Part 5

Hur dog Atreus' son, vidtherrskande kong Agamemnon? Hvar var då Menelaos? och hur anstämplade ofärd Nu svekråde Aigisthos, som drap långt tapprare mannen? 250 Var i Achaiska Argos han ej, men kanske hos andra Menniskor irrade kring, och denne djerfdes att mörda?

Honom svarade sen den Gereniske riddaren Nestor: Nog skall jag detta, min son, sannfärdligen allt dig förtälja. Visserlig sjelf ock gissar du lätt, hur saken sig tilldrog. 255 Om han Aigisthos vid lif än hade i salarna träffat, Atreus' son, då från Troia han kom, blondlock Menelaos; Skulle man ej på den dödades stoft uppkastat en grafhög, Utan hundarne honom förtärt och korparne säkert, Liggande långt från Argos på fältet, och honom ej någon 260 Af Achainnorna gråtit; så stor illgerning han uttänkt. Ty derborta ju vi, utförande många bedrifter, Dvaldes, och lugn i en vrå utaf hästnärande Argos, Han Agamemnons gemål enträget smekte med orden. Länge i början likväl afslog hon den skamliga gerning, 265 Ädla Klytaimnestra; Hon egde ett redeligt hjertlag. Var hos henne en sångare ock, som högligen ombad Atreus' son, då till Troia han for, att bevaka gemålen. Men när gudars beslut nu insnärjt henne, att kufvas, Se, då förde han sångaren bort till ödslig en holme, 270 Lemnande der, att varda ett rof och byte för korpar; Henne, den viljande, viljande sen hem till sig han förde. Mänga lår han brännde på gudarnes heliga altar, Många smycken af gull förärade, äfvensom väfvar, Sen storverket han lyktat, som aldrig i själen han hoppats. 275 Så vi reste från Troia, och seglade båda tillsamman, Sonen af Atreus och jag, välsinnade mot hvarandra. Men då vi heliga Sunion nått, Athenarnes udde, Phoibos Apollon der styrmannen för Menelaos Med de lindriga pilarnas skott påkommande, dräpte, 280 Medan rodret i händren han höll å snabba galejan, Phrontis, Onetors son, mer skicklig än menniskors slägten, Väl att styra galejan, enär som stormarne trängde. Så qvarhölls han nu der, änskönt påskyndande resan, För att jorda sin vän, och derhos begå hans begrafning. 285 Men när denne också, påfarande hafvet, det dunkla, Uppå de hålkade skepp, klippudden vid branta Maleiai, Ilande nått, förskräcklig dess färd vidtdundraren Zeus då Stämplade an, och den hvinande vinds stormande han nedgjöt, Samt ofantliga, gräsliga svall, så höga som bergen, 290 Der, åtskiljande skeppen, till Kreta han jagade några. Der de Kydoner bodde, omkring Iardanos' flöden. Finns så en viss glatt klippa och brant, som skjuter i saltsjön Ytterst vid Gortyns fäste uti dimmdunstiga hafvet. Sunnan der störtvågen mot vestliga udden, till Phaistos, 295 Jagar, och liten en häll äfvärjer den väldiga vågen. Någre de kommo nu dit, och knapt undgingo förderfvet Männerne, men mot klipporna slogos af böljorna skeppen Sönder; men fem likväl af svartframstamiga skeppen, Vinden och vågen förande bort, händref till Aigyptos. 300 Så nu han der, hopsamlande gull och rikelig lifskost, Till villfremmande menniskor kom med galejorna sina. Nidingsverk mellertid Aigisthos beredde der hemma, Dräpande Atreus' son; af honom kufvades folket. Sju år var han då konung uti månggyllne Mykene; 305 Men på det åttonde kom, till hans ofärd, ädle Orestes Från Athenai tillbaka, och nu farsmördaren dräpte, Den svekråde Aigisthos, som dräpt hans ståtliga fader. Visst, när denna han dräpt, han redde Argeierna grafmål, För olidliga modren, och för modlöse Aigisthos. 310 Kom så på samma dag Menelaos, väldig i härskri, Förande gods ombord, så mycket galejorna buro. Ock du, älskade, fjerran ej skild kringirra från hemmet, Lemnande godset ditt, och männer i egna palatset, Öfvermodige så, att de dig alltsamman ej månde, 315 Delande, fräta, och du ha gjort din resa förgäfves. Men jag till Menelaos dig nu befaller och bjuder Fara; ty denne har nyss hemkommit från fjerran landen, Från de menniskor, dän ej hoppades nånsin i sinnet Komma tillbaka, eho en gång stormvindarne kastat 320 Uppå så vidsträckt haf; dän sjelfvaste fåglarne icke Lända på samme år; ty det är båd stort och förskräckligt. Utan begif dig åstad med ditt skepp och kamraterna dina; Om du vill färdas till lands, dig hästar och vagn i beredskap Äro, och sönerne mine, som dig ledsagare blifva 325 Till Lakedaimons borg, der han bor, blondlock Menelaos. Honom sjelf ombedje du sen, att han sanning förkunnar; Osannt skall han ej säga, förty han är ganska förståndig.

Ordade så, men sol gick ned, och skymningen påkom. Talade ock bland dem klarögda gudinnan Athene: 330

Gamle, i sanning med skäl allt detta du har oss bebådat; Dock, välan; afskären nu tungorna, vinet bemängen, Att vi Poseidaon och de öfriga gudar till ära Offergjutande, vandre till sängs; ty tiden är inne. Ty ren solen i dunkel har gått; ej heller det passar, 335 Länge att sitta vid gudarnes fest, men vända till hemmet.

Så nu dottren af Zeus, hvars röst ock samtlige lydde. Men härolderne dem utgjöto på händerna vatten, Gossar derjemte också vinbålarna rikligen fyllde Delte åt alla, och gingo till hvar med bägrarna sedan; 340 Tungorna lade i eld, uppstego och gjöto uppå dem. Men då de offergjutit och druckit så mycket dem lyste, Då gudsköne Telemachos strax och Pallas Athene, Begge två begåfvo sig bort till hålkade skeppet. Nestor likväl qvarhöll dem ännu, tilltalte och sade: 345

Zeus afvärje det väl, samt öfrige evige gudar, Att ni skulle från mig hänvandra till snabba galejan, Liksom ifrån en rocklös man eller alldeles uslig, Hvilken ej mantlar har eller många fällar i huset, Hvarken att sjelf mjukt sofva uppå, och ej gästerna heller. 350 Men jag eger hos mig båd mantlar och ståtliga fällar. Nej, allsicke det sker, att en son till drotten Odysseus Sofver uppå skeppsdäck, så länge åtminstone Nestor Lefver, och söner sen väl torde i salarna qvarbli, Att undfägna hvar gäst, eho min boning besöker. 355

Honom talte då till klarögda gudinnan Athene: Väl har detta du sagt, kärälsklige gubbe; att lyda Höfves Telemachos äfven, förty det vida är bättre. Derföre skall han också åtfölja dig nu, för att sofva Hemma i salarna dina, men jag till svarta galejan 360 Går, för att muntra kamraterna opp, och orda om allting; Ty allena bland dem jag berömmer mig vara den älste. Men de öfrige män medfölja, de yngre, af vänskap, Till sin ålder en hvar storsinnte Telemachos like. Der jag ärnar mig lägga på hålkade svarta galejan 365 Nu; men i morgon bittid' jag till storsinnta Kaukoner Reser, egande der en fordran, som icke är nylig, Liten ej heller. Du honom, emedan till dig han är kommen, Skicka med vagn och med son, samt gif åt honom de hästar, Som dig snabbaste äro i lopp och bäste i styrka. 370

Talade så, och dän sig begaf klarögda Athene, Lika ert örn, och häpnad betog de seende alla. Häpnade äfven den gamle, enär han med ögonen såg det, Tog Telemachos' hand, och talade ordet, och sade:

Älskade, ej jag det tror, att du feg skall varda och kraftlös, 375 Om dig, ännu så ung, ledsaga gudarne sjelfve. Ty det en annan ej var af dem som bo i Olympen, Utan dottren af Zeus, rofgiriga Tritogeneia, Som bland Argeierna aktade högt din modige fader. Men, o drottning, var mild, och förläna osa ståtelig ära, 380 Först mig sjelf, och sönerna sen, och den värda gemålen! Dig skall jag offra en qviga, som är bredpannad och ett års, Otämd, aldrig ännu förd under oket af någon. Henne jag offrar åt dig, sen gull kring hornen jag gjutit.

Talade, bedjande, så, samt hördes af Pallas Athene. 385 Tågade sedan förut den Gereniske riddaren Nestor Framför söner och för svärsöner, till ståtliga huset. Men då till kongens sköna palats ankommit de hade, Satte sig samtlige ned i en rad på bänkar och stolar. Dem, ankomna, i skåln utblandade sedan den gamle 390 Drickesljufveligt vin, som nu på det elfte året Skafferskan öppnade upp; och sprundet löste från krukan. Deraf mängde den gamle pokalen, och högt till Athene, Offergjutande, bad, Zeus', aigisbärarens, dotter,

Men då de gjutit, och druckit, så mycket som sinnet dem lyste, 395 Gingo de öfrige hem hvar och en; ty de längtade hvila, -- Låt så bädda hos sig den Gereniske riddaren Nestor Åt Telemachos, älskad son till ädle Odysseus Uti en pyntad säng, i skygd af den dånande förgård; Åt lansgode Peisistratos ock, krigskämparnes höfding, 400 Hvilken i salarna än af hans söner allena var ungsven. Sjelf deremot han sof i det inre af höga palatset. Honom redde den bålda gemåln nattläger och sofbädd.

När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, Hastade upp från sin bädd den Gereniske riddaren Nestor. 405 Och utgången, han satte sig ned på de slipade stenar, Hvilka han hade åt sig, framför de resliga portar, Hvita, och glänsande hän, som af olja. På dessa tillförne Neleus hade sin plats, uppvägande gudar i vishet. Denne, af döden kufvad, nu ren gått bort till Aïdes. 410 Nu Gereniern Nestor der satt, Achaiernes vårdman, Spiran i hand; och omkring församlades sönerne mangrannt, Komne utur sofrummen, Echephron, och Stratios, och Perseus, och Aretos, och gudjemlik Thrasymedes. Kom så derefter sjette till dem Peisistratos, hjelten. 415 Der bredevid gud like Telemachos sitta de bödo. Och den Gereniske riddaren Nestor började orda:

Älskade barn, skyndsamligen nu fullborden min önskan, Att bland gudarna först jag huld må göra Athene, Som mig kom synbarlig till gudens herrliga festmål. 420 En till fältet må gå, att dän med det snaraste qvigan Kommer, drifven utaf koherden, som korna bevakar. Till storsinnte Telemachos' skepp; det svarta, en annan Gånge, att bringa kamraterna hit, blott två må han lemna; En desslikes också gullgjutarn Laerkes befalle 425 Komma, på det qvighornen omkring han gullet må gjuta, Öfrige stannen J samtlige qvar, och sägen derinne Tärnorna till, i de ståtliga rum, att de reda en måltid, Bänkar, och ved jemväl, samt bringa oss klaraste vatten.

Talade så, och de alle nu äflades; kom då från fältet 430 Qvigan, kommo också från snabba och jemna galejan Den storsinnte Telemachos' män; kom smeden derjemte, Jernverktygen i hand, fulländningens medel för konsten, Städet, och hammeren med, och den välarbetade eldtång, Hvilka han till gullsmidet begagnade; kom så Athene, 435 Att närvara vid offret; den åldrige riddaren Nestor Gullet gaf, och derefter han kringgjöt hornen på qvigan, Äflande, så att gudinnan skull' glädas åt skådade smycket. Qvigan Stratios ledde vid hornen, och ädle Echephron; Och tvättvatten åt dem, i blommiga fatet, Aretos 440 Hämtande, kom ur kammarn, och kornmjöl hade i andra Handen i korg; Thrasymedes bredvid, stridståndande hjelten, Stod med en hvass slagtyxa, beredd, att qvigan ihjelslå. Perseus höll blodkärlet; den åldrige riddaren Nestor Började offret med vatten och mjöl, samt bad till Athene 445 Träget, och kastade så pannhåret, som förstling i elden.

Men då de lyktat sin bön, samt offermjölet omkringstrött, Genast Nestors son, stormodig man, Thrasymedes, Stående när, högg till; nacksenorna samtliga afskar Yxan, och qvigans kraft upplöste; då skriade alla 450 Båd svärdöttrar, och döttrer, och Nestors vördiga maka, Eurydike, den älsta ibland kong Klymenos' döttrar. Desse lyftande sedan ifrån bredvägiga jorden Höllo; och qvigan drap Peisistratos, männernes höfding. Rann så dess svarta blod, och lifvet lemnade benen, 455 Men de styckade henne, och strax utskuro de låren, Allt i ordenteligt skick, samt dessa med fettet betäckte, Görande trehvarfs det, och derpå köttstycken de lade; Brännde på spjelkved sedan den gamle, och glödande vinet Pågjöt; svennerna höllo bredvid femuddar i händren. 460 Men när låren mu brännts, och de offerinelfvorna smakat, Skuro de resten i bitar, och kring stekspetten dem fäste, Stekte, och höllo i händren en hvar hvassuddiga spetten. Och Polykaste, den fagra, som var bland Neleiern Nestors Döttrar yngst, mellertid gudlike Telemachos tvagde. 465 Sedan hon tvagit honom, och smort frikostigt med olja, Kastade han sig kappan omkring, den sköna, och tröjan, Steg så utur badkaret, till skick odödliga, jemnlik. Gick, och satte sig ned vid Nestor, männernes herde. Sedan de stekt det fetaste kött, och dragit från spetten, 470 Sittande spisade de; upp stego då ståtlige männer, Och ifyllde åt dessa i gyllene bägrarna vinet. Men till dryck och till mat när de samtligen mättat sin lystnad, Strax begynte att orda Gereniske riddaren Nestor:

Söner, välan, åt Telemachos nu skönhåriga hästar 475 Leden för vagnen, och spannen uti, att han lyktar sin resa!

Så han sade, och de hörsammade honom, och lydde, Och skyndsamligen spännde för vagnen de ilande hästar. Hushållsqvinnan deri nu brödet, soflet och vinet Packade in, som plä zeusfostrade kongar förtära. 480 Steg så Telemachos upp i den öfverpräktiga vagnsstoln, Nestors son bredevid, Peisistratos, männernes höfding, Äfven i vagnsstoln steg, och, fattade tömmen med händren, Och på hästarna slog; och ej ovillige flögo Desse, och lemnade Pyliers stad, den höga, bakom sig. 485 De heldagligen skakte sitt ok, det bärande tvesids. Ned gick solen, och vägarna ren omdunklades alla. Och då till Pherai lände de an; der bodde Diokles, Son till Orsilochos, hvilken var sjelf en son till Alpheios. Natten sofvo de der; gästskänker för dem han ställde. 490

När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, Spännde de hästarne för, och stego i pyntade vagnen, Genom porten de körde, och genom den dånande förgård. Han på hästarna slog, och de ej ovillige flögo, Kommo till hvetebärande fältet, och derstädes sedan 495 Lyktade färden; så fort dem förde de ilande hästar. Ned gick solen, och vägarne ren omdunklades alla.

Fjerde Sången.

Till Lakedaimon desse, det däldiga lände, och djupa, Och inkörde nu hos Menelaos, den ärebekrönte. Honom de funno ett bröllopsgelag med vännerna många Firande hemma hos sig, åt sonen och ståtlige dottren. Henne han sände åt sonen utaf härskingrarn Achilleus; 5 (Ty i Troia han ren tillförene lofvat och samtyckt Gifva, och gudarne nu fullbordade deras förmälning; Henne så sände han nu med hästar och vagnar, att fara Till Myrmidonernes prisade stad, der denne var konung.) Men åt sin son från Sparta Alektors dotter han förde, 10 Hvilken åt honom var född kärälskelig, båld Megapenthes, Af slafvinnan; åt Helena mer ej gudarne lifsfrukt Gåfvo, sedan hon födt tillförne den tjusande dottren Hermione, med tycke utaf Aphrodite, den gyllne.

Så spiste i det högtakiga, stora palatset 15 Grannar, och vänner hos Menelaos, den ärebekrönte, Fägnande sig; der qvädde för dem gudomlige sångarn, Spelande cittra; och två luftspringare äfven i laget, Stämmande an en sång, omkring sig svängde i midten.

Men i palatsets portar de sjelfve, och hästarne båda, 20 Hjelten Telemachos nu, samt Nestors lysande ättling, Stodo, och först framträdande såg dem kong Eteoneus, Hurtig tjenare hos Menelaos, den ärebekrönte; Sprang att berätta i rummen derom för männernas herde, Och sig ställande nära, han talade vingade orden: 25 Fremlingar nu der stå, zeusfostrade drott, Menelaos, Männer två, som likna till börd den store Kronion; Säg då, skole vi dem urspänna de ilande hästar. Eller färda dem af till en ann, som gerna dem mottar.

Honom svarade, högligen vred, blondlock Menelaos: 30 Ej enfaldig du var, Boetos' son, Eteoneus, Förr, men åtminstone nu, som ett barn, enfaldigt du jollrar. Sannerlig ha vi sjelfve förtärt gästskänkerna många Bland villfremmande män, hit kommande; måtte ändock Zeus Framdeles göra på jemren ett slut! de fremlingars hästar 35 Urspänn, bringa dem sjelfva också hit in för att spisa.

Sade; och denne ur saln uthastade, bjöd ock de andra Hurtiga tjenarne strax att följa tillika med honom. Hästarna de urspännde, som svettades oket inunder, Men derefter de bundo dem fast vid hästliga krubbor, 40 Kastade för dem spelt, som de mängde med gulaste kornet, Samt mot insidsväggen, den strålande, lutade vagnen; Förde så in dem sjelfva i herrliga huset; förvånte Sågo de om sig uti zeusfostrade konungens boning. Förty likasom solens glans det var, eller månens 45 I högtakigt palats hos ärebekrönt Menelaos. Men då de skådande kring med ögonen, nog sig förlustat, Stego de in, att bada, uti välglattade karen. När nu alltså dem tärnorna tvättat, och smort med essensen, Kastat omkring en hvar en yllene mantel och lifrock, 50 De sig satte på stolar invid Menelaos, Atreiden. Men tvättvatten i skåln ihällde en tärna, och frambar I den sköna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver, Vattnet, och dukade derbredevid det fejade bordet. Ärbara skafferskan hämtade bröd, och satte för dessa, 55 Samt mång rätter dertill, af allt hvad huset förmådde. Föreskärarn på fat upplade, och hämtade allt slags Kött, och ställde åt dem bredevid de gyllene bägrar. Helsande båda, talte dem till blondlock Menelaos:

Smaken på maten, och plägen er väl, J båda; men sedan, 60 När ni er måltid gjort, vi skola er fråga, bland männer Hvilka J ären; ty icke försvann er föräldrarnes stämma, Utan J ättlingar ären utaf zeusfostrade kongar, Skepterbärande män; de fege ej sådana aflat.

Talade så; och lade för dem af oxen, den feta, 65 Ryggstek, fattad med händren, som honom till ära de framlaggt. Desse nu händerna räckte till redda och färdiga rätter. Men till dryck och till mat, när de samtligen mättat sin lystnad, Ställde Telemachos talet på stund till sonen af Nestor, Hållande hufvudet när', att de andre ej skulle det höra: 70

Märk nu, o Nestors son, kärälsklige du för mitt hjerta, Kopparns blixtrande glans öfverallt i de dånande rummen, Gullets jemväl, bernstenens, och elfenbenets och silfrets! Zeus', den Olympiskes, borg, måhända är innantill sådan. Hur osageligt allt! mig skådande häpnaden fängslar. 75

Honom, talande så, förnam blondlock Menelaos, Och tilltalade dem, och sade bevingade orden:

Älskade söner, med Zeus bland dödliga täfle ej någon; Ty odödlige ju hans boningar äro, och skatter; Men bland dödliga någon med mig, eller icke, må täfla 80 I besittningars mängd; visst är, sen mycket jag lidit, Mycket irrat, jag förde dem hem på åttonde året. Kypros, Phoinike, de Aigyptier, under min irrfärd, Såg jag, Sidonier ock, och Erember, och Aithiopeer, Libyen äfven, der lammena strax behornade födas. 85 Ty tre gånger hvart endaste år der tackorna lamma. Der ej egaren sjelf, ej heller hans herde är nånsin Stadd i behof af ost och af kött, eller ljufliga mjölken, Utan de städs, år ut, år in, der låta sig mjölka. Medan jag härvid nu, hopsamlande mycken besittning, 90 Irrade kring, mellertid mig brodren en annan ihjelslog Lönligt och oförtänkt, i beråd med förderfliga makan. Derför i sanning ej glad jag dessa besittningar eger. Äfven af fädren J bordt det höra, ehvad de er månde Heta; ty särdeles mycket jag led; och huset förstördes, 95 Ganska beqvämt att bebo, inrymmande mycket och dyrbart. Hade med tredjedelen deraf jag fått i palatset Bo, och vore vid lif de män, som i rymliga Troia Stupade då, långt borta ifrån hästnärande Argos! Dock jag samtliga dessa i sanning beklagar och gråter, 100 Sittande mången gång här hemma i salarna våra, Fägnande stundom med sorg mitt sinne, och stundom jag åter Hvilar; ty snarlig mättnaden är af förstelande sorgen. Bland dem alla jag ingen ändock så gråter, fast ängslad, Såsom en enda; han mig förbittrar sömnen och maten, 105 När jag det minns: af Achaierna har ej någon så äflats, Såsom Odysseus stred och äflades; detta nu honom Sjelf till qval skull' lända, och mig till evärdelig smärta, För hans skull, att så länge han dröjer; allsicke vi vete, Om han är död eller lefvande. Nu begråter väl honom 110 Både förståndiga Penelope, och gamle Laertes, Jemte Telemachos, hvilken ett barn han lemnade hemma.

Talte; och längtan att sörja sin far uppväckte hos honom. Tårar ur ögat på marken han gjöt, då om fadren han hörde, Och han för anletet höll den purpurne mantalen lyftad, 115 Med två händren; och det snart varsnade nu Menelaos, Och besinnade sedan uti sin själ och sitt hjerta, Anten han honom skull' tillstädja att minnas sin fader, Eller förut åtspörja, och tala om ett och om annat.

Medan detta han välfde uti sin själ och sitt hjerta, 120 Ut nu Helena från högtakiga, doftiga kammarn Kom; gullsländade Artemis lik hon var till att påse. Genast en konstgjord stol framställde åt henne Adraste, Och Alkippe af lenasta ull medförde en matta; Phylo en silfverkorg medförde, som gifvit åt henne 125 Konung Polybos' maka, Alkandre, som bodde i Thebai, Det Aigyptiska, der mång skatter i rummen förvaras. Åt Menelaos sjelf han gaf två silfverne badkar, Tio talenter i gull, och två trefötter derjemte. Utomdess hans gemål gaf Helena skönaste skänker, 130 Gyllene sländan hon gaf, och derhos långrundade korgen, Silfverne; ytterst med gull utsirade voro dess kanter. Tärnan Phylo den nu medförande, satte för henne, Fylld med finaste garn till bräddarna, ofvanpå denna Sländan låg, försedd med dunkelfärgade ullen. 135 Hon sig satte på stoln, och en pall var inunder dess fötter. Strax hon sporde med orden gemåln om ett och om annat:

Vete vi väl, zeusfostrade drott, Menelaos, om dessa, Hvilke bland män de berömma sig ha ankommit till vårt hus? Ljuger jag nu, eller talar jag sannt? men mig hjertat befaller. 140 Ty jag tror mig ej nånsin ha sett än någon så lika, Hvarken man eller qvinna (mig skådande häpnad betager), Såsom denne är lik stormodige konung Odysseus' Son, Telemachos, hvilken, ett spädt barn, lemnade hemma Denne man, då för mig, föraktliga kvinna, Achaier, 145 J anländen till Troia, att väcka det vågsama kriget.

Svarande, henne talade till blondlock Menelaos: Maka, äfvenså jag nu tänker, såsom du likar; Ty hans fötter de voro ja sådana, sådana händren, Ögonens blickar, och hufvudet med, och håret derofvan. 150 Och då jag nu derjemte, erinrande mig om Odysseus Talte, hur många bekymmer, för min skull äflande, denne Utstod, gjöt han ur ögonens lock den brännande tåren, Och för anletet höll den purpurne mantelen lyftad.