte Odysseus har utfört; Men hur den väldige mannen bedref och vågade detta Uti de Troers land, der J skador leden, Achaier. Sen han tuktat sig sjelf med skändliga slag af ett gissel, Liksom en slaf, han kring axlarna drog de lumpnaste trasor, 245 Och i fiendtlige mäns bredgatade fäste sig insmög. Döljande egen gestalt, antog han en tiggares skepnad, Han, som ändock vid Achaiernes skepp allsicke var sådan. Liknande denne, i Troernes stad insmög han; och ingen Anade det. Fast sådan han var, jag kännde allena 250 Honom igen, och besporde; med list min fråga han undvek. Men när honom jag tvättat och smort med essens af oliven, Samt klädt kläderna på, och med kraftiga eden bedyrat, Att ej Odysseus förr jag skulle hos Troerna röja, Innan till tälten sin kos och de snabba galejor han hunnit: 255 Då förtäljde han mig ock alla Achaiernes planer. Sen med det spetsiga svärd han dräpt bland Troerna mången, Han till Argeierna kom, och många tidender medtog. Andra Troinnorna då högt klagade alla, men mitt bröst Gladdes; ty hjertat hos mig var redan benäget att vända 260 Hem tillbaka; jag gret den olycksstund Aphrodite Gaf, då hon bragte mig dit från älskade fädernejorden, Lemnande dottren min, sofkammaren med, och gemåln med, Hvilken ej brast det minsta i vett, ej heller i fägring.

Svarande, talade henne då till blondlock Menelaos: 265 Visserlig allt hvad du sagt, o qvinna, är sanningen enligt. Redan finne och råd jag lärt mig känna hos många Hjeltemän, jag äfven besökt åtskilliga länder; Dock ej nånsin ännu jag maken med ögonen skådat, Sådan Odysseus var, tålsinnige mannen, i tanksätt. 270 Så den väldige ock utförde, och vågade detta, Medan i bonad häst vi sutto, Argeiernes alle Tappraste män, medbringande död åt de Troer, och ofärd. Sedan lände du dit; dig mante förmodligen någon Gudmakt, hvilken önskade ge åt Troerna ära, 275 Och gudlike Deiphobos dig medföljde på vägen. Vandrande kring tre gånger, du fingrade hålkade hästen, Och uppnämnde vid namn de Danaers yppersta drottar, Härmande rösten utaf Argeiernes samtliga makar. Man Tydeides, och jag, och derhos den ädle Odysseus, 280 Sittande midt bland de andra, vi hörde huru du ropte. Nu vi båda, med hastadt beslut, ren hade i sinnet, Anten att stiga utur, eller ock genmäla derinnan; Men oss Odysseus höll, och förhindrade, fastän vi ville. Voro Achaiernes söner nu alle de öfrige tyste, 285 Utom Antiklos allena, som dig med orden besvara Ville, men munnen hans fasttryckte Odysseus med starka Händerna, utan att släppa, och räddade alla Achaier; Höll så länge, tills dig aflägsnade Pallas Athene.

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte och sade: 290 O, zeusfostrade kong, Menelaos, kämparnes höfding, Ve! och detta ej alls afvärjde det bittra förderfvet, Ej, om han ock ett hjerta af jern inom sig besutit. Men nu, välan, oss reden en bädd, att alle på stunden Vi må vandra till sängs, och fägnas af ljufliga sömnen! 295

Talte; och Helena bjöd, den Argeiska, slafvinnorna genast Reda i pelaregången en bädd, och ståtliga purpur Täcken kasta derpå, utbreda tapeter på dessa, Äfvensom yllene mantlar, att ofvanifrån sig betäcka. Dessa gingo ur saln, och höllo i händerna facklan, 300 Redde så bäddar; och ut härolden de fremmande följde. Desse lade sig der att hvila i förstun af huset, Både Telemachos, hjelten, och Nestors lysande ättling. Men Atreides han sof i det inre af höga palatset, Helena låg bredevid, långmantlad, den bästa af qvinnor. 305

När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, Hastade upp från sin bädd Menelaos, väldig i härskri, Sedan han klädt sig; och hängde det eggiga svärdet på axeln, Bandt ock sköna sandaler inunder de fylliga föttren, Och ur sitt sofrum gick, jämlik med en gud till att påse, 310 Tog vid Telemachos plats, och talade ordet, och sade:

Hvad är för värf, som förde dig hit, o Telemachos, hjelte, Till Lakedaimon, det helga, på hafvets rymliga ryggar? Statens, säg, eller ditt? mig det sannfärdigt berätta!

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte och sade: 315 O, zeusfostrade kong, Menelaos, kämparnes höfding, Hit jag är kommen, ifall om min far du tidender säger. Huset mig fräts, och i grund de feta besittningar ödas, Och af fiendtliga män uppfylls min boning; och städse Slaktar mig får, och jemväl fotsläpande, hornade korna, 320 Giljareskaran med skändeligt trots, som mor min belägrar. Derföre nu dig knäna jag nalkas, om nånsin du ville, Anten med egna ögon du sett hans bedröfliga ofärd, Säga åt mig, eller om du derom försport af en annan, Vankande; ty så beklagelig son framfödde hans moder. 325 Hvarken af aktning för mig du mildra ditt ord, eller ömkan, Utan berätta mig allt, på hvad sätt det mötte din åsyn. Gör det, jag ber, om nånsin min far, den käcke Odysseus, Antingen ord eller verk fullbordade, hvilket han lofte, Uti de Troers land, der J skador leden, Achaier i 330 Mig nu detta förtälj, och säg mig idelig sanning!

Honom svarade, högligen vred blondlock Menelaos: Gudar, sannerlig desse uti stormodige mannens Hvilbädd önskade hvila, ehur feghjertade sjelfve. Liksom då hinden uti det modiga lejonets skogslund, 335 Sedan hon insöft der nyfödda och diende valpar, Letar dungarna genom och gräsiga klyftorna alla Bete, och lejonet sjelft mellertid sin kula beträder, Och tillsänder båd yngel och mor en snöpelig ända: Så skall Odysseus dem tillsända en snöpelig ända. 340 Ja, må vid Zeus, vår far, och Athenaie, och Apollon, Sådan ännu, som fordom uppå vältrefliga Lesbos, Der han i split stod upp att brottas med Philomeleides, Och slog modigt omkull, och alle Achaierne gladdes: Måtte nu slik uppträda bland friareskaran Odysseus, 345 Alle då visst snardöde och olycksfriare vore. Det som du mig omspörjer och ber, visst icke jag ärnar Säga med arga funder och list, ej heller bedraga, Utan hvad mig förtäljt sannfärdige gubben i hafvet, Icke af det ett endaste ord jag gömmer och döljer. 350

Mig, som längtade hem, än gudarne qvar i Aigyptos Höllo, emedan åt dem jag ej bragt tacknämliga offer: Vilja ju gudarne städs, att man deras befallningar minnes. Vidare finnes en holme uti mångsqvalpiga hafvet, Framför Aigyptos' ström, och honom de Pharos benämna, 355 Så långt skild derifrån, som hålkade skeppet på dagen Lägger till rygga, då hvinande vind påblåser från aktern; Der finns ock väl lempelig hamn, dän de jemna galejor Styra åt öppen sjö, sen friskt dricksvatten de hämtat. Tjugu dagar mig gudarne der qvarhöllo, och aldrig 360 Blåste på sjön vindfläktarne opp, som städse åt skeppen Vägledsagare äro på hafvets ryggar, de breda. Hade så all vägkosten förtärts, och männernes krafter, Skulle ej någon af gudarna mig, medlidande, räddat, Dottren till gubben i sjön, den väldige konungen Proteus, 365 Eidothea, ty hos henne jag mest nu hjertat bevekte; Hon mig mötte, som ensam och skild från kamraterna, kringsmög. Ty städs vankande holmen omkring, de plägade fiska Med metkrokar, då hungren för dem anfäktade magen. Hon stod nära till mig, samt talade ordet, och sade: 370

Barnslig, o fremling, du är, eller korttänkt särdeles mycket, Eller med flit försumlig, och gläds att täras af smärtan, Ty ren länge på holmen du här qvarstannar, och ingen Utväg finna förmår, och kamraternes hjerta förtvinar.

Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne: 375 Jag skall säga dig rent, ho du bland gudinnor må vara, Att jag ej stannar med flit här qvar; kanhända jag brutit Mot odödliga, hvilka bebo den rymliga himlen. Men du, välan, mig säg, -- ty gudarne veta ju allting, -- Ho mig ibland odödliga binder och hindrar på resan; 380 Säg mig också, på det fiskiga haf hur jag länder till hemmet!

Så jag talte; då svarade strax gudinnors gudinna: Sannerlig, fremling, åt dig noggrannligen skall jag berätta. Hit inträffar ur sjön odödlig en gubbe, Aigyptiern Proteus, som sannfärdelig är, samt djupen i hafvet 385 Alla samtliga vet, och är underdånig Poseidon. Honom säga de vara min far, och hafva mig aflat. Honom i fall om du kunde försåtligen fånga, i snaran, Han förtäljde dig vägen minsann, och resans begränsning, Samt hur på fiskiga sjön du lände tillbaka till hemmet. 390 Ja, han förtäljde dig ock, zeusfostrade, om du det ville, Allt hvad i salarna godt eller ondt tilldragit sig hafver, Medan borta du var på den långa, besvärliga färden.

Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne: Sjelf berätta mig nu den åldrige gudomens tillhåll, 395 Att han ej anande mig, eller vetande, smyger sig undan; Ty svår är ju en gud, att kufvas af dödliga mannen.

Så jag talte; då svarade strax gudinnors gudinna: Sannerlig, fremling, åt dig noggrannligen skall jag berätta. När som solen till himmelens midt uppstiga har hunnit, 400 Då beger sig åstad sannfärdige gubben ur hafvet, Under Zephyros' fläkt, omtäckt af dunklande dyning, Och, utgången, han hvilar sig sen i hålkade grottan. Och sjöhundarne kring, Halosydnas, den dejligas, söner Mangrannt sofva, ur grumlade sjön sen upp de ha dykat, 405 Flåsande vidrig en ånga utur mångdjupiga hafvet. Dit ledsagande dig, såsnart som morgonen randas, Jag inbäddar så varligt, men välj bland dina kamrater Trenne, som äro de bäste uppå vältoftade skeppen. Samtliga gubbens funder jag vill dig äfven förtälja. 410 Nu sjöhundarna först han samtliga räknar, och mönstrar; Men då dem alla han har uppå fem fingrar, och skådat, Lägger i midten han sig, liksom fårherden bland fåren. Och såsnart som J bara förmärkt, att gubben har somnat, Läggen er grannliga vinn derefter om styrka och hjeltmod, 415 Honom att der qvarhålla, fast fiken och bråd till att rymma. Allting skall han fresta att bli, som finnes på jorden, Krälande kräk, och vatten, och eld med flammande låga; Hållen uti enträget, och klämmen mera och mera! Men såsnart som han sjelf omsider dig spörjer med orden, 420 Vorden sådan han var, då J sågen honom sig lägga, Då må du ock upphöra med våld, och lossa den gamle Hjälten, och spörja, af gudarna hvem dig svåra förföljer, Samt om din återkomst, hur på flikiga hafvet du länder.

Så hon talte, och dykade ned i det svallande hafvet. 425 Men till galejorna jag, der de stodo på sandiga stranden, Gick, och vid vandringen hjertat i mig mångfaldigt sig rörde. Men såsnart som jag nu ankommit till sjön och galejan, Redde vi qvällsvard till, och gudomliga natten oss påkom, Och vi lade oss sedan vid hafvets bränning att hvila. 430 När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, Då jag äfven till stranden utaf bredvägiga hafvet Gick, sen jag gudarna bedt enträget, och trenne kamrater Tog, på hvilka jag litade mest i hvarje förrättning. Hon mellertid neddykat i hafvets rymliga sköte, 435 Och medbringat ur sjön skälskinnena, fyra till antal, Alla ännu nyflådda; och stämplade svek mot sin fader. Lägerställen gräfde hon upp på stranden af hafvet, Och satt bidande der; vi nalkades henne helt nära, Och hon oss lade i rad, och täckte en hvar med ett skälskinn. 440 Der bakhållet oss var förskräckligt; oss pinade svåra En olidelig stank från de sjöuppammade skälar; Ty ho skulle bredvid sjöhunden väl vilja sig lägga? Dock hon frälste oss sjelf, och en ståtelig lindring oss påfann: Hämtande, under näsan på hvar hon ambrosia lade, 445 Doftande särdeles ljuft, och, förstörde så stanken af skälen. Hela morgonstunden vi der tålmodigt förbidde, Och sjöhundarne kommo ur sjön talrika, och sedan Lade sig alle i rad vid hafvets bränning att hvila. Middagstiden ur sjön kom gubben, och fann nu de feta 450 Skälarna, gick sen fram till en hvar, och räknade alla, Först han räknade oss bland skälarna, utan att ana Alls i själen försåt; derefter sjelf han sig lade. Strax högt skriande sprungo vi fram, och händerna rundtom Slogo, och gubben glömde ej bort de listiga funder; 455 Utan nu till en början han vardt tjockskäggigt ett lejon, Sedan en drake, och panther, och sedan ett gräseligt vildsvin; Vardt höglöfvadt ett träd; vardt ock klarrinnande vatten; Men vi med oskrämdt sinne ändock fasthöllo den gamla. När nu han ledsen vardt, erfaren i listiga funder, 460 Då han spörjande talte mig till i följande ordlag:

Ho har, o Atreus' son, bland gudar dig gifvit det rådet, Att, i försåt, ovillig mig ta? hvad görs dig behof af?

Så han talte; men jag genmälte, och svarade honom: Gamle, du vet; hvad gör du mig så försåtelig fråga? 465 Hur jag länge på ön qvarhålles, och icke en utväg Alls utfinna förmår, ooh hjertat mig täres i bröstet. Men du, välan, mig säg, -- ty gudarne veta ju allting -- Ho mig ibland odödliga binder och hindrar på resan, Säg mig också, hur på fiskiga sjön jag länder till hemmet! 470

Så jag talte; men han genmälte mig åter, och svarte: Sannerlig hade du bordt åt Zeus och de öfriga gudar Offra en festhekatomb, och sen afsegla, att fortast Uppå det dunklande haf anlända till fädernelandet. Ty ej är dig beskärdt, att vännerna skåda, och komma 475 Hem till din fädernejord, eller till vältrefliga huset, Förrn du återigen till himmelborna Aigyptos Flodens vatten har rest, och heliga festhekatomber Åt odödliga offrat, som bo i himmelen, vida. Då först gudarne unna den väg, som du välfver i sinnet. 480

Så han talte; men mig vardt sönderkrossadt mitt hjerta, Derför att åter han bjöd mig uppå dimmdunkliga hafvet Hän till Aigyptos resa, den långa, besvärliga vägen. Men jag honom ändock genmälte med orden, och svarte:

Gamle, detta jag skall verkställa, såsom du bjuder; 485 Men du, välan, derjemte förtälj, och noga berätta, Om oskadde med skeppen Achaierne samtligen hemländt, Hvilka vi lemnade, Nestor och jag, då vi foro från Troia, Eller om någon förgåtts i bitter död på galejan, Eller i vännernas händer, enär han kriget beslutit. 490

Så jag talte; men han genmälte mig åter, och svarte: Atreus' son, hvi fråga mig det? allsicke det höfs dig, Att utforska min tanke, och veta; ej heller jag menar, Att orårig du länge förblir, när allt du förnummit, Mången af dessa är död, och mången af dessa vid lifvet. 495 Två härförare blott bland de kopparbeklädda Achaier Svunno uppå hemfärden; du sjelf i kriget ju deltog: En tör lefvande änn qvarhållas i rymliga hafvet. Aias dukade under uppå långårade skeppen; Honom först Poseidaon till höga Gyraiska bergen 500 Bragte i säkert förvar, samt frälsade undan ur hafvet; Och han döden väl flytt, så hatad han var af Athene, Derest ett trotsande ord han ej yttrat och mäkta bestraffats: Sade, mot gudars vilja, sig flytt hafssvalget, det djupa. Honom Poseidaon sjelf hörde, då trotsigt han talte 505 Och nu fattande strax treudden i väldiga händren, Slog han Gyraiska klippan dermed, och styckade henne: En bit stannade der, och den andra störte i hafvet; Aias, som redan satt sig på den, vardt mäkta bestraffad, Och kringfördes på svallande sjöns omätliga vågor. 510 Så nu han omkom der, sen saltiga vattnet han druckit. Dödsgudinnorna slapp mellertid din broder, och undgick Uppå de hålkade skeppen, och frälstes af vördade Here, Men som han just var nära att komma till höga Maleiai Berget, påstunden då stormvinden röfvande förde 515 Honom ut på den fiskiga sjön, och han suckade högljuddt, -- Ändatill landets gräns, der i husen bodde Thyestes Fordom, men då der bodde Thyestiades Aigisthos. Och då nu dän sig tedde jemväl en lyckosam hemfärd, Och då gudar för dem vändt vinden, och hemma de voro: 520 Sannerlig glad han besteg det älskade fädernelandet, Rörde vid fädrens jord, ooh kysste, och ymniga heta Tårar gjöt, emedan förtjust han skådade hemmet. Men nu ifrån vårdtornet en väktare varsnade honom, Som svekråde Aigisthos beställt, ooh loft till betalning 525 Tvenne talenter i gull; ett år ren hade han vaktat, -- Att han ej smöge förbi, och röjde sin brusande styrka. Denne med tidender skyndade hem till männernes herde, Och Aigisthos påstund uttänkte bedrägliga ränker: Tjugu de raskaste karlar utur folkhopen han valde, 530 Ställande dem i försåt, och derhos bad reda en måltid. Sjelf han reste, och bjöd Agamemnon, männernes herde, Både med hästar och vagn, ovärdiga tankar i sinnet. Honom, ej anande alls ofärden, han förde, och sedan Dräpte uppå måltiden, som oxen man dräper vid krubban. 535 Icke blef någon qvar af Atreides' bussar, som medföljt, Ej af Aigisthos' heller; i salarna dödades alla.

Så han talte; men mig vardt sönderkrossadt mitt hjerta, Och jag satt der på sanden och gret, ej längre mig sinnet Önskade lefva numer, och himmelens dager beskåda. 540 Men då jag gråtit mig mätt, och lemnat åt högsta förtviflan, Se, då talte mig till sannfärdige gubben i hafvet:

Mera, o Atreus' son, gråt icke så faselig lång tid Oupphörligt; dermed uträtta vi intet; du skyndsamt Äfle, att åter en gång hemkomma till fädernejorden. 545 Antingen träffar du honom vid lif, eller ock har Orestes Dräpit redan, och du inträffar kanske till begrafning.

Så han talte; men mig blef hjertat och modiga sinnet Återigen, så ängslad jag var, uppfriskadt i bröstet, Och jag höjde min röst, samt talte bevingade orden: 550

Nog om dessa jag vet; om den tredje mig äfven berätta, Hvilken lefvande än qvarhålles på villande hafvet, Eller död. Så ängslad jag är, vill om honom jag höra.