Part 4

Ej i en framtid blir du, Telemachos, feg eller ovis. 270 Ja, om i dig är gjutet din faders modiga sinne, Är du sådan han var, att ord fullborda och handling, Då blir sannerlig icke din färd olyktad och fruktlös. Men om du ej till honom är son och Penelopeia, Då jag ej tror, att du skall fullborda det som du ämnar. 275 Ty få söner minsann sin fader lika befinnas; Sämre de fleste äro, och få visst bättre än fadren. Men då du framdeles ej skall fegsinnt vara och oklok, Och dig ej heller Odysseus' förstånd så alldeles lemnat, Eger du hopp, att en gång fullborda dessa bedrifter. 280 Derföre lemna derhän nu friarnes tanke och rådslag, Dårarnes, ty rättrådige ej, ej kloke de äro; Icke veta de alls af den svarta Kereu och döden, Som dem redan är nära, att alle på dagen förödas. Dig ej länge skall dröja numer den färd, som du ämnar. 285 Ty slik är jag i sanning åt dig en fäderne gästvän, Som nog snabba galejan skall rusta, och sjelf med dig följa. Men du till hemmet gå, och der bland friarna vistas, Rusta dig vägkost sedan, och allt lägg varligt i kärlen, Vinet i handtagskrukor, och korngryn, märgen hos männer, 290 I tättslutande skinn; men jag bland folket kamrater Skall, välvilliga, dig hopsamla. Galejor väl finnas Månge på kringsköljd Ithakas ö, båd nya och gamla. Henne, som ståtligast är, jag sjelf bland dessa dig utser. Rustade, skyndsamt lägge vi ut på det villande hafvet. 295

Så nu Athenaie, Zeus' dotter, och länge ej mera Dröjde Telemachos qvar, då gudinnans stämma han åhört; Utan han gick att förfoga sig hem, i hjertat bedröfvad. Fann så de trottsige friarnes hop i salarna åter, Flående getter, och skållande svin derjemte på gården. 300 Antinoos gick leende rakt till Telemachos' möte, Hängde sig fast vid hans hand, och talade orden, och sade:

Telemachos, högpratig, till mod okuflig, ett annat Ondt må du ej anstämpla i sinnet med ord eller gerning, Utan ät du bara och drick, som äfven tillförne. 305 Detta dig allt helt visst de Achaier skola förskaffa, Både galeja och önskliga män, att snarligt du kommer Till gudskyddade Pylos, på sägn om herrliga fadren.

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte och sade: O Antinoos, icke mig höfs, att åt eder, så båla, 310 Ge, ovillig, kalas, och i maklighet hålla mig munter. Är det ej nog, att tillförne J ödden så många af mina Herrliga gods, då ännu jag var barn, J giljande männer? Nu, då jag redan är stor, och, hörande talet af andra, Det uppfattar, och mig ren vexer modet i barmen, 315 Fresta jag skall, att sända på er olyckliga Kerer, Om jag till Pylos far, eller ock blir hemma i landet. Ja, jag res, och den färd blir fruktlös ej, som jag omnämnt, Res på beting; ty galeja ej jag, ej roddare eger Sjelf; så eder i sanning det synts mer båtande vara. 320

Sade; och drog sin hand ur Antinoos' hand i detsamma Lätt, och i huset de giljande män bestyrde om måltid. Desse begabbade honom, och yttrade skymfliga orden; Så nu mången ibland stortrottsiga svennerna sade:

Sannerlig öfvertänker oss död Telemachos ifrigt; 325 Antingen bringar han hjelpare hit från sandiga Pylos, Eller från Sparta kanske; ty nu han äflas förskräcligt; Eller till Ephyra ock han ärnar, det bördiga landet, Resa, i mening att dän lifödande gift med sig hämta, Kasta i blandningsskålen, och gå förgöra oss alla. 330

Annan åter ibland stortrottsiga friarne sade: Ho kan veta, om icke han sjelf på det hålkade skeppet, Långt från vännerna, dör, kringvankande, liksom Odysseus? Så än mer derjemte för oss han ökte besväret. Ty först delte vi ju hans samtliga skatter, och sedan 335 Gåfve åt mor hans huset; och den som henne vill äkta.

Talte; och han steg ned i sin fars högtakiga, vida Sofrum, der båd koppar och guld förvarades högtals, Kläder, i kistorna med, och i mängd välluktande olja. Kärl med gammalt vin, välsmakeligt, äfven derinne 340 Stodo, en omängd gudarnes dryck förborgande inom, Ställde i rad mot väggen, i händelse drotten Odysseus Hem anlände en gång, sen många strapaser han utstått. Riglade dörrar, och tätt anpassade, funnos der äfven, Dubbla, och hushålsqvinnan derinne båd nätter och dagar 345 Dvaldes, som högst omhugsamt på allt tog grannligen vara, Eurykleia, en dotter till Ops, sjelf son till Peisenor. Henne Telemachos då tilltalade, kallad i kammarn: Mor min, välan mig vin i handtagskrukorna påfyll, Ljufligt, som är näst det välsmakligast, hvilket du gömmer, 350 Väntande vår olycklige drott, om nånsin han kommer, Ädle Odysseus, hem, undsluppen Kerer och döden. Tolf må du fylla, och samtliga väl tilltäppa med locken. Häll sen uti välsömmade skinn derjemte mig korngryn; Tjugu mått må du taga utaf qvarnmalade godset. 355 Sjelf du det ensam vete, och allt storståtligt bestyres. Ty jag i afton ännu det skall afhämta, såsnart som Modren stigit ditupp i sitt loft, ock tänker på hvila. Ty jag till Sparta begifver mig hän, och till sandiga Pylos, Frågande om min fars hemresa, derest jag förnimmer. 360

Sade. Och Eurykleia, den älskade fostrerskan, storgret, Och, sig jemrande, talade hon bevingade orden:

Hvi har, älskade barn, dig sådan tanke i sinnet Kommit? och hvart vill du resa ditut kring vidaste verlden, Du kärälsklige, ende? Ty långt från fädernelandet 365 Ädle Odysseus ändat sitt lif bland fremmande menskor. Desse, så snart som du res, upptänka dig sedan din ofärd, Att du med list må dödas; och sen allt detta de dela. Stanna du qvar, och sitt vid ditt gods; dig icke det anstår, Att på den ödsliga sjön ondt lida, och irra omkring der. 370

Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: Trösta dig, mor! Ej utan en gud är detta beslutet. Men mig svär, att ej orda härom för egen min moder, Förrn då den elfte dag eller tolfte redan är kommen, Eller hon sjelf mig längtar att se, och hört att jag bortrest; 375 Att hon ej gråtande må förderfva sitt anlet, det fagra.

Talte; och gudarnes vigtiga ed den gamle nu afgaf. Men såsnart som hon svurit, och eden lyktat behörigt, Fyllde hon strax deruppå i handtagskrukorna vinet, Hällde åt honom uti välsömmade skinnen ock korngryn. 380 In i rummen Telemachos gick, och med friarne dvaldes.

Annat begrundade då klarögda gudinnan, Athene. Hon, Telemachos lik, öfverallt i staden omkringgick, Och, vid hvarendaste man qvarstannande, talade ordet; Bjöd dem om aftonen sig församla på snabba galejan. 385 Nu hon af Phronios' herrliga son, Noemon, begärte Snabba galejan, men han ock villig detta sig påtog.

Ned gick solen, och stigarne ren förskuggades alla. Och då drog hon i sjön den snabba galejan, och allsköns Redskap lade deri, som toftade skepp med sig föra. 390 Bragte så ytterst i hamnen; omkring de hurtige bussar Mangrannt samlade sig; och en hvar uppmante gudinnan.

Annat begrundade då klarögda gudinnan Athene, Och till Odysseus' hus, den herrliges, ställde hon kosan. Derstäds gjöt hon en ljufvelig sömn på giljareskaran, 395 Dref dem rusiga kring, och bägrarna stötte ur händren. Desse i sta'n hit och dit att sofva sig skyndade; länge Mer de ej dröjde; på ögonens lock nedföll dem ju sömnen. Men till Telemachos talade nu klarögda Athene, Kallande honom ut ur de boningsbeqvämliga salar, 400 Mentor lik, ej blott till gestalt, men äfven till stämma:

O Telemachos, redan för dig fotbrynjte kamrater Sitta vid årorna, bidande af din snarliga ankomst. Låtom oss derföre gå, och ej mer uppskjuta vår resa.

Talade så; och förut nu vandrade Pallas Athene 405 Skyndsamt; sen han följde också gudinnan i spåren. Men såsnart nu desse till sjön anländt och galejan, Funno på stranden de ren skönlockiga resekamrater. Dem Telemachos' heliga kraft tilltalade äfven:

Kommen, vänner, och hit vägkosten låtom oss bringa! 410 Allt är i salen tillreds, men mor min vet ej det minsta, Ej tjenarinnornas hop; blott en om saken har kunskap.

Talade så, och förde dem an; de följde tillika. De nedburo då allt, och uti vältoftig galeja Lade på sådant sätt, som Odysseus' son dem befallte. 415 Steg nu Telemachos sedan ombord, och Athene förutgick, Satte i skeppets akter sig ned, och nära till henne Sig Telemachos satte, och bakstamstågen de löste, Stigande äfven om bord, och togo på tofterna platser. Sände så dem en gynnande flägt klarögda Athene, 420 Friskaste zephyrosvind, som hvinte på hafvet, det dunkla. Telemachos följsmännerna sen anmante, att hurtigt Fatta i tågen tag; anmaningen äfven de lydde. Masten af furu uti den hålkade mellantoften Reste de upp att stå, och bundo med linorna honom, 425 Spännande hvita seglen med välhopflätade remmar. Blåste nu midt i seglet en kultje, och vågorna kringom Kölen, de dunkla, dånade högt, och galejan hon framgick. Der hon emellan böljorna lopp, fullbordande färden. Sedan de tågen surrat på ilande, svarta galejan, 430 Ställde de blandningsskålarna fram, vinfyllda till brädden, Offer gjöto deraf odödliga gudar till ära, Och bland alla förnämst för Zeus' klarögade dotter. Hon allnattligt sin väg, och morgonen, lade till rygga.

Tredje Sången.

Helios skyndade nu, sen han lemnat det tjusande hafvet, Till mångkopparne himmelen upp, att för gudarna skina, Och för de dödliga menskor uppå fruktgifvande jorden. Desse till Neleus' stad, det boningbeqvämliga Pylos, Kommo, och der på stranden af sjön tillredde man offer, 5 Tjurar, alldeles svarta åt jordomskakaren mörkhår; Nio var bänkarnes tal, femhundrade man på hvarenda Sutto, och nio tjurar ifrån hvarenda man tillskjöt. Der inelfvorna åtos, och låren förbrändes åt guden, Men de styrde gerad, och seglen på jemna galejan 10 Hissande refvade hop, landsätter och gingo derur sen. Gick så Telemachos nu ur galejan; Athene förutgick. Orda begynte då först klarögda gudinnan Athene:

Icke, Telemachos, görs dig behof af blygsel, det minsta; Ty fördenskull på sjön du seglade; för att om fadren 15 Höra, ehvar han gömmes i jord, hvad öde han funnit. Men nu, välan, gå rakt hästtuktaren Nestor till möte; Skole väl så förnimma, hvad råd han gömmer i bröstet. Honom bör du också ombedja, att sanningen säga. Dock han ej lögn skall tala; han är i allo förståndig. 20

Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte och sade: Mentor, hur kan jag väl gå, hur skickligen helsa på honom? Icke är jag erfaren uti de dugliga ordlag, Blygs derjemte, att, ung, utfråga den åldrige mannen.

Honom talte då till klarögda gudinnan Athene: 25 Annat, Telemachos, sjelf uttänka du skall i ditt sinne, Annat en gudom gifver dig in; förty jag ej menar, Att du mot gudarnes vilja är hvarken född eller fostrad.

Talade så, och förut nu vandrade Pallas Athene Skyndsamt; men han gudinnan derpå lätt följde i spåren. 30 Desse till Pyliske männernes krets ankommo, och bänkar. Derstäds Nestor med sönerna satt, och kamraterna rundtkring, Redande måltid, stekte sig kött, och spettade annat. När de nu fremmande sågo, så kommo de samtligen alle, Och välkomnade dem med händren, och bjödo att sitta. 35 Nestoriden Peisistratos först steg närmare till dem, Fattade båda vid hand, och dem nödgade sitta till måltids Invid hafvets sandiga kust, på mjukaste fårskinn, Nära till brödren sin, Thrasymedes, och nära till fadren. Gaf dem utaf inelfvorna stycken, och hällde så vinet 40 I en gyllne pokal; tilltalte och helsade sedan Pallas Athenaie, Zeus', aigisbärarens, dotter:

Bed nu, o fremmande gäst till hafvets drott, Poseidaon! Ty ni just till hans offergelag hit råkade komma. Men då du gjutit af vinet, och bedt, som öfligt och rätt är, 45 Gif åt honom bägaren ock, för att gjuta det ljufva Vin; förty jag menar, att han odödliga äfven Tillber; Gudarnes hjelp ju samtlige menskor behöfva. Men han är yngre, med mig jemnårighet visst han besitter. Derföre vill jag också först ge dig gyllene bägarn. 50

Sade; och lade i händren pokaln med ljufliga vinet; Gladdes Athenaie åt förståndige mannen, och kloke, Derför att han åt henne förut gaf gyllene bägarn. Strax enträget hon bad till hafvets drott, Poseidaon:

Hör, o Poseidaon, jordfamne, och värdes ej neka 55 Att fullborda åt oss de saker, om hvilka vi bedje. Nestor och Nestors söner nu först beskäre du ära, Sedan också tacknämmelig lön åt öfriga alla, För storståtelig festhekatomb, åt de Pylier unne! Låt så Telemachos äfven och mig hemlända med utfördt 60 Värf, för hvilket vi kommit på snabba galejan, den svarta!

Så hon höjde sin bön, och derhos villfarade bönen. Gaf åt Telemachos ock den ståtliga dubbelpokalen. Sammalunda nu bad den älskade son af Odysseus. Sedan de stekt det fetaste kött, och dragit från spetten, 65 Skuro de hvar sig stycken, och höllo ett glänsande festmål. Men till dryck och till mat när de samtligen mättat sin lystnad, Strax begynte att orda Gereniske riddaren Nestor:

Nu tillständigt det är, att allt utforska och fråga Gästerna, hvilka de äro, enär sig mätta de ätit. 70 Gäster, hvilka alltså? hvarifrån på de vattniga vägar Seglen J? Monne i värf, eller ock kringirren J lättsinnt, Likasom röfvare, hafvet omkring, som pläga att vanka, Sättande lifvet på spel, och bringande skada åt andra?

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade 75 Dristig vorden, ty mod i hans bröst sjelf hade Athene Laggt, att spörja han måtte den gamle om fadren, som bortrest [Och att ett utmärkt namn bland menskorna fölle på honom]:

O Nestor, Neleiades, du Achaiernes ära, Hvadan vi äre, du spörjer, och jag skall säga dig äfven, 80 Från Hyponeiska Ithaka hit ankomne vi äro, Värfvet är eget och ej allmänneligt, som jag dig nämner. Efter min fars vidtfrejdade namn jag kommer, att höra, Den tålmodige, ädle Odysseus', hvilken man säger, Kämpande fordom med dig, ha Troernes fäste förgrusat. 85 Ty om alla de andra, som förde mot Troerna härnad, Vete vi ju, hvar en hvar förgicks i bedröfvelig ofärd; Men Kronion om honom fördolt ock sjelfva hans ofärd. Ty hvar han dog, förvisso ej kan mig någon berätta: Om han utaf fiendtliga män vardt mördad på landet, 90 Om han på sjön, kanhända, uti hafsdrottningens vågor. Derföre nu dig knäna jag nalkas, om nånsin du ville, Anten med egna ögon du sett, hans bedröfliga ofärd, Säga åt mig, eller om du derom försport af en annan, Vankande; ty så beklagelig son framfödde hans moder. 95 Hvarken af aktning för mig må du mildra ditt ord, eller ömkan, Utan berätta mig allt, på hvad sätt det mötte din åsyn. Gör det, jag ber, om nånsin min far, den käcke Odysseus, Antingen ord eller verk fullbordade, hvilket han lofte, Uti de Troers land, der J skador leden, Achaier. 100 Mig nu detta förtälj, och säg mig idelig sanning!

Honom svarade sen den Gereniske riddaren Nestor: Älskade, efter du mig påminnt om den jemmer, i detta Land vi härdade ut, modstore Achaiernes söner, Dels allt det med galejorna på dimmdunkliga hafvet, 105 Vankande efter ett rof, ehvart oss förde Achilleus, Dels allt det vi omkring kong Priamos' fäste, det stora, Kämpade; der ock sen de tappraste stupade alle: Aias ligger, den krigiske der, der äfven Achilleus, Der Patroklos också, uppvägande gudar i vishet; 110 Der min älskade son, på engång båd kraftig och vankfri, Antilochos, i löpande snabb mer än andra, och stridsgod. Utom detta vi ock mångt annat ledo; och hvilken Bland de dödliga menniskor allt väl kunde berätta? Icke ens då, om du fem eller sex år dröjande härstäds 115 Sporde, hvad allt för qval der ledo de ädle Achaier; Förr till din fädernejord utledsen du vände tillbaka. Åren nio vi redde dem ondt, omringande staden Med all möjelig list; knappt lyktade detta Kronion. Derstäds ingen i råd likställa sig nånsin med honom 120 Ville, ty vida segrade städs den ädle Odysseus Med all möjelig list, just far din, om du i sanning Ättling af honom är; mig, skådande, fängslar beundran. Ty visst skickeligt faller ditt tal; ej skulle man mena, Att en man, som är ung, så skickeligt orda förmådde. 125 Der nu hela den tiden ej jag, och den ädle Odysseus Tveskiljs talte uti folksamlingen, eller i rådet, Utan, städs en själ, med vett och förståndiga rådslag, Tänkte vi, hur för Argeierna allt aflupe förträffligt. Men då i grund vi förödt den höga Priamos-staden, 130 Stigit på skeppen om bord, och en gud de Achaier förskingrat; Då jemväl uttänkte i själn Zeus sorgelig hemfärd Åt de Argeier, förty rättrådige ej, eller kloke Samtlige voro; derför fick mången en snöpelig ända, Genom förderflig harm hos Pallas, den väldiges dotter. 135 Som uppväckte en tvist de båda Atreider emellan; Sedan desse till samling Achaierna samtliga kallat Dårligt, men ej som skickeligt var, mot sjunkande solen -- Och nu kommo, betyngde af vin, Achaiernes söner -- Ordet ordade de, hvarför krigsfolket de samlat. 140 Visserlig då Menelaos befällte Achaierna alla Minnas sin återfärd på hafvets yta, den vida; Det mellertid ej behagade alls Agamemnon, som ville Qvar krigsfolket behålla, och heliga offer förrätta, Att försona Athenaies förskräckliga vrede: 145 Dåre, som ej förstod, att icke hon skulle bevekas. Ty ej ändrar sig strax städs varande gudarnes vrede. Så med fiendtliga ord omvexlande, desse nu både Stodo, och upp sig reste i hast fotbrynjte Achaier Med förskräckeligt sorl, och de tveskiljs gillade rådet. 150 Natten lågo vi, tänkande ut olyckor i själen, Mot hvarandra, ty Zeus tillställde oss hårda förderfvet. Men vid morgonens stund vi i sjön galejorna drogo, Förde vårt gods om bord, och de skönomgördlade qvinnor. Hälften utaf krigsfolket likväl qvarstannande dröjde 155 Der hos Atreus' son, Agamemnon, herden för folket; Hälften vi stego om bord, och reste; galejorna skyndsamt Seglade; lugnat hade en gud omätliga hafvet. Till ön Tenedos komne, vi redde åt gudarna offer, Hastande hem; men ännu Zeus icke beslutit vår hemkomst. 160 Hård, han väckta nu återigen den skadliga tvisten. Somlige, vändande om tverodda galejorna, reste, Alle Odysseus' män, den vise och fyndige drottens, Åter att ställa sig in hos Atreus' son, Agamemnon. Jag deremot med samtliga skepp, som hade mig åtföljt, 165 Flydde, ty nog jag visste, att ondt tillställde oss guden. Flydde så Tydeus' krigiske son, och kamraterna pådref. Kom ock efter oss sent blondlockig drott, Menelaos, Hvilken på Lesbos oss hann, påtänkande långa seglatsen, Antingen ofvanom Chios, det klippiga, resa vi borde, 170 Rakt på Psyrias ö, behållande henne till venster, Eller nedanom Chios, förbi det blåsiga Mimas. Bådo så guden låta oss se järtecken; han äfven Viste, och bjöd oss midtöfver sjön gerad på Euboia Segla, på det vi snarligast så undginge förderfvet. 175 Blåste nu upp en susande vind, och galejorna skyndsamt Lupo på fiskiga vägarna fram, och sen vid Geraistos Togo de hamn om natten, och vi der bragte Poseidon Offer af tjurars lår, då vi mätt det villande hafvet. Fjerde dagen det var, då i Argos de jemna galejor 180 Tydeus' sons, hästtuktarens, män, Diomedes', i hamnen Bragte; men jag höll kosan på Pylos, och aldrig oss medvind Stannade af, såsnart som en gång gud sändt den att blåsa. Så okunnig, mitt älskade barn, jag kom, och ej känner, Hvilka ibland de Achaier förgåtts, och hvilka som räddats. 185 Men allt det jag, sittande här i salarna våra, Hört, och som billigt är, skall du veta; dig döljer jag intet. Väl Myrmidonerne, sägs det, de spjutinöfvade kommo, Förde utaf storsinnte Achilleus' lysande ättlägg; Väl Philoktetes också, den herrlige sonen till Poias. 190 Förde så Idomeneus kamraterna alla till Kreta, Hvilka ur kriget sluppit, och sjön bortröfvade ingen. Sjelfve, i fjerran land, J hafven väl hört om Atreides, Hur han kom, hur Aigisthos beredde bedröfvelig ofärd. Men han sannerlig ock förskräckligen detta har umgällt. 195 O, hur väl, att en son den mördade mannen sig efter Lemnar! Ty han jemväl sin faders mördare näpste, Den falsksinnte Aigisthos, som drap namnkunniga fadren. Älskade, du också, (ty jag ser dig så stor och så vacker,) Tapper var, att hos sednaste slägt man godt om dig säge. 200

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: O Nestor, Neleiades, du Achaiernes ära, Visst han hämnades skarpt, och Achaierne skola åt honom Bära ett vidsträckt låf, en sång för kommande slägten. Måtte en likdan kraft mig gudarne hafva förlänat, 205 Att jag de giljare näpste för jämmerfulla förfånget, Hvilka, af öfvermod, anstämpla mig skändliga saker! Men mig gudarne ej en sådan lycka beslutit, Hvarken mig, eller far min, och nu allt måste man tåla.

Honom svarade sen den Gereniske riddaren Nestor. 210 Älskade, efter du mig påminnt om detta, och ordat: Folket pratar, att giljare månge till tal, för din moders Skull, anstämpla i salarna ondt, som dig ej behagar. Säg mig, kufvas du nu frivillig, eller dig folken Hata i landet så, hörsammande gudens orakel. 215 Ho kan veta, om dem våldsverket han, kommande, hämnas, Anten allena han är, eller ock samfälte Achaier. Ty om hon ville älska dig så, klarögda Athene, Såsom hon vårdade sig om den ärerika Odysseus, Uti de Troers land, der vi smärtor ledo, Achaier; -- 220 Ty ej nånsin jag sett så klarligen gudarne älska, Såsom klarligen honom beskärmade Pallas Athene; Om hon ville nu älska dig så, och vårda af hjertat, Sannerlig äfven mången af dem bort bröllopet glömde.

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 225 Gamle man, jag tror att ditt tal fullbordas ej nånsin, Ty för mycket du sagt; mig häpnad betager, och, icke Denna förhoppning mig fylls, änskönt så gudarne ville.

Honom talte då till klarögda gudinnan Athene: Hvad för ord dig, Telemachos, flög ur tändernas stängsel! 230 Lätt en gud, om han vill, från fjerran en dödelig räddar. Ville jag visst minsann, fast efter många strapaser, Lända till eget hus, och hemkomstdagen beskåda, Hellre än dö vid min härd, på sätt som nu Agamemnon, Genom Aigisthos' list är mördad, och genom sin makas. 235 Men ej gudarne sjelfve engång den gemensama döden, Ens från älskad man, förmå afvärja, enär den Långutsträckade döds förderfliga öde en fattar.

Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: Mentor, talom ej mer om dethär, fast sorgsne vi äre; 240 Ty ej mera för honom är sann hemkomsten, men redan De odödlige död anstiftat, och lotten, den svarta. Nu om en annan sak jag vill utforska och fråga Nestor, ty mera än andra han lagar känner och klokskap. Ty tre gånger han sägs ha männernes slägten beherrskat, 245 Derföre ock odödelig han mig synes att påse.

O Nestor, Neleiades, du säge mig sanning: