Part 26

Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia: Måtte detta ditt tal fullbordadt varda, o fremling! Snart du skulle af mig erfara båd' vänskap och många 310 Skänker, att hvar som komme emot, dig prisade lycklig. Men mig så det likar i själn, som äfven skall hända; Hvarken Odysseus mer hemländer, ej heller du reshjelp Finner; förty ej herrar numera finnas i huset, Sådan Odysseus var bland männer, -- om nånsin han var det, 315 Att de vördade fremlingar hän affärda, och motta. Tvätten honom, J tärnor, och bädden reden i ordning, Sängen med mantlar uti, och prydliga fällar tillika, Att han må, väluppvärmd, gullthronande morgonen skåda. ganska bittida baden igen imorgon, och smörjen, 320 Att derinne med Telemachos han tage sin frukost, Sittande i vår sal; olycklig enhvar, som bland dessa, Honom kränkande, kommer förnär; sin sak han ej nånsin Mer uträttar hos oss, fast aldrig så mycket förtretad! Ty hur skall du väl veta, om jag, o fremling, de andra 325 Qvinnorna öfverträffar i vett och förståndiga rådslag, Om du, smutsig och illa beklädd, i salarna skulle Spisa? Förty korflifvade äro de menniskor alla. Ho som nu sjelf är grym, och idelig grymheter tänker, Honom dödlige alle, sålänge han lefver, ej annat 330 Önska, än qval; men när han är död, bespotta de honom. Ho som är sjelf vankfri, och tänker allenast hvad vankfritt Är, hans frejdade namn kringföres af fremlingar vida Kring all verldens folk; han god af många benämnes.

Henne svarande talade till mångråde Odysseus: 335 O du vördade maka till Laertiaden Odysseus, Mantlarne äro för mig och de prydlige fällar isanning Vidriga, från den stund, då jag Kretas snöiga fjellar Lemnade, farande dädan uppå långårade skeppet; Låt mig ligga, som förr sömnlösa jag nätterna tillbragt! 340 Många nätter jag redan uppå det uslaste läger Låg, och bidade af gullthronande morgongudinnan. Och fottvagningen heller ej alla för mitt sinne behaglig Är, och min fet vidröra ej af någon qvinna bland dessa, Hvilka hos dig här äro i detta palats tjenarinnor, 345 Om ej en gammal gumma du har, försiktig och aktsam, Som utsått i sin själ så många bekymmer, som jag har: Henne förtryter jag ej, att hon mig föttren må röra.

Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia: Älskade gäst, ej någonsin än ankommit så vis man, 350 Bland vildfremlingar kärare hit till detta palatset: Så du särdeles väl om allting ordar och visligt. Ock en gumma jag har med klyftiga tankar i sinnet, Som den olycksaliga ömt uppfostrat och ammat, Tagande mot i sin famn, då han föddes till verlden af modren; 355 Hon dig föttren skall tvätta, ehur ock alldeles skröplig. Men nu, välan, statt upp, förståndiga Eurykleia Och två sedan din drotts jemnåriga like; Odysseus' Redan en sådan till fötterna är, och en sådan till händren: I olyckorna pläga ju snart de dödlige åldras. 360 Sade; och gumman därvid sitt anlete täckte med händren. Fällde en brännhet tår, och talade jemrande orden:

Ve mig, arma, för dig, min son! Visst mera än andra Menskor dig hatade Zeus, skönt gudeligt sinne du eger. Åt blixtglade Kronion ej någon brännde åt många 365 Väldiga lår ännu, eller korade festhekatomber, Som åt honom du gaf, anropande guden, att uppnå Sjelf behagelig ålder, och fostra den lysande sonen. Nu han hemkomstdagen likväl så har dig beröfvat Sammaledes väl honom också ha qvinnorna gäckat 370 Bland vildfremmande män, då till någons boning han lände, Liksom dehär otäckorna dig begabbade alla. Nu för att undgå skymfer af dem och kränkningar många, Icke du låter dig två; men mig, välvilliga, bjuder Dottren af Ikarios, förståndiga Penelopeia. 375 Thy jag dig föttren vill två; för sjelfvaste Penelopeias Skull, och din egen jemväl, ty min själ uppröres inom mig Af bekymmer; men hör nu mitt tal, ehvad jag må säga: Mångbepröfvade fremlingar hit rent flere ha kommit, Men ej någon så lika jag sett -- det sägen jag -- hittills, 380 Som du till vext, och till fötter och röst är lik med Odysseus.

Henne svarande talade till mångråde Odysseus: Gumma, så säga de alle, som oss med ögonen begge Skådat en gång, att vi två med hvarannan särdeles lika Äre; likasom sjelf du jemväl nu betänkande ordar. 385

Så han sade; och gumman då tog klarblänkande kitteln, För att fötterna två; och hon rikligen hällde af kalla Vattnet, och sen hon spädde det ut med varmt, men Odysseus Satt på spiseln, och strax mot mörkret han vände sig undan; Ty han genast i själn misstänkte, att, fattande honom, 390 Ärret hon kunde känna igen, och saken förmäla. Trädande nära, hon tvådde sin herre, och kände påstunden Ärret, som fordom gjort vildgalten med tanden, den hvita, När till Parnesos han var, till Autolykos rest och dess söner, Bort till sin moders mäktige far, bland menniskor utmärkt 395 Både i list och i ed; en gud sjelf detta förlänat, Hermeias, åt hvilken de täckliga låren han brännde Utaf lamm och af kid; och guden var honom bevågen. Autolykos då han kom till Ithakas bördiga bygder, Träffade dottersonen sin der, nyss boren till verlden, 400 Honom på morfars knän antvardade Eurykleia, När han slutat sitt mål, samt talade ordet, och sade:

O Autolykos, sjelf uttänk nu ett namn, som du gifva Må åt din dotters son; mångönskelig är han dig säkert.

Henne återigen Autolykos svarte, och sade: 405 Måg min, och dotter, gifven det namn, som nu jag er säger. Ty för många förhatelig hit till eder jag kommit, Både för männer och qvinnor uppå mångnärande jorden; Derföre vare hans namn Odyseus, den förhatlige. Kommer Han som yngling en dag till stora moderspalatset, 410 Till Parnesos, minsann, der mina besittningar äro, Skänker jag honom af dem, och gladelig sänder tillbaka. Derföre kom Odyseus, att han gåfve de lysande skänker. Honom Autolykos då och Autolykos' älskade söner, Halsade med handslag och med håningljufliga orden. 415 Nu mormodren Amphithea i famnen Odysseus Tog, och kysste hans hufvud och två de vackraste ögon. Och Autolykos bjöd de äreberömliga söner, Att anrätta ett mål; uppmaningen aktade desse, Och till stället påstund en femårsoxe de bragte, 420 Flådde den, äflades kring, och sönderdelade slagten, Skuro i bitar ock med besked, och fäste på spetten, Stekte jemväl omvårdsamt, och delte åt alla portioner. Så de nu dagen igenom, intill nedgående solen Spisade, utan att något dem brast i gemensamma målet. 425 Men när solen sänkte sig ned, och mörkret dem påkom, Då de gingo tillsängs, och sömnens lisa sig togo. Men då sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos, Ut sig begåfvo med hundarna sina Autolykos' söner Alla på jagt; och i sällskap med dem, den ädle Odysseus 430 Gick; och Parnesos' berg, det skogbeklädda och höga De annalkades, hinnande snart dess vindiga skrefvor. Solen återigen anstrålade fälten ånyo, Stigen utur tystrinnande, djupa Okeanos' flöden, Jägarne hunno då upp en dunge, och hundarne lupo, 435 Sökande spår framför dem; men efter Autolykos' söner Samtlige följde; i sällskap med dem den ädle Odysseus Nära till hundarna gick; långskaftiga spjutet han svängde. Der i tätaste snår sig hvilte ett särdeles stort svin, Genom snåret ej nånsin de fuktige vindarne blåste, 440 Icke den brännande soln med strålarna träffade nånsin, Ock ej trängde dit regnet sig fram; så tätt var det snåret. Men af blad anträffades der ett rikeligt fälle. Svinet omkring gick dånet af hundars fötter och männers, Som påträngande kommo, men det ur snåret tillmötes, 445 Resande högt sin borst, och med eld 1 de gnistrande ögon, Stod helt nära till dessa; och aldraförst nu Odysseus Framsprang, höjande upp sin lans med kraftiga handen, Ifrig att såra det; svinet ändock förr träffade honom Öfver knät, och en stor bit kött lösryckte med tanden, 450 Sidleds rusande på, och likväl ej trängde till benet. Men i dess högra bog Odysseus sårade svinet, Så att igenom for strax spetsen af blänkande spjutet. Vrålande damp det i backen, och lifvet flyktade dädan. Honom Autolykos' söner påstund omvårdade alla, 455 Varligt förbindande såret för vankfri, ädel Odysseus, Sedan de svarta bloden förut väl dämmt med en trollsång Hade; till fadrens boningar strax de vandrade sedan. Men då Autolykos sjelf och Autolykos' söner med omsorg Honom läkt, och derhos med kostliga skänker begåfvat, 460 Gladlige sände de strax den gladlige hem till det kära Ithaka; far sig fägnade nu och den vördade modren Vid den kommandes möte, och allt utfrågade noga Om det såret, han fått: och han grannt berättade saken, Huru på jagten han höggs med hvita tanden af svinet, 465 När till Parnesos' berget han gick med Autolykos' söner.

Knapt med händerna nu vidrördes det ärret af gumman, Förrn hon, fingrande, kände det, strax lössläppande foten, Hvilken i kitteln föll, så att kopparn dånade dervid; Kitteln böjdes åt sida, och vattnet spilldes på marken. 470 Henne tillika betog båd' glädje och sorg, och dess ögon Fylldes med tårar då, och sig stockade klingande stämman. Fattande tag i hakan hon så tilltalte Odysseus:

O, helt säkert Odysseus du är, kärälsklige! dig ej Förr jag kände igen, förrn egen min herre jag rörde. 475

Så hon sad', och med ögonen såg på Penelopeia, Viljande gifva tillkänna, att älskade maken var hemma. Men hon kunde ej se framför sig, ej heller bemärka, Ty Athenaie dess håg bortvände, och redan Odysseus, Gripande till, tog tag med sin hand i den åldrigas strupe, 480 Och med den andra närmre till sig drog gumman, och sade:

Hvarföre vill du, min mor, nu dräpa mig? du som mig ammat Sjelf vid ditt bröst; men nyss, uthärdande många bekymmer, Uppå tjugunde året jag kom till fädernejorden. Men emedan du kännt mig, och gud dig gifvit i sinnet, 485 Tig då, att icke en annan i salarna måtte det höra. Ty jag vill säga dig det, som ock fullbordadt skall blifva: Kufvar en gud för mig de trotsige friarnes skara, Skonar jag dig ej ens, min fostrerska, då när de andra Tjenande tärnorna jag nedhugger i salarna mina. 490

Honom svarte derpå förståndiga Eurykleia: Hvad för ett ord, min son, utflög dig ur tändernas stängsel! Väl du ju vet, hur mitt sinne är fast, orubbeligt alltid; Tiga jag skall, som hårdaste sten, ja, äfven som jernet, Annat säger jag dock, men gömm det du i ditt sinne; 495 Enfvar en gud för dig de trotsige friarnes skara, Då vill jag ock uppräkna för dig de qvinnor i rummen, Hvilka som dig vanära, och som obrottslige äro.

Henne svarande talade till mångråde Odysseus: Moder, hvarför uppräknar dem du? dig höfves det icke. 500 Väl skall äfven jag sjelf utgrunda och känna hvarenda, Utan var tyst med vår sak, och lemna åt gudarna resten.

Så han sade; och gumman ur saln gick ut, för att hämta Nytt fotvatten, förty alltsamman det gamla var utspilldt. Men då hon tvättat honom, och smort frikostigt med olja, 505 Återigen sin stol drog närmare elden Odysseus, Att sig värma dervid, och täckte med trasorna ärret. Tog så till orda bland dem förståndiga Penelopeia:

Fremling, ännu om liten en sak sjelf vill jag dig spörja, Ty snart kommer ju stunden också för ljufliga hvilan; 510 Den som bara, fast aldrig så ängslad, af sömnen betoges. Men åt mig omätelig sorg har gifvit en gudom; Ty om dagarna, gråtande, sörjande, dock jag mig gläder Vid anblicken af tärnornas värf och af egna i huset, Men när natt är kommen, och sömn betager de andra, 515 Vaken jag ligger i säng, och smärtor mitt pressade hjerta, Häftiga, utan tal, uppväcka till gråt och till jemmer. Likasom näktergalen, den grå, Pandareos' dotter, Stämmer så grannt sin sång, när vår inträffar ånyo, Der hon valt sig en plats bland lummiga löfven i trädet, 520 Och hon vexlande tätt mångljudiga rösten försprider, Sörjande Itylos, son af henne och konungen Zethos, Hvilken, uti vansinne, hon drap med kopparn tillförne: Så ock sinnet hoa mig sig välfver båd' hitåt och ditåt; Anten jag dröjer hos sonen, och allt orubbadt bevarar, 525 Tärnor och gods, och derhos högtakiga, stora palatset, Vördande makens bädd, och skyende pratet i landet; Eller jag följer med den af Achaierna, hvilken, den bäste, Friar till mig 1 palatset, och ger omätelig brudskänk. Sonen min, sålänge ännu han var barnslig och korttänkt, 530 Ej tillät mig att giftas, och öfvergifva palatset; Nu då han redan är stor, och ynglingaåldren har hunnit, Önskar han sjelf tillochmed, att jag hän ur salarna vandrar, Missbelåten dermed, att Achaierne öda hans goda. Men du, välan, uttyd nu min dröm, och hör hvad jag säger! 535 Tjugu gäss jag har i mitt hus, som äta ur vattnet Hvete; och jag mig roar der med att dessa beskåda; Kom så från berget en örn, som var kroknäbbig och väldig, Knäckte nacken för hvar, och dräpte dem; samtligen desse Vräktes i salarna kring, men mot ethern höjde sig örnen. 540 Men jag gret och mig jemrade högt, fast det skedde i drömmen, Och Achaiinnorne nu, skönflätige, samlades kring mig, Som beklagade ömkligt, att örn gjort ände på gässen. Kommande åter, han satte sig på framskjutande åsen, Och; med menniskoröst mig höll tillbaka och sade; 545

Var nu vid mod, du fjerranberömde Ikairios dotter! Detta är icke en dröm, men en syn, som bringas i verket, Gässen friarne äro, och jag, tillförene örnen, Nu deremot, din gemål, är återkommen till hemmet, Som skall sända en ömkelig död på friarne alla. 550

Så han sade; nu lemnade mig välljuflige sömnen, Och kringskådande, gässen ännu jag såg i palatset, Plockande hvete ur boen, liksom tillförene äfven.

Henne svarande talade till mångråde Odysseus: Qvinna, det går ej an att drömmens mening förklara, 555 Annsids vändande den, emedan sjelfve Odysseus Sagt, hur göra han skall; för friarne stundar förderfvet, Ja, för dem alla, och död undgår ej en enda och ofärd.

Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia: Fremling, isanning ju omöjlige drömmar dunkle 560 Gifvas, och visserlig ej fullbordas för menskorna alle. Tvenne till antal äro de vansklige drömmarnes portar: Ena af horn är byggd, och af elfenben är den andra. De nu, som vandra igenom det konstarbetade elfen, Fulle äro af svek, nedbringande ord, som ej gälla. 565 De som igenom det glattade horn utvandra i verlden, De ock ställas i verket, enär dem skådar en dödlig. Dock jag ej menar, att derifrån den skräcklige drömmen Kommit; isanning det vore för mig högönskligt, och sonen. Men jag vill säga dig annat, och gömm det du i ditt sinne! 570 Ren svårnämnelig går den morgonstunden, som jagar Mig ur Odysseus' hus; nu ställer jag upp, till en täflan, Bilorna, hvilka han sjelf i salarna sina så ofta, Likasom vränger, efter hvaran uppställde, ett dussin, Och, fast ganska fjerran han stod, sköt genom dem pilen. 575 Äfven för friarne nu uppställer jag dem, till en täflan: Ho då lättast bland dem med händerna spänner hans båge, Och sen genom de samtliga tolf med pilen kan skjuta, Honom följer jag hän, och lemnar min brudliga boning, Denna så skön som hon är, och så öfverfull af besittning; 580 Hvilken jag framdeles minns, som jag tror, ja, äfven i drömmen.

Henne svarande talade till mångråde Odysseus; O du vördade maka till Laertiaden Odysseus, Skjut nu ej längre i salarna upp den täflan, du omnämnt! Ty förr länder, minsann, mångråde Odysseus till hemmet, 585 Förrän dehär, handterande hans välglattade båge, Spännt dess sena, och skjutit med piln jernbilorna genom.

Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia; Om du, fremmande man, mig, i salarna sittande, ville Roa, på ögonlocken mig ej utgjöte sig sömnen. 590 Likväl går det ej an, att städs sömnlöse vi menskor Äre; ty för hvar sak åt dödliga satte sin andel De odödlige gudar uppå fruktgifvande jorden. Derföre stiger åtminstone jag i loftet, och lägger Mig på bädden, som, suckig, åt mig derstädes bereddes, 595 Fuktad af tårar städs, alltsen den stund då Odysseus For, för att Olycksilios se, hvars namn är min afsky. Dit jag går och mig lägger; men lägg dig du i palatset, Anten på golfvet sträckt, eller må de hämta dig dynor!

Så hon talte; och sen gick upp i det prunkande loftet, 600 Icke allena, ty två tjenarinnor gingo med henne. Men då i loftet hon hade med tjenande tärnorna stigit, Gret hon Odysseus, sin hulde gemål, tilldess att en ljuflig Sömn på dess ögonlock sjelf gjöt klarögda Athene.

Tjugonde Sången.

Ute i försaln lägrade sig den ädle Odysseus; Under sig hade han bredt ogarfvad en hud, men på denna Skinn rätt många också af de får, som Achaierne slagtat; Eurynome en fäll påkastade, sedan han laggt sig, Der Odyseus, i sin själ anstemplande friarne ofärd, 5 Låg och vakade än, men qvinnorna alla ur salen Ren aftroppat, som kärliga värf med friarne skötte, Väckande skratt inbördes och munterheten hos den andra. Men nu hjertat i konungens bröst upprördes af detta, Och han träget betänkte inom sin själ och sitt sinne, 10 Anten han borde dem, gripande an, nedgöra hvarenda, Eller låta dem än med trotsiga friarne mängas Ytterst och sist en gång; men hans hjerta skällde i bröstet. Liksom en hynda omkring små valparna hoppar och skäller Uppå en okänd man, samt äflas att strida med honom: 15 Så ock skällde hans hjerta af harm åt de slema bedrifter. Men han slog på sitt bröst, och bannade hjertat med orden:

Tål, mitt hjerta! du tålte en gång mer skändligt, än detta, På den dagen, enär, obändig i sinne, Kyklopen Tappra kamraterna åt; men du tålte, tilldess att ett påhitt 20 Förde ur hålan dig, som ej anade annat än döden.

Så nu ordade han, och smekte sitt hjerta i bröstet. Och hans hjerta dervid fortfor i sin lydnad, det städse Tåliga; sjelf han sig vältrade dock båd' hitåt och ditåt. Liksom våmben en man, när eld uppflammar i spiseln, 25 Proppad med ister full och med blod, båd' hitåt och ditåt Svänger, och högligen önskar att snart anrättningen stekes: Så han vältrade sig båd' hitåt och dit, och betänkte Huru han händer skulle på skändliga friarne lägga, Ensam han, på så många; då nalkades honom Athene, 30 Stigen från himmelen, lik till gestalt en dödelig qvinna; Ställde sig ofvan hans hufvud, och talade ordet, och sade:

Hvarföre vakar du nu, olyckelig mera än andra? Är ju palatset ditt, och din är frun i palatset, Din är sonen, och sådan är han som man nånsin kund' önska. 35

Henne svarande talade till mångråde Odysseus: Sannerlig allt, o gudinna, med sanningen enligt du ordat; Men min själ i mitt bröst mellertid den saken begrundar, Huru jag händer nu månde på skändliga friarne lägga, Ensam jag, på så många; de städs talrika här äro. Dessutom detta i själn, långt svårare, ock jag begrundar: Om jag dräpte dem äfven med ditt bistånd och Kronions, Säg, hvart skulle jag fly? den saken jag ber dig betänka.

Honom svarte derpå blåögda gudinnan Athene: Du feghjertade, sig man förtror ju är ringare stallbror, 45 Som blott dödelig är, och ej kännes sådana anslag. Dock en gudinna är jag, som oaflåtligt dig skyddar Uti mödorna alla, och nu högtidligt förkunnar: Om ock femtio rotar af språkbegåfvade menskor Skulle oss två omringa, med äflan att döda i örlig, 50 Skulle du oxarna jaga från dem och frodiga fåren. Men dock njute du sömn; det är svårt, att natten igenom Hålla sig vaken; utur olyckorna ren du skall räddas.

Så hon sade; och sömn utgjöt på dess ögon derjemte; Sjelf till Olympen igen bortgick ock ädla gudinnan, 55 När han af sömnen betogs, som löser hvart hjertats bekymmer, Sorgförjagarn; hans ädla gemål uppvaknade äfven, Och gret högt, der hon satt på den mjukaste bädden i sängen. Men då hon hade sitt sinne med gråt dock ändtligen mättat, Först till Artemis höjde hon bön, den ädla bland qvinnor: 60

Artemis, dotter af Zeus, du vördnadsvärda gudinna, Måtte du skjuta en pil i mitt bröst, och beröfva mig lifvet Genast nu, eller framdeles må bortryckande stormen Taga och föra mig hän på de dimmiga vägarne fjerran, Och mig i mynningen kasta af strida Okeanosfloden, 65 Liksom Pandareos' döttrar utaf stormvindarna togos, Hvilkas föräldrar af gudarna öddes; i salarna sedan, Lemnade utan båd' fader och mor, Aphrodite dem närde Med välsmakelig håning och ost, och med ljufliga vinet Here förlänade dem utöfver de samtliga qvinnor 70 Fägring och vett, stolt Artemis gaf dem höga gestalten, Och förträfflige värf Athenaie lärde dem öfva. Men Aphrodite begaf sig en gång till höga Olympen, Att utbedja åt dem det blomstrande bröllopets andel Hos blixtglade Kronion, -- ty allt tillpricka han känner, 75 Både hvad väl och hvad ve för dödliga menskorna utgör Och Harpyierne då mellertid bortroffade dessa, Och i gryma Erinnyers tjenst de flickorna gäfvo. Måtte mig så häntaga också de som bo i Olympen, Eller mig skjuta med piln skönflätiga Artemis äfven, 80 Att jag må se Odysseus, och inunder den skräckliga jorden Sjunka, ock icke förnöja en ringare älskares tankar! Är ju likväl uthärdligt det onda, enär man om dagen Gråter, med hjertat fullt till råga af sorg och bekymmer, Men om nättren har sömn; ty han oss kommer att glömma 85 Både hvad ondt är och godt, då han ögonlocken betäcker, Men mig elaka drömmar jemväl påsänder en gudom. Ty i natt hos mig en man sof, lik med Odysseus, Sådan just som han var, då med hären han for; och mitt hjerta Gladdes; ty ej jag det trodde en dröm, men idelig sanning. 90

Så hon sade; och strax gullthronande Eos sig infann. Men den gråtandes stämma förnam nu ädle Odysseus, Och han grubblade sedan derpå, och tyckte i sinnet, Att hon, kännande honom igen, ren stod vid hans hufvud. Kappan han rafsade hop, samt skinnen, på hvilka han sofvit, 95 Och dem lade i saln på en stol, oxhuden ur dörren Kastande; sedan bad han till Zeus, upplyftande händren:

Fader Zeus, om J mig båd' öfver det torra och våta Mågnande fört till mitt fädernedand, sen J svåra mig hemsökt, Säge mig då jertecken af vaknande menskorne någon 100 Inne, och utanifrån ett annat från Zeus må sig visa! Bedjande talte han så; altrådige Zeus det ej afslog; Utan dundrade genast ifrån ljusklara Olympen, Högt ur skyarna ned; sig gladde den ädle Odysseus. Äfven i huset gaf mjölnarinnan det äskade tecknet, 105 Nära, der qvarnarne stodo, som egdes af männernas herde. Qvinnor, till antal tolf, sig städs ansträngde med dessa, Redande mjöl af hvete och korn, som männernas merg är. Alla de öfriga sofvo, enär sitt hvete de malit; En blott hvilte ej än, som var aldrasvagast i hopen. 110 Hon lät stanna sin qvarn, och talte, ett tecken åt drotten: