Part 28

Sade; och kastade af från skuldrorna purpurne manteln, Springande upp, samt lade från axeln det eggiga svärdet. Yxarna ställde han först, en skåra för alla gemensam 120 Ristande der, tillräckeligt lång, rak efter ett snöre, Trampande marken omkring, och de hånade alla, som sågo, Huru dem skickligt han ställde; ty förr ej sådant han skådat. Sen mot tröskeln han stödde sin fot, och på bågen försökte. Nu tre gånger han drog, ilfänande honom att spänna, 125 Men tre gånger i styrka han brast, fast han hoppades kunna Spänna dess strängt och skjuta med piln yxögonen genom; Och nu hade han spännt den, med kraft än dragande fjerde Gången, men då gaf vink Odyseus, och hejdade honom. Talte så åter bland dem Telemachos' helige mankraft: 130

Ack, jag framdeles ock skall svag förblifva och kraftlös, Eller är jag för ung ännu, och med händren ej gitter Vedergälla den man, som först tillfogat mig orätt. Derför välan nu, J andre, som mig i styrka besegren, Gören med bågen och låtom oss striden besluta! 135

Ordande så, han lade ifrån sig bågen på marken, Lutande mot välbonade, limmade flyglarna honom; Snabba pilen också han lade vid kostliga ringen, Och sjelf satte sig åter i stoln, dän äfven han stigit. Bland dem ordade nu Antinoos, son af Eupeithes: 140

Upp, hvarendaste man i sin ordning från venster åt höger, Börjande från den plats, dän ock mundskänken begynner!

Så Antinoos nu, och dem alla behagade talet. Men först reste sig upp Leiodes, en ättling af Oinops, Som dem en offersiare var, och vid prydliga bålen 145 Städs satt längst i en vrå; nidbragderne honom allena Voro förhatlige, han mot friarne alla var uppbragt. Han då fattade först i bågen och pilen, den snabba, Sen mot trösklen han stödde sin fot, och på bågen försökte; Dock den spännde han ej; ty förut snart tröttnade händren, 150 De obrukade, fina; och han bland friarne talte:

Nej, J vänner, jag spänner den ej! Nu tage en annan; Ty den bågen, minsann skall ädlingar många beröfva Moder och lifvet jemväl; långt bättre är äfven dessutom Dö, än lefvande gäckas i det, för hvars skull vi städse 155 Uppehålla oss här, afbidande dagarna alla. Nu ock hoppas väl mången uti sitt sinne, och äflas, Att få Penelopeia, Odysseus' älskade maka. Men då han bågen försökt, då han sett hur sakerna äro, Någon annan ibland skönslöjade qvinnorna sedan 160 Söke han med brudskänker att få; och Penelopeia äkte Sedan den, som är henne bestämd, samt gifver det mesta. Ordade så Leiodes; och bågen han lade ifrån sig, Lutande mot välbonade, limmade flyglarna honom; Snabba pilen också han lade vid kostliga ringen, 165 Och sjelf satte sig åter i stoln, dän äfven han stigit. Men Antinoos trätte, och talade ordet, och sade;

O Leiodes, hvad ord utflög dig ur tändernas stängsel, Vedervärdigt och hårdt? Jag harmas, att sådant förnimma, Att den bågen der står skall ädlingar många beröfva 170 Modet och lifvet jemväl, emedan ej du kan den spänna, Ty dig födde ju alldeles ej din vördade moder, Hvarken att pilskytt bli, ej heller att spänna en bågsträng. Men de öfrige friarne dock snart skola den spänna.

Så han talte; och bjöd Melenthios, getternas herde: 175 Eld påstunden, välan, gör upp i salen, Melantheus, Ställ stor stol bredevld, och på stolen kasta ett fårskinn, Och bär bit stor skifva af talg, som finnes derinne! Att vi unge må värma, och sen påsmörja med fettet, Frestande hvad vi med bågen förmå, samt täflingen lykta. 180

Sagd; osläckelig eld upptände Melanthios genast, Och framställde en stol bredevid, och på honom ett fårskinn, Bärande ock stor skifva af talg, som förvartes derinne. Svennerne värmde, och gjorde försök, men gittade icke Spinna, ty underlägsne i kraft rätt mycket de voro. 185 Antinoos dock tvekade än, och Eurymachos, gudskön, Bäste i friarnes hop, och i kraft de aldraförnämste.

Men nu vandrade ut två männer ur huset tillika; Svinens och oxarnas herde det var hos ädle Odysseus; -- Efter dessa ur huset också gick ädle Odysseus. 190 Men då nu utom dörrn alltredan de voro, och gården, Så han talte dem till med håningljufliga orden:

Svinaherde, och du, oxherde, ett ord må jag säga, Eller dölja också? Men sinnet mig tala befaller: Hurdane voren J väl Odysseus till hjelp, om han komme 195 Hit helt plötsligen nu, och en gud sjelf bringade honom? Skulle J friarne då bistå, eller också Odysseus? Sägen, såsom er nu ert hjerta befaller, och sinne!

Honom återigen oxväktaren svarte, ock sade: Fader Zeus, o måtte du dock fullborda min önskan, 200 Måtte en gud ledsaga, och hem må komma den mannen! Då, hvad händer jag har, och hvad kraft, du skulle förnimma.

Så desslikes Eumaios också bad gudarna alla, Att mångvis Odyseus hemkomme till fädernehuset. Men såsnart han hos dessa förnamm ett redeligt sinne, 205 Återigen han talte dem till med orden, och sade:

Här bland eder jag står, som mång olyckor bekämpat, Länd på tjugonde året hit hem till fädernelandet, Och jag det vet, att jag kom tacknemmelig endast för eder Bland de tjenares tal, men eljes ej hörde jag någon 210 Önska, att åter en gång hemlända jag skulle tillbaka. Som inträffa det skall, jag åt er vill sanningen säga: Om mig unnar en gud, att trotsiga friarne tukta, Hustru jag skaffar er båda, och rika besittningar skänker, Jemte ett välbyggdt hus bredevid mitt eget, och framdels 215 Skolen J vara åt mig Telemachos' vänner ock bröder. Men jag vill visa er ock dessutom ett tydeligt tecken, Att ni må känna mig väl, och öfvertygas i själen, Ärr af det sår tillförne mig gaf vildsvinet med tanden, När till Parnesos jag gick, åtföljd af Autolykos' söner, 220

Ordande så, strök slarfvan han bort från väldiga såret. När de nu skådat derpå, och väl alltsamman igenkännt, Greto de, kastande händren omkring den vise Odysseus, Och välkomnande kysste dervid hans hufvud och skuldror. Sammaleds Odyseus och kysste båd' hufvud och händer. 225 Och för de qvidande hade väl ned gått ljuset af solen, Om ej Odysseus sjelf dem hållit tillbaka, och ordat:

Hören då upp med jemmer och gråt, att ej någon det skådar, Kommen ur salen, och sedan derinne berättar det äfven. Utan efter hvaran inträden, ej alle tillika; 230 Först går jag; J följen dernäst; ock vare vårt aftal: Ty så många de äro, de trotsige friarne, ingen Skall tillstädja, att bågen åt mig eller kogret man gifver; Men du, ädle Eumaios, likväl tag bågen, ock för den Genom gemaket, och lägg i min hand, och qvinnorna tillsäg, 235 Ätt de låsa i saln tättfogade dörrarna alla. Men om någon derinnne ett sorl eller suckan förnimmer Af de männer som fallit i snarorna våra, hon gånge Ej ur rummet, men tyst qvarstanne hon der vid sitt arbet'. Dig, min ädle Philoitios, jag gårdsportarna lemnar, 240 Att tillsluta med riglen, och snart med remmen igensno.

Ordande så, ingick han i boningsbeqväma palatset, Och sig satte derefter i stoln, dän äfven han stigit. Kommo så in jemväl Odyseus' två tjenare sedan. Och Eurymachos vände som bäst i händerna bågen, 245 Värmande här och der framför eldslågan; ej så ens Kunde han spänna den dock; högt suckade ädlinga hjertat: Och ovillig han yttrade sen, och talte, och sade:

Ack, hvad bekymmer jag har för min egen skull och för allas! Icke för bröllopet dock, skönt ledsen, så mycket jag sörjer; 250 Finnas ju nog Achaiinor ändå på sjelfvaste kringhafs Ithaka än, och i öfriga städerna andra dessutom;

Men om underlägsne i kraft så mycket vi äro Gudalik Odyseus, så att ej uppspänna vi gitte Bågen, hos efterkommande ock det är nesa att höra. 255

Honom talade till Antinoos, son af Eupeithes: O Eurymachos, så det ej sker; sjelf saken du känner.

Gudens heliga fest idag här firas i hela Landet; och ho vill då väl spänna en båge? men läggen Stilla den bort; dock kunne vi yxarna samtliga låta 260 Stå som de stå; ty, jag tror, till Laertiaden Odysseus' Salar, att dem borttaga, ej någon menniska kommer. Men nu, välan, mundskänken med bägrarna bjude åt alla, Att vi må, offrande, lägga den krokiga bågen ifrån oss! Och getherden Melanthios, bjuden att sedan imorgon 265 Getter oss bringa, som äro i samtliga hjordarna ypperst, Att vi må lårena ta bågkunnig Apollo till offer, Och sen bågen försöka, och täflingsstriden besluta.

Så Antinoos sade; och dem var talet behagligt. Och herolderna sen tvättvatten dem hällde på händren, 270 Gossar derjemte också vinbålarna rikligen fyllde, Delte åt alla, och gingo till hvar med bägrar behörigt. När de nu offergjutit, och druckit så mycket dem lyste, Strax, anstemplande svek, mångråde Odysseus begynte:

Hören mig, friare alle till vår storståtliga drottning, 275 Att jag må säga er det, som hjertat i bröstet befaller. Men Eurymachos mest jag bland er, och Antinoos, gudskön, Beder, emedan jemväl tillbörligen detta han talte: Nu att lemna bågen derhän, och åt gudar förtro sig. Guden imorgon skall ge framgång åt den han behagar. 280 Lemnen nu derför åt mig välglattade bågen, att äfven Jag må händer och kraft bland er försöka, om samma Styrka är qvar, som fanns i de smidiga lemmarna fordom, Eller om henne för mig kringvankandet ödde och vårdbrist.

Så han sade; och desse förskräckligen harmades alle, 285 Fruktande, att han skull' spänna kanske välglattade bågen. Men Antinoos trätte, och talade ordet, och sade:

Usle bland fremlingar du, ej ringaste vett i dig finnes! Är du ej nöjd dermed, att med oss, storståtliga, ostörd Gästa? Och tar du ej del i vårt mål, och hör du ej äfven 290 Våra ord och vårt prat, som dock ej nånsin en annan Fremmande man eller tiggare alls tillstädjes att höra? Men det håningljufliga vin dig dårar, som andra Skadar, eho omåttligt det tar, och ej dricker ordentligt. Vinet också Kentauren, den bålde Eurytios, fordom 295 Dårade i Peirithoos' sal, stormodige drottens, Hos de Lapither; enär han med vin sitt sinne bedårat, I Peirithoos' hus ursinnig han öfvade nidverk. Hjeltarne grepos af harm, och rusande släpte de honom Genom farstun, och skuro med obarmhertige kopparn 300 Näsan och öronen af; men han i sitt sinne bedårad, Vandrade, släpande kring i vanskliga hjertat sin ofärd; Dän utvecklades sen Kentaurers strid och Lapithers, Men först drabbade dock vinrusige mannen hans ofärd. Så stor skada åt dig bebådar jag ock, om du bågen 305 Spänna försöker; ty ej välfägnad du sedan skall finna Uti hela vårt land; och dig strax på svarta galejan Till kong Echetos hän, som är alla menniskors bödel, Skole vi sända, och dädan ej kommer du; derför beskedligt Drick du, och ej inlåt dig | strid med männerne, unga! 310

Honom talte då till förståndiga Penelopeia: O Antinoos, icke är bra, eller rätt, att du kränker Så Telemachos' gäst, som kommit till detta palatset. Räds du, om fremlingen gitter Odysseus' väldiga båge Spinna, förlitande sig på händren och krafterna sina, 315 Att han bringar mig hem, och mig utkorar till maka? Nej, slik önskan ej sjelf engång han hyste i hjertat; Och ej någon af er må derföre ängslad i själen, Härstäds gästa; förty omöjligen skickar sig sådant.

Henne Eurymachos, Polybos' son, genmälte, och sade: 320 Dotter af Ikarios, förståndiga Penelopeia, Ej vi befare, att denne dig äktar, och ej det sig skickar, Utan vi blygas för männernas prat och för qvinnornas äfven, Att ej en skalk bland Achaierna så må framdeles säga: Visst långt ringare män till den väldige konungens maka 325 Fria, då alldeles ej välglattade bågen de spännde, Utan en annan man, kringstrykande tiggare, anländ, Bågen spände helt lätt, och sköt yxögonen genom. Så skall han säga; och det oss samtliga lände till smälek.

Honom svarte igen förståndiga Penelopeia: 330 O Eurymachos, ej godryktige pläga i landet Vara de män, som på skändeligt sätt uppfräta den ädles Hus; hvi samken J eder uppå så nesliga bragder? Fremlingen här mellertid är nog välfyllig och högvext, Ock till ståtelig man han berömmer sig vara en ättling. 335 Thy välglattade bågen nu gen, att vi alle må skåda! Så förkunnar jag eder, och det fullbordas isanning: Spänner han bågen, och ger utmärkelsen honom Apollon, Granna kläder på honom jag klär, båd' mantel och lifrock; Ger så ett eggigt spjut, skyddsvärn mot hundar och männer, 340 Jemte ett tvebetts svärd; ger skor också på hans fötter, Samt affärdar, ehvart hans hjerta och sinne må lysta.

Henne Telemachos den förståndige, svarte, och sade: Moder, ej någon finns bland Achaierna mera befogad, Än jag, bågen att ge eller vägra åt den, mig behagar, 345 Icke bland dem, som uppå det klippiga Ithaka herrska, Icke på öarna heller invid hästnärande Elis. Ingen dessa mig kan ovillig tvinga, om äfven För everdelig tid åt fremlingen bågen jag skänker. Utan gå på ditt rum, och bestyr om ärender dina, 350 Väfstoln äfvensom sländan, och tjenarinnorna mana, Att till arbete gå; om bågen må männerne vårda Samtlige; mest dock jag. Ty min är makten i huset.

Hon, förvånad dervid, på sin kammare åter begaf sig, Ty sin sons förståndiga tal hon lade på hjertat 355 Men då i högan loft hon hade med tärnorna uppgått, Gret hon der Odyseus, sin älskade make, tills sömnen Ljuf på dess ögonlock nedskickade Pallas Athene.

Nu tog krokiga bågen i hand svinherden, den ädle; Friarne alle dervid då bannade honom i salen. 360 Och så talte ibland högmodiga svännerna mången:

Hvart, olycklige våp, svinherde, nu bringar du kruma Bågen? De snabbe hundarne snart dig fräta hos svinen, Hvilka du fostrat, från menskorna skild, om eljes Apollon Oss miskundelig är, samt öfrige gudarne alle. 365

Så de talte; men han nedlade då bågen på stället, Rädd, emedan så månge i saln påbannades honom. Telemachos deremot ock hotande höjde sin stämma:

Far, bär bågen du fram! Ej väl hörsammar du alla. Akta, att ej, skönt yngre jag är, jag åt fältet dig jagar, 370 Kastande med slungstenar; i kraft dock yppare är jag.

Ack, att så mycket, än alla de friare, hvilka i huset Finnes, i händer jämväl och i kraft jag yppare vore! Då jag skulle minsann förskräckligen en och en annan Jaga utur vårt hus; förty nidbragder de stempla. 375

Så han sade; åt honom dervid gladt logo nu alle Friarne, som afstodo ifrån sin häftiga vrede Mot Telemachos; ock svinherden bärande bågen, Lade densamma i händren utaf mångvise Odysseus. Kallande ut, tilltalte han fosterskan Eurykleia: 380

Telemachos dig befaller, förståndiga Eurykleia, Att tillåsa i saln tättfogade dörrarna alla. Men om någon därinne ett sorl eller suckan förnimmer Af de männer, som fallit i snarorna våra, hon gånge Ej ur rummet, men tyst qvarstanne hon der vid sitt arbet'. 385

Så han ordade nu; ovingadt var talet för henne. Och hon dörrarna stängde till boningsbeqväma palatset. Tyst ur huset Philoitios ock sprang ut med detsamma, Riglade dörren derhos till välkringgärdade gården. Låg så, inunder portiken, ifrån trerodda galejan 390 Hyblinga tåget, hvarmed han dörrarna fäste, och in gick. Ock sig satte derefter i stoln, dän äfven han stigit, Blickande an Odyseus, som ren handterade bågen, Vändande rundtomkring, och försökande hitåt och ditåt, Om ock maskarne hornet förtärt, då herren var borta. 395 Och han talade så, anblickande närmaste grannen:

Han som bekikar så noga, minsann förstår sig på armbost, Anten ett sådant han har der liggande hemma i huset, Eller han ärnar sig göra ett slikt; se, hur han med händren Vänder det hitåt och dit, den i ondt konstkunnige betlarn!

Sade en annan ibland högmodiga svännerna åter: Måtte han jemt så stor lycksalighet få på sin andel, Som han är nånsin i verlden i stånd, den bågen att spänna!

Friarne ordade så; men strax mångråde Odysseus, Sen på den väldiga bågen han lyft, och den noga betraktat, -- 405 Likasom då när en man, välkunnig i sång och i strängspel, Lättligen spänner en sträng vid nygjord hals på sin cittra, Fattande tag tvesides uti välvirade tarmen: -- Så förutan besvär ock spännde sin båge Odysseus; Grep med högra handen uti, och pröfvade senan, 410 Men hon klingade grannt, i sitt ljud en svala ej olik. Här bland friarna vardt stor ängslan, och färgen hos alla Byttes, och Zeus thordönade högt, meddelande tecken. Gladde sig sedan dervid mångpröfvade, ädle Odysseus, Derför, att nu klokråde Kronos' son gifvit ett tecken. 415 Tog så den ilande pil, som der låg framtagen på bordet Ensam; de öfriga än uti det hålkade kogret Lågo, dem innan kort Achaierne skulle bepröfva. Fattande bågen vid grepet, han drog på pilen och senan, Sittande qvar på sin stol der han satt, och skickade pilen, 420 Siktande rakt framåt, samt träffade yxorna alla, Från den första till sista, och ut framträngde alldeles Kopparvigtige piln; Telemachos talte han sen till:

O Telemachos, skam ej har du af gästen som sitter Här i din sal; ej skjöt jag ju bom, ej spännde jag bågen 425 Länge och drygt; ännu jag krafterna raska besitter, Än ej sådan jag är som belackande friarne skända. Nu är det tid, att också åt Achaierna reda en qvällsvard, Innan det mörknar, och sen vi skole oss eljes förlusta Med strängspel och med sång, som äro kalasernas smycken. 430

Sade; ock gaf en vink, påhängde så eggige svärdet Telemachos, kärälskelig son af ädle Odysseus; Fattade sedan spjutet i hand, ock ställde sig nära Honom vid stoln, der han satt, med glänsande kopparn beväpnad.

Tjugondeandra Sången.

Trasorna kastade från sig nu mångråde Odysseus, Och på den höga tröskelen sprang, med bågen och kogret, Fullt af pilar, och der han ilande pilarna hällde Framför fötterna ut, och talte bland friarne sedan:

Här nu den vidtutseende kamp fullbordad är vorden; 5 Nu jag ett annat mål, dit aldrig en dödelig måttat, Vet, om jag träffar det, och mig ger äran Apollon.

Sade; och mot Antinoos sköt hvassuddiga pilen. Denne var just i beråd att lyfta den granna pokalen, Den tveörade, gyllne, och höll den i händerna redan, 10 För att dricka af vinet; på död han ej i sitt sinne Tänkte; och ho bland gästande män ock skulle förmodat, Att en ende bland många, änskönt hur modig han vore, Skulle en skändelig död anstempla och svarta förderfvet? Siktande nu, med piln Odyseus sköt honom i halsen; 15 Udden trängda sig fram tversgenom den fylliga nacken. Åt en sida han böjdes, och bägaren stjelptes ur handen På den sårade; högt stor ström framträngde ur näsan Strax af menniskoblod, och påstunden bordet ifrån sig Sparkade han med sin fot, samt rätterna spillde på golfvet. 20 Bröd och stek om hvaran här mängdes, och nu i palatset Friarne stojade högt, då de sågo den stupade mannen. Upp de från stolarna foro; och väsnades kring i palatset, Och välfejade väggarna grannt med ögonen mätte. Dock ej fanns der en sköld, ej väldigt spjut till att taga. 25 Derför med vredgade ord, Odyseus de skymfade genast:

Fremling, du skjuter på män förderfligt! ej mera i andra Kämpalekar du går; nu är dig säker din ofärd. Ock har du dräpit den man, som bland samtlige kämpar den bäste Är på Ithakas ö; dig gamarne skola förtära. 30

Yttrade så enhvar, emedan de trodde, han dödat Antinoos ovillig, och det ej dårarne visste, Att olyckornas mål ren sväfvade öfver dem alla. Bistert blickande talte dem till mångråde Odysseus:

Nidingar, mer ni ej trodde, att återvända jag skulle 35 Hem från Troernas land, emedan mitt hus J förödden; Och våldsamligen liggen i bädd hos de tjenande tärnor, Och till min maka friat, ehur sjelf ännu jag lefver, Utan, att rädas för gudar, som bo i rymliga himlen, Eller för menniskors hämd, som skall er nå i en framtid. 40 Nu olyckornas mål ren öfver er alla är fästadt.

Så han sade; och genast betog blek rädsla dem alla. Och hvar blickade kring, hur han sluppe det svåra förderfvet. Blott Eurymachos ordade då till honom, och svarte:

Om du nu är Odyseus, Ithakesiern, kommen tillbaka, 45 Detta medrätta du sade, ty slikt de Achaier föröfvat, Skändliga saker många i salarna, många på landet. Men der ligger han ren, som till alltsamman var skulden, Antinoos; förty det var han, som stemplade detta, Ej så mycket, af lust eller brist, på bröllop begifven, 50 Utan i annat beråd, som ej verkställde Kronion, Att han måtte som kong vältrefliga Ithaka styra Sjelf, och läggande sig i försåt nedgöra din ättling. Och nu ligger han der i sin blod; förskona du folken Dina; men vi umgällande framdeles alle i landet, 55 Hvad som i salarna här uppdrucket har blifvlt och ätet, Bringande samman, enhvar af ett tjog oxar i värde, Skole betala dig koppar och gull, tilldess att ditt hjerta Blidkas; och ej mellertid förtryteligt är, att du vredgats.

Bistert blickande svarte derpå mångråde Odysseus: 60 Nej, Eurymachos, skönt allt fädernegods J mig gåfven, Allt hvad nu J besitten, och skönt än andras J bragten, Så ej skulle jag ens mer hejda från dräpandet händren, Förrän friarne här umgällt tillfullo förfånget. Nu är valet er fritt, att antingen strida i öppen 65 Fejd, eller flykta, eho sin död och bane må undgå; Men jag ej menar, att någon det svåra förderfvet kan slippa.

Så han sade, för dem der löste sig knäna och hjertat. Och Eurymachos återigen tilltalte dem sedan:

Vänner, ej hejda han skall de ovidrörliga händren; 70 Utan emedan han tog välglattade bågen och kogret, Frän den fejade trösklen han skjuter tilldess han oss alla Nedergjort; thy varom alltså betänkte på striden. Dragen svärdena ut, och hållen er borden till skyddsvärn Mot snardödande skotten: och låtom oss ruse på honom 75 Alle, ifall om vi honom från trösklen och dörren fördrifve. Vandrom i staden också; och hjelp må snarligast sändas; Då han skulle kanhända nu sist afskjuta en båge.