Part 21

Honom talte nu till svinherden, männernes förste; 350 Sannerlig vill jag dig, fremmande man, allt noga berätta. Ännu lefver Laertes, och beder städs till Kronion, Att i egna rum ur hans lemmar lifvet må flykta, Ty förskräckligt han sörjer den bortavarande sonen, Samt sin hulda gemål, den förståndiga, som med sin bortgång 355 Mest dock sårade honom, och gjorde till gubbe förtidigt. Sörjande öfver sin son, den ärebekrönte, hon bortdog Jemmerfullt; o, måtte ej så aflida en annan, Som, här boende, blifvit mig kär, och kärlek bevisar? Medan alltså hon lefde, änskönt ock mycket bekymrad, 360 Var det mig kärt mellertid, att efterspörja och fråga; Med långslöjade Ktimena hon uppfostrade sjelf mig, Med sin hurtiga dotter, som yngst bland barnen hon framfödt; Jemte denna jag fostrades; knappt hon mig älskade mindre. Men då vi båda ren mångljufliga ungdomen hunnit, 365 Henne till Same gifte de bort, och fingo millioner. Mig deremot liftröja och mantel, särdeles granna Kläder, sjelf hon klädde uppå, och sandaler på föttren, Och bortsände till landet, och dock mer hjertligt mig afhöll. Nu allt detta jag måst umbära förvisso; likväl mig 370 Salige gudar förkofra det värf, vid hvllket jag äflas; Sjelf jag äter och dricker deraf, och ger åt de arma. Ty af min egen fru jag ej mer får höra ett vänligt Hvarken råd eller dåd; ofärd instörtat i huset, Öfvermodige män; dock tjenarne önska så gerna, 375 Att få tala med frun, samt spörja om ett och om annat, Äfven att äta och dricka, och sen medföra till landet Något sådant, som städs en tjenares sinne förnöjer.

Svarande honom talade till mångråde Odysseus: Ack, hur du ren som liten en pilt, svinherde Eumaios, 380 Irrat vida omkring från fosterland och föräldrar! Men nu välan mig detta förtälj, och noga berätta, Monne de dödlige mäns bredgatiga fäste förstördes, Som din fader bebodde, och vördnadsvärdige moder; Monne dig, ensamlemnad vid fåren eller vid korna, 385 Ha fiendtlige män medtagit på skeppen, och bortsålt Hit till kongens palats, och han gett anständig betalning?

Honom talte nu till svinherden, männernas förste: Fremling, emedan om detta du mig tillspörjer och frågar Hör då med tystnad på, förpläga dig, sitt der, och bägarn 390 Omsköt; nätterne ju oändliga äro; att sofva Gifva de tid, och att höra på gladeligt prat; och ej bör du Gå förtidigt i säng; ty mycken hvila är olust. Bland de andra enhvar, som hjertat bjuder och sinnet, Gånge att sofva; men strax när morgonrodnaden randas, 395 Äte han frukost först, och derpå gårdssvinena följe. Vi två här mellertid i kojan, vid bägarn och fatet, Oss med hvarandras bittra bekymmer måga förlusta, Minnandes dem; ty mannen jemväl af qvalen förlustas, Om han särdeles lidit, och särdeles vida har kringrest. 400 Och nu säga jag vill hvad du mig tillspörjer och frågar.

Syria heter en ö, om någonsin namnet du hörde, Ofvan Ortygia, just der solens vändningar äro, Icke så alldeles menniskorik, men eljes förträfflig, Betesgod, lammgod, och hvetesymnig och vinrik; 405 Hunger kommer ej nånsin i landet, ej heller en annan Skräckelig sjukdom der de eländiga menniskor nalkas. Men när gamla de bli, de dödliges släkten i staden, Silfverbågig Apollon då, af Artemis åtföljd, Nalkas med ljufliga pilar, och dem, anfallande, dödar. 410 Städer tvenne der äro, och tvefaldt deladt är allting, Öfver dem båda min far tillförne regerte som konung, Ktesios Ormenides, odödliga gudarnas like. Skeppsnamnkunnige män, Phoiniker, lände dit engång, Skälmar, förande med småsaker på svarta galejan. 415 Hyste nu fadren min i sitt hus en qvinna från Sidon, Vacker och stor derjemte, och kunnig i herrliga slöjder; Henne förförde de nu, de mångförslagne Phaieker. Medan hon bykte en gång, vid hålkade skeppet, sig mängde Någon med henne i älskog och bädd. Slikt sinnet förförer 420 Hos de afliga qvinnor, änskönt anständiga eljes. Sedan sporde han, hvilken hon var, och hvadan hon komme; Hon anviste påstund min fars högtakiga boning:

Från mångkopparne Sidon jag mig berömmer att vara; Och jag en dotter till Arybas är, den högligen rike; 425 Men de Taphier röfvade mig, rofgirige männer, När från fältet jag kom, samt förde mig hit, och försålde Till den mannens palats, och han gaf tillräcklig betalning.

Henne svarte derpå den mannen, som nemligen älskat: Sannerlig önskar du nu, att med oss få fara till hemmet, 430 Att du må skåda din fars och din mors högtakiga boning, Samt dem sjelfva? -- De lefva ännu, och rika de kallas.

Qvinnan honom igen tilltalte, och svarte, med orden: Äfven så må det vara, allenast J viljen, J sjömän, Mig bekräfta med ed, att bringa till hemmet mig oskadd. 435

Så hon sade; och de aflade den ed, som hon äskat. Men såsnart som de svurit, och eden samtlige gifvit, Talade qvinnan återigen, och svarte med orden:

Tyst, tyst! icke må mig bland edra kamrater en ende Nu tilltala med ord, om han möter mig anten på vägen, 440 Eller vid källan också, att man ej går hem, och för gamla Kongen berättar derom, och han mig, misstänkande fjettrar I förskräckliga bojor, och er anstemplar en ofärd. Minnens väl hvad jag sagt, och skynden att köpa er vägkost. Men då galejan redan är full af mat och af dricka, 445 Må till palatset snart ankomma derefter ett budskap; Ty ock gull vill jag bringa, som råkar mig komma i händren; Gerna dessutom åt eder också erlägger jag afgift; Ty jag fostrar en son till den väldige herren i huset, Just en förståndig pilt, som med mig utspringer på gården. 450 Honom jag bringar till skeppet, och er osägelig lösen Skaffar, hvarhelst ni också må sälja till fremmande honom.

Sedan detta hon talt, bortgick hon till granna palatset. Året igenom hos oss qvarstannande, hade de redan Sig lifsmedel i mängd upphandlat på svarta galejan. 455 Men då det hålkade skepp med dessa var lastadt till hemfärd, Då afsände de bud, som skulle för qvinnan det båda. Strax då en mångklok man till min faders boningar lände, Med en gyllene ked i sin hand, uppträdd på elektron. Denna i saln båd tärnorna nu och min vördnade moder 460 Gåfvo från hand till hand, och med ögonen skådade noga, Lofvande gifva betalning; han vinken gaf nu i tysthet. Sedan han vinkat, tillbaka han gick till hålkade skeppet. Men hon tog mig vid handen, och förde mig bort ur palatset, Och derunder hon fann båd bord och pokaler i försaln, 465 Ställda åt gästande män, som städs omgåfvo min fader. Desse till råds sig begifvit, och folkförsamlingens röstplats. Strax tre bägrar hon tog, och, gömmande dessa i barmen, Bortbar; men jag följde, af oförståndighet, efter. Ned gick solen, och vägarne ren omdunklades alla. 470 Vi med skyndande steg upphunno den brusande hamnen, Der sig befann de Phaiekiske mäns sjösnabba galeja. Stigne derefter ombord, de foro på flytande vägar, Sen vi stigit också; Zeus sände en gynnande kultje. Sex dar seglade vi alltjemt båd nätter och dagar; 475 Men när den sjunde dagen oss Zeus tillsände, Kronion, Pilglad Artemis då ihjelsköt qvinnan med bågen, Och hon i svinköln tumlade ned, som årtan i hafvet; Nu, åt hvalar och fiskar att varda ett byte, de henne Kastade ut; jag lenmades qvar, bedröfvad i hjertat. 480 Bragte så dessa till Ithakas ö båd vinden och vattnet, Och der handlade mig Laertes med skatterna sina. Sålunda kom jag att se med ögonen Ithakas kuster.

Honom svarte derpå zeusfostrade drotten Odysseus: O Eumaios, mig hjertat i bröstet du högligen rörde, 485 Täljande alla de qval, som du utstått har i ditt sinne, Men dock lade åt dig bredevid det onda det goda Zeus, ty sen mycket du lidit, du kom till en mildelig herres Boningar, hvilken isanning båd mat dig gifver och dricka Kärvänskapligt; du lefver ett fröjdsamt lif; hvaremot 490 Ja irrande kring till många de dödliges städer, är hitländ.

Så nu ordade de med hvaran om detta och dylikt, Och sen sofvo de båda, ej lång stund, utan en liten; Ty skönthronande Eos påstund framträdde, och seglen Refvade då Telemachos' män vid stranden, och skyndsamt 495 Masten fällde, och rodde i hamn med åror galejan, Kastade ankaren ut, samt akterlinorna bundo. Och vid hafvets bränning jemväl utstego de sjelfve, Redde sin måltid till, och mängde det glödande vinet. Men lystmätet af mat och af dryck enär de nu undfått, 500 Telemachos, den förståndige, så begynte att orda:

Bringen J öfrige hädan till stan den svarta galejan, Men till herdarna jag vill begifva mig nu och till landet, Och i afton jag kommer till stan, sen godsen jag skådat, Och i morgon åt er välplägning för resan jag gifver, 505 Kosteligt mål af kött, och af dryckesljufliga vinet.

Honom återigen gudlik Theoklymenos svarte: Älskade son, hvart skall jag då gå? hvars boningar nalkas, Bland de samtliga män, som på klippiga Ithaka herrska? Skall jag väl gå till din moder gerad och till boningar dina? 510

Honom Telemachos då, den förståndige, svarte, och sade: Eljes skulle isanning jag ock, att gå till vår boning Mana dig; der undfägnad ej tryter; det vore likväl dig Sämre, emedan jag sjelf är borta, ej heller dig modren Skulle se, ty ej ofta bland friarne plär hon i huset 515 Visa sig, utan från dem aflägsnad i loftet hon väfver. Men jag en annan man vill nämna dig; honom du måste, Vise Polybos' lysande son, Eurymachos, söka, Hvilken likt med en gud nu vördas af Ithakas männer. Ty han är aldraförnämst bland alla, och ifrigast önskar 520 Att få äkta min mor, och Odysseus' rike besitta. Men den olympiske Zeus bäst vet, han som thronar i ethern, Om, förrn bröllopet sker, han olycksdan åt dem lyktar.

Medan han talade så, till höger en fågel der framflög, Höken, Apollons ilande bud, och en dufva i klorna 525 Hållande, sönder han slet, och strödde dess fjedrar på marken, Just emellan Telemachos sjelf och den snabba galejan. Och Theoklymenos nu från kamraterna kallande afskiljs, Hängde sig fast vid hans hand, samt talade ordet, och sade:

Älskade, utan en gud ej flög den fågeln åt höger. 530 Som jertecken påstund, anskådande, honom jag kännde. Mera mäktig än er, ej finnes på Ithaka någon Annan stämma; men J städs skolen som konungar herrska.

Honom Telemachos då, den förståndige, svarte, och sade: Måtte, o fremmande man, fullbordas detta orakel! 535 Då skall af mig du förnimma båd vänskap och rikliga skänker Strax, så att hvar, som möter, dig visst lycksalig beprisar.

Sade; och talade till Peiraios, redlige vännen: Klytios' son, Peiraios, i annat har du mig åtlydt Mer än de andre kamrater, som med mig följde till Pylos; 540 Nu må du föra också gästvännen hem till din boning, Samt vänskapligen hylla och ära, tilldess att jag kommer!

Honom Peiraios, lanspriselig, svarade sedan: Skulle, Telemachos, der du dröja, fast aldrig så länge, Honom vårda jag vill, och han ej gästskänker skall sakna. 545

Sade; och steg så ombord, och kamraterna äfven befallte Samtliga stiga ombord, samt akterlinorna lösa. De uppstego då strax, och sig satte på tofterna neder. Men Telemachos bandt vid föttren de ståtliga skorna, Tog sitt väldiga spjut, med hvassa kopparn beslaget, 550 Från skeppsdäcket; och de strax akterlinorna löste. Sedan lade de ut, och foro till staden, som bjudit Hade Telemachos, älskelig son, af ädle Odysseus. Honom, i väldiga steg, snart fötterna förde till gården, Der otaliga hjordar af svin han hade, bland hvilka 555 Sof svinherden, den trogne, emot husbönderna välsinnt.

Sextonde Sången

Begge i kojan nu, svinherden och drotten Odysseus, Tände sig eld, och redde, i morgongryningen, frukost, Och affärdade herdarna sen med samlade svinen.

Men kring Telemachos svängde de glafsande hundarne svansen, Utan att skälla; då varsnade ock den ädle Odysseus 5 Veftande hundarna strax, och omkring var dånet af föttren Och till Eumaios påstund han talade vingade orden:

O, Eumaios, minsann en kamrat helt säkert dig kommer, Eller en annan bekant, emedan ej hundarne skälla, Utan vefta med svansen omkring, fotdånet jag hörer. 10

Ordet ej än var sagdt, när honom den älskade sonen Stod der i farstun, förskräckt svinherden spratt från sitt säte, Och ur händerna föllo de kärl, som han plägade nyttja. Blandande glödande vinet, han gick sin herre tillmötes; Kysste hans hufvud, och kysste hans båda tjusande ögon, 15 Händren begge jemväl, och ymnigt tårarne runno. Liksom en far sin son välmenande hjertligt emottar, Kommen hem på det tionde år från fjermare länder. Den högtälskade, ende, för den mång sorger han utstått. Så svinherden också gudsköna Telemachos genast 20 Kysste, och famnade om, som hade ur döden han räddats. Och veklagande talade han bevingade orden:

Telemachos, du är här, kärälsklige fröjd! Jag ej mera Trodde mig få dig se, då du for på galejan till Pylos. Men nu, välan, träd in, gullbarn, att jag måtte i själen 25 Fröjdas, skådande dig, som nyss är hemma från fjerran! Ty ej ofta hitut du till landet och herdarna kommer, Utan du dväljes i stan; ty så det lyster ditt sinne, Att anskåda de giljande mäns förderfliga skara.

Honom Telemachos då, den förståndige, svarte och sade: 30 Vare det så, min far; men för din skull hit jag har kommit. Att jag med ögonen måtte dig se, och höra din stämma, Om min moder ännu bor qvar i palatset, om redan Henne en ann bland männerna fört, och kläder förutan Ligger Odysseus' bädd, af spindelväfvar besmutsad. 35

Honom svarte igen svinherden; männernes förste: Visserligen ännu med tåligt sinne hon dröjer Qvar i salarna dina, och jemmerfulla beständigt För den gråtande flykta sin kos båd nätter och dagar.

Så han sade; och tog af Telemachos kopparne lansen, 40 Men stentröskeln öfver han steg, och trädde i rummet, Och för honom vek från sin plats hans fader Odysseus, Och Telemachos hindrade det, å sin sida, och sade:

Sitt, o fremling, vi skola väl ock här hitta en annan Plats i vårt tjell; här finnes den man, som skaffar en sådan. 45

Sade; och han gick åter, och satte sig; herden åt denne Bredde inunder grönskande ris, och derofvan ett fårskinn. Och der satte sig sen den älskade son af Odysseus. Lade så fram svinherden för dem ock faten med stekta Köttet, som dagen förut de ätande lemnade öfrigt. 50 Rågade upp skyndsamligen bröd i korgarna äfven, Och utmängde i stånkan det håningljufliga vinet. Satte sig sedan sjelf midtemot den ädle Odysseus. Desse händerna räckte till redda och färdiga rätter; Men lystmätet af mat och af dryck enär de nu undfått, 55 Då Telemachos strax tilltalte den redliga herden:

Far, hvarifrån är fremlingen länd? och huru ha sjömän Honom till Ithaka bragt? hvad tro de sig vara för karlar? Ty jag förmodar väl ej att han hit, fotgångare, kommit.

Svarande honom talte du till svinherde Eumaios: 60 Visserlig dig, min son, jag allt sannfärdigt vill säga. Från det rymliga Kreta han säger sig vara till härkomst, Och han berättar sig hafva besökt mång dödligas städer, Irrande kring; ty en gud åt honom detta beslutit. Men bortlupen ifrån Thesprotiske männers galeja, 65 Till min koja han kom; åt dig antvardar jag honom. Gör nu såsom du vill, skyddsökande månde han vara.

Honom Telemachos då, den förståndige, svarte och sade: Detta allt du har sagt hjertfrätande visst, o Eumaios; Ty hur skall i vårt hus gästvännen jag kunna emotta? 70 Sjelf är jag ung ännu, med händerna icke jag vågar Från mig värja en man, enär först vredgad han blifver, För min moder i själn tvefaldigt tanken begrundar, Anten hon qvar må blifva hos mig och bestyra om huset, Aktande så sin gemåls sofbädd, och pratet i landet; 75 Eller hon följer den bland Achaierna, hvilken, den bäste, Friar till henne derhemma, och ger de rikaste skänker. Men på den fremmande mannen, emedan till dig han är kommen Vackra kläder jag sjelf vill kläda, båd mantel och lifrock; Jag vill ett tvebetts svärd ock gifva, och skor på hans fötter, 80 Samt affärda ehvart hans hjerta och sinne må lysta. Men om du vill, så hehåll och förpläga honom vid stallen Och jag vill kläder hit afsända och mat till att äta. Allslags, att han ej dig omakar och dina kamrater. Dit tillåter jag alldeles ej bland friarne honom 85 Komma, emedan de ha ett ytterst skändeligt högmod. Att de ej honom begabba, som mig stor smärta ju vore. Svårt är, något förmå, då man är omgifven af flera. Ock för en tapper man, ty de långt starkare äro.

Honom talade till mångpröfvade, ädle Odysseus: 90 Älskade, om för mig tillbörligt är äfven att svara, Sannerlig sönderslites mig hjertat, då detta jag hörer, Hvilka skändliga dåd anstemplas af friareskaran Hemma i salarna, dig till trots, som likväl är en sådan. Säg mig, kufvas du nu frivillig, eller monn folken 95 Hata i landet dig så, hörsammande gudens orakel. Säg, eller skyller du brödren derför, på hvilka i striden Litar en man, fast vore också stor träta å färde. Ty om jag vore så ung som du, med detta mitt sinne, Eller jag vore en son af Odysseus, eller han komme 100 Sjelf kringirrande hit, -- ty ännu är skäl till förhoppning --: Då afhugge en fremmande man mig hufvudet genast, Om för hvarenda af dem jag ej skull' blifva en ofärd. Gången i salarna in hos Laertiaden Odysseus. Men om jag ensam der blef öfvermannad af mängden, 105 Ville jag hellre likväl, nedsablad i salarna mina, Stupa, än dag från dag åskåda de skändliga dater, Fremlingar, som missfirmade bli, och de tjenande tärnor Släpade skräckligt omkring uti de prunkande rummen, Och vinfaten, som tömmas till dräggen, och maten, som ätes 110 Utan mått och besked, gränslöst, för sak som ej lyktas.

Honom Telemachos då, den förståndige, svarte, och sade: Detta, du fremmande man, vill jag dig noga berätta. Hvarken på mig allt folket är uppbragt, eller mig hatar, Icke jag bröderne skyllar derför, på hvilka i striden 115 Litar en man, fast vore också stor träta å färde. Ty med en enda son fortplantat vårt slägte Kronion; Så Arkeisios födde den enda sonen Laertes, Som ock födde en enda, Odysseus; samme Odysseus Ensam i salarna lemnade mig, och hade ej glädje. 120 Nu i hans hus fiendtlige män, otålige äro. Ty de ädlingar alla, som ega på öarna välde, Uppå Dulichion, Sama, och skogbevexta Zakynthos, Äfven samtlige de, som på klippiga Ithaka herrska, Desse för mor min fjesa, och svårt ansätta de huset. 125 Hon afsäger sig ej det skändliga giftet, och gitter Slut ej göra härpå; mellertid de, frossande, slösa Gods mitt; snarligen äfven mig sjelf de skola föröda. Sannerlig detta likväl står allt i gudarnes händer. Fader, gå du påstund, och förståndiga Penelopeia 130 Säg, att jag är helbregda, och kommit från Pylos tillbaka. Men jag vill här qvarstanna, och du vänd åter, såsnart du Detta åt henne allena har sagt; af de andra Achaier Ingen höre derom; ty månge stämpla mig ofärd.

Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios: 135 Jag begriper och vet, och en välförståndig du bjuder. Men nu, välan, ock detta mig säg, och noga förkunna, Om jag på samma väg skall gå till den arma Laertes Äfven med bud, som, tillförne bekymrad högt för Odysseus, Plägade se, hur arbetet gick, och med folket i huset 140 Spiste och drack, när hjertat uti hans bröst så befallte. Men nu sedan den dan då du for på galejan till Pylos, Säga de, att han ej mera som förr plär äta och dricka. Eller se hur arbetet går; men med suckan och ängslan, Sitter han jemrande sig, och huden förtvinar kring benen. 145

Honom Telemachos då, den förståndige, svarte och sade: Hårdt! men honom likväl, skönt ängslad, måste vi lemna, Ty isanning om allt sjelfönskligt för menskorna vore, Skulle vi önska tillförst en hemkomstdag åt min fader. Derför, såsnart du saken förmält, vänd åter och vanka 150 Ej kring fältet, att söka Laertes; men säg åt min moder. Att med det snaraste hon en hushållsqvinna må sända Hemligen dit; hon sedan berätte för gubben min hemkomst.

Sade; och mante på herden, som tog i händerna skorna, Bandt dem vid föttren, och gick till staden; ej heller Athene, 155 Vandrande från sitt tjell, undföll svinherden Eumaios; Utan hon nalkades nära och tog gestalt af en qvinna, Vacker och stor, erfaren uti förträffliga slöjder, Och hon stod der vid dörrn till kojan, sedd af Odysseus; Hvarken Telemachos såg, ej heller varsnade henne. 160 Ty sig gudarne ej synbarligen visa för alla. Men dock Odysseus såg, och hundarne, hvilka ej skällde. Utan qvinkande skrämdes åt andra sidan af gården. Hon med ögonen vinkade nu; det märkte Odysseus, Och ur rummet han trädde bakom gårdsmuren, den höga. 165 Stannande framför gudinnan; då talte till honom Athene:

O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, Säg nu saken för sonen din redan, och dölj ej för honom, Att, anstemplande död och förderf åt friareskaran, Ni må vandra till ryktbara staden, och sjelf jag ej heller 170 Länge från er skall dröja; ty så att strida jag äflas.

Sade; och honom med gyllene staf vidrörde Athene. Först hon drotten derpå rentvättad mantel och lifrock Lade kring bröstet, och ökade sen hans gestalt och hans ungdom. Åter han blef mörkhyad, och kinderna rundades åter. 175 Dunkelt hakan omkring sig också ombildade skägget. Sedan detta var gjordt, hon vandrade dän; men Odysseus Trädde i kojan; hans älskade son vardt häpen för honom, Vände så ögonen bort, befarande att det en gud var, Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden: 180

Annorlunda mig nu, än nyligen syns du, o fremling. Andra kläder du har, och din hy ej mera är likdan. Sannerlig är du en gud, som bo i den rymliga himlen; Var oss nådig, att vi tacknemliga offer må bringa, Äfvensom skänker af gull, konstgjorda; och skona oss alla! 185

Honom svarte derpå mångpröfvade, ädle Odysseus: Gud jag ej är; hvi skattar du mig odödliga jemlik? Utan jag är din far, för hvars skull du suckande länge Lidit sorgerna mång, uthärdande männernas kränkning.

Ordande så, han kysste sin son, och utföre kinden 190 Fällde han neder en tår; men förut han höll den beständigt. Och Telemachos -- ty han ej trodde det vara sin fader, -- Svarande återigen tilltalade honom med orden: Sannerlig icke Odysseus du är, min far; men en gudom Dårar mig blott, att jemrande jag än mera må sucka. 195 Ty ej nånsin en dödelig man uträttade sådant, Efter eget behag, om en gud ej kommer emellan, Som helt lätt, då han vill, förvandlar till ung eller gammal. Ty helt nyligen var du en gubbe, i usliga kläder, Nu är du gudarna lik, som bebo den rymliga himlen. 200