Part 24

Honom svarte igen förståndiga Penelopeia: Gå du, och honom bed hitkomma, att sjelf han berätte, Desse nu anten sig må, vid dörrarna sittande, roa, 530 Eller i salarna här, förty dem sinnet är gladligt, Deras besittningar stå oplundrade alle derhemma, Mat och det ljufliga vin; somt tjenarne endast förtära; Sjelfve i vårt hus städs qvardröjande, dagar på dagar, Slaktande åt sig oxar och får, och getterna feta, 535 Hålla de friska kalas, och dricka det glödande vinet Skamlöst; mycket föröds mellertid; ty ej finnes en sådan Man, som Odysseus var, ofärden att värja från huset. Om Odyseus blott komme, och lände till fäderne jorden, Skulle med sonen strax han männernas kränkningar hämnas. 540

Sade; Telemachos nös hel högt, så att hela palatset Dönade skräckligt dervid; då skrattade Penelopeia, Och till Eumaios strax hon talade vingade orden:

Gack mig, och kalla du hit den fremmande mannen påstunden! Märker du ej, att sonen min nös till allt hvad jag sade? 545 Derför skall döden ej bli olyktad för friarne alla Heller; icke en ende skall undgå döden och ödet. Annat jag säger dig nu; men gömm du det i ditt sinne: Om jag förnimmer att han allt talar med sanningen enligt, Granna kläder åt honom jag ger, båd mantel och lifrock. 550

Sade; då gick svinherden, såsnart han orden förnummit, Trädde nära intill, och talade vingade orden:

Fremmande gubbe, dig kallar förståndiga Penelopeia, Sjelfve Telemachos' mor, ty henne dess sinne nu manar, Att om gemåln utforska, ehur ock sorger hon utstått. 555 Om hon förmärker att allt du sanningen enligt berättar, Skall hon dig lifrock kläda uppå och mantel, som mest du Tarfvar, ty nog kan du, tiggande mat här äfven i landet, Mätta din mage; och visst skall dig gifva enhvar som det lyster.

Honom svarade då mångpröfvade, ädle Odysseus: 560 O Eumaios, strax vill jag allt sannfärdigt berätta För Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia; Väl om honom jag vet; ty gemensam ledo vi jemren. Men jag rädes likväl hårdsinnade friarnes skara, Hvilkas stolthet och våld uppstiger till jerniga himlen. 565 Ty ock nu, då i salen jag gick, och ej gjorde åt någon Menska förnär, med sin pall den mannen sårade smärtligt, Utan att Telemachos afvärjde det, eller en annan. Bed nu Penelopeia derför i egna gemaket Dröja, änskönt nyfiken, intill nedgående solen. 570 Då må hon mig utforska om hemkomstdagen och maken, Sättande närmre vid elden, förty jag trasiga kläder Bär, som du nogsamt vet; och af dig jag först ju begärte.

Sade; nu gick svinherden, såsnart han orden förnummit. Öfver trösklen han steg; och då talade Penelopeia: 575

Icke du honom har med, Eumaios? hvad tänkte väl tiggarn? Fruktar måhända han någons förtryck, eller månne han eljes Blyges för sig i mitt hus? slem är den blygsame tiggarn.

Svarande henne talte du till, svinherde Eumaios: Han sig besinnar med skäl, hvad äfven en annan förmode; 580 Öfvermodige männernes trots undvika han söker. Men han bad dig vänta intill nedgående solen. Och då blir det för dig långt vackrare äfven, o drottning, Att med fremlingen tala ett ord allena, och höra.

Honom svarte igen förståndiga Penelopeia: 585 Ej oklok mig den fremmande syns, eho han må vara; Ty ej finnas ibland de dödliga menniskor några, Hvilka, af öfvermod, anstämpla så skändliga saker.

Så hon ordade detta; då gick svinherden, den ädle, Åter i friarnes krets, när han alltsamman berättat. 590 Och till Telemachos strax han talade vingade orden, Hållande hufvudet nära, att ej de andre det hörde:

Käre, nu går jag min väg, att vakta på svinen och annat, Din besittning och min; här må alltsamman du vårda. Först dock rädda dig sjelf, och noga betänk i ditt sinne, 595 Att dig ej något sker; ondt stämpla dig månge Achaier, Hvilka Zeus må föröda, förrän olycka oss händer!

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: Så det vare, min far; men gå först hän, när det qvällas, Och kom åter imorgon, och för med dig kostliga offer! 600 Men allt detta af mig och utaf odödliga vårdas.

Sagdt; och han satte sig åter uppå välglattade stolen. Mättande sig, alltefter behag, med mat och med dricka, Gick han till svinen sin väg, och lemnade gården och salen, Full af gästande; friarne sig med dans och med sånger 605 Roade; ty ren stundade in ock aftonens tider.

Adertonde Sången.

Lände nu dit en offentelig tiggare, hvilken i staden Bettlade kring öfverallt, och var känd för sin glupande mage, Att omättligen äta och dricka; men icke han egde Kraft eller nerf; till gestalt dock var han väldig att påse. Arnaios var hans namn; det gifvit den aktade modren 5 Strax vid födslen, men Iros af friarne alla han nämndes, Derför att han städs ärende gick, när någon befallte. Kommen, Odysseus körde han bort ur egna palatset, Och oqvädande drotten, han talade vingade orden:

Gubbe, ur farstun vik, att icke vid foten du släpas! 10 Märker du ej, hur alla åt mig med ögonen blinka, Manande att dig släpa? men jag dock blyges för sådant. Bort härifrån, att icke påstund oss vankas en näfkamp!

Honom svarte, med hotande blick, mångråde Odysseus: Tvärvigg, hvarken jag ondt tillfogar dig, eller dig säger; 15 Ej missunnar jag någon, om aldrig så mycket han gåfve. Trösklen också inrymmer oss två, och icke du alls bör Annans gods missunna; du syns mig en tiggare vara, Likasom jag; af gudar beror, att rikdomen gifva. Mana mig ej så häftigt till strid, och reta mig icke, 20 Att, så gubbe jag är, dig ej bröst och läppar jag kanske Sölar med blod; visst hade jag då långt mera imorgon Lugn; ty alldeles icke jag tror att du mera skall komma Åter en annan gång till Odysseus' boningar sedan.

Honom förgrymmad talade till strax tiggaren Iros: 25 Gudar, huru, med tungan på skaft, den skojaren pratar, Liksom gumman vid ugn; ondt kunde jag honom bereda, Huggande på med de båda, och alla hans tänder på marken Kunde ur käften jag slå, som för sädförtärande suggan, Rusta dig nu, att alle dehär ock måtte förnimma; 30 Huru vi kämpa; men monn du likväl vill slåss med en yngre?

Så nu de två mellertid framför salsdörrarna, höga, På den fejade trösklen, med hån ansatte hvarandra. Men allt detta förnam Antinoos' heliga hjeltkraft, Och med ett muntert löje han så bland friarne talte: 35

Älsklige, aldrig förut inträffade någonsin sådant; Hvilken förlustelse bragte en gud i detta palatset! Fremmande mannen och Iros de hota att nu mot hvarandra Kämpa med händren; låtom oss snart dem reta tillhopa!

Så han sade; och skrattande upp de rusade alla, 40 Och de trasiga tiggrarna kring de trängde sig samman; Och Antinoos talte, som var en son till Eupeithes:

Hören mig, modige friare J, att jag något må säga: Här getmagarne ligga i eld, dem vi oss till qvällsvard Lagade, först uppfyllande väl med blod och med ister. 45 Hvilkendera nu vinner, och går med seger ur striden, Han framträde, och tage bland alla den honom behagar! Städs må han äfven gästa med oss; men icke en annan Tiggare låte vi träda härin, för att bettla sen mera.

Så Antinoos sade; men dessa behagade talet. 50 Och anstämplande svek, utbrast mångråde Odysseus:

Älsklige, icke det sker, att mot yngre mannen en gammal Gubbe, af nöd hemsökt, framträder i strid; men den slema Magen mig manar åstad, att jag för huggen må digna. Men nu, välan, med en dyr ed bören J svärja mig alle, 55 Att mot Iros bevågen, med väldiga handen, ej någon Slår mig, på öfverdåd, och lägger för honom mig neder.

Sade; och alle sin ed aflade, som denne begärde. Men då talte igen Telemachos' heliga hjeltkraft:

Fremling, ifall dig manar ditt hjerta och modiga sinne, 60 Att dig värja mot denne, så räds bland de andra Achaier Ingen, ty den med flere skall slåss, som vågar dig hugga. Gästmottagarn är jag, och kongarne lemna sitt bifall, Antinoos och Eurymachos med, förståndige båda.

Sade; och alle dertill biföllo; men redan Odysseus 65 Höljde med trasorna midjan, och blottade dervid de sköna, Väldiga låren; då röjde sig ock de vidgade skuldror, Bröstet, och seniga armarna med; vid honom Athene Stående, ökade lemmarnas kraft för männernas herde. Friarne alle deråt nu öfvermåttan förvåntes, 70 Och man talade så, anblickande närmaste grannen:

Sannerlig Iros, påstund MissIros, samkar sig ofärd; Ty så väldiga lår ur trasorna röjer den gamle!

Så de sade; och Iros nu blef rätt illa till sinnes. Dock han af tjenarne fördes, som gördlade honom med handkraft, 75 Rädd som han var, och omkring hans lemmar darrade köttet. Och Antinoos trätte, och talade ordet och sade:

Vore du nu ej till, storskrytare, alls, eller ofödd, Om för honom förskräckeligt så du darrar och bäfvar, För den åldrige mannen, af nöd hemsökt, som han lider! 80 Men jag vill säga dig det, som ock fullbordadt skall varda: Såframt denne dig vinner, och går med seger ur striden, Kastad på svarta galejan, dig hän till Epeiros försänder Till kong Echetos jag; han är alle menniskors bödel, Han afskär dig båd näsa och öron med bitande kopparn, 85 Och frånsliter din blygd, att rå af hundarna ätas.

Sade; för Iros än mer af darrning betogos dess lemmar, Hvilken de förde till strids; upp hvardera lyftade händren. Då besinnade sig mångpröfvade, ädle Odysseus, Anten han gåfve ett slag, att han fölle, och mistade lifvet, 90 Eller ett lindrigt slag, som sträckte den andra till marken. Honom, begrundande så, mellertid mer gagneligt syntes, Lindrigt att slå, att honom Achaierne icke skull' känna. Lyftande händerna upp, mot högra skuldran ett näfhugg Iros gaf; men denne i nacken vid örat, och benen 95 Krossade; svart framträngde då blodet ur munnen påstunden; Vrålande damp han i backen, och tändren han stötte tillsamman, Sparkande jorden med föttren; och då de friare, stolte, Lyftande händerna, dogo af skratt; men tiggarn Odysseus, Fattad vid foten, släpade farstun igenom, på gården, 100 Ut till portikens port, och honom der mot ett stängsel Lutande ställde, och sedan en käpp han lade i handen, Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden:

Derstäds nu sitt still, bortskrämmande suggor och hundar, Och var ej fremlingars herre och tiggares någonsin mera, 105 Usle, att dig ej må drabba ett ondt, än större måhända.

Sade; och kastade axlarna kring sin ömkliga våtsäck, Slarfvig båd här och der, hvarvid var tvinnad en bärremm. Sjelf han sig satte på trösklen igen; in gingo de andre, Skrattande hjertligt, och så välkomnade honom med orden: 110

Zeus dig skänke, o fremling, och öfrige gudarne alle Det som du gernast vill, och som önskeligt är för ditt hjerta, Du som gjorde ett slut på hans omättliga bettling Här i landet; ty snart till Epeiros sände honom, Till kong Echetos hän, som är alle menniskors bödel. 115

Sade; men åt jertecknet sig gladde den ädle Odysseus. Och Antinoos lade den väldiga magen för honom, Uppfylld både med ister och blod, och Amphinomos lyfte Kakor ett par ur korgen, och lade för honom derjemte, Drack så ur gyllne pokalen hans skål, och talte och sade: 120

Hell dig, du fremmande fader, må för framtiden dig unnas Sällhet, men nu du betryckes utaf olyckorna många!

Honom svarande talade till mångråde Odysseus: O Amphinomos, särdeles syns du mig vara förståndig; Ty du är son till en likadan far; godt rykte jag hörde 125 Om Dulichiern Nisos, att ädel han är och förmögen. Hans son säges du vara, och sjelf välmenande synes. Derföre säger jag dig; gif akt du, och hör hvad jag talar: Intet svagare finns, som näres af jorden, än menskan, Bland de varelser alla, som andas på jorden och kräla. 130 Ty ej nånsin hon tror, att hon ondt skall framdeles lida, Medan kraft af gudarna ges, och hon knäna kan röra; Men när qvalen också af saliga gudarna sändas, Äfven dem ovillig hon bär med modiga sinnet. Förty sådan är själn hos de jordbeboende menskor, 135 Sådan dagen dem gifves af gudars fader och menskors. Ty tillförne jag ock bland dödliga tyckte mig lycklig, Och mång brott, för min kraft och mitt mod jag vikande, gjorde; Ty jag förlitade mig på min fader och bröderna mina. Orättrådig derför ej vare en dödelig nånsin, 140 Utan njute i ro af de skänker, som gudarne gifva. Så jag friarne ser mellertid anstämplande nidverk, Ödande egendomen, och skymfligt bemötande makan För en man, som jag tror från vänner och fädernejorden Länge ej dröjer; ty nära han är; dig måtte en gudom 145 Föra till hemmet hän, att ej den mannen du möter, Då han kommer igen till älskade fädernejorden! Ty jag menar minsann, att han ej blodflöde förutan Uppgör saken med friarne, här till sin boning han kommer.

Sade; och offergjutande drack af det ljufliga vinet, 150 Och i händerna lade pokaln på männernas höfding. Men han i salen gick, bedröfvad i innersta hjerta, Skakande hufvut; förty ren ofärd anade sinnet. Dock han ej så slapp dö; ock honom snärjde Athene, Af Telemachos' händer och lans att kraftigt besegras. 155 Och han satte sig åter på stoln, från hvilken han uppstått.

Men nu lade i själn klarögda gudinnan Athene På Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia, Att för friarne synas, på det hon måtte förtjusa Friarnes hjerta som mest, och bli värderad derjemte 160 Mera af make och son, än hon tillförne blifvit. Under ett tillgjordt skratt, hon talade ordet, och sade:

Eurynome, mig lyster nu själn, fast icke tillförne, Att för friarne synas, ehur likväl jag dem hatar. Åt min son jag då sade ett ord, som gagneligt vore, 165 Att han ej må umgås med de öfvermodiga männer, Som väl tala så grannt, men tänka dock illa på baken.

Men hushållerskan Eurynome genmälte, och sade: Visst har detta du allt, min dotter, behörigen ordat. Derföre gå du, och tala ett ord med din son, och förtig ej, 170 Sedan du först dock badat din kropp, och kinderna sminkat. Men ej må du såder, med anlete fuktadt af tårar, Gå, ty ej slemare finns, än att oupphörligen sörja. Ty ren är vid de åren din son, för hvilken du träget Till odödliga bad, att se hans haka beskäggad. 175

Henne svarte derpå förståndiga Penelopeia: Eurynome, ej råd mig dertill, skönt mon om mitt bästa, Att jag skall bada min kropp, och kinderna sminka med olja; Ty mig fägringen gudarne sjelfve, som bo i Olympen, Ödde, ifrån den stund, då han for på de hålkade skeppen. 180 Men mig Autonoe nu befall och Hippodameia Komma hitin, att de må mig stanna vid sidan i salen; Ensam jag icke till männerna går; ty jag derföre blyges.

Så hon sade; den gamla dervid utgick ur gemaket, Lemnande tärnorna bud, och manande dem till att komma. 185

Annat begrundade då klarögda gudinnan Athene: Öfver Ikarios' dotter hon kringgjöt ljufliga sömnen. Och baklutad hon sof, och lemmarne löste sig alla Der i dess bädd; och då mellertid gudinnors gudinna Gaf odödliga skänker, att friarne skulle beundra. 190 Sköna anletet först med samma gudomliga fägring Sirade hon, hvarmed sig skönomgördlade Kypris Pryder, enär hon går i Chariternas tjusande chordans; Henne större att skåda hon gjorde, och stoltare äfven, Mjellare gjorde hon ock, än det konstarbetade elfen. 195 Sedan så hon bestyrt, bortgick nu gudinnors gudinna.

Kommo dervid mjellarmiga tärnorna äfven ur salen Stojande; vek så från henne också den ljufliga sömnen; Och hon strök sig om kindren med händerna, talte och sade:

Högst olyckliga mig omhöljde en ljufvelig kraftsömn. 200 Måtte mig ock så ljufvelig död kysk Artemis gifva Genast påstunden nu, att ej längre med smärtor i själen Jag må öda mitt lif, och saknande älskade makens All utmärkelse; ty bland Achaierne var han den bäste.

Så hon sade; och ned sig begaf från prunkande loftet, 205 Icke allena; tillika också två tärnor nu följde. När hon till friarne sen nedstigit, den ädle bland qvinnor, Stod hon invid dörrposten utaf välbyggda palatset, Sänkande för sitt anlete ned den glänsande slöjan; Men vid hvardera sidan der stod en beskedelig tärna. 210 Knäna för dessa då löstes, och själn hänfördes af kärlek, Och sig önskade alla, att ligga hos henne i bädden. Men hon Telemachos talade till, den älskade sonen:

O Telemachos, mer du ej har fast mod, eller tanke; När du ännu var ett barn, mer välfde i sinnet du anslag; 215 Nu då du redan är stor, och hunnit till ynglinga-åldren, Nu då en fremmande man, som såge din vext och din fägring, Sade dig säkert vara en son till väldig en fader, Finnes alldeles icke hos dig godt mod eller tanke. Sådan gerning i salarna ju är vorden föröfvad, 220 Då sålunda du lät misshandla den fremmande mannen. Säg, eller hur, om en fremmande man, i salarna våra Sittande, så fått lida utaf ovärdig behandling, Monn' dig ej skymf och nesa deraf bland menniskor blifver?

Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 225 O min moder, att vredgad du är, misstycker jag icke; Dock jag uti min själ förstår alltsamman och inser, Både hvad godt och hvad ondt; tillförne ännu jag var barnslig; Men jag ej gitter likväl förståndigt tänka i allting; Ty mig desse förvilla, beträngande härfrån och derfrån, 230 Stemplande ondt mot mig, och hjelpare eger jag inga. Visst enviget ej gick emellan vår fremling och Iros, Efter friarnes önskan, men han var bättre i styrka. Måtte, o fader Zeus, och Athenaie, och Apollon, Friarne nu desslikes också i salarna våra 235 Kufvade nicka med hufvut enhvar, dels ute på gården, Dels härinne i huset, och lemmarne lösas för alla: Likasom Iros, den stackarn, invid gårdsportarna sitter Nu, och med hufvudet nickar, och alldeles liknar en drucken, Gitter ej stå på fötterna rak, eller vända tillbaka 240 Hem på den väg, dit leder; förty hans lemmar sig upplöst!

Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra; Men Eurymachos vände sig sen till Penelopeia:

Dotter af Ikarios, förståndiga Penelopeia, Såge nu alle Achaierne dig på Iasiske Argos, 245 Friare flere till tal visst skulle i salarna edra Gästa från morgondag; ty de öfriga qvinnor du vinner Både i fägring och vext, och äfven i sansade vettet.

Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia: O Eurymachos, både mitt namn, min vext och min fägring 250 De odödlige ödde, enär till Ilios foro Hän Argeierne bort, och med dem min make, Odysseus. Om han toge mitt lif i beskydd, hemländande åter, Skulle min ära påstund båd' större och skönare vara. Nu jag ängslas; ty mig mång qval påsände en gudom. 255 Visst, då han for härifrån, och lemnade fädernejorden, Mig vid högra handen han tog, och talte, och sade:

Ack, du min maka! förty fotbrynjte Achaierne, tror jag, Skola ej samtlige vända igen oskadde från Troia; Förty krigiske män de Troer säger man vara, 260 Ej lanskastare blott, men ock bågskyttar tillika, Samt snabbfotade hästars bestigare, hvilka väl snarligt Bringa den stora tvisten till slut i gemensama kriget. Thy jag ej vet, om mig räddar en gud, eller om jag blir slagen Borta vid Troia; men här alltsamman måste du vårda. 265 Tänk på min fader och mor i salarna, likasom hittills, Ja, än mera ännu, då jag; från eder är fjerran. Men när redan du skådar vår son med skägg på sin haka, Äkta du då eho som du vill, och lemna din boning. Så han ordade detta, och allt fullbordas nu äfven. 270 Natt skall varda en gång, då det skräckliga bröllopet drabbar Mig olyckliga, mig, som Zeus all glädje beröfvat. Dock påkommer en bittrare sorg mitt hjerta och sinne: Friares sed tillförene var ej sådan, som denna; När till en vankfri qvinna och rik mans dotter de vilja 275 Fria, och täfla om henne i tukt med hvarandra och ära, Sjelfve de bringa med sig båd' oxar och fåren, de feta, Flickans vänner till kost, och lysande skänker de gifva, Men ostraffadt de ej förtära en annans besittning.

Sagdt; och sig gladde, dervid mångpröfvade, ädle Odysseus, 280 Derför att friarne hon aflockade skänker, och smekte Sinnet med ljufliga ord, skönt annat inom sig hon välfde.

Men nu talte till henne Antinoos, son af Eupeithes: Dotter af Ikarios, förståndiga Penelopeia, Skänker du må af enhvar bland Achaierna taga, som sjelfmant 285 Bringar; ty ej tillbörligt det är, att förkasta en gåfva. Dock vi till eget hem eller annorstädes ej bortgå, Förrn du äktar ibland Achaierna den som är ypperst.

Så Antinoos sade; och dessa behagade talet, Och för att skänker bringa enhvar afsände sin herold. 290 Åt Antinoos bar han en stor, mångskiftande, konstskön Mantel, med spännen uppå, som voro ett dussin till antal, Alle af gull, och passade hop med smidiga häktor. Åt Eurymachos bar han påstunden en skimrande halsked, Gyllene, blank som solen, och välinfattad i bärnsten. 295 Ock örhängen åt Eurydamas två tjenare buro, Trenne juveler i hvart, och behaget spridde sig vida. Och från Polyktors son, Peisandros, drotten, ett halsband Tjenarn hämtade nu, ett särdeles kosteligt smycke, Så grann gåfva på gåfva en hvar af Achaierns frambar. 300 Men derefter på löftet hon gick, den ädla bland qvinnor, Och tillika åt henne af tärnorna skänkerne buros. Friarne, vändande åter till dansen och tjusande sången, Roade sig dermed, och bidade aftonens ankomst. Medan de roade sig, ock mörka aftonen påkom. 305 Strax eldställningar trenne i salen de ordnade sedan, Att dem lysa; derpå ock lade de torrkade vedträn, Torra ren längesedan, och nyss med kopparen klufna, Blandande stickor ibland, och i vexlande ordning dem tände Drotten Odysseus' tärnor i brand; men sjelf till dessa 310 Ordade så, zeusborne och tålige hjelten Odysseus:

Tärnor i kongens palats, den länge fördröjde Odysseus', Gån på det rum, der vistas er vördnadsvärdig drottning, Tvinnen hos henne er tråd, och hennes sinne förnöjen, Sittande i loftssal, eller kammen med händerna ullen: 315 Jag deremot vill bestyra om ljus åt friarne alla. Ty om de önskade ock skönthronande Eos förbida, Mig ej skola de trötta; jag är mångtalig just mycket.

Så han sade; de logo dervid, med blick på hvarannan. Honom snöpligen snäste då fagerkindig Melantho, 320 Hvilken, af Dolios född, uppfostrats af Penelopeia. Henne som eget barn hon matat, och fägnat med skänker. Men hon delte ej smärtan ändock i drottningens sinne, Utan hon delte med Eurymachos sin bädd och sin kärlek. Hon på Odysseus bannades nu med skymfliga orden: 325