Part 25

Olycksalige fremling, du är till sinnet förruckad, Efter du ej vill sofva, och hän bortvandra till smedjan, Eller till krogen också; men här vidlyftigt du ordar Oförskräckt bland männerna mång, och icke i själen Rädes; anten du kufvas af vin, eller också du alltid 330 Eger ett likdant mod, och du derföre pratar i vädret. Säg, eller är du väl bål, att du tuktade tiggaren Iros? Måtte ej snarlig mot dig en tapprare träda, än Iros, Hvilken dängande dig med kraftiga näfvar i hufvut, Jagar ur huset hän, nedsölad med rinnande bloden! 335

Henne svarte, med hotande blick, mångråde Odysseus: Sannerlig går jag påstunden, din hund, och Telemachos säger Allt hvad du pratar, att bit för bit han dig hugger i stycken.

Detta yttrade han, och med orden qvinnorna skrämde; Men de i salarna lupo, och lemmarne löste, för alla. 340 Af räddhåga, förty de trodde att sanning han talat. Lysande sjelf bredevid fyrkärlen, hvilka de påtändt, Stod han, och såg på enhvar, men dock helt annat hans sinne Välfde uti hans bröst, som ofullbordadt ej blef se'n.

Trotsiga friarne lät mellertid allsicke Athene 345 Afstå från hjertfrätande skymfning, att mera och mera Qval inträngde i själn hos Laertiaden Odysseus. Strax Eurymachos, Polybos' son, begynte att orda, Skymfande så Odyseus, och väckte kamraternes löje:

Hören mig, friare J till vår öfverståtliga drottning, 350 Att jag må säga hvad själen uti mitt hjerta befaller: Utan en gud den mannen Odysseus' boning ej nalkats; Liksom ett fackelsken mig synes isanning från honom Gå, och hans hufvud; förty der finns ej ett endaste hårstrå.

Sade; och ordade så till stadsförstörarn Odysseus: 355 Fremling, vill du väl tjena för lön, ifall jag dig toge, Längst vid gärdet, -- betalningen skall tillräckelig blifva, -- Att törnruskor mig samla, och resliga träden plantera: Mat jag skulle bestå dig der, som räckte för året, Kläda dig kläder på, och sandaler gifva på föttren. 360 Men emedan du nu slemm' funder har lärt dig, du icke Vill till arbete gå, men tigga du hellre i landet Vill, för att skaffa dig fylle uti omättliga buken.

Honom svarande talade till mångråde Odysseus: O Eurymachos, skull' med hvaran vi i arbete täfla, 365 Sommartiden, enär ock dagarna äro så långa, På höängen, och jag en välkrökt lie i handen, Och du en likdan hade, att arbetet pröfva vi finge, Fastande ändatill mörkret, och gräs tillräckligen funnes: Eller om ock två oxar vi körde, som vore de bästa, 370 Eldige begge, och store, och mättade begge med gräset, Lika i ålder, och lika att draga, med kraft som ej sviker; Funnes ett åkerfält, och sviktade kokan för plogen, Mig då skulle du se, om rak min fåra jag skure; Eller om ock kanhända ett krig uppväckte Kronion, 375 Ännu idag, och jag hade min sköld, och lansarna båda, Samt allkopparne hjelmen, som tätt till hufvudet sitter; Mig då skulle du se, bland främsta kämparn inmängd: Skymfande skulle du sannerlig ej om min mage förmäla. Men du är stolt öfverhöfvan, och har ett trotsande sinne, 380 Och du tycker dig vara en skräckelig bjesse och handfast, Efter du vistas i lag med få, ej modiga männer. Om Odyseus dock komme, och lände till fädernejorden, Snarligen dörrarne skulle, änskont nog breda de äro, Blifva dig trånga, enär du ur farstun sprunge på gården. 385

Sagdt; och Eurymachos vardt än mer förgrymmad i sinnet. Och med hotande blick han talade vingade orden:

Usling, snarliga får du ditt slut, emedan du sladdrar Djerft bland männer så många, och ej detminsta i själen Räds; ty anten du kufvas af vin, eller också du alltid 390 Eger ett likdant mod, och derföre pratar i vädret. Säg, eller är du väl bål, att du tuktade tiggaren Iros?

Ordande så, han fattade palln; men genast Odysseus Mot Amphinomos' knän, Dulichierns, böjde sig neder, För Eurymachos rädd; mundskänken han slängde i högra 395 Handen, och klingande damp nu derur vinkannan på golfvet, Men högt jemrande sjelf baklänges han störte i backen. Friarne stojade allt i de dunklande salarna hurtigt, Och man talade så, anblickande närmaste grannen:

Måtte dock annorstädes förgåtts den irrande fremling, 400 Förrn han kom; ett sådant allarm då ej hade han uppväckt. Nu vi tviste för tiggarens skull, och den kostliga måltids Glädje ej blifver utaf, emedan det slemmare segrar.

Bland dem talte också Telemachos' heliga hjeltkraft: J olycklige rasen, och döljen ej mera i sinnet 405 Hvarken mat eller dryck; er någon af gudarna retar. Men undfägnade väl, begifven er hem för att sofva, Då när sinnet er manar; för min del nödgar jag ingen.

Så han sade; och de sig beto i läpparna alla, Undrande öfver Telemachos, som ordat så vågsamt. 410 Och bland dessa derpå Amphinomos talte och sade, Nisos' lysande son, den Aretiadiske kongens:

Vänner, ej någon nu måtte för det, som ordats med rätta, Trätande med fiendtliga ord utbrista i vrede! Ej misshandlen den fremmande här, ej heller en enda 415 Alls bland tjenarnes tal i Odysseus' salar, den ädles! Men nu, välan, mundskänken med bägrarna bjude åt alla, Att vi må, offergjutande, gå hvar hem till att sofva; Låtom fremlingen ock i Odysseus' salar förblifva, Vårdad af Telemachos; ty till hans hus äfven han kommit. 420

Ordade så; och hans tal vardt gilladt af männerna alla. Strax pokalen åt dem utblandade Mulios, hjelten, Den Dulichiske mannen, som var Amphinomos' tjenstsvenn. Han utdelte åt alla tillmans, och åt saliga gudar Offergjutande, drucko de nu sötljufliga vinet. 425 Men då de gjutit och druckit deraf hvad sinnet dem lyste, Alle begåfvo sig hem till eget hus, för att sofva.

Nittonde Sången.

Blef nu alltså i salarna qvar den ädle Odysseus, Stemplande död åt friarnes flock, med hjelp af Athene; Och till Telemachos strax han talade vingade orden;

Telemachos, man måste nu krigare vapnen derinne Samtliga gömma; men friarne du med ljuflige orden 5 Öfvertala, enär de, saknande vapnen, dig fråga: Jag ur röken dem ställt, ty de dem ej liknade mera, Som, då till Troia han for, qvarlemnade fordom Odysseus; Men medfarna de äro, såvidt eldslågan har framträngt, Mig dessutom en sak i sinnet lade en gudom, 10 Att ni ej druckne kanhända, bland er tillställande träta, Måtte såra hvaran, och göra en skam åt gelaget, Samt frieriet; ty mannen till sig sjelft jernet ju drager.

Sagdt; och Telemachos hörsammade ilskade fadren. Och utkallande talte till fostrerskan Eurykleia: 15

Moder, välan, qvarhåll mig nu tärnorna inne i rummen, Medan i annat gemak jag min faders prydliga vapen Ställer, hvilka der nu ovårdade svärtas af röken, Då sjelf borta han är; jag ett barn in hittills har varit; Nu jag vill ställa dem bort, dit ej eldslågan skall tränga. 20

Honom svarte igen hans fostrerska Eurykleia: Måtte du dock, min son, urskillning redan besitta, Att omvårda ditt hus, och skatterna alla förvara! Dock ho skall väl följa dig nu, och bära din fackla, Då du ej låter tärnorna gå framför dig och lysa? 25

Henne Telemachos nu, den förståndiga, svarte, och sade: Fremlingen der; ty jag tål ej, att någon skall lättjas, som öser Ur min gryta, änskönt han också är kommen från fjerran.

Så han ordade nu; ovingadt var talet för henne, Och hon dörrarna stängde i boningsbeqväma palatset. 30 Och uppstigande sen, Odyseus och den lysande sonen, Buro gemensamt hjelmarna in och de bucklige sköldar, Och skarpspetsade lansar; framför dem Pallas Athene, Med en gyllene lampa i hand, spred herrlig belysning. Och Telemachos talade då till sin fader påstunden: 35

Fader, isanning med ögonen nu stort under jag skådar! Salarnas väggar förvisso och mellanrummen, de sköna, Samt takbjelkarne äfven af gran, och kolonnerna höga, Gifva för ögonen sken, som vore det brinnande eldens. Visst är här någon af gudar, som bo i rymliga himlen. 40

Honom svarande talade till mångråde Odysseus: Var du tyst, och hejda din tanke, och spörj ej om sådant! Ty just sådan är gudarnes sed, som bo i Olympen. Utan gå du till sängs; mellertid qvarstannar jag härstäds, Att jag tärnorna lockar ännu och din moder till spörsmål. 45 Klagande skall hon fråga mig visst om ett och om annat.

Så han sade; och Telemachos ur salen begaf sig I sitt gemak till sängs, vid skenet af brinnande facklor, Der tillförne han sof, när sömnen ljufvelig påkom; Der han lade sig då, och bidde gudomliga Eos. 50 Men i salen stannade qvar den ädle Odysseus, Stemplande död åt friarnes flock, med hjelp af Athene.

Trädde så ur sitt gemak förståndiga Penelopeia, Liknande Artemis sjelf och den gyllene Aphrodite. Henne vid elden de ställde en stol, på hvilken hon nedsatt, 55 Svarfvad af elfenben och af silfver, som konstigt tillförne Mästarn Ikmalion gjort, med en pall för föttren inunder, Fästad vid stolen; ett stort fårskinn deröfver var kastadt. Nu sig satte derpå förståndiga Penelopeia, Trädde så ock hvitarmiga tärnorna ut ur gemaket; 60 Desse skaffade bort den rikliga maten och borden, Samt de bägrare, ur hvilka de våldsame männerne druckit. Glöden ifrån fyrställningen hällde de, rågande derpå Annan rikelig ved, att ljus skull' blifva och värme. Och Melantho återigen for ut mot Odysseus: 65

Fremling, vill du om natten ännu ock plåga oss härstäds, Smygande huset omkring, eller vill du på flickorna lura? Men gäck ut härifrån, osälle, och tacka för maten! Eller, träffad af branden, påstund du lunkar på dörren!

Henne svarte med hotande blick mångråde Odysseus; 70 Stygga, hvarför mig plägar du så med ständiga grollet? Derför att jag ej är fet, och har slarfviga kläder på kroppen, Och går tiggande kring? Som nöd mig tvingar att göra. Sådane just som jag de vankande bettlare äro. Ty ock jag tillförne ett hus bland menskor lik bodde, 75 Lycklig, ett rikt, och jag gaf almosa åt tiggaren ofta, Vare sig hvem som helst, och ehvad han kom och behöfde. Tjenare hade jag ock otaliga, äfvensom annat, Hvarmed man lefver väl, och en rik mans namn sig förvärfvar. Men Zeus ödde det allt, Kronion, emedan han ville. 80 Akta dig derför, o qvinna, jemväl, att icke du mister Skönheten all, med hvilken du nu bland tärnorna ståtar; Eller din drottning vredgas kanske, och hårdt dig behandlar, Eller Odysseus kommer; förty än hoppet är öfrigt. Men om han äfven är död, och ej någonsin vänder tillbaka, 85 Genom Apollons nåd en fullvext son han ju eger, Telemachos, som ingen af tärnorna här i palatset Undgår, om hon är fräck; ty han trampar numera ej barnskor.

Sade; men honom hörde förståndiga Penelopeia, Bannade tärnan dervid, samt talade ordet, och sade: 90

Mig du alldeles ej, skamlösa och fräcka, kan undgå, Öfvande nidingsverk, som med eget hufvud du gäldar. Ty allt visste du väl, emedan af mig du det hörde, Att jag ärnar den fremmande mannen i salarna mina Om min make bespörja, förty jag är högligen ängslad. 95

Sade; till Eurynome, hushållerskan, vände hon talet: Eurynome, bär hit du en stol, och deröfver ett fårskinn, Att der sittande säge ett ord, och äfven förnimme Fremlingen strax af mig; jag önskar att honom bespörja.

Sa hon sade; men tärnan påstund framsatte beställsamt 100 Den välbonade stoln, och derpå utbredde ett fårskinn. Och der satte sig sen mångpröfvade, ädle Odysseus; Tog så till ordet bland dem förståndiga Penelopeia:

Fremmande man, dig detta jag sjelf till en början må fråga: Hvem är du, och från hvem? hvar har du stad, och föräldrar? 105

Henne svarande talade till mångråde Odysseus; Qvinna, dig skulle ej någon uppå omätliga jorden Klandra; isanning går till himmelen vida din ära, Liksom en vankfri drotts till och med, som, mot gudarna hörsam, Öfver modiga männer och många regerande, öfvar 110 Lag, och billighet ut; och svarta jorden åt honom Alstrar hvete och korn; och träden tyngas af frukter; Tackorna lamma beständigt, och hafvet vimlar af fiskar,

Under ett godt regemente, och folken i landet förkofras. Derföre må du mig nu om annat spörja i huset, 115 Men mitt fäderneland och min börd utforska du icke, Att du ej fyller min själ med bekymmer än mer, då jag detta Minnes; ty högst olycklig jag är; ej heller mig höfves, Att i fremmande hus veklagande, gråtande sitta; Ty ej slemare finns, än att oupphörligen sörja; 120 Att ej någon vid mig af tärnorna leds, eller sjelf du, Sägande, att jag, af vinet betyngd bortsmälter i tårar.

Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia: Fremling, isanning för mig allt värde, och skepnad och fägring De odödlige ödde, enär till Ilios reste 125 Hän Argeiernes folk, och med dem min make Odysseus. Om han, kommande hem, mitt lif än skulle beskydda, Större min ära vore påstund och skönare äfven; Nu jag ängslas; så mång olyckor mig sände en gudom. Ty de ädlingar alle, som ega på öarna välde, 130 Uppå Dulichion, Sama, och skogbevexta Zakynthos, Äfven samtlige de, som på klippiga Ithaka herrska, Desse fria till mig, ovilliga, plågande huset. Derföre vårdar jag ej om fremlingar, eller om tiggrar, Eller herolder detminsta, som folksakförare äro; 135 Utan jag saknar Odysseus, och tärer mitt hjerta med längtan. Desse skynda på bröllop, och jag blott tänker på finter. Först intalte i sinnet mig då en gud att en mantel, Sättande upp stor väf, i salen begynna att väfva, Fin, oändeligt lång; och till dem jag talade genast: 140 Svenner, som frien till mig, då den ädle Odysseus nu hängått, Biden på bröllopet än, och brådsken ej, tills jag en likskrud Färdig arbetat, att icke mitt garn må ödas förgäfves, -- Åt friborne Laertes, tilldess att honom omsider Tager den långutsträckande döda förderfliga öde; 145 Att ej i landet på mig Achaiinnorna måga förargas, Om han förutan täckelse låge, som egde så mycket. Så jag talte; hos dem manhaftiga hjertat bevektes. Vlsserlig väfde jag nu om dagen på väfven, den stora, Men om nättren den rispade opp, då jag facklorna framsatt. 150 Så jag i tre år snärjde med list, och bedrog de Achaier; Men då det fjerde året nu kom, och tiderna kommo, Under de slocknande månar, och dagarne långa sig lyktat, Genom de skändliga tärnorna då och försumliga, desse Öfverraskande kommo på mig, och trätte med orden. 155 Så jag lyktade väfven, fast allsej villig, af nödtvång. Nu ej gitter jag bröllopet fly, ej heller en annan Utväg finner jag på; mig föräldrarne mana att giftas Träget, och sonen leda vid dessa, som godsen föröda; Ty han det inser; ren är han karl, så god som en annan, 160 Att omvårda ett hus, som Zeus med ära bekröner. Hen mig säg nu din slägt mellertid, och af hvem du är boren? Du härstammar ju ej från sagornas ek, eller fjellen.

Henne svarande talade till mångråde Odysseus: O du vördade maka till Laertiaden Odysseus, 165 Vill du då ej afstå, att mig om min stämma bespörja? Men jag vill säga dig den, änskönt du mig lemnar åt smärtor, Flera än dem, af hvilka jag qväljs; det ödet är hvarje Mans, som dröjer ifrån sitt hem sålänge som jag nu, Irrande kring till städerna mång, ett mål för bekymren. 170 Men likväl vill jag säga dig det som du spörjer och frågar.

Kreta heter ett land, i midten af hafvet, det dunkla, Kringomflutet och fruktbart och skönt; der menniskor finnas Månge, ja, utan tal till och med, samt nittio städer. Annat är andras blandade språk; der träffas Achaier, 175 Der Urkreter också, stor modige, jemte Kydoner, Der Dorienser jemväl, hjelmprydde, och ädle Pelasger. Der är Knossos en ståtelig stad, och Minos i denna Herrskare nio år, stallbroder åt store Kronion, Fader åt fader min, storsinnade Deukalion sjelf. 180 Men mig aflade Deukalion och Idomeneus ock. Men på de kruma galejorna hän till Ilios denne Med Atreiderna drog; mitt frejdade namn det är Aithon; Yngre till födsel är jag; men äldre och tapprare denne. Der jag Odysseus såg, och gaf gästskänker åt drotten. 185 Ty ock honom till Kreta fördref den häftige vinden, Kastande bort från Maleia, enär till Troia han fikte, Och i Amnisos höll, der Eileithyia en grotta Eger, i ogen hamn; och med nöd han stormarna undslapp. Strax om Idomeneus han frågade, kommen till Staden; 190 Ty han var -- som han sade -- en vördad ock älskelig gästvän. Tionde dagen för honom det var ren, eller den elfte, Sen på de kruma galejor han for till Ilios' fäste. Honom jag förde hem till mitt hus, undfägnande derstäds Kärvänskapligt utaf de rika förråder, som funnos; 195 Och åt honom jag gaf, och hans folk, som följde med honom, Kornbröd, jemte det glödande vin, hopsamladt i landet, Oxar derjemte till slagt, ätt dermed mätta sin lystnad; Dagarna tolf qyarstannade der de ädle Achaier; Ty nordvinden så stark, att knapt man kunde på landet 200 Stå, förhindrade dem, uppväckt af en vredgande gudom. Vinden föll på den trettonde da'n, och de lyftade ankar.

Mång osanningar så han diktade, liknande sanning; Kinden förblektes och tårarna runno för lyssnande makan. Likasom snön försmälter på högsta toppen af berget, 205

Hvilken af Satan smältes, enär han har fallit för vestan, Och af dess vatten ihast sig fylla de rinnande floder: Så nu de fagra kinderne ock för den gråtande smälte, Medan hon gret sin gemål, närvarande. Drotten Odysseus Visserligen i själn beklagade sörjande makan, 210 Men som horn likväl eller jern dock stodo hans ögon Uti hufvudet stille; med list han tårarna dolde. Och då hon fått lystmätet utaf mångtåriga sorgen, Honom återigen med orden hon svarte, och sade:

Nu dig, fremmande man, jag ämnar isanning försöka, 215 Om du verklig derborta med gudalika kamrater Gästat min hulda gemål i salarna, såsom du säger. Säg mig, hurdana kläder han bar, och hade på kroppen, Hurudan sjelf han var, och de män, som följde med honom?

Henne svarande talade till mångråde Odysseus: 220 Svårt, o qvinna, det blir, då så länge från honom jag varit, Att det säga, förty ren går nu, det tjugonde året, Sedan ifrån mitt fäderneland han reste och bortfor, Men ändock vill jag säga på sätt mig likar i sinnet. Ylle purpurmantel han bar, den ädle Odysseus, 225 Dubbel; också var fästad dervid en gyllene häkta Jämte öglor ett par; framför fanns äfven ett smycke. I framfötterne höll der en hund en sprattlande hjortkalf, Slickande en den brokiga; det förvånade alla, Att, skönt begge af gull, han strypande glodde på kalfven, 230 Hvaremot denne med fötterna spratt, försökande undfly. Vidare märkte jag ock på hans kropp en glänsande lifrock, Likasom skalet sitter omkring den torrkade löken; Ty så fin var den rocken, och blank sen, likasom selen. Sannerlig qvinnor många med undren betraktade honom. 235 Annat säger jag nu, och gömm det du 1 ditt sinne: Icke jag vet, om hemifrån kom i de kläder Odysseus, Eller om någon af vännerna gaf, då han for på galejan, Eller måhända en värd också, emedan Odysseus Tar till många en vän; bland Achaier knapt hade han like. 240 Äfven jag ett kopparne svärd förärade honom, Jemte en lifrock, purpurne, skön och dubbel och fotsid, Och affärdade vördesamt dän på toftade skeppet. Honom en herold också, men litet äldre till åren, Följde, och mannen, sådan han var, jag äfven beskrifver, 245 Puckelryggig han var, svartmuskig och krusig i hufvut; Eurybates var hans namn, af Odysseus mer än de andre Hedrad, emedan han visste att skicka sig honom till nöjes.

Sade; och väckte hos henne än mer begäret till saknad, Alltsom hon tecknen kände, dem noga förtäljde Odysseus, 250 Men då hon fått lystmätet utaf sorgen, Då hon honom också genmälte med orden, och sade: Fremling, du som var mig förut medlidande värdig, Blir mig i salarna nu, båd vörnadsvärdig och älsklig. Ty jag hämtade kläderna sjelf, om hvilka du ordar, 255 Sammanvikna ur rummet, och fäste en glimmande häkta, Honom till smycke; och honom ej mer jag nånsin emottar, Återvändande hem till älskade fädernejorden. Derför i olycksstund på hålkade skeppet Odysseus Far, för att Olycksilios se, hvars namn är min afsky. 260

Henne svarande talade till mångråde Odysseus: O du vördade maka till Laertiaden Odysseus, Skada ej mer din dejliga hy, och plåga ej heller, Gråtande maken, din själ, änskönt jag det icke förtycker! Mistar eho som helst sin lagliga make, åt hvilken 265 Hon, i kärlek bemängd, födt barn, visst gråter hon honom, Men dessmera Odysseus, som var med gudarna jemlik. Dock, hör upp med din gråt, och lyssna till orden, jag talar: Ty sannfärdigt säga jag vill, och intet fördölja; Ja, om Odysseus redan jag hört, att han kommer till hemmet, 270 Lefvande nära uti Thesprotiske männernes rika Bygder; och skatter bringar han med, utvalda och många, Dem han begärde ihop; men sig tillgifna kamrater Mistade han, och sitt hålkade skepp, på dunkliga hafvet, När han for från Thrinakia ön; ty på honom förgrymmats 275 Zeus och Eelios, hvars oxar kamraterne slagtat. Desse förgingos alle uti mångsqvalpiga hafvet; Honom uppå skeppskölen likväl uppkastade vågen Till Phaiekernes land, som gudabefryndade äro. Honom, liksom gud, der ärade desse, af hjertat, 280 Mycket gåfvo åt honom, och ärnade sjelfve till hemmet Okränkt skicka; och visst ren långt fördetta Odysseus Hemma varit; men det mer gagneligt syntes hans sinne, Att all verlden vandra omkring, och skatter sig samla. Så mång finter, och flera än öfrige dödlige menskor 285 Vet Odyseus; och med honom ej må alls täfla en ende. Så mig Thesproternes kong, Pheidon, berättade saken, Samt svor sjelf deruppå; i sitt hus utgjutande vigvin, Att uthalad galejan, och redo kamraterne vore, Att ledsaga Odysseus till älskade fädernejorden. 290 Men mig han sände förut; de Thesprotiske männers galeja Dän till det hvetesrika Dulichion ärnade resa. Och han viste de skatter åt mig, som samlat Odysseus; Skulle med dem till tionde led väl han föda en annan, Med de skatter minsann, som lågo i konungens salar. 295 Denne till Dodone då sade han rett, för att höra Från den högbelöfvade ek Zeus' vilja, Kronions, Huru han hem skull' lända till älskade fädernejorden, Ren frånvarande länge, om uppenbart eller hemligt. Så han är räddad alltså, och skall nog komma tillbaka 300 Snart, och ej fjerran numera från vänner och fädernebygden Länge derborta han blir. Med min ed jag vill det bedyra. Höre då först mig Zeus, den högste bland gudar, och bäste; Jemte Odysseus' härd, den frejdades, hvilken jag nalkas: Sannerlig detta dig allt fullbordas så, som jag säger. 305 Under det året som går skall hit anlända Odysseus, Medan månaden släcks, och medan han tändes ånyo.