Part 32

Vänner, Odysseus minsann stort dåd med Achiverna stemplat; 425 Många och modiga män på galejorna med sig han förde, Ödde de hålkade skeppen, och folken försatte i ofärd; Och vid sin åferkomst Kephallenernas förstar han dräpte. Därför välan, förrn han till Pylos snarligen flyktar, Eller till herrliga Elis också, der Epeierne herrska, 430 Ryckom åstad; ty eljes vi städs vanbördinga äre. Visst en nesa är slikt för kommande menskor att höra, Ja, om på söners dråpare vi och på bröders ej vilje Hämnas, åtminstone mig i sinnet ej ljufligt att lefva Vore, men heldre, Ja förr, jag önskade bo hos de döda. 435 Ryckom åstad, att ej desse förut ditöfver må hinna!

Gråtande talte han så; medlidande grep då Achaier. Trädde då nära intill dem Medon och gudomlige sångarn Ut ur Odysseus' rum, när sömnen hade dem lämnat. Midt i hopen de stodo; enhvar vardt slagen af häpnad. 440 Och då talte bland alla Medon, den vise herolden:

Lyssnen till mig, Ithakesier, nu; ty icke Odysseus, Mot odödlige gudars beslut uträttade detta; Sjelf jag skådade en af de himmelska, som vid Odysseus Stod helt nära, i allt fullkomligen liknande Mentor. 445 En odödelig gud nu viste sig framför Odysseus, Skänkande honom mod, nu, skrämmande friareskaran, Genom salarna dref; de stupade öfver hvarandra.

Så han talte; och samtliga dem blek fruktan beträngde, Och bland dessa begynte den åldrige drott Halitherses, 450 Mastors son, som skådade allt båd' framåt och bakåt. Han välmenande ordade då bland dessa, och sade:

Hören mig nu, Ithakesier alla, ehvad jag må säga! Egen er vrångsinthet allt detta, J vänner, förskyllat; Ty J lydden ej mig, eller Mentor, männernes herde, 455 För att sönerna edra från vanvett hålla tillbaka, Hvilka af ofverdåd föröfvade hiskeligt nidverk, Ödande godset ut, och derhos vanärande makan Till den ypperste man, som de mer hemkomma ej trodde. Så nu måtte det ske; hörsammen J mig, som jag säger. 460 Rycken icke åstad, att ej sjelfve vi samka oss ofärd.

Sade; men desse nu rusade upp med ljudeligt härskri, Flere än hälften till tal; hopträngde de öfrige bidde. Ty hans ord dem behagade ej, men heldre de lydde Eupeithes, och till vapen påstund sig skyndade sedan. 465 Men då de påklädt hade kring kroppen den blänkande kopparn, Samlades de mangrannt framför vidrymliga staden, Och Eupeithes tågade sjelf för de dårar i spetsen. Trodde sig sonens död så hämnas, och icke han skulle Vända tillbaka, men sjelf derstädes finna sin hane. 470 Zeus Kronion dervid tilltaltes utaf Athenaie:

Ack, vår far Kronides, du högste af konungar alla, Mig, åtspörjande, säg, hvad tanken inom dig fördöljer. Ärnar du väl olyckeligt krig och hiskelig härnad Stempla ännu, eller ställer du till bland hvardera vänskap! 475

Men molnskockaren Zeus genmälte då henne, och sade: O min dotter, hvarför omspörjer du detta och frågar? Säg mig, har du ej sjelf mellertid uttänkt, och beslutit, Att Odyseus dem skulle, när hem han kommit, bestraffa? Gör dock du, som du vill; sjelf säger jag det som sig skickar. 480 Efter på friarne nu sig hämnat den ädle Odysseus, Stiftande troget förbund, han städs härstädes regere; Vi deremot må sönernas död och brödrens glömska Bringa; och desse må framdeles än inbördes förlikas Liksom förut; och skatter och fred må rikligen vara. 485

Ordande så, han väckte den förr enträgna Athene, Som från Olympens toppar ihast steg neder till jorden. När de nu alle förnöjt sig utaf hjertfägnande målet, Började orda bland dem mångpröfvade, ädle Odysseus:

Gånge nu någon, att skåda, om re'n oss nära de anryckt! 490 Sade; ock Dolios' son utträdde, som denne befallte, Dock han på trösklen blef, och såg dem samtliga nära, Och till Odysseus strax så talade vingade orden:

Re'n helt nära de äro; derför oss snarligen väpnom. Så han talte; de reste sig upp, och i vapen sig klädde, 495 Kring Odyseus sjelf fyra, och sex af Dolios' söner, Ock Laertes med dessa, och Dolios trädde i vapen, Skönt grålockige redan, likväl nödtvungne att kämpa. Men då de påklädt hade kring kroppen den blänkande kopparn, Läto de dörrarna opp, och gingo, i spetsen Odysseus. 500 Nära intill dem nalkades nu Zeus' dotter, Athene, Mentor lik till kroppen såväl som äfven till rösten. Glad vid dess anblick vardt mångpröfvade, ädle Odysseus, Och tilltalte påstund Telemachos, älskade sonen: O Telemachos, redan du sjelf, anryckande, inser. 505 Att du i männernas strid, der tappraste bussarne pröfvas, Ej gör skam åt fädernas ätt, vi som alltid tillförne Voro i mod och i kraft utmärkte på jorden, den vida.

Honom Telemachos, den förståndige, svarte, och sade: Du skall skåda, min far, om du vill, att med hjerta, som mitt är, Aldrig jag skam på din ätt anbringar, just som du säger. 511

Ordade så; Laertes förtjustes, och talte, och sade: Finns väl en dag, som denne, J gudar? Jag högligen glädes: Son min och sonson min om tapperheten nu tvista.

Trädande nära intill klarögda Athene begynte: 515 O Arkeisiades, bland alla kamrater mig kärast, Sen klarögda gudinnan du bedt, och dess fader Kronion, Sväng du påstunden, och slunga åstad långskaftiga spjutet.

Sade; och mycket mod påfläktade Pallas Athene. Och när sedan han bedt Zeus' dotter, den väldige gudens, 520 Svängde han genast, och slungade han långskaftiga spjutet, Träffande Eupeithes, i den kopparbekindade hjelmen, Hvilken mot spjutet ej höll, men spetsen sig trängde igenom; Stupad dunkade han, och hans vapen de klungo på honom. På förkämparna sprang Odysseus och den lysande sonen, 525 Huggande kring sig med svärd och med tvesidsbettiga kastspjut. Och nu skulle de alla förödt, och berövat dem hemkomst, Om ej Athenaie, Zeus', aigisbärarens, dotter, Hade ljudligen ropt, och samtliga männerna hejdat:

O Ithakesier, hejden er nu från förderfliga kriget, 530 Att blodflöde förutan ni må skyndsamligen skiljas.

Så Athenaie, och strax blek rädsla betog då dem alla, Och ur de fruktandes händer sin kos bortflögo gevären, När gudinnan höjde sin röst, samt föllo på jorden; Men de sjelfve till stan hänilade, önskande räddning. 535 Hiskligt skriade till mångpröfvade, ädle Odysseus, Och framrusade krum, liksom högflygande örnen. Då affärdade ock Kronides sin flammiga ljungeld, Hvilken störtade ned framför klarögda gudinnan. Då till Odysseus talte också klarögda Athene: 540

O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, Hejda dig, sluta nu striden utaf samlottiga kriget, Att ej må bli Kronides, viddundraren Zeus på dig vredgad.

Så Athenaie; och han strax lydde, och gladdes i sinnet. Men förbund deruppå dem båda emellan bestyrde 545 Pallas Athenaie, Zeus', aigisbärarens, dotter, Mentor lik till kroppen såväl som äfven till rösten.

Slut.