Part 30

Sade; då lydde också hans fostrerska Eurykleia, Och anskaffade svafvel och eld; med sedan Odysseus Skickeligt genomrökte palatset, och salen, och gården. Steg så den gamla ditupp i Odysseus' prydliga kamrer, 495 Att åt tärnorna säga, och dem uppmana att komma; Desse gingo ur saln, och höllo en fackla i händren. Desse famnade om, och helsade hjertligt Odysseus, Smekande kysste derjemte de ock hans hufvud och axlar, Slutande händren i sina; han greps af ljufvelig längtan 500 Nu till suckan och gråt; samt kände i sinnet dem alla.

Tjugondetredje Sången.

Gumman i högan loft mellertid jubilerande uppsteg, Viljande säga sin fru, att hennes gemål var derinne; Knäna nu rörde sig raskt, och fötterna trampade hurtigt, Tills vid dess hufvud hon stod, samt talade ordet, och sade: Vakna, o Penelopeia, min älskade dotter, att skåda 5 An med ögonen två hvad dagarna alla du önskat. Vår Odyseus är här, är hemma, har ändtligen kommit; Trotsiga friarne drap han också, som för honom palatset Städse betryckte, förtärde hans gods, och kränkte hans ättling.

Henne svarte igen förståndiga Penelopeia: 10 Kära min mor, till en fjolla dig gudarne gjorde, som kunna Skapa enhvar vettlös, skönt vore han aldrig så vettig, Och som den svagförståndiga ock tilldela förståndet: Desse i villa dig fört; förr var du till sinnet behållen. Hvarföre gäckar du mig, som har mångsmärtiga tankar, 15 Ordande detta påtok? hvi väcker du mig ur den söta Sömnen, som ögonlocken för mig kringsväfvande tillslöt? Ty ej nånsin jag sof sålunda, alltsedan Odysseus For, för att Olycksilios se, hvars namn är min afsky. Dock stig åter ditned, och hasta tillbaka i salen, 20 Ty om hvilken som helst af tärnorna, hvilka jag eger, Kommit att detta berätta för mig, och ur sömnen mig uppväckt, Sannerlig henne förskräckligt jag sändt att vandra tillbaka Hän till eget gemak; din ålderdom är din räddning.

Henne svarte igen vårdarinnan Eurykleia: 25 Icke jag gäckar dig, min dotter, men redan isanning Kom Odyseus hit hem, och finnes hos oss, som jag säger, Just den fremlingen, hvilken i saln vardt skymfad af alla. Ock Telemachos visste det länge, att fadren var hemma, Men med beräkning likväl han Odysseus' planer fördolde, 30 Tills de öfvermodiges våld han hunne att hämnas.

Talade så; hon gladdes dervid, och sprang ur sin sofbädd, Och omfamnade gumman, och sände en tår ur sitt öga; Höjande sedan sin röst, hon talade vingade orden:

Hör du mig, älskade mor, och idelig sanning förkunna, 35 Om till eget palats han verkligen kom, som du säger, Huru på skändlige friarne dock han händerna lade, Helt allena, då städs manstarke i rummen de bidde.

Henne svarte igen vårdarinnan Eurykleia: Icke jag sett eller hört; men suckan förnam jag allenast 40 Af dödslagna; vi qvinnor uti starkfogade rummen Sutto förskrämde, bakom välpassade flyglarna stängda, Ändatilldess omsider din son ur salen mig ropte, Telemachos, som hans far affärdat hade att ropa. Nu jag fann Odyseus i midten af skördade männer 45 Stående; honom omkring uppå starkgrundade golfvet Öfver hvaran de lågo; och glad i själen du skådat Honom af blod nedsölad och smuts, just liksom ett lejon. Nu de samtlige ligga invid gårdsportarna redan, Hopade; sjelf deremot han genomröker palatset, 50 Tändande en stor eld; dig har han mig skickat att kalla. Men följ med, att ni nu må öfverlåta åt glädjen Begge ert hjerta; minsann mång smärtor ju äfven J utstått. Ren omsider ändock fullbordats vår långliga önskan: Kom han ju lefvande hem till sin härd, ock träffade dig der, 55 Samt i salen sin son; men dessa, som öfvade nidverk, Friarne samtliga, tuktade han i egna palatset.

Henne svarte igen förståndiga Penelopeia: Kära min moder, ej må du så högt än jubla och skryta! Ty nog vet du, att han kärälsklig oss syntes i salen 60 Alla, och mest dock mig, och sonen, hvilken vi födde. Men det talet är ej sannfärdigt, såsom du säger; Men bland gudarna en de trotsiga friarne dräpte, Hämnande så hjertfrätande skymfen och bragderna slema. Ty de ej aktade någon af jordbeboende menskor, 65 Vare sig slem eller god, enär han kom dem i sällskap; Thy i sitt ofverdåd ock ledo de straff; men Odysseus Långt från Achaiis stupade sjelf, och miste sin hemkomst,

Henne svarte igen vårdarinnan Eurykleia: Dotter, hvad var det för ord, som dig flög nr tändernas stängsel! 70 Monne din make, som är derinne vid härden, du påstår Nånsin ej mer hemkomma? din själ misstänksam är alltid. Men jag vill säga dig än ett annat och tydeligt tecken, Ärret, som fordom högg vildsvinet med tanden, den hvita, Hvilket i badet jag kände igen, och ville dig äfven 75 Säga, men han mig tog med händerna genast på munnen, Och mig ej tillät säga, utaf mångkunnig besinning. Utan följ du, men jag på ett vad uppsätter mig sjelfmant, Om jag dig gäckar, så öd mig då ut med uslaste ofärd.

Henne svarte igen förståndiga Penelopeia: 80 Kära min mor, dig är svårt, att städsevarande gudars Råd utforska, änskönt du minsann är särdeles mångvis, Låtom oss gå mellertid till min son, att skåda jag finge Friarne, hvilka föröddes, och honom, som dessa förödde.

Sade; och ned från loftet hon steg, och mycket i hjertat 85 Välfde, om fjerranifrån utforska hon borde sin make, Eller närmare träda, och kyssa hans hufvud och händer. När inkommit hon hade, och gått stentröskelen öfver, Satte hon sig midtemot Odyseus, i skedet af brasan, Invid den andra väggen; men han vid resliga pelarn 90 Satt, och blickade ned, afbidande, om hon ej skulle Säga ett ord, den bålda, enär hon varsnade honom. Hon satt länge der stum, och förvåning trängde i hjertat; Nu mellertid hon dock anblickade honom med kända Ögon, och nu ej kände igen, i de dåliga kläder. 95 Men Telemachos trätte, och talade ordet, och sade:

Moder min, olycksmoder, som har stenhårdaste sinne, Hvi aflägsnas du så från fadren, och icke vid honom Sittande utransakar med ord, ej heller bespörjer? Icke en annan qvinna med så uthärdande sinne 100 Hölle sig från sin man, som, sen olyckor han lidit, Komme på tjugonde året tillbaka till fädernejorden; Men mer hårdt än en sten har alltid varit ditt hjerta.

Honom talte nu till förståndiga Penelopeia: Son min, hjertat är mig af häpnad i bröstet betaget; 105 Icke jag kan uttala ett ord, och icke bespörja, Ej anblicka i anletet ens; dock om det isanning Är Odyseus, och han hunnit sitt hem, så skole vi säkert Känna hvaran fast bättre igen; ty vi ege ju vissa Tecken, af oss förstådda, och hemligheter för andra. 110

Sade; och smålog då mångpröfvade, ädle Odysseus, Och Telemachos strax tilltalte med vingade orden:

O Telemachos, låt din moder i salarna bara Pröfva mig; snart dess bättre också hon känner igen mig. Nu då smutsig jag sitter, med trasiga kläder på kroppen, 115 Nu föraktar hon mig, och ej säger mig vara den rätte. Vi mellertid må besinna, hur allt bör visligen ställas. Ty om någon har dräpt en endaste man i sitt hemland, Som beskyddare många till tal ej efter sig eger, Flyr han, och öfvergifver båd' fränder och fädernejorden; 120 Vi ha dräpit stadens beskärm, de aldraförnämsta Kämpar på Ithakas ö; thy ber jag dig saken besinna.

Honom Telemachos, den förståndige, svarade sedan: Hulde min far, må du sjelf allt detta betrakta; ty yppast Säga de vara ditt råd hos menskorna; ej med dig någon 125 Annan någonsin alls må täfla bland dödliga menskor. Vi enträgne dig följe, och ej jag förmodar, att något Oss skall tryta i mod, så mycket som finnes förmåga.

Honom svarande talade till mångråde Odysseus: Thy vill jag saga dig nu, som mig syns vara det bästa: 130 Tvätten er först till en början, och kläden er äfven i lifrock; Tärnorna äfven befallen i saln, att taga sig skrudar; Men den gudomlige sångarn med ljudelig cittra i händren, Till skämtvänliga dansen också anföre oss sedan, Så att enhvar, som utifrån hör, tror vara ett bröllop, 135 Eller som vandrar sin väg, eller de som i nejden omkringbo; Att ej ryktet förut utsprider sig vida i staden Kring om friarnes död, förrn vi oss hädan begifvit Till trädymniga parken, och der nog skole vi sedan öfverlägga, åt oss hvad fromma Olympiern skänker. 140

Så han sade; och de hörsammade gerna och lydde, Tvättade sig till en början, och klädde sig öfven i lifrock. Qvinnorna styrde sig ut; ock tog den gudomlige sångarn Hålkade cittran i händren, och väckte hos dessa begäret Till den ljufliga sång och den oförvitliga festdans. 145 Hela det stora palats kringdånade vida inunder Föttren af dansande män, och af skönomgördlade qvinnor. Och så yttrade mången, som utifrån hörde på detta:

Visserlig någon nu har mångfriade drottningen äktat: Den otäckan, som ej höll ut, att laga gemålens 150 Stora palats omvårda, tilldess omsider han kommit!

Så nu yttrade mången; de visste ej hur det förhöll sig. Men Odyseus, stormodige drotten, i egna palatset Tvådde hans skafferska Eurynome, och smorde med olja, Klädde så äfven på honom en prydelig mantel ock lifrock; 155 Men hans hufvud begjöt med rikelig skönhet Athene, Större till anblick gjorde och stoltare; äfven från hjessan Knorliga lockar hon spred, hyacinthen lika i svarthet. Likasom då konstskickelig man kringgjuter om silfret Gull, som sjelf Hephaistos har lärt och Pallas Athene 160 All upptänkelig konst, och han gör förtjusande saker: Så omgjöt hon honom behag på hufvud och skuldror. Ur badkaret han gick, till gestalt odödliga jemlik. Åter han satte sig ned på den stol, hvarifrån han var stigen, Gentmot Penelopeia, och talade ordet, och sade: 165

Underbara, åt dig långt mer än åt öfriga qvinnor Ett oböjeligt hjerta ha gett de som bo på Olympos; Ej ju en annan maka såder med kallaste sinne Hölle sig fjerran från mannen, som, efter strapaserna många, Kommit på tjugonde året till fädernejorden tillbaka. 170 Gumma, välan, uppbädda min säng, att jag måtte allena Ligga åtminstone, hon jernhjerta i barmen besitter.

Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia: Älsklige, hvarken förstor jag håller mig, eller förringa, Eller förmycket jag skattar; jag vet nog, hurdan Odysseus 175 Reste från Ithaka hädan uppå långårade skeppet. Dock uppbädda hans prydliga säng nu, o Eurykleia, Utanför starkgrundadt gemak, som sjelf han har uppbyggt Dit utbären hans prydliga säng, medbringande bädden, Fårskinn, mantlar också, samt sköninvirkade ryor. 180

Ordade så, för att pröfva gemåln; och derefter Odysseus, Illtyckt, talade till sin maka, den vårdsama qvinnan:

Ack, hjertfrätande ord du nu har yttrat isanning! Ho vill flytta min säng? Rätt svårt visst skulle det vara För den högt förståndige ock, om ej någon af gudar 185 Komme, och lätt, om han ville, till annat ställe den bure. Lefver dock ingen bland dödligpmän, som, aldrig så armstark, Lyfte den utan besvär; ty stort järtecken har timat Med konstbildade sängen, jag gjort, och icke nå'n annan. Inom planket en stam af oliv, bredlöfvad, här vexte, 190 Blommigt i fullaste kraft; som pelaren var den i tjocklek. Rundtkring denna åt mig sofkammarn jag byggde och gjorde Af tätfogade stenar, och tak väl ordnade ofvan; Limmade dörrar satte jag in; tätt passade samman. Kronan derefter högg jag utaf bredlöfvadt olivträd, 195 Utskar sedan från roten ett block, som med kopparn jag släthögg Högst konstmessigt och väl, samt bilade efter ett snöre, Formande till sängfoten, och borrade äfven med nafvern. Börjande så, jag på sängen arbetade tills hon var färdig; Smyckande henne med elfenben, och med gull, och med silfver; 200 Sedan en oxhudsrem utspännde jag, skimrig af purpur. Detta tecken alltså antyder jag; dock jag ej känner, Om mig sängen ännu står qvar, eller någon nuredan Annorstädes den bragt, rothuggande sjelfva oliven,

Ordade så; och för henne båd' knäna sig löste och hjertat, 205 Medan hon kände det tecken, som klart omtalat Odysseus. Gråtande fram meddetsamma hon sprang, och kastade händren Kringom Odysseus' hals, och kysste hans hufvud, och sade:

Var ej ond, Odyseus, ty du jemväl ock i annat Mest bland menskor har vett; men gudarne jemren beredde, 210 Som afundades oss, att, dröjande qvar hos hvarandra, Njuta af ungdomens fröjd, och ålderdoms trösklen beträda. Men mig ej vredgad far derföre, ej heller det misstyck, Att jag lika som nu dig ej helsade strax vid din anblick; Ty mitt hjerta har städse uti mitt bröst med en rysning 215 Fruktat, att någon dödlige man mig skulle bedraga Med sitt tal; arglistiga svek anstempla de fleste. Visst ej dottren af Zeus, den Argeiska Helena heller Med vildfremmande man förmängt sig i älskog och läger, Om hon vetat, att henne Achaiernes modige söner 220 Skulle bringa tillbaka igen till fädernejorden. Henne att öfva sitt nedriga verk visst väckte en gudom. Och hon iförhand alls ej lade i sinnet det leda Brottet, hvadan på oss ursprungligen välfde sig qvalen. Nu emedan du dock har känningstecknet mig framställt 225 Klart på vår säng, som ej någon af dödliga nånsin beskådat, Utan vi ensame blott, du och jag, och en endaste tärna. Aktoris, som min fader mig gaf, då jag vandrade hitåt, Och som åt oss sängkammarens dörr, den låstas, bevakte --: Nu mitt sinne du böjer, så omildt eljes det vore. 230

Så hon sade; och väckte dessmer begäret till ängslan. Gret han ju nu, hjertkära och vårdsama makan i famnen. Liksom då land framstår tacknemligt för simmande männer, Hvilkas skönarbetade skepp Poseidaon på hafvet Krossade, svårt anfäktadt af stormen och svällande vågen; 235 Men få lyckades flykta utur grå hafvet på landet, Simmande; äfja jemväl sig rikligen fästat vid kroppen; Glade bestiga de land mellertid, undsluppne förderfvet. Så tacknemlig också var för hennes ögon Odysseus, Och de mjella armar ej alls hon släppte från halsen. 240 Nu för de ängslade tändts ock rosenfingrade Eos; Men helt annat beslöt klarögda gudinnan Athene: Långa natten hon hejdade just vid målet, och qvarhöli Hos Okeanos än gullthronande Eos, och lät ej Spinna det ilande spann, som ljus till menskorna bringar, 245 Lampos bredvid Phaethon, de hästar som föra gudinnan. Och då talade till sin gemål mångråde Odysseus:

Qvinna, vi icke minsann till slutet af pröfningar alla Kommit, men oss står åter ännu omäteligt arbet', Mycket och svårt, om hvilket jag bör alltsamman bestyra. 250 Ty så saken åt mig Teiresias' vålnad förtäljde På den dagen, då jag till Aïdes' boningar nedsteg, Spörjande om hemkomst för mig sjelf, och kamraterna mina. Kom dock, låtom oss vandra i säng, min maka, att ändtlig Vi med ljufvelig sömn må vederqvicka oss båda. 255

Honom svarade åter förståndiga Penelopeia: Bädd skall visst dig vara beredd, enär du i själen önskar, emedan gudar dig unnt, att komma tillbaka Till välbyggda palatset, och hem till fädernejorden. Men då du nämnde derom, och en gud ingaf dig i sinnet, 260 Säg mig ditt värf mellertid; ty framdeles dock, som jag menar, Skall jag det höra; men strax få veta, är icke det sämsta.

Henne svarande talade till mångråde Odysseus: Kära min vän, hvarför mig manande ber du så ifrigt Säga? likgodt, jag vill tala derom, och intet fördölja. 265 Dock skall deråt sig ej fägna din sjal, och sjelf jag ej heller Gläds; ty han mig pålade besöka de dödliges många Städer, och hålla dervid en prydelig åra i händren, Tills jag komme till sådana män, som icke af hafvet Veta, och icke förtära sin mat, med saltet beblandad; 270 Icke de heller veta utaf rödkindta galejor, Icke af prydliga åror, som äro galejornas vingar. Tydeligt tecken han sade också, som för dig jag ej döljer: Då när med mig hopträffad en ann vägfarande månde Säga, att en kastskåfvel jag bar på min väldiga axel, 275 Då han befallte mig ock nedsticka min åra i jorden, Offrande herrliga offer derhos åt kong Poseidaon, Vädur jemte en tjur, och tillika beskällare fargalt, Dän begifva mig hem, och heliga festhekatomber Åt odödliga gudar, som bo i den rymliga himmeln, 280 Samtliga, offra iordnirg, då skulle ur hafven stilla Död mig nalkas, en sådan, som lyktar mig lifvet omsider, Mättad af gladelig ålder; och folken skulle i bygden Lycklige vara: det allt fullbordadt sade han blifva.

Honom svarade åter förståndiga Penelopeia: 285 Om dig en lyckelig ålderdom af gudarna skänkes, Visserlig eger du då förhoppning om räddning nr ofärd.

Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra. Och mellertid dem Eurynome och fostrerskan redde Bädden af mjukaste kläder, vid skenet af brinnande facklor. 290 Men då en svällande bädd skyndsamligen ordat de hade, Gumman återigen på sin kammare gick, för att sofva; Euronyme, husqvinnan, åt dem dock visade vägen, Medan de gingo till säng; hon hade i händren en fackla. Bringande i sofrummet dem in, bortgick hon, och sedan 295 Gingo de gladlige båda till åldrige bäddens författning. Men Telemachos sen, Eumaios och oxarnes herde Hejdade föttren från dans, och hejdade qvinnorna äfven, Samt sig lade, att hvila i dunklande salarna sjelfve.

När de nu begge alltså sig förlustat med ljufvelig älskog, 300 De sig förnöjde med ord, tilltalande ene den andra: Hon, hvad i salarna hon uthärdat, den ädla bland qvinnor, Skådande an de giljande mäns förödande skara, Hvilka, för hennes skull, hornboskap och lammena feta Slaktat; hade också vinankare många man uttömmt. 305 Men zeusfödd Odyseus? hur många bekymmer han tillsändt Menskorna? talte, och hvad han jemväl sjelf jemmerligt lidit, Talte han allt; hon hörde derpå rätt gerna, och sömnen Henne på ögonlocken ej föll, förrn allt han berättat.

Började, huru han först Kikonerna slog; hur han äfven 310 Lotophagernes bördiga jord derefter besökte; Allt hvad Kyklopen gjorde; hor han umgällde med ögat Modige kämparna, hvilka han åt, och icke förskonte; Hur han till Aiolos kom, som honom bevågen emottog, Samt lät fara; ännu var hans lott ej, att fädernejorden 315 Hinna; utan igen bortröfvade stormen, och förde Ut på fiskiga sjön högt suckande mannen tillbaka; Hur till Telepylos, Laistrygonernes fäste, han lände, Hvilka förödde hans skepp och skönfotpansrade kämpar Alla; Odysseus slapp på sin svarta galeja helt ensam; 320 Äfven om Kirkes ränker han talte och tusende anslag; Och hur äfven han kom till Aïdes' ruskiga boning, Att rådföra sig der med Thebanske Teiresias' vålnad, På mångtoftade skeppet, och såg kamraterna alla, Såg sin moder, som födt till verlden och fostret den lilla; 325 Och hur han hörde jemväl gällljudde Seirenernas stämma; Hur han till irrande klipporna kom, och den grymma Charybdis, Samt Skylla, som de dödlige ej oskadade undgå; För solguden jemväl hur kamraterne slaktade hjorden; Samt hur snabba galejan då slog med flammiga blixten 330 Den högdundrande Zeus, och de käcke kamrater föröddes Samtligen alle; han sjelf undgick olycklige ödet; Huru han kom till Ogygias ö, och till nymfen Kalypso, Hvilken honom behöll, åstundande ega till make, I sin hålkade grotta, och vårdade honom, och lofte, 335 Att odödelig göra och oföråldrad för evigt, Men för honom likväl ej hjertat i bröstet bevekte; Och hur han, efter strapaserna mång, till Phaiekerna ankom, Hvilka, af hjertans grund, som en gud, högt ärade honom, Och med ett skepp afsände till älskade fädernejorden, 340 Gifvande honom rikligen gull, samt koppar och kläder, Detta var sista ordet han sade, då ljufliga sömnen, Sorgförjagaren, kom, upplösande hjertats bekymmer.

Annat begrundade då klarögda gudinnan Athene; När i sitt sinne hon tyckte, att redan hade Odysseus 345 Njutit af makans bädd, samt vederqvickt sig af sömnen, Strax från Okeanos hon gullthronande morgongudinnan Väckte, att bringa till menskorna ljus; opp steg nu Odysseus Ock från svällande bädden, och så tilltalte sin maka:

Qvinna, vi redan nog oss mättat af lidanden många 350 Begge; du sjelf i palatset min mångbedröfliga hemkomst Gret; men Zeus, med qvalen, och öfrige gudarne stängde Mig, enträgne, ifjerran likväl från fädernejorden. Dock, då vi båda nu kommit till mångbehagliga bädden, Godsens, dem jag besitter, må du omvårda i salen 355 Och småboskapen sedan, som trotsige friarne frätit, Tar jag de flesta mig sjelf som byte, men andra mig skola Ock Achaierne ge, tills fållorna alla de fylla. Till trädymniga parken jag nu mig strax vill förfoga, Att påhelsa min far, den gode, som högligen ängslas. 360 Dig, min maka, så vis du än är, uppdrager jag detta: Med uppgående solen påstund utsprider sig ryktet Om de giljande männer, dem jag i salarna dräpte; Thy stig upp i ditt loft, af tjenande tärnorna åtföljd, Sätt dig der, och ingen bespörj, anblicka ej någon. 365

Sade; och vapnen, de granna, på axlarna klädde han sedan, Kallade Telemachos, svinherden, och oxarnes herde, Och bjöd samtliga dem stridsredskap i händerna taga. Desse ej ohörsammade nu, och sig klädde i koppar, Öppnade dörren, och gingo, och först utträdde Odysseus; 370 Redan på jorden var dagen, men dem insvepte Athene Alla i nattens mörker, och snart utförde ur staden.

Tjugondefjerde Sången.

Hermes ropade nu, Kylleniern, friarnes skuggor Alla samtliga fram, samt hade i händren den sköna, Gyllene staf, med hvilken han söfver de dödliges ögon, Hvilkas han vill, och återigen de sofvande väcker; Rörande dem dermed, framdref han; de, hväsande, följde. 5 Likasom då nattlappar i skrymslet af ruskiga grottan Hväsande flyga omkring, när någon ur klasen har fallit Ned från klippan, i hvarest de hålla sig fast vid hvarandra. Så de nu hväsande gingo, och dem anförde Hermeias, Den beskedlige gud, på de dunklande vägarna, alla, 10 Nu till Okeanos' flod, och Leukadiska klippan de kommo, Till Eelios' portar jemväl, och Drömmarnes stater Kommo de; strax anlände de ock till Asphodelos-ängen, Der de vålnader bo, skuggbilder af menskor, som skördats. Vålnaden funno, de der af Peleus' ättling, Achilleus, 15 Samt af Patroklos, och tadelfri Antilochoe äfven, Och af Aias, som var den bäste till skick ock till skönhet Uti de Danaers här, näst tadelfrie Peleion. Så de honom omkring sig sammanträngde, men nära Nalkades vålnaden ock af Atreus' son, Agamemnon, 20 Ängslad; och alle de andre församlades, hvilka med honom I Aigisthos' palats nedgjordes och funno sin bane. Först Peleions vålnad härvid tilltalade honom: