Part 23

Gudar, isanning desse uti stormodige mannens Sofbädd önskade ligga, ehur feghjertade sjelfve. 125 Liksom då hinden uti det väldige lejonets skogslund, Sedan hon insöft der nyfödda och diende valpar, Letar sig, dungarna genom och gräsiga klyftorna alla, Bete, men lejonet sjelft mellertid inkommit i kulan, Och påsänder, båd unge och mor en snöpelig ände: 130 Så skall Odysseus dem påsända en snöpelig ände. Måtte, vid fadren Zeus, och Athenaie, och Apollon, Sådan ännu, som fordom uppå vältrefliga Lesbos, Der han i täfling sig reste att brottas med Philomeleides, Honom i backen slog, och alle Achaier sig gladde: 135 Måtte nu sådan träda bland friareskaran Odysseus, Alle då visst snardöde och olycksfriare vore. Det som du mig omspörjer och ber, visst icke jag ärnar Säga med arga funder och list, ej heller bedraga; Men hvad mig sjelf förtäljt sannfärdige gubben i hafvet, 140 Ej dig deraf ett endaste ord jag gömmer och döljer. Drotten han sade sig sett på en ö, af smärtor betungad Svårt, hos nymfen Kalypso, som honom med våld i gemaken Håller; men han ej kan hemkomma till fädernejorden; Ty ej har han beårade skepp, ej heller kamrater, 145 Som ledsagade honom på hafvets ryggar, de breda.

Så sad' Atreus' son, lanspriselig drott Menelaos. När jag saken bestyrt, bortfor jag, och gudarne gåfvo Gynnande vind, som bragte mig snart till älskade hemmet.

Detta ordade han, och rörde nu hjertat hos henne. 150 Sedan talte bland dem gudskön Theoklymenos äfven:

O du, Laertes' sons, Odysseus', vördade maka, Rätt han saken ej vet; men lyssna på mig hvad jag säger; Ty noggrannligen vill jag dig spå, och intet fördölja. Vete nu först bland gudarna Zeus, och det gästliga bordet, 155 Jemte Odysseus' härd, den frejdades, hvilken jag nalkats, Att här sannerlig redan i fädernelandet Odysseus Antingen smyger omkring, eller sitter, och forskar om dessa Brott; mellertid åt friarnes hop ofärd han bereder. Slikt järtecken jag såg, uppå vältoftade skeppet, 160 När jag der satt; jemväl åt Telemachos sade jag saken.

Honom talte då till förståndiga Penelopeia: Ack, att detta ditt tal fullbordadt blefve, o fremling; Vänskap skulle du strax erfara, och rikliga skänker, Gifna af mig, så att hvar som mötte, dig prisade lycklig! 165

Desse på sådant sätt nu vexlade ord med hvarandra. Friarne mellertid framför Odysseus' palatset, Med kastskifvor förnötte sin tid och med slungade jagtspjut, Uppå den fejade gård, der de förr bedrefvo sitt sjelfsvåld. Men då det mattid var, och ren småboskapen allstäds 170 Lände från markerna hem, och de bragte dem nu, som tillförne, Talte till dessa Medon; ty denne af alla herolder Dem behagade mest, och sig infann äfven till måltid:

Svenner, emedan J alle förnöjt ert sinne med kämpspel, Kommen i salarna nu, att vi må anrätta en måltid; 175 Ty det ej lappri är, att i tid intaga sin måltid!

Sade; men de uppstigande gingo och lydde hans maning. Men när komne de voro i boningsbeqväma palatset, Lade de mantlarna af sig uppå länstolar och bänkar; Slagtade fåren, de stora, och frodiga getterna äfven, 180 Slagtade svinen, de gödda, också, och dessutom en vallko, Redande till måltiden; men de från fältet till staden Skyndade sig, Odyseus och derhos svinherden, den ädle. Tog så till ordet, och sad' svinherden, männernes förste:

Fremmande man, emedan alltså du ärnar till staden 185 Gå idag, som min herre dig bjöd: -- jag isanning för min del Ville att du härstäds en stallenas väktare blefve; Men jag fruktar för honom och räds, att icke han framdels Måtte träta på mig; ty herrarnes bannor är' svåra: -- Dock nu låtom oss gå; det mesta har redan af dagen 190 Skridit sin kos, men mot aftonen visst skall kallare blifva.

Honom svarande talade till mångråde Odysseus: Jag begriper och vet; den kunnige bjuder du detta; Derföre låtom oss gå; mellertid mig vise du vägen. Gif mig, ifall du eger en käpp, som sjelf du dig skurit, 195 Att mig stödja, emedan J sägen att marken är slipprig.

Sade; och kastade axlarna kring en ömkelig våtsäck, Slarvig båd' här och der, och dervid fanns tvinnad en bärremm. Men Eumaios nu gaf den hjertförnöjande käppen. Begge gingo; och stallet af hundar och vallande männer 200 Vaktades, stannande qvar; han förde till staden sin herre, Under en gammal mans, en jemmerlig tiggares skepnad. Lutad mot käppen, och ömkliga voro dess kläder på kroppen. Men då de, vandrande fram uppå bergstalpiga vägen, Voro nära till staden, och ren ankommit till källan, 205 Den skönrinnande, byggda, hvarfrån stadsboerne vatten Buro, som Ithakos redt och Neritos jemte Polyktor; Der bredevid var en lund af vattenalstrade popplar Rundtomkring öfverallt, och det kyliga vattnet sig störte Högt från klippan, och ofvanuppå var nymphernas altar 210 Byggdt, der samtlige vandringsman städs plägade offra: Der anträffade dem just Dolios' son nu, Melantheus, Drifvande getter, som voro i samtliga hjorden de bästa, Allt för friarnes bord; två vallare följde tillika. Skådande dessa, han trätte, och talade ordet, och sade 215 Skymfligt och fruktansvärdt, att Odysseus' hjerta det rörde:

Nu, om nånsin, minsann en usling leder en usling; Så beständigt en gud anbringar lika till lika. Hvart, olycklige, bringar du hän den skojaren med dig, Den besvärliga tiggaren, hvart nu? och målrostörarn? 220 Mot dörrposterna stödd skall han mångstäds axlarna skubba, Tiggande smulor åt sig, men ej sablar, ej heller kastruller. Gåfve du mig den karlen, att stallens väktare blifva, Eller en dyngdräng vara, och löf frambära åt kiden: Drickande idelig vassla, likväl han gjorde sig lårvext. 225 Dock emedan han slemm' ting lärt, så skall han ej vilja Gripa sig an med ett värf, men betlande vill han i landet Gå och begära, att fylla för sig omättliga buken. Men jag vill säga dig ut, hvad ock fullbordadt skall varda: Kommer den karlen en gång till Odysseus' boning, den ädles, 230 Skola ur männernes hand mång pallar drabba hans sidor, Slungade genom saln, att de surra kring hufvut på honom.

Sade; och trädde intill, och med häln mot höften, i dårskap, Sprang, men kunde ändock ej honom stöta ur vägen, Utan han stod der fast; och då betänkte Odysseus, 235 Anten han, rusande på med sin käpp, skull' lifvet ifrånta, Eller lyfta från mark, och krossa mot jorden hans hufvud. Men han sig sansande höll; hvaremot svinherden på denne Bannades, blickande an, bad högt sen, och lyftade händren:

O Källnympher, J döttrar af Zeus, om nånsin Odysseus 240 Brännde åt er, sen han höljde dem först med fetaste istret, Låren af lamm och af kid, villfaren denna min önskan: Måtte han komma den mannen, och honom före en gudom! Då han skulle minsann dig all den ståtlighet kufva, Hvilken du nu bär med dig så bål, kringirrande städse 245 Staden igenom; men boskapen öds af vallarne slemma.

Honom talade till Melanthios, getternas herde: Ack, hvad den hunden nu sad', erfaren i listiga funder! Honom en gång jag uppå vältoftade, svarta galejan Fjerran från Ithaka förer, att mig stor skatt ha församlar. 250 Måtte Telemachos skjutas af silfverbågig Apollon, Eller af friarne kufvas, idag ännu i palatset, Likasom hemkomstdagen ifjerran svann för Odysseus!

Sade; och dem han lemnade der, som vandrade sakta, Men sjelf gick han, och snart anlände till konungens salar. 255 Strax han trädde derin, och sig satte, i friarehopen, Mot Eurymachos neder; ty mest han älskade honom. Honom af köttet sin del framburo nu de som bestyrde; Ärbara skafferskan hämtade bröd och satte för honom. Men Odysseus bredevid, och derhos svinherden, den ädle, 260 Kommo och ställde sig; dessa omkring nu spridde sig ljudet Af den bukiga cittran; ty ren uppstämde, att sjunga, Phemios. Sjelf han tog svinherden vid handen, och sade:

O Eumaios, isanning det herrliga huset Odysseus' Är, och lätt det kännes igen, bland många beskådadt. 265 Ett på det andra följer i rad, och gården är konstbyggd Både med murar och skjul; tättslutande portar der finnas, Dubbla, och ingen dödelig dem väl hoppade öfver. Nog, jag märker också, att der tillreda sig måltid Månge, förty stekångan sig höjer, och cittran derjemte 270 Ljuder, som gudarne sjelfve ha gjort till kamrat åt gelaget.

Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios: Lätt du kände; ty eljes du är alldeles ej oklok. Men nu tänkom derpå, hur dessa saker må vara, Anten du först går in i det boningsbeqväma palatset, 275 Och dig med friarna mänger, och jag qvarstannar här ute; Eller, om så dig lyster, förbida, och jag vill förutgå. Icke du dröje ändock, att ej någon, som varsnar dig ute, Slår eller slungar på dig; jag ber dig detta besinna.

Honom svarte derpå mångpröfvade, ädle Odysseus: 280 Jag förstår och begriper; härom en kunnig du manar. Men gå in du förut, och jag qvarstannar här ute. Ty ovan vid hugg eller skott det är jag nu icke; Mig tålmodig är själn, ty mång olyckor jag utstått Både i böljor och krig; påköpet detta må hända. 285 Ej sin snåla, förderfliga buk nedtysta ju någon Gitter, hvilken åt menskorna gör mångfaldiga skador, För hvars skull vältoftade skepp utrusta sig äfven På fruktödsliga sjön, åt fienden bärande ofärd.

Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra; 290 Då en hund som der låg upplyftade hufvud och öron, Argos, Odysseus' hund, tålsinnige drottens, som fordom Sjelf han fostrat, och glädje ej haft, ty till heliga Troia For han förut; men hans hund tillförne de ynglingar förde Mot vildgetter på jagt, och emot hjortkalfvar och harar. 295 Nu föraktad han låg, då hans husbonde var borta, Der på den myckna spillning utaf mulåsnor och oxar, Hvilken i mängd för portarna fanns, tilldess att Odysseus' Tjenare förde den dän, för att göda den rymliga åkren. Hunden Argos der låg, förskräckligt bekajad med loppor. 300 Då nu, såsnart han såg Odysseus vara helt nära, Viftade han med sin svans, och slokte med öronen båda; Dock han orkade icke numera, att närmre sin herre Komma, men denne, blickande bort, aftorkade tåren, Döljande lätt för Eumaios, och strax han frågte och sade: 305

O Eumaios, ett under! en hund der ligger i smutsen, Vacker han är till sin kropp, men det jag ej känner förvisso, Om med sådan gestalt han ock, var snabb till att löpa, Eller helt lumpet, liksom bordshundar gemenligen äro, Hvilka, för ideligt prål påkostade blifva af herrar. 310

Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios; Ja, visst är den hunden en mans, som dödde ifjerran. Om han vore sådan ännu till kropp och till bragder, Som, då till Troia han for, qvarlemnade honom Odysseus, Strax du skulle beundra hans kraft, om du såg den, och snabbhet; 315 Ty ej i skogens djupaste snar för honom ett vildbråd Undanslapp, som han sett; han i spårjagt hade ej make. Nu han täres af svält, och hans herre i fremmande länder Funnit sin död; vårdslöse, ej qvinnorne bry sig om honom. Tjenare, när de ej mer af sina herrar befallas, 320 Vilja för ingen del tillbörligt pligterna sköta; Förty hälften af id från en karl vidtdundraren Zeus då Hädantager, då trälige da'n sig honom bemästrar.

Sade; och trädde derin i det boningsbeqväma palatset, Genom salen gerad till den trotsige friareskaran. 325 Argos bort deremot tog ödet af döden, den svarta, Strax sen han sett Odyseus, sin herre, på tjugonde året. Men svinherden tillförst gudsköne Telemachos varse Blef, der i salen han kom, och genast derefter han honom Ropande vinkade fram; kringskådande tog äran en ledig 330 Stol, hvaruppå förskäraren satt, då han delade rikligt Kött bland friarne ut, som bespisade sig i palatset. Denna bredvid Telemachos' bord gentöfver han ställde, Bärande, och der satte sig sjelf; åt honom herolden Tagande lade en bit, och bröd han bragte ur korgen. 335

Efter honom påstund inträdde i rummen Odysseus, Under en gammal mans, en jemmerlig tiggares skepnad, Lutad mot käppen, och ömkliga voro dess kläder på kroppen. Innanför dörrarna der han uppå asktrösklen sig satte, Stödd mot en post af cypress, som fordom mästaren hade 340 Högst noggrannligen slätat, och bilat efter ett snöre. Men Telemachos ropte till sig svinherden, och sade, Tagande en hel kaka utur sin prydliga brödkorg, Och så mycket af stek, som händerne gittade rymma:

Bärande detta åt fremlingen gif, och bed att till alla 345 Friarne sjelf han går, och utaf hvarenda begärer; För nödlidande mannen ej väl vill passa försynthet.

Sagdt; svinherden han gick, såsnart han orden förnummit, Och sig ställande nära, han talade vingade orden:

Detta Telemachos ger dig, o fremling, och ber dig till alla 350 Friarne sjelf att gå, och utaf hvarenda begära; Ej försyntheten -- menar han, är för tiggaren nyttig.

Honom svarande talade till mångråde Odysseus: Gör mig, o konung Zeus, bland männer Telemachos lycklig, Och låt allting varda som han i sitt sinne begrundar! 355

Sade; och tog så emot med händerna båda, och lade Der vid fötterna neder, uppå sin ömkliga våtsäck, Spisade sedan, sålänge i salarna sångaren qvädde; Men då han spisat, slutade ock gudomlige sångarn. Friarne stojade än i salarna, men nu Athene, 360 Trädande nära intill Laertiaden Odysseus, Manade honom att kakor åt sig bland friarne betla, Hvilken som vrångsinnt är eller from, för att forska sålunda. Dock ej skulle hon så ens någon rädda från ofärd. Och till hvarendaste man han tiggande högeråt trädde, 365 Räckande fram sin hand öfverallt, som han tiggare varit. Men medömkande gåfvo de nu, och begapade honom, Och tillsporde hvaran, ho han var, och hvadan han kommit? Äfven talte bland dem Melanthios, getternas herde:

Hören mig, friare J till den öfverbeprisliga drottning, 370 Om den fremlingen här; jag visst sett mannen tillförne. Och svinherden isanning ju hit ledsagade honom; Väl jag ej vet, hvarifrån han till ätt berömmer sig vara.

Så han sade; med följande ord Antinoos trätte: O svinherde, hvarför, vanryktade, honom till staden 375 Förde du? Finnas ej eljes hos oss gatstrykare äfven, Finnas ej vidrige tiggare nog, som störa oss målron? Syns dig ej nog, att desse din herres goda förtära, Hit församlade? Har du dender ock kallat måhända?

Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios: 380 O Antinoos, väl, fast ståtelig man, du ej ordar; Ty hvem går väl åstad, och sjelf inbjuder en fremling Eljes, om icke af dem, som folksakförare äro, Siaren, eller läkaren ock, eller mästarn i slöjder, Eller gudomlige sångarn jemväl, som sjungande tjusar? 385 Ty sjelfbjudne de äro uppå omätliga jorden; Men en tiggare bjuder man ej, sig sjelf till en plåga. Dock du är vrångsinnt mera än samtlige friarne alle Mot Odysseus' tjenare städs, mest mig; men jag icke Vårdar derom, så länge förståndiga Penelopeia, 390 Och gudskön Telemachos än i salarna lefver.

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: Tig du, och genmäl icke med ord än vidare honom! Sig Antinoos vant, att snöpligen tvista beständigt Med de vrångaste ord, och han manar dessutom de andra. 395

Sade; och talade sen till Antinoos vingade orden: Väl, som fader om son, om mig, du, Antinoos, vårdar, Som den fremmande mannen befaller ur salarna jaga Nu med ett maktspråk hän; men gud fullborde ej sådant! Tag, gif honom! jag ej missunnar dig, utan befaller. 400 Bry dig ej heller alls om min mor, ej heller om någon Ibland tjenarne här i Odysseus' salar, den ädles. Dock ej har du minsann en sådan tanke i sinnet; Ty långt hellre du vill sjelf äta, än ge åt en annan.

Honom Antinoos återigen tilltalte, och svarte: 405 Hvad har du sagt, högpratig Telemachos, dristig i stormod? Gåfve åt honom så mycket som jag de friare alle, Blefve i trenne månaders tid han säkert derhemma.

Sade; och tog så, och lyftade palln, som låg der inunder Bordet, på hvilken han, spisande, höll de fylliga föttren. 410 Alle de öfrige gåfvo sin part, och fyllde hans våtsäck Både med bröd och med kött, och Odysseus ärnade redan Återvända till trösklen, och smaka Achaiernas gåfva, Stannade dock vid Antinoos än, och talte, och sade:

Gif mig, käre! du synes mig ej bland Achaier den sämste 415 Vara, utan den bäste, emedan en konung du liknar. Derför bör du också en läckrare bit, än de andre, Ge mig, och jag skall prisa dig kring omätliga jorden. Ty ock jag tillförne ett hus bland menskor bebodde, Lycklig ett rikt, och jag gaf almosa åt tiggaren ofta, 420 Vare sig hvem som helst, och ehvad han kom och behöfde. Tjenare hade jag ock otaliga, äfvensom annat, Hvarmed man lefver väl, och en rik mans namn sig förvärfvar. Men Zeus bragte förderf, Kronion, emedan han ville, Hvilken mig dref, att i lag med mångkringirrande röfrar 425 Hän till Aigyptos fara, en lång väg, in i förderfvet. Jag i Aigyptos' flod tverodda galejorna stanna Lät, och der gaf jag befallning åt mig tillgifna kamrater, Att vid galejorna qvar förbli, och galejorna vakta; Spejare endast sände jag ut, att på höjderna vandra. 430 Vikande dock för sitt kynne, och följande endast sitt hufvud, Strax påstunden Aigyptiske mäns storståtliga gården Ödde de, röfvade bort omyndiga barn och makar, Och nedgjorde dem sjelfva, och snart kom skriet till staden. Desse, då ropet de hörde, när morgonrodnaden syntes, 435 Kommo, och sig all slätten med hästar fyllde och fotfolk, Samt med kopparens glans; blixtglade Kronion då sände Ömkeligt nederlag på kamraterna mina; och ingen Vågade hålla der stånd; öfverallt olyckorna trängde. Då nedgjorde de många af oss med kopparen hvassa, 440 Somliga förde de lefvande hem, att arbeta af nödtvång. Men mig sjelf de till Kypros förärte en mötande gästvän, Dmetor Iasides, som på Kypros regerade väldigt. Derifrån nu just kommer jag hit, sen ondt jag har utstått.

Men Antinoos då genmälte, och svarade honom: 445 Hvilken gud hitbragte den styggen, att störa vår målro? Rättså i midten der, och från mitt bord stanna på afstånd, Att du ett slemt Aigyptos ej snart må skåda och Kypros; Hvad för en tiggare är du ej dock, påflugen och skamlös! Du hos alla i rad infinner dig, hvilka dig gifva 450 Obetänkt; ty ej hejd eller skoning det minsta behöfves, Att bortslösa af andras, enär man mycket har för sig.

Vikande undan svarte derpå mångråde Odysseus: Ve, ej finnes hos dig ock vett, motsvarande skenet, Ej åt tiggaren skulle du ge ens salt af ditt eget, 455 Du som vid fremmande gods här sittande icke en matbit Ville taga och gifva åt mig; dock finnes så mycket.

Sade; Antinoos vardt än mer förgrymmad i hjertat, Och med en bister blick han talte de vingade orden:

Nu jag förmodar väl ej, att du vackert mera ur salen 460 Hän skall komma, emedan du ock utbrister i skymford.

Sagdt; och i pallen han grep, och mot högra skuldran den slängde öfverst i ryggen; men han blef stående, liksom en klippa Fast på sin plats, och Antinoos' kast ej rubbade honom, Utan han skakte sitt hufvud, och teg, anstämplande ofärd. 465 Åter till trösklen han gick, sig satte, och lade sin våtsäck Neder, den öfverfulla, och sen bland friarne talte:

Hören mig, friare J till den öfverbeprisliga drottning, Att jag må säga det sinnet uti mitt hjerta mig bjuder. Sannerlig finnes ej harm, ej heller smärta i själen, 470 Då när en man, som kämpar för egna godsens besittning, Såras, eller för korna också, eller fåren, de hvita; Men Antinoos kastat på mig, för den nesliga, slemma Magens skull, som åt menskorna gör mångfaldiga skador. Dock, om för tiggare äfven Erinnyer finnas och gudar, 475 Före sitt bröllop må Antinoos hinnas af döden!

Honom Eupeithes' son, Antinoos, svarade sedan: Sitt du, o fremling, stilla och ät, eller skaffa dig hädan, Att dig ej gossarne släpa i huset, för slikt som du ordar, Anten vid fot, eller hand, och dig afskala alldeles. 480

Så han sade; och alle förskräckeligt illa det togo, Och så yttrade mången ibland högmodiga svenner:

O Antinoos, väl du ej kastade pallen på tiggarn, Olycksalige; tänk, om en gud från himlen det vore! Äfven gudarne sjelfve, liksom vildfremmande gäster, 485 Tagande allslags skepnader an, plä städren besöka, Menniskors öfvermod för att skåda och tuktiga vandel.

Friarne talade så; men han brydde sig icke om orden. För den kastades skull stor smärta Telemachos närde I sitt hjerta; men icke en tår ur ögat han fällde, 490 Utan han skakte sitt hufvud och teg, anstämplande ofärd. När nu om honom förnamm förståndiga Penelopeia, Att han i salen var kastad med palln, hon bland tärnorna talte:

Måtte dig sjelf ock skjuta likså bågkunnig Apollon! Henne Eurynome, hushållerskan, svarade sedan: 495

Måtte nu våra böner såvisst uppfyllelse finna, Skulle då ingen af dem skönthronade morgonen hinna!

Henne svarte igen förståndiga Penelopeia: Mor, väl fiender äro de alle, ty ondt de oss stämpla, Men Antinoos mest dock liknar ju döden, den svarta. 500 En olyckelig fremling sombäst kringvankar i huset, Tiggande af enhvar; ty fattigdomen befaller; Hå väl alle de andre hans våtsäck fyllde, och gåfvo; Sjelf han i högra skuldran med palln dock kastade honom.

Bland de tjenande tärnorna nu hon ordade detta, 505 Sittande i sitt gemak; mellertid åt ädle Odysseus. Men påkallande talte hon till svinherden, den ädla:

Gack, du ädle Eumaios, och bjud den fremmande mannen Komma hitin, att honom jag må välkomna och spörja, Anten han något har hört om vår tålsinnte Odysseus, 510 Eller med ögonen sett; ty han mångkringvandrare liknar.

Svarande henne talte du till, svinherde Eumaios: Måtte, o drottning, likväl Achaierne hålla sig tyste, Vid hans tal, och han skulle helt visst ditt hjerta förtjusa. Ty tre nätter jag hade, och dagarna trenne jag hyste 515 Honom i kojan; ty först till mig från galejan han undslapp; Dock han ej än olyckan till slut har hunnit berätta. Likasom då när en man anblickar den sångarn som sjunger, Utaf gudarna lärd, för de dödliga älskliga qväden, Och omättligt de längta att höra, sålänge han sjunger: 520 Så ock denne förtjusade mig, der han satt i min boning. Han till Odysseus säger sig vara en fäderne gästvän, Boende på ön Kreta, der Minos eger sin stämma. Dädanifrån nu kommer han hit, sen skador han lidit, Irrande vida omkring, och han skryter sig hört om Odysseus, 525 Att i Thesprotiske männernas land, det feta, han lefver Nära, och hämtar med sig mång sparade skatter till hemmet.