Part 20

O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, Icke bland lefvandes tal jag längre skall vara, men kölden Dräper mig; ty jag mantel ej har; mig dårat en gudom, I lifrocken allena att gå; mer finnes ej räddning.

Så jag sade: han tog strax detta beslut i sitt sinne, -- 490 Sådan var den mannen såväl att råda, som strida -- Ordande med en hviskande röst han talte och sade:

Nu var tyst, att icke en ann bland Achaierna hör dig! Sade, och stödde sitt hufvud mot armen, och talade ordet:

Hören mig, vänner, gudomlig en dröm i sömnen mig påkom: 495 Alltför långt vi från skeppen ha gått; thy gånge nu någon, För att åt Atreus' son, Agamemnon, männernas herde, Säga, om flera han vill uppmana att komma från skeppen.

Sade, och Thoas, son till Andraimon, reste sig derpå Skyndesamligt, och kastade af sin purpurne mantel, 500 Och till galejorna ilade stad; jag, svept i dess klädnad, Låg förnöjligt; då visade sig gullthronande Eos. O, att ännu jag vore så ung, och krafterna raska! Säkert bland herdarna någon i hybblen mig gåfve en mantel, Ur två skäl, af vänskap och vördnad för modige mannen; 505 Nu missakta de mig, med usliga klädren på kroppen.

Svarande, honom talte du till, svinherde Eumaios: Vankfri sannerlig händelsen är, som du, gamle, berättat, Och ej ett endaste ord olempligt du sagt oss, och gagnlöst; Derföre skall du också ej kläder sakna, ej annat, 510 Sådant, som höfs att han får, den mångbepröfvade fremling, Nu; men imorgon du måste i egna trasor dig svepa; Ty ej ombytsrockar, ej mantlar många här finnas, Att sig kläda uti; hvar man här eger en enda. Men såsnart som han kommer, den älskade son af Odysseus, 515 Sjelf han dig säkert kläder skall ge, båd mantel och lifrock, Och affärda dig dit, hvart hjertat befaller och sinnet.

Sade; och reste sig upp, och åt gästen nära vid elden Ställde en bädd, och af getter och får påkastade hudar. Der sig Odysseus lade, och ofvan han kastade manteln, 520 Väldig och tät, som låg för herden städse till ombyts, Att sig kläda dermed, när det blef forskräckeligt väder. Så nu Odysseus lade sig der, och derjemte vid honom Lade de yngre männerne sig; men icke Eumaios Bädden behagade der, att lägga sig fjerran från svinen, 525 Utan han väpnade sig för att gå; och det gladde Odysseus, Att den ifjerran varandes gods han vårdade varligt. Först han sitt eggiga svärd kring kraftiga skuldrorna hängde, Klädde sig sedan uppå stormskyddande manteteln, den täta, Lade derofvan en pels af en frodig och ståtelig gets skinn, 530 Tog sitt eggiga spjut, skyddsvärn mot hundar och männer. Gick så åstad, för att lägga sig, der hvittandige svinen Sofvo inunder den hålkade häll, i beskärmning mot nordan.

Femtonde Sången.

Till vidrymliga stan Lakedaimon Pallas Athene For, att den lysande sonen utaf storsinnte Odysseus Om hemfärd erinra, och mana att resa tillbaka. Och hon Telemachos fann och den herrlige sonen af Nestor, Sofvande i förstugan hos ärebekrönt Menelaos. 5 Visserlig Nestorides var kufvad af roliga sömnen, Men Telemachos fick ej ljufvelig sömn, ty i sinnet, Under gudomliga natten, om fadren han gjorde sig sorger. Trädande nära intill, klarögda Athene då talte:

Längre, Telemachos, icke dig höfs, från hemmet att irra. 10 Lemnande godsen i sticket, och männer tillika derhemma, Trotsige så; se till, att de ej alltsamman förtära, Delande godsen, och du förgäfves gjorde din resa. Utan mana påstund Menelaos, väldig i härskri, Dig affärda, att än din frejdade moder du träffar 15 Hemma; ty fadren redan och bröderne henne befalla, Att Eurymachos äkta, ty han besegrar de andra Friarna alla i skänker, och bjuder mera och mera. Akta, att mot din vilja ej godset föres ur huset! Ty du vet ju, hvad hugsan, som bor i qvinnornas hjerta: 20 Den mans hus förkofra hon vill, som med henne sig gifter, Fordna barnen hon ej, ej heller den äkta gemålen Minnes, enär han är död en gång, och frågar ej efter. Utan resande hem, åt den bland tärnorna allting, Som den trognaste vara dig syns, antvarda du måste, 25 Tills en ståtlig gemål åt dig ock gudarne skaffa. Men jag säger dig annan en sak; gif akt i ditt sinne: Dig anstifta försåt de bäste bland friarne mangrannt, Mellan Ithakas ö och det klippiga Samos, i sundet, Önskande döda dig, förrn till fädernejorden du hinner. 30 Dock jag ej tror att det sker; dessinnan skall jorden bevara Mången af giljande männernes hop, som äta ditt förråd. Fjerran från öarna håll din välbeställda galeja, Men om natten segla likväl; nog sänder dig medvind Bland odödliga någon, som dig omvårdar och skyddar. 35 Sedan såsnart du har ländt till första kusten af hemön, Färda då af galejan till stan och kamraterna alla, Och förfoga dig sjelf med aldraförsta till herden, Som dig svinens väktare är, och menar dig ärligt. Sof der natten, och mana att denne beger sig till staden, 40 Förande tidender med till förståndiga Penelopeia, Att du åt henne är räddad och återkommen från Pylos.

Sedan detta hon talt, bortgick hon till höga Olympen, Men han väckte Nestorides upp ur ljufliga sömnen, Rörande honom med häln, samt talade ordet, och sade: 45 Vakna, o Nestorides Peisistratos, hämta och ispänn Strax enhofvade hästar för vagn, att vi lykte vår resa.

Honom Nestorides Peisistratos svarte tillbaka: O Telemachos, icke dig höfs, hur än du må brådska, Resa i mörkaste natt; förty ock morgonen kommer. 50 Utan vänta tilldess att skänker bringar i vagnen Hjelten Atreides åt oss, lansherrlige kong Menelaos, Samt med vänliga ord tilltalande sänder oss hädan. Honom ju plägar en gäst erinra sig, dagarna alla, Den gästvänlige mannen, som har välvilja bevisat. 55

Så han sade; och strax gullthronande Eos sig viste. Då framträdde till dem Menelaos, väldig i härskri, Stigande upp från Helenas bädd, skönlockiga makans. Och då nu varsnade honom Odysseus' älskade ättling, Skyndesamligen han på sin kropp sin prydliga lifrock 60 Klädde, och kastade mantelen stor på väldiga skuldror, Hjelten, och vandrade ut, och trädde till honom, och talte Telemachos, den älskade, son af ädle Odysseus:

Atreides; zeusfostrade drott, du männernas förste; Ren affärda mig nu till älskade fädernejorden; 65 Redan längtar mitt hjerta, att återvända till hemmet.

Honom svarte derpå Menelaos, väldig i härskri: O Telemachos, länge ej jag qvarhåller dig härstäds, Efter du längtar att fara; jag ledes sjelf vid en annan Gästmottagande man; som särdeles visar sig vänkär, 70 Särdeles omak gör; af allt det bästa är lagom. Likdant ondt är en man, som gäst, då sjelf han ej önskar, Nödgar att resa, och den, som qvar den hastande håller. Gästen hos dig välpläga, men önskar han resa, så tillåt. Vänta likväl, tilldess jag i vagnen bringar dig skänker, 75 Sköna, dem sjelf du med ögonen ser; jag qvinnorna bjuder, Måltid rikligt, som huset förmår, i salarna reda. Beggedera det är, båd ära med gamman, och båtnad, Att, på frukosten, man omätliga jorden bereser. Men om du önskar att färdas båd Hellas igenom och Argos, 80 Och att jag följer dig sjelf, jag skall dig hästarna spänna, Samt ledsaga till menskornas städer; ej heller oss någon Släpper med händren toma, men _ett_ han åtminstone gifver, Antingen en välkopparne trefot, eller en kittel, Eller mulorna två, eller ock ett gyllene dryckskärl. 85

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: Atreides, zeusfostrade drott, du männernes förste, Redan jag vill hemvända till vårt; ty jag lemnade icke Någon väktare qvar, då jag reste, vid skatterna mina; Att gudmaken, min far, uppsökande, sjelf jag ej måtte 90 Dö, eller ock en kostelig skatt mig ur salarna röfvas.

Men när detta förnam Menelaos, väldig i härskri, Strax påstunden han bjöd sin gemål och tärnorna sina, Att tillreda i huset ett mål af de rika förråder. Honom nalkades sen Boethos' son, Eteoneus, 95 Stigen ur bädden nyss, ty ej långt från kongen han bodde. Eld att tända nu bjöd Menelaos, väldig i härskri, Honom, och köttet steka; och han, det hörande, lydde. Sjelf i gemaket också nedsteg han, det doftiga, sedan, Ensam ej; Megapenthes med honom, och Helena följde. 100 Men då de dit ankommo, der alla klenoderna lågo, Atreides i sin hand strax fattade dubbelpokalen, Och befallte sin son Megapenthes den silfverne skålen Med sig föra, men Helena stod vid kistorna sina, Der allskiftande mantlarne funnos, dem sjelf hon arbetat. 105 En af dessa nu Helena tog, den ädla bland qvinnor, Hvilken uti broderier den grannaste var, och den största, Och som en stjerna han lyste, och låg bland samtliga underst. Huset igenom de sen framgingo, tilldess att de funno Telemachos, tilltalad utaf blondlock Menelaos: 110

Såsom i sinnet du ärnar, Telemachos, måtte dig hemfärd Ock förunnas af Zeus, högtdundrande maken åt Here! Men af de skänker, som ligga, klenodier, uti min boning, Den dyrbaraste vill jag dig ge och skönsta bland alla; Dig vill jag gifva en blandningspokal, och silfverne är han 115 Hel och hållen, dess bräddar af gull fullbordade äro, Verk af Hephaistos: den skänkte mig Phaidimos, hjelten, De Sidoniers konung, enär hans hus mig emottog, Återvändande hem. Dig vill jag nu denna förära.

Ordade så; och lade i händerna dubbelpokalen 120 Hjelten Atreides; derhos den blänkande silfskåln Hämtande, lade för honom den väldiga drott Megapenthes Äfven, och Helena sig, den fagerkindade, infann, Med sin mantel i händren, och talade ordet, och sade:

Älskade son, jag äfven åt dig vill gifva en gåfva, 125 Minne af Helenas hand, för att vid mångljufveligt bröllop Bäras af makan din; mellertid hos älskade modren Ligge i salen hon gömmd; du komme mig gladelig åter Till välbyggda palatset, och hem till fädernejorden!

Ordande så i händren hon gaf; han gladlig emottog. 130 Och det lade uti vagnskorgen Peisistratos, hjelten, Tagande mot, och dervid beundrade allt i sitt sinne. Dessa förde nu båda i saln blondlock Menelaos, Och de satte sig sedan uppå båd bänkar och stolar. Men tvättvatten i skåln ihällde en tärna, och frambar 135 I den sköna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver, Vattnet, och dukade där bredevid det fejade bordet; Ärbara skafferskan hämtade bröd, och satte för dessa, Samt mång rätter dertill, af allt hvad huset förmådde. Köttet Boethos' son skar sönder, och delte i bitar, 140 Vin kredensade sonen af ärebekrönt Menelaos. Och till de färdiga rätter, som vankades, händren de räckte. Men lystmätet af mat och af dryck enär de nu undfått, Strax Telemachos då och den lysande sonen af Nestor Spännde hästarna för, och stego i pyntade vagnen, 145 Körde så porten igenom och dånande pelaregången. Med dem följde Atreides också, blondlock Menelaos, Och i högra handen han bar hjertfägnande vinet, Uti gyllne pokal, att de offergjutande fore. Ställde sig framför hästarna sen, drack till dem, och sade: 150

Faren, J ynglingar, väl, och till Nestor, männernes herde, Helsningar bringen; mot mig som en far han städse var huldsinnt, Då vid Troia i fejd vi lågo, Achaiernes söner.

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: Ja, zeusfostrade drott, för honom allt, som du säger, 155 Skole vi omförmäla derhemma; o måtte jag äfven Åter till Ithaka länd, för Odysseus få i vår boning Säga, hur jag från dig, delaktig af yppersta vänskap, Kommer, och med mig bringar klenodier, många och dyra!

Medan han ordade detta, der flög en fågel åt höger, 160 Örn han var, med en hvit, ofantelig gås i klorna, Tam från gården, och der högt skriande jagade honom Männer och qvinnor, men han, först nalkades dessa helt nära Och flög sedan åt höger om hästarna; när de det sågo, Vordo de glade, och hjertat för hvar uppvärmdes i bröstet. 165 Men Peisistratos då, Nestorides, började orda:

Säg, zeusfostrade drott, Menelaos, männernes förste, Om jertecknet åt oss eller dig nu vistes af guden.

Sade; och öfverlade nu oreskär Menelaos, Hur han begrundande, skulle ett svar sakenligen gifva, 170 Men långslöjade Helena strax tog ordet och sade;

Hören mig; jag för eder vill spå, som i sinnet mig lägga De odödlige gudar, och sjelf jag tror, att det lyktas. Lika om örnen der borttog gödgåsen från gården, Kommande dän från berget, der ätt och yngel han eger; 175 Så Odysseus, mång qval uthärdande, irrande mångstäds, Hem skall lända, och hämnas; kanske är han äfven nuredan Hemma, och ondt helt visst anstämplar han friarna alla.

Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: Så nu gifve det Zeus, högtdundrande maken åt Here! 180 Då som en gudom skulle jag ock åkalla dig hemma.

Sade; och slog med pisken på hästarna; desse i fyrsprång, Rusade utåt fältet, och hastade staden igenom. De heldaglige skakte sitt ok, det bärande tvesids. Ned gick solen, och vägarne ren omdunklades alla. 185 Men till Pherai lände de an; der bodde Diokles, Son till Orsilochos, hvilken var sjelf en son till Alpheios. Natten sofvo de der; gästskänker för både han ställde. Och då sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos, Spännde de hästarna för, och stego i pyntade vagnen; 190 Körde så porten igenom och dånande pelaregången. Han på hästarna slog, och de ej ovillige flögo. Och snart hunno de fram till Pylos' resliga fäste, Och Telemachos talade då till sonen af Nestor:

Nestorides, säg, ville du väl mig lofva att göra 195 Hvad jag begär? gästvänner ändock vi ju rose oss vara Allt från fädernes vänskap; och vi jemnårige äre; Ock skall denna resa än mer oss förena i samdrägt. För mig ej bortom skeppet, o drott, men lemna mig derstäds, Att ej den gamle uti sitt palats, mot min vilja, mig håller, 200 Önskande välundfägna; jag måst skyndsamligen hemåt.

Sade; och Nestorides nu öfverlade i sinnet, Huru han rättligen sig påtagande saken bedrefve. Honom begrundande så mer gagneligt syntes det vara: Hästarna vände han rakt mot snabba galejan och hafvet, 205 Samt afpackade i bakstäfven de dyrbara skänker, Både kläder och gull, som honom gett Menelaos, Och uppmanande sen han talte de vingade orden:

Stig nu hastigt ombord, och befall kamraterna alla, Förrn jag hem anländt, och berättat saken för gubben. 210 Ty jag vet det förväl uti mitt sinne, och hjerta, Huru hans lynne är stolt; ej skall han låta dig fara; Men hit kommer han sjelf, och bjuder dig; icke jag menar, Att han vänder allena igen; ond blir han isanning.

Ordande så, han derhos skönhåriga hästarna pådref, 215 Åter till Pyliers stad, och snart till hemmet han lände. Men Telemachos mante kamraterna nu, och befallte:

Bringen, kamrater, redskapen in på den svarta galejan, Stigom sjelfve ombord, att vi må fullborda vår resa!

Sade; och honom strax hörsammade desse, och lydde; 220 Stego så alle ombord, och sig satte på tofterna genast. Detta bestyrde han nu, och offrande bad till Athene, Vid bakstammen af skeppet; då nalkades honom en fremling Nära intill, som från Argos var rymd, sen han dräpit en annan. Siare mannen var, och ledde sin ätt från Melampus, 225 Som tillförne i Pylos had' bott, småboskapens moder, Rik bland Pyliers folk, beboende kostliga ståtrum. Sen han gick till ett annat folk, och flydde sitt hemland, Samt stormodige Neleus med, bland lefvande bålast, Som för ett rundeligt år tillräckliga, skatterna många 230 Höll med våld; mellertid Melampus i Phylakos' salar, Bunden med tryckande band, uthärdade gräsliga plågor, Allt för Neleus' dotter, och för den tunga förblindning, Hvilken honom i själn laggt skräcklig gudinna Erinnys. Döden han undgick dock, samt dref högtråmande oxar 235 Från Phylaké till Pylos, och näpste den väldiga Neleus För dess skändliga verk, och bragte åt brödren en maka Till hans gårdar, men sjelf bortdrog han till fremmande folkslag, Till hästnärande Argos; ty der var honom af ödet Ordnadt, att bygga och bo, och många Argeier beherrska. 240 Der han tog sig gemål, högtakigt palats åt sig gjorde, Blef Antipbates' fader och Mantios', väldige söners. Vidare föddes af Antiphates storsinnte Oïkles, Men af Oïkleies stridsmanande Amphiaraos, Hvilken af Aigisbäraren Zeus och Apollon var älskad 245 Särdeles med all kärlek, och hann ej till trösklen af åldern, Utan för qvinnoskänkernas skull vid Thebe han omkom. Voro så söner hans Alkmaion, och Amphilochos ock. Mantios fader blef åt Kleitos och åt Polypheides. Men gullthronande Eos försann bortröfvade Kleitos 250 Blott för hans skönhets skull, att han måtte bland gudarna vistas. Men storsinnt Polypheides Apollon gjorde till spåman, Bäst bland dödliga, när nu var död kong Amphiaraos. Till Hyperesia flyttade han, uppbragt på sin fader, Och der boende spådde han sen åt dödliga alla. 255

Hans son var det som kom, och han sjelf Theoklymenos hette; Strax till Telemachos trädde han fram, och träffade honom, Offergjutande, bedjande än vid snabba galejan, Och tilltalande honom, han sade bevingade orden:

Käre, emedan jag just anträffar dig offrande härstäds, 260 Jag vid offret ropar dig an, vid guden, och sedan Vid ditt hufvud och vid kamraternes, hvilka dig följa, Mig, som frågar dig, sanningen säg, och henne fördölj ej: Ho? hvarifrån är du? hvar är dig stad och föräldrar?

Honom Telemachos nu, den förståndige svarte, och sade: 265 Sannerlig vill jag, o fremling, åt dig tillpricka berätta: Jag från Ithaka är till min börd, min fader Odysseus, Om han det var; nu har han förgåtts i jemmerlig ofärd. Derföre nu jag kamraterna tog och den svarta galejan, Och kom hit för att spörja om fadren, som länge är borta. 270

Honom återigen gudlik Theoklymenos svarte: Så är från hemmet också jag skild, emedan jag dräpte Der en förvandt; men bröder och vänner, månge befinnas I hästnärande Argos, som vidt de Achaier beherrska. Nu undslippande döden af dem och det svarta förderfvet, 275 Flyr jag, förty det blifvit min lott att hos menniskor irra. Låt nu mig stiga ombord, emedan jag, flyende, beder, Att de ej måtte mig dräpa; jag tror de mig följa i spåren.

Honom Telemachos nu, den förståndige svarte, och sade: Dig, som önskar mitt skydd, jag ej stöter från jemna galejan; 280 Följ mig, derhemma du skall undfägnas med sådant, vi hafve.

Så han sade, och tog af fremlingen kopparne spjutet, Och det lade på däcket utaf tverodda galejan; Sjelf ock steg han ombord uppå hafseglande skeppet, Satte sig ned derefter uti bakstammen och vid sig 285 Bjöd Theoklymenos sitta; de akterlinorna löste. Telemachos följsmännerna sen anmante, att hurtigt Fatta i redskapen tag; skyndsamligen lydde de honom. Furune masten uti urhålkade mellanplankan Reste de upp att stå, samt bundo med linorna honom, 290 Spännde så hvita seglen med välhopflätade remmar. Åt dem sände en gynnande vind klarögda Athene, Blåsande friskt i rymderna fram, att fortast galejan Hafvets saltiga våg skull' löpande lägga tillrygga. Ned gick solen, och vägarne ren omdunklades alla. 295 Skeppet åt Pherai for, framjagadt af vind från Kronion, For det herrliga Elis förbi, der Epeierne herrskap Dädan emot Spetsöarne fram Telemachos styrde, Grubblande, om han skull' död undslippa, om tagas tillfånga.

Begge i kojan nu, Odyseus och den redlige herden, 300 Åto, och bredvid dem ock åto de öfrige männer. Men lystmätet af dryck och af mat enär de nu undfått, Talte bland dem Odyseus, och frestade svinaherden, Om han vänligt ännu välfägna skulle, och bedja Dröja qvar i sitt tjell, eller, ock affärda till staden: 305

Hör mig nu, Eumaios, och öfrige andre kamrater! Jag härifrån till stan mig önskar begifva imorgon, Tiggande, att jag ej dig omakar och dina kamrater. Gif du mig gagneligt råd, och en god vägvisare medsänd, Som ledsagar mig dit; sjelf skall jag i staden, af nödtvång, 310 Irra, om någon åt mig en bägare räcker och kaka. Och när jag sedan kommer till ädle Odysseus' boning, Tidender säga jag vill åt förståndiga Penelopeia, Samt inmänga mig ock i de trottsige friarnes sällskap, Om de mig gåfve ett mål, som ha otaliga rätter. 315 Genast gjorde jag äfven åt dem, hvad nånsin de ville; Ty jag säger dig rent, gif akt du, och hör hvad jag talar: Af Hermeias' gunst, budbärarens, hvilken åt alla Menniskors handlingar ger behaget och äran allena, I tjenstfärdighet skulle med mig ej täfla en dödlig, 320 Väl att tända en eld, eller ock att spjelka sig torr ved, Eller att föreskära, och steka, och bägarn kredensa; Sådant allt som de ringare plä åt de mäktiga göra.

Honom talte du till uppbragt, svinherde Eumaios: Ve, du fremmande man, hvad har dig för tanke i sinnet 325 Kommit? Isanning du önskar väl derstäds bringas om lifvet, Om du besluter att mänga dig in bland friarnes skara, Hvilkas bevåg samt trots till jerniga himmelen stiger. Visst ej sådane äro, som du, alls deras betjenter, Men ungherrar, och väl insvepte i kappa och lifrock, 330 Blankade städs till hufvut också, samt dejliga kinder, Alle som dem uppassa; och städs välbonade borden Ock betungade äro af vin, af bröd och af stekar. Men blif qvar, ty ej någon af din härvaro besväras, Hvarken jag eller någon ibland de kamrater jag eger. 335 Men när Odysseus' älskade son anländer till hemmet, Han dig kläder kläder uppå, båd kappa och lifrock, Samt affärdar dig hän, dit hjertat manar och sinnet.

Honom svarte derpå mångpröfvade, ädle Odysseus: Ack, att du vor', Eumaios, så kär för fader Kronion. 340 Såsom för mig, då du gjort mig slut på irring och jemmer! Sämre än kringstrykeri ej annat för dödliga finnes; Men för den slema magens behof ha leda bekymmer Dödlige män, dem irring och qval påkommer och ofärd. Nu då du håller mig qvar, och bjuder att honom förbida, 345 Mig dock något förtälj om den ädle Odysseus' moder, Äfvensom far, som han lemnade här på sin ålderdoms tröskel, Om de lefva ännu inunder den strålande solen, Eller om redan de dött, och i Aïs' boningar äro.