Part 3

Hon, när detta hon talt, bortgick, klarögda Athene, Och som en fågel åt himmelen flög, men honom i hjertat 320 Lade hon styrka och mod, påminnande honom om fadren Mera än nånsin förut; han, varsnande detta med tanken, Häpnade mycket, förty han en gud det anade vara. Genast till friarna nu sig begaf gudliknande mannen. Qvad för dessa då just högröstige sångarn; med tystnad 325 Sutto de alle, och hörde; han sjöng om Achaiernas bittra Hemfärd, hvilken från Troia beredde dem Pallas Athene. Men der i högan loft åhörde gudomliga sången Drotten Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia. Gick så utföre trappan, den höga, i egna palatset, 330 Icke allena, tillika också två tärnor nu följde. När hon till friarne sen nedstigit, den ädla bland qvinnor, Stod hon invid dörrposten utaf välbyggda palatset, Sänkande för sitt anlete ned den glänsande slöjan. Men vid hvardera sidan der stod en beskedelig tärna. 335 Gråtande sedan talte hon till den gudomliga sångarn:

Phemios, visst mång andra de dödliges fröjder du känner, Gudars och mennniskors verk, som sångarne herrligen qväda, Något af dessa besjung, här sittande, men de med tystnad Vinet dricke; du må upphöra med denna så sorgsna 340 Sången, hvilken hos mig mitt hjerta i bröstet beständigt Qväljer; ty mig mest träffat den oförglömliga smärtan. Sådant hufvud jag saknar, och alltid minns jag min make, Honom, hvars ära sig vida i Hellas spridt och i Argos.

Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 345 Moder min, hvi misstycker du dock, att den älsklige sångarn Roar oss, efter hjertats behag? Ju ej sångarne äro Saker, men Zeus törhända ar saker, som sådant förunnar Åt påhittiga män, som honom det täckes åt hvarje. Denne förtycke man ej, att han sjunger de Danaers ofärd. 350 Ty den visan menskorne mer än andra beprisa, Hvilken uti åhörarnes krets af alla är nyast. Derför ditt hjerta och sinne också uthärde att höra. Ej är Odysseus den ende som hemkomstdagen förlorat; Fingo sin bane ju ock mång andre männer, vid Troia. 355 Utan gå till ditt rum, och sköt der ärender dina, Väfstoln äfvensom sländan, och tjenarinnorna mana Att till arbete gå; om saken må männerne vårda Samtlige; mest dock jag. Ty min är makten i huset.

Hon förvånad och stum till kammaren åter begaf sig; 360 Ty sin sons förståndiga tal hon lade på hjertat. Men när i högan loft hon hade med tärnorna stigit, Sedan begret hon Odysseus, den älskade maken, tills ljuflig Sömn på dess ögonlock nedsändes af Pallas Athene. Friarne stojade qvar i de dunklande salarna hurtigt, 365 Önskande samtlige få vid henne hvila i bädden. Men Telemachos nu, den förståndige, började orda.

Friare J till min mor, som egen en trottsande fräckhet; Låtom oss gästande här förlusta oss, utan ett sådant Stoj; ty herrligt ju är det minsann, att höra en ståtlig 370 Sångare, som han är, med gudarne lik till sin stämma. Tidigt på morgonstunden vi måga oss samla till rådslag Alle, att jag rent ut får eder min mening förkunna, Att ur salarna gå; tillställen er andra kalaser, Frätande eget gods, omvexlande en med den andra. 375 Om er detta likväl mer önskeligt synes och bättre Vara, att utan straff en endes besittning förstöra, Öden! men jag anropar de alltid varande gudar. Om Zeus unnar en gång att lika må gäldas med lika, Visst ohämnade skolen J då i palatset förstöras. 380

Talade så, och de alle med tändren i läpparna beto, Öfver Telemachos undrande sig, att dristigt han ordat.

Honom talte då till Antinoos, son af Eupeithes: Gudarne sjelfve, minsann, dig undervisa, att vara Så storordig i mun, och prata så särdeles dristigt. 385 Måtto dig aldrig på Ithakas ö till konung Kronion Göra, ehuru hon är, med födslen, ditt fädernerike.

Honom Telemachos nu, den förståndige svarte, och sade: Blir du, Antinoos ond kanhända för det jag nu säger? Visst jag Ithaka ville, om Zeus det unnar, besitta. 390 Eller menar du det bland menniskor vara ett lappri? Sannerlig är det ej slemt, att herrska; ty kongars palats strax Blir förmöget, de sjelfve också mer hedras än andre. Men här finnas likväl de Achaiers kongar i sanning Andre månge på Ithakas ö, så unge som gamle. 395 Någon af dem det hafve, när bortdött ädle Odysseus. Jag likväl i vårt hus skall herre vara, och herre Öfver de slafvar, som fångat åt mig den ädle Odysseus.

Honom Polybos' son, Eurymachos, svarte, och sade: Detta, Telemachos, ligger helt visst i gudarnes händer 400 Ho som på Ithakas ö skall vara Achaiernes konung; Sjelf må likväl du besitta ditt gods och beherrska ditt husfolk. Ej tör komma en man, som emot din vilja, med våldsmakt Godset rycker dig från, så länge vår ö är befolkad. Men, kärälsklige, dig jag vill tillspörja om gästen, 405 Hvadan den mannen kom, och ifrån hvad land han sig skryter Vara, och hvar hans fädernejord, hans stämma befinnes. Bragte han tidender med om din hem anländande fader, Eller kom han väl hit, för att egna ärender sköta? Huru han hastigt ilade bort, och ej veta, hvem han var 410 Fingo vi; dock han ej var till anletet lik med en usling.

Honom Telemachos nu, den förståndige svarte, och sade: Sannerlig, Eurymachos, är förlorad min faders igenkomst; Derför jag litar ej mera på tidender, hvadan de komme, Icke jag aktar heller de gudabeslut, som min moder 415 Kallande siaren hit i vår sal, utforskar af honom. Denne åt mig från Taphos är länd, en fäderne gästvän, Mentes, den insigtsfulle Anchialos' son han sig skryter Vara, och konung han är för de Taphiska roddarebussar.

Så nu Telemachos; dock i sin själ han kände gudinnan. 420 Men de som vändt sitt sinne till dansen och tjusande sången, Än förlustade sig, af bidande aftonens påkomst. Än de förlustade sig, då den mörka aftonen påkom. Sen för att sofva en hvar sig ändtligen makade hemåt. Och Telemachos dit, der på prydliga gården hans sofrum 425 Högt var byggdt, på ett välkringskådeligt ställe, begaf sig Sjelf till hvila också, omvälfvande mycket i sinnet. Bar så för honom brinnande bloss den aktsama tärnan Eurykleia, en dotter till Ops, sjelf son till Peisenor, Henne med egna medel sig köpt tillförne Laertes; 430 Tjugu oxar han gaf, och hon var då blomstrande flicka. Likt med sin värda gemål i palatset han aktade henne, Delande aldrig dess bädd, och sin makas vrede så undvek. Hon medförde de brinnande bloss, hon älskade honom Ock bland tärnorna mest, och fostrat honom som liten. 435 Nu han öppnade dörrn till det välinrättade sofrum, Satte på sängen sig sen, afklädande tröjan, den fina, Hvilken han lade i händren utaf klokrådiga gumman. Men då hon tröjan ihop väl vecklat och putsat behörigt, Hängde hon henne på knaggen bredvid den pyntade sängen, 440 Gick så utur sofrummet, och drog till dörren med silfver Ringen, och sen med dess rem framsköt hon rigeln derjemte. Der helnattligt han nu, omtäckt med de finaste fårskinn, Välfde den färd i sitt sinne, som honom i Athene bebådat.

Andra Sången.

När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, Hastade upp från sin bädd den älskade son af Odysseus, Sedan han klädt sig; och hängde det eggiga svärdet på axeln, Bandt ock sköna sandaler inunder de fylliga föttren, Och ur sitt sofrum gick, jemlik med en gud till att påse. 5 Och så befallte han sen högljudda herolderna genast Kalla till sammankomst hårfagra Achaierna alla. Desse kallade alla, som ock församlades skyndsamt. Men då de samlats redan, och hopförsamlade voro, Sjelf han till samlingen gick, med kopparlansen i handen. 10 Icke allena, ty två snabbfotade stöfvare följde. Och ett gudomligt behag utgöt nu på honom Athene. Häpnande såg det samtlige folk till den kommandes möte. Satte sig ned på sin faders stol, och Geronterne veko. Då begynte nu först friborne Aigyptios orda, 15 Han som af ålderdomen var krökt, och visste så mycket. Ock hans älskade son åtföljt gudmaken Odysseus Till skönfåliga Ilion hän på de håldade skeppen, Antiphos, kämpen; men honom ihjelslog vilde Kyklopen Uti den håliga grottan, och redde sin yttersta qvällsvard. 20 Ock tre andra han hade; bland friarne en af den dvaldes, Eurynomos, men två städs blefvo vid fädernegodset. Dock han, sorgsen och klagande, ej sin Antiphos glömde, Men tårgjutande nu tog ordet, och började tala:

Hören mig nu Ithakesier ock, hvad jag ämnar er säga! 25 Aldrig skedde hos oss rådsamling ännu eller möte, Alltsen den ädle Odysseus på hålkade skeppena bortfor. Ho har oss nu församlat? och hvem påkom så behofvet, Hvem bland de yngre män, eller dem som gamlare äro? Monne han tidender hört om en hit antågande krigshär, 30 Dem han oss sade bestämdt, då han förr dem skulle förnummit, Eller monne han annan en folksak nämner och kungör? Redlig synes han mig; allt godt han njute! åt honom Zeus fullborde till lyckeligt slut, hvad han välfver i sinnet!

Sade. Odysseus' älskade son järtecknet förnöjde, 35 Och han ej mera länge der satt, men längtade tala. Steg så i samlingens midt, och spiran i handen emottog Af Peisenor, herolden, som visste de klokaste tankar. Först derefter han vände sitt tal till den gamle och sade:

Gamle, den man är ej fjerran, -- du sjelf det genast förnimmer. -- 40 Just jag folket församlat, och mest påkommer mig ängslan. Jag ej tidender hört om en hit antågande krigshär, Dem jag er sade bestämdt, då jag förr dem skulle förnummit, Icke heller jag annan en folksak nämner ooh kungör; Utan min egen sak, som mig ofärd störtat i huset, 45 Tvefaldt; dels har jag mist den ädlaste far, som bland eder Samtliga förr var kong, och likt en fader så godsinnt. Nu en vida större också, som snarligt alldeles Hela mitt hus förstör, och i grund föröder min lifskost. In på min mor, som ej vill, en skara af friare tränger, 50 Söner till sådane män, som härstäds äro de högste. Desse rädas att gå till Ikarios' hus, som är hennes Fader, att sjelf sin dotter han må utstyra med brudskänk, Gifva åt hvem han vill, som väl tacknämelig kommer. Men nu i vårt hus städs qvardröjande dagar på dagar, 55 Slaktande åt sig oxar ooh får och getterna feta, Hålla de friska kalas, och dricka det glödande vinet Skamlöst; mycket föröds mellertid, ty ej finnes en sådan Man, som Odysseus var, ofärden att värja från huset. Vi ej äro i stånd att värja, och äfven härefter 60 Räddningslöse vi bli, och ej alls förstå oss på nödvärn. Sannerlig slikt afvärjde jag visst, om jag egde förmåga. Outhärdliga äro de saker som hända, och nesligt Hela mitt hus förstörts; ock borde ni sjelfve förargas, Borde blygas också för de här kringboende menskor, 65 Hvilka bo häromkring; och frukten för gudarnes vrede; Kanske, förgrymmade, än de näpsa så skamliga dater. Både jag Zeus anropar, Olympiern, äfvensom Themis, Hvilken männernes råd upplöser, och bringar att sitta; Hejden er, vänner, och låten af hårda bekymret mig ensam 70 Täras, såframt ej nånsin min far, den ädle Odysseus, Har, fiendtelig, gjort fotbrynjta Achaierna illa, Och J, gäldande det, fiendtlige, illa mig gören, Eggande dessa; för mig långt bättre det vore i sanning, Att J skullen förtära båd boskapshjordar och skåpskatt. 75 Ja, om J allt uppåten, kanske snart följde betalning. Ty vi skulle i staden med ord ombedja så länge, Återfordrande vårt, tills allt oss gifvits tillbaka. Nu obotliga smärtor J mig inkasten i själen.

Så han talade vred, och till marken slängde sin spira, 80 Gjutande tårar; det samtliga folk betogs då af miskund. Tego så alle de andre dervid; ej vågade någon Endaste gifva Telemachos svar i kränkande ordalag; Men Antinoos honom allen' tilltalte och svarte:

Hvad har du sagt, högpratig Telemachos, dristig i stormod, 85 Skymfande oss! Du ville väl nog påstänka oss skamfläck. Saker äro dig dock de Achaiiske friare icke, Utan din mor, som mer än en ann förstår sig på ränker. Ty nu redan ha tre år gått, snart vandrar det fjerde, Sen den tid i Achaiernas bröst hon hjertat bedårar. 90 Hopp hon åt hvar man skänker, och sig utlofvar åt alla, Sändande tidender; dock helt annat dess sinne begrundar. Så bland öfriga svek hon fejande stämplade äfven: Sättande upp stor väf, hon i kammaren började väfva, Fin, oändeligt lång, och till oss hon talte och sade: 95 Svenner, som frien till mig, då den ädle Odysseus nu hängått, Biden på bröllopet än, och brådsken ej, tills jag en likskrud Färdig arbetat, -- att icke mitt garn må ödas förgäfves, -- Åt friborne Laertes, tilldess, att honom omsider Tager den långutsträckande döds förderfliga öde. 100 Att ej i landet på mig Achaiinnorna måga förargas, Om han förutan täckelse låge, som egde så mycket. Så hon talte, hos oss manhaftige hjertat bevektes. Visserlig väfde hon nu om dagen på väfven, den stora, Men om nättren den rispade opp, då hon facklorna framsatt. 105 Så hon i tre år svek oss med list, och bedrog de Achaier; Men när fjerde året nu kom, och tiderna kommit, Sade oss då bland tärnorna en, som grannligen visste, Och vi träffade henne, som rispade herrliga väfven. Så hon slutade den, fast alls ej villig, af nödtvång. 110 Dig ge friarne detta till svar, att väl du må veta Sjelf i din egen själ, och Achaierne alle må veta: Skicka din moder hän, och befall att till make hon tager Honom, som fadren befaller, och som ock henne behagar. Men om hon lång tid än utledsnar Achaiernas söner, 115 Välfvande sådant i sinnet, som rikligt förlänat Athene, Fyndigt vett, och derhos förträffliga slöjdernas insigt, Svek derjemte, som aldrig vi hört om en bland de fordna, Som, skönflätiga, här tillförene bott i Achaia, Tyro, och Alkmene, eller ock skönflätig Mykene: 120 Ingen enda af dem de finter som Penelopeia Visste; men denna likväl sig ej till fromma hon uttänkt. Ty de skola din kost och ditt gods så länge förtära, Som hon blifver vid detta beslut, det säkert en gud har Henne i sinnet laggt. Sig sjelf stor ära måhända 125 Gör hon, men dig helt säkert förlust af mången besittning. Vi ej hem oss begifva, och annorstädes ej heller, Innan hon gift sig med den af Achaierna, hvilken hon tycker.

Honom Telemachos nu, den förståndige svarte och sade: Ej, Antinoos, höfves, med våld utjaga ur huset 130

Henne som födt mig, och fostrat; må far min i fremmande länder Dött eller lefva; mig blefve det svårt, att Ikarios gälda Drygt, om sjelf jag min mor med berådt mod jagade hädan. Ty af dess fader jag ondt får lida, och annat en gudom Sänder, enär min mor de bistra Erinnyer beder, 135 Gående bort ur huset, och hämd från menniskor skall mig Drabba; och derföre jag ej nånsin det ordet bebådar. Men om själen hos eder besitter den minsta försynthet, Gån mig ur salarna hän, tillställen er andra kalaser, Frätande eget gods, omvexlande en med den andra. 140 Skulle et detta likväl mer önskeligt synas och bättre Vara, att utan straff en endes besittning förstöra, Öden! men jag anropar de alltid varande gudar. Om Zeus unnar en gång att lika må gäldas med lika, Visst ohämnade skolen J då i palatset förstöras. 145

Så Telemachos. Örnar ett par den dundrande gud Zeus Honom sände att flyga från högsta toppen af berget. Desse flögo nu båda en stund, så snabba som vinden, Spännande vingarna ut, helt nära den ene den andra. Men då de kommit till midten utaf mångpratiga rådet, 150 Svängde de sig omkring, och slogo med väldiga vingar, Sågo på allas hufvuden ned, och förkunnade ofärd. Och då med klorna de kinderna slitit, och halsarna sönder, Skyndade båda åt höger igenom husen och staden. Öfver fåglarna häpnade alla, såsnart de dem varsnat, 155 Samt i sin själ omvälfde, hvad nu väl komme att hända. Men då talte bland dem Halitherses, den åldrige ädling, Mastors son; ty allen' samtidiga menskor han vida Vann, båd att fåglar känna, och gudaorakel förtälja. Han välmenande ordade då bland dessa, och sade: 160

Hören mig nu, Ithakesier, ock, hvad jag ärnar er säga! Men för friarne mest jag detta förkunnar och talar; Ty dem välfves en stor olycka; ty icke Odysseus Länge numer från vännerna är, men vistas helt nära Någonstädes, och reder demhär förderfvet och döden 165 Samtligen; men mång andra också olycka skall drabba, Oss som på Ithaka bo, det välkringskådliga; derför Grannt påtänken, hur vi dem hejde; sig sjelfve de äfven

Hejda måga; ty det väl blifver dem snarligt det bästa. Ty ej skall jag er spå, okunnig, men väl erfaren; 170 Ty jag menar, att allt fullbordats äfven åt honom, Såsom jag ordade då, när Argeierne hädan till Troia Samtlige foro åstad, och med dem mångråde Odysseus. Sade, att sen mång qval han lidit, och alla kamrater Mistat, skull' på det tjugunde år han, af ingen igenkänd, 175 Komma till hemmet igen; det allt fullbordadt nu varder.

Honom Polybos' son, Eurymachos, svarte, och sade: Gubbe, välan, du kan just prophetera för piltarna dina, Vandrande hem, att ej dem olycka må framdeles drabba. Vida bättre än du spår jag hvad detta beträffar. 180 Fåglar, många till tal, visst solens strålar inunder Vanka, ej alla likväl betydelsefulla. Odysseus Dog långt borta; o, att du också din bane med honom Undfått! icke du skulle då särdeles prata orakel, Och ej egga Telemachos, nog dessutom förtretad, 185 Bidande någon skänk åt ditt hus, i fall han den gåfve. Men jag säger dig rent; ock skall fullbordadt det varda: Om du den yngre man, du som vet båd gammalt och mycket, Öfvertalar med listiga ord, och retar till vrede, Honom sjelf till en början det blifver ganska förderfligt; 190 Dock han, för desses skull, ej gitter det ringaste göra. Men dig, gubbe, vi plikt pålägge, och den skall du gälda, Harmsen i själen minsann, och tung dig varder förtreten. Inför alla jag vill Telemachos gifva det rådet: Bjude han mor sin vända igen till fädernehuset. 195 Der de bröllopet sen tillställa, och ordna en hemgift, Rikeligt stor, som höfs medfölja den älskade dottren. Ty jag menar att förr Achaiernes söner ej afstå Från nog ledt frieri; vi rädas allsicke för någon, Ej för Telemachos, fastän han är storpratig, kantänka, 200 Ej om oraklet vi heller oss bry, det du för oss, gubbe, Sladdrar i vädret, och mera ännu åsamkar dig hätskhet. Godset snöpligen än skall täras, och nånsin ej undfås Vedergällning, så länge som hon för Achaierna skjuter Bröllopet upp; men vi, afbidande dagar på dagar 205 Här, för hennes behags skull, täfle, och icke till andra Gå vi, hvilka det vore en hvar tillständigt att äkta.

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte och sade: O du Eurymachos; och J trottsige friare alle, Detta ej mer jag beder er om, ej heller förmäler, 210 Ty ren gudarne veta deraf och alle Achaier. Men mig gifven en hurtig galeja och tjugu kamrater, Hvilka resan med mig hitåt fullborda och ditåt. Ty till Sparta jag nu vill fara och sandiga Pylos, Der för att efterspörja min far, som längesen bortfor, 215 Om bland dödliga någon berättar mig, eller jag hörer Sägn från Zeus, som mest åt menskorna tidender bringar. Skulle jag nu förnimma min faders lif och hans hemkomst, Sannerlig, fast ock qvald, jag ännu ett år vill förbida. Men om höra jag får, att han dött och mera ej finnes, 220 Vändande sedan hem till den älskade fädernejorden, Skall jag åt honom resa en vård, och begå hans begrafning Rikligen, såsom det höfs, och min mor bortge åt en annan.

När nu detta han talt, han satte sig ned, och då uppsteg Mentor, en vapenbror till den tadelfrie Odysseus, 225 Hvilken han uppdrog hela sitt hus, då han reste på skeppen, Att hörsamma den gamla, och allt orubbadt bevara. Han, välmenande, talade då bland dessa, och sade:

Hören mig nu, Ithakesier, ock, hvad jag ärnar er säga! Huld, välsinnad och vänlig numer ej vare en ende 230 Skepterbärande kong, i sin själ han ej vete hvad rätt är, Men städs vare han hård, och orättrådighet öfve. Ty ej minnes ju någon numera den ädle Odysseus, Bland det folk, som han styrde, och var så huld som en fader. Men jag de trottsige friarne ej missunnar det minsta, 235 Att de föröfva våldsama verk, af idelig vanart. Ty de sätta sitt hufvud på spel, och våldsamt förtära Drotten Odysseus' hus, och de tro ej att nånsin han kommer. Nu jag är vred på det öfriga folk, hurledes J alle Sitten så stume, och icke med ord ens agande hejden 240 Friarne, få till tal mot er, som ären så många.

Honom Euenors son, Leiokritos, svarte, och sade: Mentor, du olycksbringande tok, hvad har du väl ordat, Eggande dessa, att oss afspisa? det sannerlig svårt blir, Att vid ett gästbud strida emot flertaliga männer. 245 Ty om Odysseus sjelf, Ithakesiern, äfven igenländ, Trottsiga friarne här i sitt hus kalasande funne, Och i sitt sinne beslöte att dem ur salen förjaga Sannerlig gladde sig ej hans maka, fast mycket hon trånar, Åt den komma, men här just finge han snöpelig ända, 250 Om med flera han stridde; du ej sakenligt har ordat. Men nu, välan, kringspriden er folk, en hvar till sitt eget. Honom nog Halitherses till resan skyndar och Mentor; Vapenbröder ju äro de tu, sen gammalt, åt fadren. Dock jag menar, att han, qvarsittande, tidender länge 255 Bidar på Ithaka; ej fullbordar han nånsin den resan.

Så han talte, och strax folksamlingen löste derjemte. Och de till egna boningar nu kringspridde sig alle, Men till Odysseus' hus sig friarne åter begåfvo.

Gick så Telemachos dän afsides till stranden af hafvet, 260 Tvättade händren uti grå böljan, och bad till Athene: Hör mig, gudinna, o du, som i går påhelsade vårt hus, Och som mig bjöd, med galejan, uppå det ruskiga hafvet, Resa, att fråga mig före om länge dröjande fadrens Hemkomst. Detta nu allt Achaierne söka förhala, 265 Men dock friarne mest, högmodige utöfver höfvan.

Så han bedjande talte. Athene nalkades honom, Liknande Mentor såväl till gestalt, som äfven till stämma, Och hon höjde sin röst, och sade bevingade orden: