Part 2

v. 1-95. PENELOPEIA föreslår samtliga friarne en täflingsstrid, samt lofvar äkta den, som gitter spänna ODYSSEUS' båge, och skjuta med pilen genom ögat på tolf efter hvaran uppställda yxar. v. 96-139. TELEMACHOS sjelf skulle, vid fjerde försöket, lyckats att spänna bågen, om ej ODYSSEUS det förhindrat. v. 140-244. Men då samtlige friarne ansträngt sig förgäfves, går ODYSSEUS ut med EUMAIOS och koherden, upptäcker hvem han är, anordnar om hvad som bör göras och utlofvar belöning. v. 245-269. Då nu äfven EURYMACHOS gjort ett fruktlöst försök, föreslår Antinoos uppskof till morgondagen. v. 270-310. ODYSSEUS' begäran, ätt äfven få pröfva sin lycka, afslås högmodigt af samme ANTINOOS. v. 311-430. Men genom PENELOPES och TELEMACHOS' bemedling, öfverlemnas dock bågen åt ODYSSEUS; dörrarne stängas; ODYSSEUS spänner sin båge och skjuter pilen genom ögat på alla yxarna. v. 431-434. Härefter rusta sig fader och son till friarnes nederlag.

Tjugondeandra Sången.

v. 1-41. Sedan ODYSSEUS för friarne röjt sig, och hotat att hämnas lidna oförrätter, börjas nederlagen och den första pilen träffar ANTINOOS. v. 42-88. Derefter dödas EURYMACHOS. v. 89-152. TELEMACHOS, som dödat AMPHINOMOS, afhemtar vapen från ett annat rum, hvars dörr han ej väl låser; MELANTHIOS passar alltså på tillfället, och bringar äfven åt friarne vapen. v. 153-200. Gripen af de trogna tjenarena, blir han hängd. v. 201-240. ATHENE manar ODYSSEUS till modig strid. v. 241-390. Nu nedgöras friarene alla; endast PHEMIOS och MEDON skonas. v. 391-456. ODYSSEUS bjuder att liken skola utbäras. v. 457-477. Tärnornas och MELANTHIOS' straff. v. 478-501. De redligt sinnades goda mottagning.

Tjugondetredje Sången.

v. 1-68. EURYKLEIA berättar för PENELOPE, att hennes make hemkommit, och dödat friarena; hvilket hon icke tror. v. 69-95. Omsider nedstiger hon dock i matsalen, och tager plats midtemot ODYSSEUS, hvilken hon ej vågar tilltala. v. 96-116. TELEMACHOS ogillar, men ODYSSEUS ursäktar sådant förfarande --, v. 117-151 samt befaller, att, till undvikande af otidigt kringspridt rykte om friarnes nederlag, anställa glada danser i palatset. v. 152-230. Tvättad, omklädd och af Pallas förskönad, igengännes ODYSSEUS ändtligen af sin gemål, v. 231-343. med hvilken han samtalar om fordna och kommande tider. v. 344-372. Följande dag vandrar han till sin fader, LAERTES.

Tjugondefjerde Sången.

v. 1-97. Till underjorden beledsagar HERMES friarenes skuggor, som mötas, bland andra, af ACHILLEUS och AGAMEMNON. v. 98-203. Uppå tillfrågan berättar AMPHIMEDON om det fruktlösa frieriet till PENELOPE och det af ODYSSEUS utförda nederlaget. v. 204-411. Emellertid råkar ODYSSEUS sin fader, och öfvertygar honom, genom säkra tecken, att han är den rätte sonen. Den af glädje nästan sanslöse LAERTES vederqvickes af Athene, och inbjudes till måltid. v. 412-470. Fastän afrådde af MEDON och HALITHERSES, rusta sig friarenes anförvandter till hämd. v. 471-547. Men på ATHENE's inrådan göres ända på striden, och formelig fred afslutas.

LECTURO.

Vergente ad finem anno 1818 adgrediebamur, Dissertationibus Academicis, editionem in publicum dare Homericae _Odysseae_, Graece et Svethice, notis instructam brevissimis, et quidem in forma quarta; continuabamus opusculum, nobismet certe gratum, neque Commitionibus non acceptum, interpositis nonnullis quoque aliis studiorum deliciis, usque ad annum tristissimi incendii 1827, memori quem mente dolemus, omnia vastantis et vorantis. Quiescebant dein amoense curae, donec _Odysseam_ nostram de novo liceret adoriri. -- Refiugimus vero jam antea edita, formam mutamus, Graecum mittimus certum et notulas. Prior metaphrasis extendebatur ad Quartae Rhapsodiae versum 319; quae dein sequentur sunt posterioris curae, quam utque in antecedentibus desiderari velemus. Absolvetur Odysseae haec nova editio per Tomos Quatuor.

FÖRSTA SÅNGEN.

Sångmö, sjung mig den man, mångvandraren, hvilken så länge Vankade, sen han Troia förstört, den heliga staden; Många menniskors bygder besåg han och lynnen sig lärde, Många smärtor jemväl utstod i sitt hjerta, på hafvet, Äflande för sitt lif, och för reskamraternas hemkomst. 5 Reskamraterna dock ej frälste den fiksame så ens; Ty med sitt öfverdåd sig sjelfva beredde de döden, Dårlige, hvilka Hyperion's sons, Eelios' oxar Åto; men hemkomstdagen för dem ock derför han borttog. Sångmö, sjung nu för oss, Zeus' dotter, något af detta! 10

Voro så alle de andre, som undgått bråda förderfvet, Hemma nuren, sen kriget och sjön dem lyckats att undgå; Men vår hjelte allena, i saknad af maka och hemkomst, Höll den vördiga nymfen, gudinnors gudinna, Kalypso, Giljande sig till gemål, än qvar i de håliga grottor. 15 Men då nu, vid omvälfvande år, den tiden var inne, Hvilken åt honom bestämmts af gudar, att lända tillbaka Hem till Ithaka, der ej skulle han mödorna undgått, Fast hos vännerna stadd; men gudar sig ömkade alle, Utom Poseidaon, som var förskräckligen uppbragt 20 Mot gudmaken Odysseus, förrän han hunne sin hemjord.

Till Aithiopernas land var han faren, det fjerran belägna, (Hän till de Aithiopeer, som tvedelt, ytterst bland menskor, Bo, der Hyperion sjunker en del, en ann, der han uppgår.) Att mottaga hos dem hekatomben af tjurer och gumsar. 25 Der han till måltids satt, sig fägnande, medan de andre Hade uti Zeus' salar. Olympierns, samlat sig alle. Då begynte att orda de dödliges fader och gudars. Ty i sälen han sig påminnte den bålde Aigisthos, Som Agamemnonides, vidtfrejdad Orestes, ihjelslog. 30 Honom mindes han nu, och ibland odödliga talte.

Hm! hur de dödlige dock andraga mot gudarna klagmål: Ty att det onda från oss här flyter, de yrka, men sjelfve, Genom sitt öfverdåd de hafva, mot ödet, bekymmer. Äktande så, mot ödet, Aigisthos äfven Atreidens 35 Vigda gemål, och konungen sjelf, hemländande, dräpte, Vetande brådt förderf; vi bebådade honom på förhand, Sändande Hermeias, välspejande Argosdödarn, Att ej konungen mörda, att ej hans maka begära. Ty af Orestes hämd skall vederfaras Atreiden, 40 När fullvuxen han blir och längtar till fädernelandet. Ordade så Hermeias, men ej Aigisthos bevekte, Fast han menade väl; nu allt han rikligen umgällt.

Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene: O, du, vår alles far, Kronides, af konungar ypperst, 45 Denne, minsann, förtjente den död, han dukade under; Må desslikes en annan förgås, ho, sådant bedrifver. Men mitt hjerta lågar af sorg för den vise Odysseus, Olycksmannen, som lider betryck, från vännerna fjerran, På kringfluten en ö, der hafvets nafle befinnes; 50 Skogbevuxen är ön; en gudinna i salarna vistas, Dotter utaf allkunnige Atlas, som djupen i hafvet Samtliga vet öfverallt, samt sjelf de höga kolonner Uppbär, som från hvaran åtskilja jorden och himlen; Dottren af denne hos sig qvarhåller den sörjande ömkling. 55 Städs derjemte med söta och smilande orden hon smeker Honom, att han må glömma sitt Ithaka; tvertom Odysseus, Längtande få helst skåda den rök, som hvirflar åt höjden I hans fäderneland, tillönskar sig döden. Ej nu ens Böjs ditt sinne, Olympier, än? Har icke Odysseus, 60 Vid Argeiernas skepp dig fägnat med gärden af offer Fordom i Troers rymliga land? Hvi vredgas du så, Zeus?

Henne till svar genmälte den molnhopskockande gud Zeus: Dotter min, hvad för ett ord dig flydde ur tändernas stängsel? Skulle väl jag ha nånsin förglömmt den ädle Odysseus, 65 Hvilken i klokskap vinner de dödlige, vinner i offer Till odödliga gudar, som bo i himmelens rymder? Men nu Poseidaon, jordfamnarn, är städse beständigt Vred för Kyklopens skull, som drotten beröfvade ögat, För Polyphemos, den trottsige best, hvars kraft är den största 70 Bland Kyklopernas flock. Hans mor är nymfen Thoosa, Dotter till Phorkyn, kong i det ofruktbärande hafvet, Med Poseidaon älskogförent i de håliga grottor. Från den tiden Poseidaon, jordskakarn, ej dödar, Men dock jagar omkring från fädernejorden Odysseus, 75 Nu då välan, må vi här allsamtligen öfver hans hemkomst Rådslå, huru den sker. Poseidaon ock sin förbittring Låter fara; han icke förmår, då ej gudarne medge, Mot odödliga alla sin tvist utföra allena.

Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene: 80 O, du vår alles far, Kronides, af konungar ypperst, Om nu detta i sanning är kärt för de saliga gudar. Att till sitt eget hem får lända den vise Odysseus, Sändom då Hermeias, budbäraren, Argosdödarn, Han till Ogygias ö, att han måtte så fort som är möjligt 85 Vårt oryggliga råd skönlockiga nymfen förkunnas Hemkomst åt tålsinnta Odysseus, att hem han må komma. Jag deremot mig begifver till Ithaka, att jag må sonen Mer anmana, och mod ingifva åt honom i sinnet, Att han till rådslag kalle de hufvudfagre Achaier, 90 Och förvise den friaretropp, som hittills beständigt Slaktar hans får och jemväl fotsläpande hornade korna. Vill ock sända till Sparta, och till sandmarkiga Pylos, Att utforska, om något försports om fadrens igenkomst, Samt sig ståteligt namn bland menskor derjemte förvärfva, 95

Talande så, vid föttren hon bandt de kostliga gyllne Himmelska skor, som henne båd' utöfver hafvet och äfven Den omätliga jord hänburo, i kapp med en vindflägt. Tog sin väldiga lans, med vättjade kopparn beslagen, Tung och kraftig och stor, med hvilken hon hjeltarnes leder 100 Tuktar, på hvilka som helst hon är vred, högborna gudinnan. Sedan i hastande fart nedsteg hon från himmelens klinter, Stod så hos Ithakas folk, i farstun strax hos Odysseus, På gårdströsklen, och hade i hand kastspjutet af koppar, Tagande skepnad af Taphiers drott, gästfremlingen Mentes. 105 Der anträffade hon de trottsiga friarne, hvilka Utanför dörrarna nu förlustade sinnet med terning, Sittande alla på hudar af nöt, dem sjelfve de slaktat. Men herolder åt dem och oförtrutne betjenter, Somlige blandade vatten med vin i kratererna samman, 110 Somlige återigen med de pipiga svamparna borden Tvagde, och ställde dem fram, samt delade rikliga köttet. Henne af alla då först gudlike Telemachos märkte; Ty bland friarne satt han, i innersta hjertat bekymrad, Skådande fadren, den bålde, i tankarna, huru han, hemländ, 115 Månde bland friarnes flock anställa 1 huset förskingring, Äran behålla för sig, och om egna besittningar råda. Tänkande så, bland friarne satt han, och märkte Athene, Gick så i farstun ut, och förgrymmade sig i sitt sinne, Att den fremmande stod vid dörrarna länge, och närmad, 120 Högra handen han tryckte, och lansen af koppar emottog, Och tllltalade henne, ooh sade bevingade orden:

Hell dig, fremling, af oss vänskapligt du helsas; men sedan, När du vid bordet är mätt, låt se, hvad dig göres behof af.

Sade, och gick så fornt; ock följde nu Pallas Athene. 125 Men då de inträdt båda uti det höga palatset, sen förde han fram, och stälde mot långa kolonnen, Inom det välombonade skrank, der äfven de andra Lansar stodo i mängd, tålmodige drotten Odysseus'. Henne han ledde till thronen, och bredde inunder en konstgjord 130 Kostelig duk; var äfven en pall för fötterna anbraggt. Sjelf bredevid sin pyntade stol han ställde, från alla Friarne skild, att icke hans gäst, af stojet besvärad, Måtte vid maten ledas, i lag med de trottsiga bjessar, Och för att spörja jemväl om sin bortavarande fader. 135 Men tvättvatten i skåln ihällde en tärna, och frambar I den sköna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver, Vattnet, och dukade der bredevid det fejade bordet; Ärbara skafferskan hemtade bröd, och satte för gästen, Samt mång rätter dertill af allt hvad huset förmådde. 140 Föreskärarn på fat upplade och hemtade allt slags Kött, och ställde åt dem bredevid de gyllene bägrar: Gick så en herold ofta också, ihällande vinet. Trottsige friarne trädde nu in; och alle på stunden Togo sig plats i ordenteligt skick på bänkar och stolar. 145 Dem herolderne då tvättvatten på händerna hällde, Medan i korgarna bröd tjenstflickorna rågade ömnigt. Och till de färdiga rätter, som vankades, händren de räckte. Gossar derjemte också vinbålarna rikligen fyllde. Men lystmätet till dryck och till mat när ändtligen undfått 150 Friareskaran, på annat begynte då hågen att leka, Både på sång och på dans, som äro kalasernas smycken. Lade nu derför herolden i Phemios' händer den granna Cittran, och han bland friarne sjöng, allenast af nödtvång. Således spelande stämde han upp, att herrligen sjunga. 155 Men Telemachos talte då till klarögda Athene, Hållande hufvudet nära, att ej de andre det hörde:

Fremling, så kär, säg, vredgas du väl för orden jag säger? Hågen leker för dessa på slikt, nå sånger och strängspel, Lätt, förty de en ann mans gods onäppste förtära, 160 Hvilkens hvitnade ben kanhända förmultna i regnet, Vräkta i land, eller ock kringvältrar vågen i hafvet. Såge de honom en dag till Ithaka återkommen, Alle de önskade sig, att snabbare vara på föttren, Än förmögnare vara på kläder och gull helt säkert. 165 Nu i sitt olycksöde han dog; oss finns ej en enda Tröst mer, fast ock någon af jordbeboende menskor Sade, att han skall komma; hans hemkomstdag är förlorad. Men du, välan mig detta förtälj, och noga berätta: Ho,, hvarifrån är du? hvar är dig stad och föräldrar? 170 På hvad skepp är du hit ankommen och huru ha sjömän Dig till Ithaka bragt? hvad tro de sig vara för karlar? Ty jag förmodar ej alls, att du hit, fotgångare, kommit. Detta åt mig sannfärdigt berätta, att väl jag må veta, Om du för första gången är här, eller redan min faders 175 Gästvän; ty mång männer förut påhelsade vårt hus, Andre också, förty umgängsam med menskor var denne.

Honom talte då till klarögda gudinnan Athene: Sannerlig skall dig detta jag högst noggrannligen säga; Mentes, den insigtsfulle Anchialos' son jag mig skryter 180 Vara, och konung derhos för de Taphiska roddarebussar. Just på stunden jag nu anlände med skepp och kamrater, Seglande öfver den mörknande sjön till fremmande menskor, Efter koppar till Temesa; jern, det blanka, jag medhar. Skepp mitt står nu derborta vid landet, fjerran från staden, 185 Under det skogiga Neionberg, i hamnen vid Rheithros. Men gästvänner från fädernas tid vi skryte oss vara, Från urminnes, om ock du ginge och frågte den gamla Drotten Laertes; om hvilken de säga att aldrig till staden Mer han kommer, men ensam, af krämpor på landet besväras, 190 Jemte en gammal gumma, som mat åt honom och dricka Frambär städs, när tröttheten hårdt angripit hans fötter, Mödsamt krälande kring på det välomansade vinberg. Nu hitkom jag; förty man sade att far din är hemstadd Ren, men gudarne honom ännu förhindra från hemkomst. 195 Ty helt säkert ej dött på vår jord den ädle Odysseus, Utan, lefvande än, qvarhålls han på villande hafvet, Uppå en kringsköljd ö, af elaka männer och vilda Hindrad, hvilka -- ho vet? -- ovilliga drotten behålla. Men nu skall jag dig spå sannfärdligen, såsom i sinnet 200 Mig odödlige lägga, och, såsom jag menar, det händer, Fast jag ej spåman är, och ej säkert förstår mig på fåglar. Allsej länge numera från älskade fädernejorden Blir han borta, om ock jernfjettrar betvingade honom; Ty månghittig är han, och tänker väl ut, hur han hemfar. 205 Men du, välan, mig detta förtälj, och noga berätta, Om du, så stor en karl, är son af sjelfste Odysseus: Ty du är märkligen lik, till de vackra ögon och hufvut' Honom; såhär med hvaran umgingos vi många gånger, Förrn till Troia han seglade bort, dit äfven de andre 210 Ypperste män från Argos på hålkade skeppena foro. Sen har Odysseus aldrig jag sett, och mig han ej heller.

Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: Sannerlig, fremling, för dig högst noga jag ärnar berätta. Mor min yrkar väl, att jag är hans; mellertid jag ej saken 215 Känner; ty troligen ingen ännu sjelf vetat sin härkomst. O, att jag vore likväl en son till någon af rika Männer, dem ålderdomen vid egna besittningar träffat. Nu deremot den som vardt osällast bland dödliga menskor, Honom de kalla min far: det länder till svar på din fråga. 220

Honom talte då till klarögda gudinnan Athene: Visst ej gudarne hafva din slägt namnlös för en framtid Gjort; ty sådan en man framfödde dig Penelopeia. Men du, välan, mig detta förtälj och noga berätta, Hvad för gelag, hvad hop är dethär? hvad nödgar dig härtill? 225 Festmål, eller ett bröllop? Förty det är väl ej bunklag. Så storståtligen synas de mig, och utöfver höfvan Gästa i huset; en man helt visst slikt skulle förtryta, Såge han skamlösheten, och kloktänkt komme dem öfver.

Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 230 Fremling, emedan om detta du mig tillspörjer och forskar, Tör väl fordom vårt hus otadeligt varit och äfven Rikt, sålänge ännu här hemma den mannen fördröjde. Nu helt annat beslöts af Gudar, som stämpla oss ofärd, Hvilka ha honom gjort mer hänförsvunnen än alla 235 Menskor; ty vore han död, jag skulle så mycket ej grämas, Om han i Troers land aflidit bland vapenkamrater, Eller 1 vännernas händer, enär han kriget beslutit: Skulle åtminstone då Achaierne honom en grafvård Gjort, och sin son stor ära för kommande tider han vunnit. 240 Nu på ett snöpligt sätt Harpyierna roffade honom; Oomtald, hänsvunnen, han dog, men smärtor och jemmer Lemnade mig; dock nu jag ej honom suckande sörjer Endast; gudarne hafva mig gjort ock andra bekymmer. Ty de ädlingar alla, som ega på öarna välde, 245 Uppå Dulichion, Sama, och skogbevexta Zakynthos, Äfven samtlige de, som på klippiga Ithaka herrska, Desse för mor min fjesa, och bringa oss alla på kneken. Hon afsäger sig ej det skändliga giftet, och gitter Slut ej göra härpå; mellertid de, frossande slösa 250 Gods mitt; snarligen äfven mig sjelf de skola föröda.

Honom talade till, misstyckande, Pallas Athene: Ack, visst hade du mycket behof af Odysseus, den fjerran Stadde, som händer lade uppå de friare fräcka Ty om han, hemländ nu, i farstudörren derborta 255 Stode, försedd med hjelm och med sköld, samt lansarna tvenne, Sådan ännu, som jag tillförene skådade honom, Sig förnöjande hemma hos oss, och tömmande bägarn, När han från Ilos, Mermeros' son, från Ephyra lände; Ty jemväl dit reste på snabba galejan Odysseus, 260 Det mandräpande gift der sökande, att han det måtte Ha, för att kopparspetsade pilarna smörja; men han ej Gaf, emedan han vördade grannt städs varande gudar; Men dock fader min gaf; ty han högligen älskade honom: Skulle nu slik uppträda bland friareskaran Odysseus, 265 Alle de visst snardöde och olycksfriare vore. Men i sanning ju detta beror af gudarnes allmakt, Om, hemkommen igen, han hämnas skall eller icke, Uti de egna salar, och dig jag bjuder betänka, Huru du må ur salen sin kos de friare drifva. 270 Vill du mig nu åhöra, och akt mig gifva på orden? Sedan i morgon du kallat Achaiska drottarna samman, Ordet förkunna dem alla, och gudarna vare dig vittnen. Friarne bjud, att sprida sig hän, hvaren till sitt eget. Mor din bjud, i fall nu dess hug ilfänas på gifte, 275 Att till fadrens palats hon gånge, den mäktiges, åter. Der de bröllopet sen tillställa, och ordna en hemgift, Särdeles rik, som det höfves att följa den älskade dottren. Men dig sjelf jag vill ge ett grundeligt råd, om du tar det. Rusta med tjugu roddare ut den bästa galeja, 280 Res så att efterspörja din far, som längesen bortfor; Om bland dödliga någon berättar dig, eller du hörer Sägn från Zeus, som mest åt menskorna tidender bringar. Först då till Pylos res, och dig der hos Nestor befråga, Till Menelaos dän, blondlockiga kongen i Sparta. 285 Ty bland kopparklädda Achaierna sednast han hemkom. Skulle du nu förnimma din faders lif och hans hemkomst, Sannerlig, fast ock qvald, du ännu ett år må förbida. Men om höra du får, att han dött och mera ej finnes, Vändande sedan igen till älskade fädernejorden, 290 Må du åt honom resa en vård, och begå hans begrafning Rikligen, såsom det höfs, och din mor bortge åt en annan. Men när detta du nu fullbordat hafver och verkställt, Sedan bör du betänka uti ditt sinne och hjerta, Huru i eget palats du friarna ändtligen månde 295 Döda, med list, eller ock offentligt; du icke behöfver Bära dig åt som ett barn, ty du är ej mer vid de åren. Eller hörde du ej, hvad pris vann bålde Orestes Inför menniskor alla, då fadermördarn han dräpit, Den sveksinnte Aigisthos, som dräpte hans ryktbara fader? 300 Älskade, du också (ty jag ser dig så stor och så vacker,) Tapper var, att hos sednaste slägt man godt om dig säge. Men jag redan begifver mig nu till snabba galejan, Och till de mina, kanske för väntningen högligen ledsna. Sörj för dig sjelf, och noga betänk de orden jag talat. 305 Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: Gästvän, sannerlig du välmenande detta har talat, Liksom en far till sin son, och aldrig jag glömmer de orden. Men dröj qvar nu likväl, änskönt du så brådskar med resan, Att du må bada dig först, samt sen, förnöjande sinnet, 310 Återgå med en skänk till galejan, gladlig i hjertat, Kostlig, ooh vacker skänk, som städs skall vara dig skåpskatt, Gifven af mig; så plär gästvännen gifva sin gästvän.

Honom svarade sen klarögda gudinnan Athene: Mig ej må du numer qvarhålla, som trängtar att resa. 315 Men den skänk, ditt hjerta befaller dig åt mig förära, Den må du ge, att jag hem får föra, då åter jag kommer, Tagande ock en särdeles grann, som förtjenar dig motskänk.