Part 29

Så han sade; och drog det hvassa svärdet ur skidan, Kopparne, tvesids eggigt, och sprang dermed på Odysseus, 80 Skriande hiskeligt till; i detsamma den ädle Odysseus, Sändande af sin pil, sköt honom i bröstet vid vårtan, Och i hans lefver fäste den ilande piln; och ut handen Svärdet på golfvet han slängde; och sjelf kullstörtad med bordet Damp han i svängande fart; men rätterna spilldes på marken, 85 Jemte en dubbelpokal; och mot jorden med pannan han stötte, Kränkt i sin själ, och med fötterna två han stolen tillika Sparkade långt derifrån; kring ögonen höljde sig mörker. Amphinomos sprang upp mot ärebekrönte Odysseus, Rusande fram, samt drog ur skidan det eggiga svärdet, 90 Om han veke från dörrn; men honom stack dessförinnan Telemachos baktill med den kopparspetsade lansen Mellan skuldrorna då, att den gick rakt bröstet igenom. Slamrande föll han omkull, och stötte med pannan mot jorden. Telemachos sprang dädan, och lät långskaftiga spjutet 95 Bli i Amphinomos qvar; ty han räddes, att någon Achaier, Bäst långskaftiga spjutet han drog, pårusande skulle Antingen båra igenom med svärd, eller hugga från sidan. Sprang så fördenskull dän, och kom helt snart till sin fader, Stannade nära bredvid, och talade vingade orden: 100

Fader, en sköld vill jag bringa dig strax och lansarna tvenne, Samt välkopparne hjelm, som tätt till hufvudet sluter; Ock vill jag sjelf mig väpna, och ge svinherden en rustning, Samt koherden också; ty bäst är, vara beväpnad.

Honom svarande talade till mångråde Odysseus: 105 Spring du och tag, sålänge jag pilar har att mig värja, Att de ej mig, som är ensam, må kunna fördrifva från dörren.

Sade; och Telemachos hörsammade älskade fadren, Och till gemaket begaf sig, der herrlige vapnen förvartes. Sköldarna fyra der valde han ut, och lansarna åtta, 110 Hjelmarna fyra derhos, tättaglige, kopparbesmidde. Dessa tog han, och snart anlände till älskade fadren. Sjelf kring kroppen tillförst derefter han klädde sig kopparn; Så hans tjenare ock påklädde sig prunkiga vapnen, Och sig ställde omkring krokrådige, vise Odysseus. 115 Denne, sålänge, att värja sig med, än pilar han hade, Städs bland friarna en nedgjorde i egna palatset, Utan att fela sitt mål, och de stupade tätt på hvarandra. Men när pilar ej mer bågskjutande konungen egde, Bågen invid dörrposten uti storkgrundade salen 120 Drotten mot insidsväggen, den strålande, ställde att hvila. Sjelf han på axlarna tog den fyrhvarfsfogade skölden, Satte på väldiga hufvut också vällagade hjelmen, Tagelgjord, och ofvanifrån rikt vajade plymen, Tog ock väldiga lansarna två, med koppar beslagna. 125

Lönndörr fanns der nu en, välfejade väggen igenom, Och vid kanten af trösklen uti starkgrundade salen Gick åt gränden en väg; väl passade gaflarne voro. Dörren bjöd Odyseus svinherden, den ädle bevaka, Stående nära intill; der var blott plats för en enda, 130 Ställande ordet till samtliga, då Agelaos begynte:

Vänner, ville ej nu lönndörren igenom bland eder Utgå någon, och tala, och snart här höja ett nödskri? Då för sista gången minsann bågskjutit vår bjesse.

Honom talade till Melanthios, getternas herde: 135 Detta ej alls kan ske, Agelaos; ty portarne granna Äro oss fasligen nära, och trång är munnen af gränden; Der oss stängde en endaste man, om modig han vore. Alltså välan, jag vill hämta gevär, att eder beväpna, Ur loftsrummet, ty dit, och ej annorstädes, jag menar, 140 Vapnen fördes utaf Odyseus och hans lysande ättling.

Sade; och, vandrade dän Melanthios, getternas herde, Till Odyseus' loftsrum, uppför salstrapparna sedan, Tog derifrån tolf sköldar, och spjut tolf äfven till antal, Hjelmar ett dussin också, tättaglige, kopparbesmidde, 145 Gick och förde dem med sig, och gaf åt friarne genast. Och för Odysseus påstund sig löste då knäna och hjertat, När han dem vapnen såg mottaga och lansarna långa Slänga i hand; stor sak det likade honom att vara. Till Telemachos strax han talade vingade orden; 150

O Telemachos, visst bland qvinnorna någon i salen Väcker mot oss en vådelig fejd, eller också Melantheus.

Honom Telemachos, den förståndige, svarte, och sade: Ack fader, jag sjelf här felat och icke är skulden Annans; ty loftets dörr, den tätt inpassade, lät jag 155 Stanna på glänt; hos dessa en spejare fanns, som är bättre. Gå nu, ädle Eumaios, och dörrn till loftet igen slut, Och gif akt, om någon af tärnorna detta föröfvar, Eller om Dolios' son, Melantheus, såsom jag menar.

Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra. 160 Gick så till loftet igen Melanthios, getternas herde, Prydliga vapen att bringa; det såg svinherden, den ädle, Samt tilltalade strax Odyseus, den nära befunne:

O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, Der förderflige karlen nu åter; som sjelfve vi misstänkt 165 Vandrar åt loftet; derför säg du mig renaste sanning, Anten jag honom må döda, ifall jag segrare blifver, Eller bringa till dig, att han nidgerningar gälde Många, hvilka just han anstemplade här i palatset.

Honom svarande talade till mångråde Odysseus: 170 Jag och Telemachos de trotsige friarne skole Hejda i salarna här, skönt aldrig så mycket de braska. Men J binden för honom båd' föttren, och händren derofvan, Ooh inkasten i loftet, och flyglarna riglen bakefter; Och fastsurrande sedan en välsnodd lina om honom, 175 Hissen uppför en reslig kolonn, och till sparrarna närmen, Att han, länge vid lif, uthärde de svåraste plågor.

Så han sade; och de hörsammade gerna, och lydde, Och uppgingo i loftet, der han dock ej dem bemärkte. Ty nu i loftets innersta vrå han letade vapen, 180 Men de stannade båda invid dörrposterna hvarsids. När då på tröskeln steg Melanthios, getternas herde, Uti sin ena hand medbringande prydliga hjelmen, Och i den andra en sköld, bred, gammal, med mögel befläckad, Hjelten Laertes', den han tillförne i ungdomen burit, 185 Men nu låg den som vrak, och sömmen i remmarna brustit: Se, då störte de fram, och fattade herden, och drogo In från luggen, och slogo till golfvet, beängslad i hjertat. Föttren de sedan bundo och händren med smärtliga bojan, Särdeles väl hopsnoende ock, som detta förordnat 190 Sjelfve Laertes' son, mångpröfvade, ädle Odysseus. Och fastsurrande äfven en välsnodd lina om honom, Hissade uppför en reslig kolonn, och till sparrarne drogo. Honom begabbande talade du, svinherde Eumaios:

Nu tillbringar du särdeles bra, o Melanthios, natten, 195 Liggande sträckt på mjukaste bädd, som äfven dig anstår; Ej gullthronande Eos, den tidiga, heller dig undgår, Kommande opp ur Okeanos' flod, då du äflas att drifva Getter åt friareskaran, att reda sig mål i palatset.

Så han lemnades der, utsträckt i förderfliga bojan. 200 De sig klädde i vapen, och, stängande lysande dörren, Gingo de till Odyseus, kokrådige, fyndige drotten. Nu der stodo de, flåsande mod, på trösklen allenast Fyra, men inne i saln rätt månge och modige männer. Och helt nära de fyra nu kom Zeus' dotter, Athene, 205 Mentor lik till gestalten såväl, som äfven till rösten. Henne Odysseus skådade glad, och talade ordet:

Mentor, o afvärj nu ofärden, och tänk på din stridsbror, Som dig tjänster har gjort; jemnårig ju är du mig äfven!

Sade; och anade dock, att det var stridslystna Athene. 210 Friarne annorstädes i salarna skriade alla, Och först bannade henne Damastors son, Agelaos:

Mentor, måtte dig ej med orden dåra Odysseus, Att med friarne kämpa, och lemna åt honom ditt bistånd! Ty jag menar att så fullbordadt varder vårt anslag; 215 Sedan vi desse begge ha dräpt, båd' fadren och sonen, Du skall dödas tillika med dem, om sådant du ärnar Företaga dig här, och med hufvudet skall du det gälda. Men då omsider från eder med svärd vi krafterna tagit Alla de skatter du har, så inom palatset som utom 220 Vi med Odysseus' mänge, och icke vi sönerna dina Låte i salarna lefva, och döttrarna dina ej heller, Icke din firade maka i Ithakas stad sig befinna.

Sade; Athenaie förgrymmades mera i sinnet, Och hon bannade så Odyseus med vredgade orden: 225

Icke hos dig, Odyseus, finns mod orubbligt, och stridslust, Som då för Helenas skull, den sköna, och faderberömdas, Nio år obidande städs du med Troerna stridde, Och mång kämpe uti det vilda tumultet förödde; Togs ock genom ditt råd bredgatiga Priamos' fäste. 230 Hur, då ditt eget palats och besittningar dina du hunnit, Jemrar du dig för friarne nu, att tapper du vore? Derföre stå, hjertbroder hos mig, och saken beskåda, Att du må veta hurudan är, i fienders skara, Mentor, Alkimos' son, till att hvar välgerning betala. 235

Sade; men skänkte likväl afgörande seger ej genast, Utan hon pröfvade länge ännu stridslusten och modet Både hos drotten Odysseus sjelf och den herrliga sonen. Men strax farande upp, hon i taket af rökiga salen Satta sig neder, och var en svala lik till att påse. 240 Friarna manade an Damastors son, Agelaos, Eurynomos samt Amphimedon, Demoptolemos ock Jemte Polyktors son, Peisandros, och Polybos; kämpen; Ty bland friarne desse i mod de ypperste voro, Alla som lefde ännu, och stridde for älskliga lifvet; 245 Bågen kufvat de öfriga redan, och hopade pilar. Ordade nu Agelaos, och vände till alla sin talan:

Vänner, han hejdar väl snart de ovidrörliga händren; Strök ju Mentor sin kos, sen han pratat oss idliga skrytord, Och de lemnades der vid dörrarna åter allena. 250 Derföre nu på engång ej kasten med lanserna långa, Utan välan, blott sex till en början må skjuta, om oss Zeus Unnar Odysseus träffa, och så oss ära förvärfva. Ty om de öfrige bry vi oss ej, sen denne har stupat.

Sade; och alle nu kastade lans, som han hade förordnat, 255 Fikne; hvartendaste kast fruktlöst dock gjorde Athene. Mot dörrposten uti starkgrundade salen den ene Sköt, och en annan emot den tätt anfogade dörren; Åter en annans kopparne lans inträngde i väggen. Men då de friarnes spjut nu samtlige undgått hade, 260 Började orda påstund mångpröfvade, ädle Odysseus:

Vänner, nuredan till eder också visst måste jag tala, Bjudande skjuta på friarnes flock, som äflas att mörda Oss, till råga ännu på de nid, de redan bedrifvit.

Sade; och samtlige de strax sköto med lansarna hvassa, 265 Siktande rakt framåt; Demoptolemos af Odysseus, Euryades af Telemachos, Elatos af Eumaios, Äfven Peisandros utaf oxherden sin bane emottog; Alle de genast beto uti omätliga marken. Friarne veko då undan till innersta hörnet af salen; 270 Desse rusade fram, och lansarna ryckte ur liken.

Sköto nu friarne återigen med lansarna hvassa, Fikne; men månget kast fruktlöst dock gjorde Athene. Mot dörrposten uti starkgrundade salen den ene Sköt, och en annan emot den tätt anfogade dörren; 275 Åter en annans kopparne lans inträngde i väggen. Men dock Amphimedon Telemachos rispade litet 1 handlofven, och kopparn förödde det yttre af skinnet. Skråmades ock Eumaios i axeln ofvanom skölden Af Ktesippos med lansen, som flög bortöfver och nedföll. 280 Åter Odysseus' män, brokrådige, fyndige drottens, Sköto på friarnes skara igen med lansarna hvassa. Då dräps Eurymedon af stadsförstörarn Odysseus, Amphimedon af Telemachos, Polybos af Eumaios, Och Ktesippos derefter uttaf oxhjordarnes herde, 285 Hvilken skrytande talte dervid, vardt sårad i bröstet:

O Polytherses' son, storskymfare, aldrig du före Bud i ditt vanvett mera, men städs åt gudarna ordet Måtte du anförtro, ty de långt yppare äro. Detta som gästskänk tag för den lägg, du förärade nyligt 290 Gudalik Odyseus, när han vandrade kring i palatset!

Ordade så krokhornade oxarnes herde; men närhålls Sårade ock Odyseus Damastors son med sitt långspjut; Nu Telemachos stack Leiokritos, son af Euenor, Midt i ljumsken med lansen, och trängde med kopparn igenom. 295 Der framstupa han damp med hela sin panna mot marken. Se, då lyfte Athenaie mansbanen, Egiden Från takåsen deruppe, och friarnes sinnen förskräcktes. Undan de lupo i saln, liksom vallboskapen plägar, Då när en pilsnabb bröms ansurrande honom förföljer, 300 Sjelfvaste sommartid, när dagarne äro så långa. Men likasom krumkloade, krokbenäbbade gamar, Komne ifrån bergspetsarna ned, småfåglarna Som störtskyarna nu undkrypande, löpa på fältet; Dock de göra dem ned, anstormande, utan att motstånd 305 Mera finns, eller flygt, men männerne glädas åt rofvet: -- Så nu friarna desse också, framstörtande, höggo Ned öfverallt i palatset, och ömkelig suckan förspordes, Från förkrossade skallar, och blod kringflödade golfvet. Grep så Leiodes, framstörtad, om knäna Odysseus, 310 Och bönfallande nu uttalade vingade orden:

O Odyseus, jag dig fattar om knäna; förbarma dig, skona! Ty jag menar att jag mot ingen af qvinnorna något Nedrigt sagt eller gjort i palatset, men äfven de andra Friarna hejdade jag, eho som föröfvade sådant. 315 Men de lydde mig ej, och höllo ej händren från brotten, Derför också för nidingsverk slem ända de funnit. Utan en offersiare jag, som intet föröfvat, Falla skall; välgerningars tack då ej funnes i verlden?

Bistert blickande svarte igen mångråde Odysseus: 320 Om du en offersiare var, som du skryter, bland dessa, Sannerlig mången gång du måste i salarna bedit, Att långt borta blefve för mig en ljufvelig hemkomst, Att min kära gemål dig följde, och arfvingar födde: Derföre må du ej undgå nu hårdbäddande döden. 325

Ordande så, han grep med den väldiga handen i svärdet, Som på golfvet der låg; Agelaos det, döende kastat Från sig; sedan dermed han högg Leiodes i nacken, Och den talandes hufvud påstund sig mängde med stoftet. Sångaren, Terpsios' son, undgick dock döden, den svarta, 330 Phemios, han som hade hos friarne sjungit af nödtvång. Nu der stod han också med ljudiga cittran i händren,

Nära invid lönndörrn, och i sinnet betänkte sig tvesids, Anten han skulle sig smyga ur saln, och vid Zeus', gårdsgudens, Fejade altare taga sig plats, der fordom så många 335 Oxars lår Laertes förbrännt, samt äfven Odysseus; Eller heldre med bön framstörta Odysseus till knäna. Honom, begrundande så, mellertid mer gagneligt syntes, Att nu Odysseus' knän, Laertes' sonens, beröra. Derför den hålkade cittran han först nedlade på golfvet, 340 Mellan blandningspokaln och den silfvernaglade stolen. Sjelf framstörtande sedan han tog om knäna Odysseus; Och bönfallande så uttalade vingade orden:

O Odyseus, jag dig fattar om knäna; förbarma dig, skona! Framdeles varder dig sjelf hjertqval, om du sångaren skulle 345 Döda, som här min röst för gudar och menniskor höjer, Och sjelf konsten mig lärt; mig har ingifvit i sinnet Allt slags qväden en gud; och jag tycker mig sjunga inför dig, Som för en gud; thy ärna då ej mig hugga i nacken. Ock din älskade son, Telemachos, kunde det säga, 350 Att jag ej alls frivillig till detta palatset, ej nödställd, Nånsin ställde min gång, för att sjunga vid friarnes gästbud, Men långt flere och starkare de hitförde mig våldsamt.

Sade; då hörde hans ord Telemachos' heliga hjeltkraft, Och tilltalade genast sin far, som var dem helt nära: 355 Hejda dig! honom som är oskyldig, ej såra med kopparn! Ock herolden Medon oss egnar att rädda, som Mig i detta palats omvårdade, då jag var liten, Om ej Philoitios drap, eller ock svinvallaren honom, Eller han råkat för dig, som väckte tumult i palatset. 360

Sade; och detta nu hörde Medon, förståndige mannen; Ty han inunder stoln nedhukad sig gömde, och nyflådd Oxhud svept sig omkring, för att undgå döden, den svarta. Strax han reste sig upp, afklädande huden påstunden; Till Telemachos sen han trädde, ock fattade knäna, 365 Och bönfallande så uttalade vingade orden

Älskade, här är jag! Sjelf håll dig, och mana din fader, Att mig, i öfvermakt, han ej dödar med eggiga kopparn, Vredgad för trotsiga friarnes skull, som ödde för honom Godset i salen, och dig, i sin dårskap, ej skydde det minsta. 370

Honom leende talte nu till mångråde Odysseus: Fatta du mod; ty min son har dig bisprungit och räddat. Att du må veta det sjelf, samt säga derjemte åt andra, Hur långt bättre likväl godgerningen är än en nidbragd. Men utgångne ur saln, en plats er tagen derute, 375 Båd' mångljudige sångarn och du, långt borta från bloden, Att jag emellertid i mitt hus må bestyra, som jag bör.

Sade; de vandrade båda, och gingo ur salen tillsamman, Och sig satte vid Zeus', den väldiges, altare sedan, Blickande kring öfverallt, än fruktande döden beständigt. 380 Ock Odyseus sig blickade kring i palatset, om någon Lefvande gömde sig än, undgående döden, den svarta. Men ren alla de många han såg i bloden och stoftet Stupade ligga, som fiskar, dem fiskargubbarne dragit Upp på hålkade stranden utaf grågrumliga hafvet 385 Med mångmaskiga nätet; och desse nu samtlige ligga, Saknande hafvets våg, kringspridda på sandiga stranden. Och den strålande solen jemväl dem beröfvade lifvet. Så nu friarne der på hvaran ock lågo förspridde. Till Telemachos ordade då mångråde Odysseus: 390

O Telemachos, kalla mig strax hit Eurykleia, Att jag må säga ett ord, som just mig ligger i sinnet.

Sade; och Telemachos hörsammade älskade fadren, Och slog sedan på dörrn, tilltalande Eurykleia:

Kom ut, gamla min gumma, som är de tjenande tärnors 395 Öfverbefälhafvarinna i salarna våra medrätta; Kom! dig kallar min far, att något han finge dig säga.

Så han ordade nu; ovingadt var talet för henne, Och hon öppnade dörrn i boningsbeqväma palatset, Samt begaf sig åstad; Telemachos visade vägen. 400 Sedan fann hon Odysseus, i midten af dödade männer, Sölad med blod och med smuts, just alldeles liksom ett lejon, Hvilket, enär det förtärt af landtliga oxarna, framgår. Hela dess bringa och käftarne med på hvardera sidan Blodige äro, och hiskeligt sjelft i synen att påse: 405 Så Odyseus var sölad till föttren, och händerna ofvan. När nu liken hon såg och den outsägliga bloden, Ville hon strax jubilera, ty stor var den saken att påse; Men Odyseus mellertid höll henne, den lystna, tillbaka, Och upphöjde sin röst, samt talade vingade orden: 410

Gumma, var glad i din själ, men håll dig, och jubla nu icke. Syndigt vore af dig, att skryta vid dödades anblick. Dessa gudarnes öde betvang och de skändlige nidverk; Icke de aktade någon af jordbeboende menskor, Vare sig slem eller god, enär han kom dem i sällskap. 415 Thy i sitt öfverdåd ock funno de skändelig ände. Men du, välan, mig förmäl om tärnorna här i palatset, Hvilka som mig vanära, och som obrottslige äro.

Honom svarte igen vårdarinnan Eurykleia: Gerna, min son, åt dig jag sanningen ärnar förmäla. 420 Femtio äro i salarna här de tjenande tärnor Samtliga, hvilka vi lärt, att sig med slöjder befatta, Att ullkardningar göra, och ej pigtjensten förakta. Tolf bland dessa likväl på skamlöshet ha sig kastat, Utan att bry sig om mig, eller sjelfva Penelopeia. 425 Men karlvulen nu nyss Telemachos blef, och ej modren Öfver de tjenande tärnor befäl tillstadde åt honom. Dock jag vill stiga ditopp i det prunkande loftet, och säga Allt åt din maka, till hvilken en gud påskickade sömnen.

Svarte nu henne, och talade till mångråde Odysseus: 430 Henne då ej uppväcke, men såg åt tärnorna härstäds, Att de komma, som skändliga värf anstemplade fordom.

Så han sade; och genast ur saln utvandrade gumman, Bringande tärnorna bud, och manande dem till att komma. Men Telemachos sjelf, svinherden och oxarnes herde 455 Kallade han till sig, och talade vingade orden:

Börjen nu bära de döda, och tärnorna äfven befallen; Men konstherrliga stolarna sen derefter och borden, Med mångpipiga svampar J ock rentvagen och vatten. Men då ni ändtligen så uppstädat hela palatset, 460 Bringen de tärnor tolf utur starkgrundade salen, Och uthuset emellan och oförvitliga gårdsmurn Med långspetsiga svärd nedgören dem, tills ni af alla Lifvet tagit, och alla jemväl glömmt bort Aphrodite, Som de med friarne gåfvo sin gärd, och mängdes i löndom. 465

Ordade så; påengång invandrade tärnorna alla, Skräckligt jemrande sig, utgjutande ymniga tårar. Först utburo de likena nu af dödade männer, Och i portiken dem lade af välkringgärdade gården, Stödjande sig mot hvaran; befallningar gaf dem Odysseus, 450 Sjelf påskyndande; de utburo de döda af nödtvång. Men konstherrliga stolarna sen derefter och borden Med mångpipiga svampar de ock rentvagde och vatten. Men Telemachos sjelf, svinherden och oxarnes herde Med sopskoflarna golfvet uti välredda palatset 455 Putsade; tärnorna allt utburo och lade på gården. Men då nu ändtligen saln fullkomligen städat de hade, Bragte de tärnorna tolf utur starkgrundade salen, Och uthuset emellan och oförvitliga gårdsmurn Stängde dem i trångmål, dän icke var möjligt att slippa. 460 Telemachos, den förståndige, då tog ordet, och sade:

Icke med ärlig död må vi dock borttaga från dessa Lifvet, hvilka i mängd utkastat skymf på mitt hufvud, Samt på min moders med, och med friarne sofvit tillhopa.

Sade; och genast ett tåg ifrån svartstäfvig galeja 465 Knöt vid väldiga pelarn, och kring utbyggnaden snodde, Spännande högt, så att ingen med fötterna räckte till marken. Liksom då dufvors flock, eller ock bredvingade trastars Störtar sig in i ett nät, som står utställdt i en småskog, Längtande hinna sitt bo; men skräckeligt läger dem mottar: 470 Så ock desse i rad med hufvuna hängde, och allas Halsar i snarorna sutto, att ömkeligt döden de funne. Än de med föttren sprattlade smått, men ej räckte det länge. Sen de Melanthios förde igenom farstun och gården, Och med det obarmhertiga svärd hans näsa och öron 475 Skuro, och blygden sleto, att rå af hundarna ätas; Händren och fötterna höggo de af med förgrymmade sinnen. Sen nu, uppå allt detta, de tvått båd' händer och fötter, Till Odyseus de gingo i saln; fullbordadt var verket. Men han talade då till sin vårderska Eurykleia: 480

Bringa mig svafvel, du gamla, en bot för det onda, och eld med, Att jag må röka i saln, och sedan Penelopeia Bed hitkomma också med samtliga tjenande tärnor; Mana slafvinnorna alla, som finnas i huset, att komma!

Honom svarte igen vårdarinnan Eurykleia: 485 Detta, min älskade son, alltsamman medrätta du sade, Men se, kläder jag bringar åt dig, en kappa ock lifrock, Att kring de breda skuldror du ej med trasor belastad, Måtte i salen stå; förtryteligt äfven det vore.

Henne svarande talade till mångråde Odysseus: 490 Eld till en början dock mig måste i salarna göras.