Part 31

O Agamemnon, vi trodde att hos blixtglade Kronion, Dagarna alla, du var mer älskad än öfrige hjeltar, 25 Derför att då anförde så många och modiga männer Uti de Troers land, der vi ledo bekymmer, Achaier. Dessförinnan ändock tillförst nu skulle dig drabba Skräckliga ödet, som ej undslipper en ende, som funnits. Måtte du, njutande frukt af äran, med hvilken du styrde, 30 Uti de Troers land din död erhållit och bane! Alle Achaierne hade dig då anrättat ett kummel, Äfven åt sonen din stor ära du fått för en framtid. Men nu var dig beskärdt, att härjas af ömkelig niddöd.

Honom återigen Atreidens' vålnad nu svarte: 35 Lycklige Peleus' son, du gudarnes like, Achilleus, Du som i Troia dog, långt borta från Argos; omkring dig Tappraste söner föllo af Troers män och Achaiers, Kämpande dig till beskärm; och uti stofthvirfvelen ståtlig Du storståtelig låg, förgäten af riddaredater. 40 Hela den dagen vi stridde ännu, och vi skulle allsicke Oss från härnaden skiljt, om ej Zeus oss skiljt med en stormvind. Men då vi hade utur stridstumlet dig burit till skeppen, Lade vi dig på en säng, ock tvagde din sköne lekamen Med ljumt vatten och olja; men ymniga tårar och heta 45 Gjöto Achaierne ut deromkring, afskärande håret. Steg så din moder ur sjön med de hafsgudinnor i följe, Sen budskapet hon hört, och på böljorna väcktes ett rysligt Skri, och skrämsel påstunden betog Achaierna alla. Nu upprusande desse de hålkade skeppen bestigit, 50 Om dem ej hejdat en man, som visste båd' mycket och gammalt, Nestor, densamme, hvars råd tillförene syntes det bästa, Som välvillig och klok begynte att orda, och sade:

Hejden er, ö Argeier, och flyn ej, Achaiernes söner! Mor hans är det, ur sjön med de hafsgudinnor följe 55 Kommen, att här mottaga sin son, den stupade drotten.

Sade; och från sin flykt storsinnte Achaierne höllos. Döttrarne stodo dig kring utaf den åldrige hafsgud, Höjande jemmerrop; de klädt sig i grannaste kläder. Vexlande med sin tjusande röst ock Muserna nio 60 Greto; och ingen der otårad hade du varsnat Bland Argeierna; så upprörde oss ljudliga sångmön. Nätter med dagar tio och sju sålunda vi alle Greto, såväl ödödlige gudar, som dödlige menskor; Men på den adertonde åt elden dig gåfvo, och många 65 Feta får vi dig slaktade äfven, och hornade oxar. Så du brändes i gudars skrud, och i rikelig olja, Och söt håning; omkring det bål mellertid, der du brändes, Månge Achaiske kämpar beväpnade tumlade hurtigt Både till häst och till fot; en stort var tumultet som uppkom. 70 När dig hade förbrännt Hephaistos' låga omsider, Hvita benen ihop vi plockade alla, Achilleus, Både i salva och omängdt vin; din moder en gyllne Handtagskruka oss gaf, och sade, den var Dionysos' Gåfva åt henne, ett verk af vidabeprisad Hephaistos. 75 Hvita benen deri dig ligga, du bålde Achilleus, Samt bland dessa Patroklos' också, Menoitios' ättlings; Särskildt Antilochos' ben, som du ärade mer än de andra Alla kamrater, enär Patroklos funnit sin bane. Rundtkring dessa vi sedan ett stort, otadeligt kummel 80 Bäddade, vi utkorade här af Argeiska kämpar, På framskjutande strand, vid rymliga Hellespontos; Att fjerrskådeligt vara det må från hafvet för alla Män, som lefva idag, och för dem som framdeles varda. Mor din, höjande bön till gudarna, lade på platsen 85 Ståtliga segerpris åt Achaiernes yppersta kämpar. Ren tillstädes jag varit vid kumlet åt många heroer, Modiga män, då en kong sin bane har funnit i striden, Och sig väpna de unge, och segerprisen förordnas; Men anblickande dessa, jag mest i mitt sinne förvåntes, 90 Hvilka så kostliga pris, för din skull, satte din moder, Silfverfotad Thetis; ty du var gudarnes älskling. Så du ej ens förlorat, som död, ditt namn, men evärdligt Blir hos samtliga menniskor stor din ära, Achilleus. Dock hvad hade väl jag för glädje, sen kriget jag lyktat? 95 Ty vid min återkomst Zeus sände bedröfvelig ofärd, Genom Aigisthos' hand och igenom förderfliga makans.

Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra. Och helt nära dem steg budbäraren Argosdräparn, Bringande friarnes vålnader ned, som dräpts af Odysseus. 100 Begge förvånade gingo de fram, när dessa dem sågo; Kände så äfven igen Agamemnons vålnad, Atreidens, Strax storståtlige Amphimedon, en son af Iantheus, Ty han en gästvän var, som bebodde på Ithaka husen. Honom talade till Agamemnons vålnad, och sporde: 105

Amphimedon, hvad har fört er inunder jorden, den svarta, Så jemnåriga alla och valda? Ej skulle en annan Viljande samla i staden tillhopa så modiga männer. Monne Poseidaon på galejorna kufvade eder, Jagande upp förskräckliga stormar och väldiga vågor? 110 Eller monne fiendtlige män nedgjort er på landet, Snappande oxar bort, eller fårenas hjordar, de täcka? Eller medan kanske för stad och för qvinnor de stridde? Säg mig, spörjande, det! gästvän jag dig rosar mig vara. Eller minnes du ej, då jag dit anlände till ert hus, 115 Att förmå Odyseus, ledsagad af kong Menelaos, Oss till Ilios följa uppå vältoftade skeppen? En hel månad vi reste på hela det rymliga hafvet, Sedan med njuggan nöd vi bevekt stadsödarn Odysseus,

Honom af Amphimedon tilltalade vålnaden sedan: 120 Ärofulle Atreides, o härarnes kong, Agamemnon, Väl allt detta jag minns; ock noga jag vill dig berätta Vår döds ömkliga slut, hursom detsamma sig tilldrog. Vi till Odysseus' gemål, den länge dröjande, friat; Men hon gaf ej sitt ja eller nej för det hiskliga bröllop, 125 Endast stemplande döden åt oss och svarta förderfvet, Utan ett svek bland andra såhär hon i sinnet beredde. Sättande upp stor väf, hon i kammaren började väfva, Fin, oändeligt lång, och till oss hon talade genast: Svenner, som frien till mig, då nu hängått ädle Odysseus, 130 Biden på bröllopet än, och brådsken ej, tills jag en likskrud Färdig arbetat, -- att icke mitt garn må ödas förgäfves, -- Åt friborne Laertes, tilldess att honom omsider Tager den långutsträckande döds förderfliga öde, Att ej i landet på mig Achaiinorna måga förargas, 135 Om han förutan täckelse låge, som egde så mycket. Ordade så; men hos oss manhaftige hjertat bevektes. Visserlig väfde om dagen hon nu på väfven, den stora, Men om nättren den rispade opp, då hon facklorna framsatt. Så hon i årena trenne oss svek, och bedrog de Achaier; 140 Men då det fjerde var inne, och stunderna kommo derjemte, Under de slocknande månar, och dagarna många sig ändat, Sade oss detta bland qvinnorna en, som grannliga visste, Och vi kommo på henne, som rispade herrliga väfven. Så hon slutade den, ehuru ej villig, af nödtvång. 145 När likskruden hon viste, då väfven hon väfvit, den stora, Och upptvättat, i glans jemförlig med sol eller måne, Se, då bragte en skadelig gud från fjerran Odysseus Till utjorden, der ock svinherden sin koja bebodde. Der inträffade sonen också af ädle Odysseus, 150 Länd från sandiga Pylos tillbaka med svarta galejan. Desse åt friarne skändelig död anstemplande, begge Kommo till högberömliga staden, men likväl Odysseus Sednare; Telemachos ren hade förut sig begifvit. Men Eumaios förde sin drott, med trasor på kroppen, 155 Under en gammal mans, en jemmerlig tiggares skepnad, Lutad emot sin käpp, och med ömkliga kläder på kroppen. Sådan han var, ej någon af oss alls gittade känna Honom, plötsligen sedd, ja, icke de gamlare heller, Utan med kast och skymfliga ord ansatte vi honom. 160 Men han en stund uthärdade der i salarna egna, Både af kast anfäktad och ord, med tålsama sinnet; Men då när honom bjöd Zeus', aigisbärarens, vilja, Med Telemachos tog han, och bortbar prunkiga vapnen Till sofkammaren, lade dem der, och riglarna låste. 165 Af illparighet, sedan han gaf sin maka befallning, Att åt friarne lemna sin båge och jernet, det gråa. Olycksaliga oss till ett pris, och en början af blodbad. Dock ej någon af oss förmådde den väldige bågens Sträng uppspänna; ty mycket dertill för klena vi voro. 170 Men då den store bågen nu kom Odysseus i händren, Då med hotande ord vi samtlige genast förbjödo, Att ej bågen gifva, än skönt hur mycket han talte; Ensam Telemachos uppmanande bjöd att den gifva. Nu den i handen han tog, mångpröfvade, ädle Odysseus, 175 Spände sin båge så lätt, samt skjöt jernyxarna genom; Trädde på trösklen sedan och ilande pilarna utgjöt, Blickande bistert omkring, och Antinoos, drotten, han råkte. Sen på de andra också afskjöt han de suckiga pilar, Siktande rakt framåt; och de stupade tätt på hvarandra. 180 Märktes nog, att dem var af gudarna någon behjelplig. Ty strax, följande blott sitt eget bevåg i palatset, Höggo de kring öfverallt; och ett ömkeligt qvidande väcktes, Medan skallar försprängdes, och blod kringströmmade golfvet. O Agamemnon, så vi dräptes; och kropparne ännu 185 Obegrafvade ligga i salarna qvar hos Odysseus. Ty om saken ej vännerne hört detminsta i hemmet, Hvilka från såren den stelnade blod aftvättat, och sedan Sörjande oss bisatt; slik ära man egnar de döda.

Honom talade till Agamemnons vålnad, och sade: 190 Sälle Laertes' ättling, o du mångsluge Odysseus, I högst lyckelig stund du isanning valde dig maka! Så rent hjerta befanns hos vankfri Penelopeia, Dottren af Ikarios, att väl hon mindes Odysseus, Sin laggifta gemål; thy skall ej nånsin dess kyskhets 195 Rykte förgås; men en tjusande sång åt de dödliga skola De odödlige göra, till pris för Penelopeia. Likt Tyndareos' dotter ej hon anstemplade nidverk, Dräpande laggift make; derför en hiskelig visa Hon hos menniskor blir; ty hon samkade tryckande tadel 200 På qvinfolket iallo, ja, äfven på den som är ärbar.

Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra, Stående der i Aïdes' palats, och i jordenes skrymslor.

Desse, enär ur staden de gått, snart hunno Laertes' Vackra och konstförskönade gods, som sig hade tillförne 205 Sjelf inrättat Laertes, enär rätt mycket han äflats. Der han egde ett slott, och en uthusbyggnad omkringlopp; Men i denna båd' åto och rastade vanligt, och sofvo De nödtvungne betjenter, som alla hans ärender skötte. Der sig äfven befann en Sikeler gumma, som gubben 210 Kärvänskapligen skötte, på landet, fjerran från staden. Nu Odyseus till sin son och tjenarne talte, och sade:

Till välbyggda palatset påstund förfogen er alla, Och oss till måltid slakten af galtarna den som är fetast; Jag deremot vill ge mig åstad, för att pröfva min fader. 215 Om han mig känner igen, och med ögonen sina förnimmer, Eller ej känner mig mer, som dröjde så länge ifjerran.

Ordade så; och åt tjenarne gaf sin krigarerustning, Desse gingo derhos till palatset strax; men Odysseus Till mångfruktiga gärdet, att pröfva sin fader, begaf sig. 220 Dock han ej Dolios fann, då han trädde i rymliga parken. Icke af tjenarne en, ej heller hans söner, men desse, Att törnruskor sig samla, som blefve ett stängsel åt gärdet, Bortgått hade; den gamle för dem sjelf visade vägen. Fadren allena han råkte uti skönordnade gärdet, 225 Skottande kring ett träd; lifrocken, han hade, var smutsig, Flickad, och otillständig; omkring smalbenet han bundit Flickade oxhudssockor också, att ej samka sig rispor, För törnbuskarnas skull, ock handskar på händren; men öfverst Getskinnshjelmen på hufvut han bar, som ökade jemmern. 230 När nu din fader han såg, mångpröfvade, ädle Odysseus Härjad af ålderdom, och med mycken jemmer i sinnet, Under ett päronträd han stannade, gjutande tårar. Och han begrundade sedan uti sin själ, och sitt sinne, Anten att kyssa sin far, samt sluta i famnen, och allting 235 Säga, huru han kommit och ländt till fädernejorden; Eller att först utfråga, och om alltsamman bespörja. För den begrundande så mer gagneligt syntes det vara, Att till en början söka likväl utforska med stickord. Tänkande så, mot honom gerad gick ädle Odysseus. 240 Hållande hufvudet böjdt nedåt, han gräfde kring trädet, Men framträdande ordade nu den lysande sonen:

Gamle, hos dig okunnighet ej sig röjer, att vårda Parken, men väl sin skötsel han får; och icke det minsta, Icke en blomma, en ranka, ett fikonatäd, ell' olivträd, 245 Icke ett päronträd, eller bänk är utan sin skötsel. Dock jag vill säga en sak; men vredgas ej derför i sinnet! Sjelf god vård du ej eger; och ålderdomen, den bistra, Trycker dig, smutsig du är, och otillständigt dig kläder. Icke för lättjans skull om dig ej vårdar din herre; 250 Tjenaremessigt hos dig dessutom ej röjes att skåda, Hvarken till vext eller skick; fastmera du liknar en konung. Sådan liknar du just, som, sedan han badat, och ätit, Sofve i mjukaste bädd; ty sådan är gubbarnes vana. Men du, välan, mig detta förtälj, och noga berätta: 255 Hvilkens tjenare är du? åt hvem omvårdar du parken? Ock mig detta förtälj sannfärdigt, att väl jag må veta, Om vi till Ithaka verkligen ländt, som för mig berättar Denne man, hopträffad med mig, kringvandrande härstäds, Ej just särdeles klyftig; ty ej han gittade allting 260 Säga, ej heller mitt tal åhöra, då honom jag sporde Om gästvännen, ifall ännu han lefver och finnes, Eller är redan död, och uti osynliges gårdar. Ty jag säger dig rent; gif akt du, och hör hvad jag talar: Fordom en man mottog jag som gäst i fädernelandet, 265 Som var kommen till oss; och aldrig en dödelig fremling Till mitt hus mer älskad ännu tillförene lände. Han från Ithaka skröt sin ätt härstamma, och sade, Att Laertes, Arkeisios' son, månd' vara hans fader. Honom hem till mitt hus jag förde, och gästade kostligt 270 Kärvänskapligen skänkande mångt, som fanns i palatset; Ock gästskänker åt honom jag gaf, allt såsom det höfdes; Sju talenter utaf det välarbetade gullet, Gaf en blandningspokal, helsilfverne, blomstergraverad, Enkelkappor ett dussin, och likaså många tapeter, 275 Kostliga mantlar likså, lifrockar derjemte ett dussin; Dessutom qvinnor jemväl vankfria och slöjdeförfarna, Dejliga, fyra till tal, dem helst utvälja han ville.

Honom härpå gaf fadren till svar, utgjutande tårar: Fremling, du kommer minsann till det land, om hvilken du spörjer, 280 Nu dock våldsame män och trotsige hafva det inne, Och du förgäfves deder otaliga skänkerna gifvit. Ty om du honom lefvande råkt i Ithakas bygder, Rikt umgällande dig med skänker, han visserlig afsändt, Och gnd plägning; ty detta är rätt åt den som begynte. 285 Men du, välan, mig saken förtälj, och noga berätta, Hvilket är året som går, sen du undfägnade honom, Din olycklige gäst, min son, om nånsin han var det, Den osälle? som, långt från fädernejord och från vänner, Antingen fiskarne åto i sjön, eller också på landet 290 Vardt han för hundar och fåglar ett rof; men icke hans moder Honom vårdande gret, eller far, vi som voro föräldrar; Makan, den utstyrsrika, förståndiga Penelopeia, Icke på bädden begret sin gemål, som henne det anstått, Tryckande ögonen till, slik ära de döda ju tillhör. 295 Äfven detta mig säg sannfärdigt, att väl jag må veta: Ho är du? hvarifrån? hvar har du din stad och föräldrar? Hvar står snabba galejan i hamn, som hit dig har bringat, Samt gudlika kamraterna med? eller kom du, en färdsman, Hit på fremmandes skepp, som dig landsatte, och reste? 300

Honom svarande talade till mångråde Odysseus: Detta till punkt och till pricka åt dig jag ärnar berätta. Jag från Alybas är, der ståtelig borg jag besitter, Till Apheidas en son, Polypemonidiska drotten; Men jag heter Eperitos sjelf; mig åter en gudom 305 Från Sikanien jagade vill, oärnad, till eder, Och galejan min ligger vid land aflägset från staden. Men för Odysseus detta är re'n bland åren det femte, Sedan ifrån mitt fäderneland han reste, och bortfor, Den osälle; likväl med lycksama fåglar han skildes. 310 Högerifrån, åt hvilka jag glad affärdade honom; Gladlig reste han sjelf, och ännu vi hoppades hjertligt Mängas i gästvänskap, samt herrliga skänker förära.

Sade; och smärtans moln, det svarta, behöljde Laertes, Hvilken i händerna två upptog utkolnade askan, 315 På sitt grånade hufvud den gjöt, och suckade högljuddt. Och Odyseus vardt rörd, och näsan igenom för honom Trängde en våldsam suck, då han såg sin älskade fader; Strax nu han rusade fram, omfamnande kysste, och sade:

Just densamme, min fader, är jag, om hvilken du spörjer, 320 Och på det tjugonde året jag kom till fädernejorden. Men upphör med din gråt, och lemna den tåriga sorgen. Ty dig säga jag vill, och särdeles måste vi skynda? Samtlige friarne jag i salarna våra har nedgjort. Samt hjertfrätande skymfen och skändliga bragderna hämnats. 325

Honom Laertes genmälte derefter, och sade: Om då nu är Odyseus, min son, som ändtligen hitländt, Nämn mig ett tydeligt tecken påstund, att jag tror hvad du säger.

Honom svarte, och talade till mångråde Odysseus: Skåda med ögonen först det ärr, som mig gaf på Parnesos, 330 När jag var faren dit, vildsvinet med tanden, den hvita, Fordom; ty då affärdade mig och vårdade modren

Till morfar Autolykos då, att jag skulle de skänker Taga, dem han hitrest, mig lofvat hade, och tillsagt. Dock, jag vill träden jemväl i den välplanterade parken 335 Tälja, dem du tillförne mig gaf, och jag allt begärte, Då jag dig barnslig följde, och vi framgingo emellan Träna, och du uppnämnde för mig och täljde dem alla. Tretton päronträd du mig gaf, och aplarna tio, Fyrtio fikonträd, och lofte mig äfven förära 340 Vinberg femtio stycken; till bergning dugligt hvartenda Var; och allt slags drufvor på dem derjemte befinnas, Då när ofvanifrån Zeus' stunder med mognaden komma.

Sade; och fadrens knän sig löste och hjertat, enär han Tecknen kände igen, som grannt uppräknat Odysseus, 345 Nu kring sonen han armarna lade; och gubben intill sig, Den afsvimmande, drog mångpröfvade; ädle Odysseus. Men då han sansade sig, och besinningen väcktes i hjertat, Återigen med följande ord tilltalte han sonen:

Zeus, visst ären J, gudar, ännu i höga Olympen, 350 Om nu sitt öfverdåd de skändlige friarne umgällt. Dock jag högligen räds i min själ, att snarligen komma Hit Ithakesier alle, och bud affärda derjemte Till Kephallenernes städer enhvar, med maning till härnad.

Honom svarte, och talade mångråde Odysseus: 355 Trösta dig, må ej detta du alls dip lägga på sinnet, Utan låtom oss gå till huset, som ligger vid parken, Dit Telemachos jag, svinherden och oxarnes herde Sände förut, att de skulle ihast anrätta en måltid.

När sålunda de talt, de gingo till granna gemaken 360 Och när de kommit hade i boningsbeqvämliga rummen, Funno de Telemachos, svinherden och oxarnes herde, Skärande köttet före, och mängande glödande vinet. Men storsinnt Laertes emellertid i dess boning Tvagde en Sikeler tärna, och smorde med doftande oljan; 365 Svepte en prydlig mantel omkring; och Athene, som nära Stod, förökade lemmarnas kraft för männernas herde, Gjorde större att skåda, än förr, och stoltare äfven. Ur badkaret han steg, och honom beundrade sonen, När odödliga gudarna lik han skådade klarligt; 370 Höjde så äfven sin röst, samt talade vingade orden:

Fader, isanning har någon ibland städsvarande gudar Både till vett och gestalt dig yppare gjort till att påse.

Honom Laertes, den förståndige, svarade sedan: Hade jag, fader Zeus, och Athenaie och Apollon, 375 Som då jag Nerikos tog, den boningsbeqvämliga staden, Uppå Epeiros' kost, Kephalleniske kämparnes höfding, Hade jag sådan igår hos dig, i salarna våra, Bärande vapen på axlarna stått, och mot friarnes skara Kämpat, skulle minsann jag knäna för mången af dessa 380 Uti salarna knäckt, och du dig fägnat i hjertat.

Så nu de båda med sådana ord tilltalte hvarandra. Men då de andre sitt värf fulländat, och rätterna tillredt, Satte sig samtlige ned i en rad på bankar och stolar, Frestande sedan uppå anrättningen. Trädde så nära 385 Gubben Dolios fram, derhos ock Dolios' söner, Af sitt arbete trötte; ty dem uppsökte, och inbjöd Modren, Sikeliska gumman, som dem uppfostrat, och gubben Kärvänskapligen skötte, då ålderdomen betryckte. När Odyseus de sågo alltså, och märkte i sinnet, 390 Stodo de alla förbluffade der, men genast Odysseus, Smekande dem med vänliga ord tilltalte, och sade:

Gubbe, sätt dig tillbords, och läggen åsido er häpnad! Ty ren önskande länge, att med måltiden begynna, Dröje vi dock i salarna än, städs bidande eder. 395

Sade; och Dolios steg rakt fram, utsträckande händren Båda; och fattade då Odyseus vid händren och kysste, Höjde derjemte sin röst, samt talade vingade orden:

Älskade, då du hithem högönskelig ländt för oss alla, Hvilka ej trodde det mer, och gudarne sjelfve dig bringat, 400 Hell dig, och trefaldt hell, och gudarne gifve dig lycka! Ock mig detta förmäl sannfärdigt, att väl jag må veta, Om hon säkert nuredan, förståndiga Penelopeia, Vet, att du återvändt, eller skole vi skicka ett sändbud?

Honom svarande talade till mångråde Odysseus: 405 Gamle, hon känner det re'n; hvi skulle du derom bestyra?

Sade; men han sig satte uppå välbonade stolen. Dolios' söner också välkomnade bolde Odysseus Sammalunda med orden, och kramade hjertligt hans händer, Och sig satte i rad vid Dolios sedan, sin fader. 410 Så de i salen samtligen vid bordet bestyrde.

Ryktet gick, mellertid, som ett sändbud, staden igenom, Bådande friarnes hiskliga död och bane för alla. De som hörde derom spatserade hädan och dädan, Framför Odysseus' hus, med jemmer och suckan och olåt. 415 Liken ur huset buro de ut, och alla begrofvo; Dem från fremmande städar enhvar de åt skeppare gåfvo, Att till sitt hem afföras, och buro på snabba galejor. Sjelfve de gingo tilltorgs, mangrannt, med beängslade hjertan. Men då de hade sig samlat, och alle församlade voro, 420 Reste sig upp Eupeithes i hopen, och började orda: Ty ohejdelig sorg låg honom i sinnet, för sonen, Antinoos, som först nedgjordes af ädle Odysseus. Gjutande tårar för denne, han höjde sin stamma, och sade;