Part 22
Honom svarande talade till mångråde Odysseus: O Telemachos, icke dig höfs, din fader som hemländt, Hvarken att öfvermåttan beundra, ej heller beprisa. Ty hit skall dig ej mer anlända en annan Odysseus, Utan sådan jag är, sen qval jag lidit och sorger. 205 Lände jag hem på det tjugunde året till fädernejorden. Men dethär är ett verk af ströfvarinnan Athene, Hvilken sådan mig gör, som henne behagar, -- hon kan det, -- Stundom en tiggare alldeles lik, och stundom en yngling Återigen, som bär på sin kropp de grannaste kläder. 210 Lätt ju för gudarna är, som bo i himmelen vida. Att en dödelig man upphöja, eller förringa.
Så han talte, och satte sig ned; men Telemachos genast, Famnande herrliga fadren, beklagade honom, och storgret. Och för dem båda två uppvaknade lusten till klagan. 215 Och de sig jemrade högt, mer oaflåtligt än fåglen, Den krumkloade örn eller gam, för hvilken dess yngel Plundras utaf landtfolket, förrän det lärt sig att flyga. På så ömkeligt sätt ur ögonen gjöto de tårar. Skulle också för de jämrande ljuset af solen ha nedgått, 220 Om Telemachos ej tilltalt sin fader påstunden:
Säg, på hvad skepp dig, älskade far, sjömännerne hafva Bragt till Ithakas strand? hvad karlar sig trodde de vara? Ty jag förmodar det ej, att du hit, fotgångare, kommit.
Honom svarte igen mångpröfvade, ädle Odysseus: 225 Sanningen vill jag, min son, dig visserligen berätta. Skeppsnamnkunnige män, Phaieker, mig bragte, som andra Menniskor ock ledsaga, ehvem till Scheria komme. Sofvande mig de förde på hafvet i snabba galejan, Lade på Ithaka ned, och gåfvo herrliga skänker, 230 Koppar och gull fulltopp, skönväfda kläder derjemte. Och det ligger, på gudarnes råd, förvaradt i grottan. Men på Athenes befallningar nu jag hit mig begifvit, Att samråda vi må om död åt fiender våra. Derför, välan, mig räkna nu friarne alla, och uppnämn, 235 Att jag må veta, hur många de män, och hvilka de äro. Öfverläggande sedan uti otadliga sinnet, Tänka jag vill, om vi två dem vuxne väl äro att möta Ensame, andra förutan, om andra söka vi skole.
Honom Telemachos då, den förståndige, svarte och sade: 240 Fader, isanning städse jag hört ditt herrliga rykte, Att du en kämpe i striderna är och i rådet förståndig. Dock förmycket du sade; mig häpnad betager; ej hände, Att med många och modiga män två ensame hampa! Friarne äro ej tio precis, och tjugu ej heller, 245 Utan flere en hop; antalet strax skall du veta. Från Dulichions ö här två och femtio valde Ynglingar äro, och sex hejduker följa med dessa; Fyra och tjugu ynglingar ock hitkommit från Same, Och från Zakynthos tjugu Achaiiske männer ha kommit, 250 Och från sjelfva Ithaka tolf, de aldraförnämste. Och med dem herolden Medón, och gudomlige sångarn, Samt två tjenare följa, förfarne att stekarna skära. Skulle vi nu dem alla, derinne församlade, möta, Räds jag, att du mångbittert och svårt skall våldet bestraffa. 255 Men om du kan uttänka åt oss till hjelpare någon, Detta besinna, som oss bistode med villigt sinne.
Honom svarte igen mångpröfvade, ädle Odysseus: Saken säga jag vill, gif akt du, och hör hvad jag talar! Menar du väl, att för oss Athene med fadre Kronion 260 Nog är, eller jag skall på en annan hjelpare tänka?
Honom Telemachos då, den förståndige, svarte och sade: Väldige hjelpare äro försann de två, som du nämner, Skönt de deruppe bland skyarna sitta; de båda beherrska Såväl menskors släkte, som ock odödlige gudars. 265
Honom svarte igen mångpröfvade, ädle Odysseus: Lång tid skola isanning ej de afsides förbida Från den väldiga striden, då oss och friarne mellan Ares' kraft afgöres en dag i salarna mina. Men du begif dig nu, när morgonrodnaden synes, 270 Hem, och i trotsige friarnes hop inblanda dig åter; Mig skall sednare ock svinherden föra till staden. Under en gammal mans, en jemmerlig tiggares skepnad. Skulle de mig misshandla i salarna, dock må ditt hjerta Lida i bröstet det, änskönt ock illa jag medfars. 275 Om de mig huset igenom vid föttren släpa på gården, Eller mig kasta med spjut, påskådande må du fördraga. Men befall dem likväl att ifrån dårskaperna afstå. Med kärvänliga ord tilltalande; dock de dig icke Lyda, ty dödsens dag är dem hårdt nära för handen. 280 Men jag vill säga dig annat, och gömm det du i ditt sinne: När mångråde Athene i sinnet sådant mig lägger, Skall jag dig vinka med hufvut, och sedan när du det varsnat. Samtliga krigarevapnen, som ligga i salarna gömde, Bör du lyfta och lägga i vrån af höga gemaket, 285 Alla; och friarne sedan med följande ljufliga ordlag Öfvertala, enär de, saknande vapnen, dig fråga; Jag ur röken dem ställt, ty de dem ej liknade mera. Som, då till Troia han for, qvarlemnade fordom Odysseus; Men bortskämda de äro, såvidt eldsångan har framträngt. 290 Mig dessutom än mer i sinnet lade Kronion, Att ni ej druckne kanske, bland er tillställande träta. Måtte såra hvaran, och göra skam åt gelaget, Samt frieriet, ty mannen till sig sjelft jernet ju drager. Men allena åt oss två svärd qvarlemna, och tvenne 295 Lanser, och tvenne sköldar också, att fattas med händren. Så att vi dem, anrusande, fatte; och friarne sedan. Sjelf allrådige Zeus skall gäcka och Pallas Athene. Men jag vill säga dig annat, och gömm det du i ditt sinne: Om du nu verkligen är min son, och stammar från vår blod, 300 Då må ingen förspörja, att hemma är redan Odysseus. Icke Laertes engång, svinherden ej heller det vete, Icke af tjenarne någon, och ej sjelf Penelopeia, Men du ensam och jag, att vi qvinnornas tankar må känna, Samt utforska derhos bland tjenande männerna mången, 305 Både eho oss ärar ännu, och fruktar i sinnet. Ho ej vårdar sig om, men föraktar dig, som är sådan.
Honom svarte, och talade till den lysande sonen: Sannerlig skall du, o far, ock framdeles lära mitt tanksätt Känna, förty ej alls mig barnsligheter bedåra. 310 Men mellertid jag ej tror, att detta skall lända oss begge Alls till gagn, och jag beder dig ock väl saken besinna. Länge och fruktlöst skulle du gå, utforskande hvarje, Vandrande hagarna kring, mellertid i salarna makligt Friarne fräckt uppsluka vårt gods; ej finnes förskoning. 315 Men om qvinnorna visst dig utransaka jag beder, Hvilka som dig vanära, och som obrottslige äro. Dock bland männerna ville jag ej, att från hybble till hybble Pröfva vi måtte, men framdeles om den saken bestyra, Om du från aigisbäraren Zeus vet tecken isanning. 320
Så nu sådana ord der vexlede de med hvarandra. Och mellertid till Ithaka kom välgjorda galejan, Hvilken Telemachos fört från Pylos och alla hans följsmän; Men då de anländt redan inom hamnplatsen, den djupa, Svarta galejan derefter uppå fastlandet de drogo, 325 Och stormodige tjenarne sen bort redskapen buro, Och till Klytios' hus strax förde de präktiga skänker. Men till Odysseus' boning också de sände en herold, För att budskap ge åt förståndiga Penelopeia, Huru Telemachos sjelf var på landet, och skeppet befallt att 330 Segla till staden gerad, att fruktande uti sitt sinne Drottningen båld en brännande tår utgjuta ej måtte. Och nu mötte hvaran, herolden och redlige herden, Begge med samma besked, som de borde åt drottningen gifva. Men när komne de voro till herrliga konungens boning. 335 Ordade så herolden i midten af tärnornas skara: Redan, o drottning, är dig hemland den älskade sonen.
Herden trädde helt nära till Penelopeia, och sade Allt hvad dess älskade son antvardat åt honom att säga. Men såsnart som han der uträttat hela sitt uppdrag. 340 Åter till svinen han gick, samt lemnade gården och salen.
Friarne harmades nu, och blefvo bestörta i sinnet, Och ur rummet de trädde bakom gårdsmuren, den höga. Utanför portarna sen derstädes de satte sig neder, Och Eurymachos, Polybos' son så började orda: 345
Vänner, stort är isanning det värf, som blifvit i verket Satt af Telemachos, resan; vi mente det blefve ej verkställdt. Låtom oss hala i sjön den svarta galeja, som bäst är, Samt hopsamla derpå skeppsroddare, hvilka åt dessa Strax förkunna, att de skyndsamligt må vända tillbaka. 350
Än var ej allt uttaldt, då Amphinomos varsnade skeppet. Vänd åt sidan, nuredan inom hamnplatsen, den djupa; Såg hur de refvade seglen, och årorna höllo i händren. Gladt han skrattade då, och talte bland vännerna sina:
Mera ej må vi skicka ett bud; ty hemma de äro, 355 Anten en gud dem sagt, eller ock om sjelfve de sågo Skeppet fara förbi, men kunde likväl det ej hinna.
Sagdt; och de stego då upp, och gingo till stranden af hafvet; Och strax svarta galejan uppå fastlandet de drogo, Och stormodige tjenarne sen bort redskapen buro. 360 Mangrannt sjelfve de gingo till torget, och läto ej någon Annan sitta med sig af unga, ej heller af gamla. Sedan Eupeithes' son, Antinoos, talte och sade:
Ve, hur gudarne nu den mannen räddat från ofärd! Sutto om dagarna spejare dock på de vindiga höjder, 365 Ständigt man aflösande man, och då soln gick neder, Sofvo vi aldrig i land om natten, utan på hafvet Kryssande med vår galeja, och bidande morgongudinnan. Lurade vi på Telemachos jemt, att fånga och dräpa Sinnade; honom en gud mellertid dock bragte till hemmet. 370 Låtom oss derför åt Telemachos uttänka en ömklig Död; ej heller han bör undslippa; ty icke jag menar, Medan han lefver, att vi vår gerning bringe i verket. Ty sjelf är han förståndig i rådslag, liksom i tanksätt, Och mot oss är folket ej mer just särdeles välsinnt. 375 Gripen er derföre an, förrn denne Achaierna samlar Alla på torget; ty icke jag tror att han sådant försummar, Utan i vredesmod uppstigen bland alla han säger, Huru vi stemplat åt honom en skräckelig död, men förgäfves. Hörande skola de ej så slema gerningar gilla, 380 Utan fastmer ondt göra åt oss, och oss samtliga jaga Bort ur vårt fosterland, och vi vandra till fremmande folkslag. Dräpom honom förut på fältet fjerran från staden, Eller på vägen, och tagom hans gods och besittningar sjelfve, Delande mellan oss lott för lott alltsamman, men huset 385 Måge vi gifva hans mor att bebo, och den henne sig vinner. Men om er dock slikt tal misshagar, och hellre J viljen, Att han lefver, och sjelf allt fädernegodset besitter, Då må vi längre ej drygt hjertfröjdande skatterna öda, Här församlade, utan från egen boning en hvar må 390 Fria med skänker, sågodt han förmår, och hon må sig gifta Sedan med den, som är henne beskärd, och som gifver de flesta.
Så han talte; och samtlige de förstummade tego. Men Amphinomos började då sig yttra, och orda, Nisos' lysande son, den Aretiadiske kongens, 395 Som från Dulichion var, det hvetesrika, och gröna; Friarna förde han an, han äfven Penelopeia Genom sitt tal behagade mest, ty han var så förståndig; Han välmenande började nu sig yttra, och orda:
Vänner, åtminstone jag allsicke Telemachos ville 400 Döda, ty hiskeligt är att någon af konungastämman Döda; men låtom oss först omspörja gudarnes rådslag. Om nu den väldige Zeus' orakel skulle det gilla, Honom jag sjelf vill döda, och mana alla de andra. Men om gudarne det ogilla, så hejden er, ber jag. 405
Så Amphinomos sade, och dem behagade talet. Och till Odysseus' hus uppstigande genast de gingo. Och dit komne de satte sig ned på de slipade säten.
Annat besinnade då den förståndiga Penelopeia, Att sig för friarne visa, de männer med trottsande fräckhet; 410 Ty hon i salarna hade försport om Telemachos' ofärd, Medon, herolden, som hört anslagen, för henne berättat; Och så gick hon i saln, åtföljd af de tjenande tärnor. Men då till friarne hon inkommit, den ädla bland qvinnor, Stod hon invid dörrposten uti välbyggda palatset, 415 Sänkande för sitt anlete ned den glänsande slöjan; Och på Antinoos trätte, och talade ordet, och sade:
O Antinoos, du arglistige, fräcke, man säger Att du i Ithakas land är bland jemnåriga ypperst Både i råd och i dåd, men du var icke en sådan. 420 Galning, säg mig, hvarför åt Telemachos död du och ofärd Stemplar, och vårdar ej om nödställda, åt hvilka dock Zeus är Hämnare? Det är ej rätt, att stempla ondt mot hvarandra. Eller känner du ej hur din far hit flyktande lände, Fruktande folket? förty uppbragta de högligen voro, 425 Derför att, sällande sig till de Taphiers röfvareskara, Han Thesproterna kränkte, som voro våra förbundsmän. Honom ville de dräpa, och strax utslita hans hjerta, Samt derefter förtära hans myckna och rikliga lifskost. Men dem Odysseus höll och hejdade, hur de än fikte. 430 Nu som en niding du öder hans hus, och vill äkta hans maka, Och vill mörda hans son, och mig förskräckligt du kränker. Men jag dig råder att sansa dig sjelf, och bjuda de andra.
Henne Polybos' son Eurymachos, svarte, och sade: O du Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia, 435 Trösta dig, icke må detta bekymra dig alls i ditt sinne, Ej är den mannen född, ej blir han, ej heller han varit, Hvilken uppå din son, Telemachos händer skall lägga, Medan jag lefver ännu, och ser guds dager på jorden. Ty jag säger dig så, och det fullbordas i sanning: 440 Strax skall den svarta blod utrinna för honom kring lansen Vår; förty mig äfven har stadsförstörarn Odysseus Mången gång upplyftat i knäet, och kokade köttet Mig i händerna laggt, och rödt vin gifvit att dricka. Derför Telemachos är mig aldrakärast bland alla 445 Menskor, och derför jag manar, att döden han ej må befara Alls från friarne; den från gudarna kan man ej undgå.
Så han tröstande talte; och sjelf dock redde hans ofärd. Penelopeia, som uppgick nu i det prunkande löftet, Gret derefter Odysseus, den älskade maken, tills ljuflig 450 Sömn på dess ögonlock klarögda Athene försände.
Men om qvälln till Odysseus och sonen den redlige herden Kom; och de öfrige stodo omkring, och redde sig qvällsvard Af årsgammalt svin, som de slagtade; medan Athene Trädde nära intill Laertiaden Odysseus, 455 Och med sin trollstaf rörde, och åter förbytte till gubbe. Klädande ömkliga kläder uppå, att honom ej herden Skulle känna igen, och förståndiga Penelopeia Underrätta derom, och icke bevara i sinnet.
Honom förut Telemachos ock tilltalte, och sade: 460 Ädle Eumaios, du kom; hvad går för sägen i staden? Monn väl friarne redan, de trotsige, äro derhemma Från sitt försåt, eller monne de mig, hemländande, bida?
Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios: Ej jag brydde mig om, att slikt utforska och spörja, 465 Vandrande genom sta'n; skyndsamligen mante mig sinnet, Att mitt ärende säga, och hit strax vända tillbaka. Men mig träffade från kamraterna snabbe gesandten. Samme herold, som först åt din mor berättat om saken. Annat äfven jag vet, som jag såg med ögonen egna. 470 Der, ofvanom vår stad, Hermeiska kulla är belägen, Redan jag gick, då jag såg inlöpa med hast en galeja Uti vår hamn, och kämpar ombord rättmånge der voro, Ock hon betyngdes af sköldar och tvesidsbettiga kastspjut; Väl jag förmodar, att desse de voro, men känner ej säkert. 475
Sade; och dervid log Telemachos' heliga hjeltkraft, Skådande fadren med ögonen an, men herden han undvek. Och då de hade sitt värf fulländat, och redt sig en måltid, Åto de; intet man saknade alls vid det rikliga målet. Men lystmätet af dryck och af mat när samtlige undfått, 480 Gingo de alle tillsängs, och sömnens gåfva sig togo.
Sjuttonde Sången.
När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, Under fötterna sina då knöt de vackra sandaler Strax Telemachos, älskelig son af ädle Odysseus; Tog så den väldiga lans, som passade väl för hans händer, Skyndande sedan till staden; och så tilltalte sin herde: 5
Fader, isanning till staden jag går, på det att mig modren Skåda måtte, förty jag ej tror, att förr hon skall afstå Från sin skräckliga gråt och ifrån den tåriga sorgen, Förrn hon skådar mig hemma; men dig uppdrager jag detta: Vår olyckliga gäst till staden bringa, att derstäds 10 Tigga sig mat; och åt honom skall ge, eho som det lyster, Kaka och bägare med; mig icke är möjligt, att alla Menskor förpläga; jag har nog sorger ändå i mitt sinne. Skulle vår gäst högt vredgas deråt, för honom det blifver Värre; ty mig är kärt, att idelig sanning säga. 15
Honom svarande talade till mångråde Odysseus: Älskade, sjelf ej engång att här qvarhållas jag önskar; Tiggarn bättre det är, att i sta'n, än ute på fältet Tigga ett mål; och åt honom skall ge, eho som det lyster. Ty jag ej är vid de år, att jag skulle vid stallena härstäds 20 Stanna qvar, och i allt hörsamma en bjudande herre. Utan gå du, och mig ledsagar den mannen, du omber, Strax sen jag värmt mig vid elden, och solen börjat att badda. Ty högst dåliga kläder jag har, och räds att mig skadar Morgonkylan; J sägen ju ock, att staden är fjerran. 25
Ordade så; och Telemachos gick då hägnaden genom, Och tog ilande steg, anstemplande friarna ofärd. Men när kommen han var i boningsbeqväma palatset, Förde han lansen, och ställde den upp mot höga kolonnen, Sjelf sen trädde han in, stentröskeln stigande öfver, 30 Honom varsnade först hans fostrerska Eurykleia, Hvilken de prydliga stolar sombäst med skinnen beklädde. Gråtande gick hon mot honom gerad; talsinnte Odysseus' öfrige tärnor jemväl kring honom församlades alla, Och välkomnande kysste hans hufvud, och kysste hans skuldror. 35 Trädde så ur sitt gemak förståndiga Penelopeia, Liknande Artemis sjelf och den gyllene Aphrodite, Och sin älskade son hon armarna gråtande kringslöt, Kysste hans hufvud, och två förtjusande ögon derjemte, Och veklagande talade så de bevingade orden: 40
Du är då här, gullöga, Telemachos! aldrig jag trodde Nånsin dig mer få se, sen du reste på skeppet till Pylos Hemligt, min vilja emot, att höra om älskade fadren. Men du välan, berätta mig hvad derborta du skådat.
Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 45 Käre min moder, väck mig ej sorg, ej heller mig hjertat Uti mitt bröst upprör, som knapt svår fara har undgått; Utan begif dig i bad, tag rena kläder på kroppen, Stig så i loftet upp, åtföljd af de tjenande tärnor, Lofvande gudarna alla de valdaste festhekatomber 50 Offra, om nånsin Zeus umgällningen bringar i verket. Men jag till torget vill gå, för att der inbjuda en fremling, Hvilken följde mig åt, då jag hemåt reste från Pylos. Honom jag sände förut med de gudalika kamrater; Och Peiraios jag bad, att, förande hem till sin boning, 55 Kärvänskapligen hylla och ära, tilldess att jag komme.
Så han ordade nu; ovingadt var talet för henne. Och hon begaf sig i bad, tog rena kläder på kroppen, Lofvande gudarna alla de valdaste festhekatomber Offra, om nånsin Zeus umgällningen bringar i verket. 60 Men Telemachos gick derefter ur salen, och hade Spjutet i handen, och med snabbfotade hundarne följde. Och ett gudomligt behag utgöt krig honom Athene. Och då han vandrade fram, allt folket beundrade honom; Trotsige friarne rundtderomkring församlades sedan, 65 Talande granna ord, men hysande ondska i sinnet. Stora hopen af dessa emellertid nu han undvek, Och der Mentor satt, och Antiphos med Halitherses, Hvilka sen fordomtid trovänner voro åt fadren, Derstäds satte han sig, och desse besporde om allting. 70 Kom så jemväl Peiraios till dem, lansprislige mannen, Förande gästen till torget i sta'n; och länge ej mera Vände Telemachos sig från gästen, utan emottog. Honom tillförst då talade till Peiraios, och sade;
Bjud, o Telemachos, tärnorna strax gå hem till min boning, 75 Att jag må sända de skänker, som dig Menelaos förärte.
Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: O Peiraios, vi vete ju ej, hur sakerna blifva: Skulle i salarna mig de trotsige friarne lönligt Mördande, allt mitt fädernegods sig dela emellan, 80 Vill jag att, heldre än någon af dem, du desamma besitter. Men om åt friarne jag kan död anstifta och ofärd, Gladelig gif dem åt mig, som gladelig för dem till hemmet.
Sade; och följde nu bort med den mångbepröfvade fremling. Men när komne de voro till boningsbeqväma palatset, 85 Klädde de mantlarna af, samt lade på säten och stolar; Stego så in, att bada, uti välglattade karen. När dem tärnorna badat, och smort med doftande oljan, Klädde de på dem igen lifrockar och yllene mantlar; Men de stego ur karet, och ned sig på bänkarna satte. 90 Nu tvättvatten i skåln ihällde en tärna, och frambar I den granna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver, Vattnet, och dukade upp bredevid det fejade bordet. Ärbara skafferskan hämtade bröd, och satte för dessa, Samt mång rätter dertill; hon gaf hvad huset förmådde. 95 Modren bredvid dörrposten i saln midtöfver sig satte, Lutande sig mot stolen, och spann fint garn på sin slända. Desse händerna räckte till redda och färdiga rätter. Men till dryck och till mat när de samtlige mättat sin lystnad, Började orda bland dem förståndiga Penelopeia: 100
O Telemachos, bäst ju det är, att jag stiger i loftet, Samt mig lägger i bädden, som är mig vorden så suckig, Fuktad af tårar städs, alltsen den stund då Odysseus Drog till Ilios hän med Atreiderna; ej du mig gitter, Innan friarne komma, de trotsige, hit till vår boning, 105 Riktigt berätta din fars hemresa, om något du hörde.
Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: Gerna, o moder, åt dig jag sanningen visst vill berätta: Först, vi till Pylos kommo och Nestor, herde för folken, Hvilken i höga salarna mig, mottagande hjertligt, 110 Väl undfägnade så, som sin son undfägnar en fader, Då när han nyss hemkommit ifrån lång resa: så denne Hjerteligt mottog mig, och så gjorde hans ståtlige söner. Men om Odysseus ej, tålmodige drotten, han sade, Anten han dött eller lefver, sig hört af någon bland menskor. 115 Utan till Atreus' son, lanspriselig drott Menelaos, Han affärdade mig med hästar och limmade vagnen. Der jag Helena såg, Argeiskan, för hvilken så mycket, Enligt gudars behag, Argeier lidit och Troer. Strax tillsporde mig då Menelaos, väldig i härskri, 120 I hvad ärende kommen jag var till hans stad, Lakedaimon. Men jag för honom berättade der allt idelig sanning, Och han med orden mig svarade sedan, och talte, och sade: