Part 19

Ät nu, o fremling, sådant som tjenare ha till att bjuda, 80 Grisstek bara; men friarne sig bespisa med gödsvin, Tänkande hvarken på näpst i sin själ, ej heller förbarmning. Ty ej hiskliga verk de salige gudarne älska, Fromhet akta de blott, och menskornas dygdiga dater. Ock fiendtlige män, våldsverkare, hvilka till andras 85 Land ankommit, och hvilka af Zeus erhållit ett byte, Sen de galejorna fyllt, enhvar förfoga sig hemåt, Och en förskräckelig fruktan för näpst dem faller i sinnet; Friarne veta väl något, de hört en stämma från guden, Om min herres bedröfliga död, då icke de vilja 90 Lagligen fria, ej heller till sitt hem vända; men makligt De föröda hans gods i yppighet, utan försköning. Ty så många som nätter och dagar gå från Kronion, Icke de ett slaktkräk blott slakta, och tvenne ej heller; Vinet dricka de upp, i yppighet tappadt ur kärlen. 95 Ty osägliga voro hans gods; så stora har ingen Bland heroerna alla, uppå det dunkliga fastland, Eller på Ithaka här, ej tjugu männer tillhopa Så osägelig rikedom ha; jag vill räkna den för dig. Tolf kohjordar uppå fastlandet, och likaså många 100 Hjordar af får, och hjordar af svin, och af vankande getter, Valla hans egne vallaremän, och fremmande äfven. Men härstädes i vall af vankande getterna elfva Hjordar gå längst borta, och vaktas af ståtliga männer. Städse för dagen hvarenda bland dem åt friarna bringar 105 Af de fetaste bockarna en, som dråpligast synes. Men jag svinena här som du ser bevakar och vaktar, Och utväljande grannt, åt friarne skickar det bästa.

Sade; den andre sitt kött åt ifrigt, och hurtigt af vinet, Stillatigande, drack; och stämplade friarne ofärd. 110 Men då han spisat hade, och mättat med maten sin lystnad, Herden sin dryckespokal påfyllde, och räckte åt honom, Bräddad med vin; han tog den emot, och gladdes i hjertat, Samt tilltalade honom och sade de vingade orden:

Käre, nåväl, ho köpte sig dig för skatterna sina, 115 Ho så särdeles väldig och rik, som sjelf du berättar? Och som du säger förgicks, då han kämpade för Agamemnon. Detta mig säg, kanhända att jag ock kände en sådan. Sannerlig Zeus det vet, och everdlige gudarne andre, Om jag har sett, och berättar om honom; jag vida har kringrest. 120

Honom svarte derpå svinherden, männernes förste: Gamle, ej någon irrande man, som förtäljde om honom, Hitländ, blefve nu trodd af hans älskade son och hans maka. Tanklöst plä kringirrande män, som hägnad behöfva, Ljuga, och dem allsicke är kärt att sanningen orda. 125 Om till Ithakas land hvemhelst, kringirrande kommer, Till min drottning han går, och sladdrar bedrägliga saker. Honom hon väl mottager, och hyllar, och spörjer om allting, Och för den sörjande falla dervid ur ögonen tårar, Såsom en qvinna det höfs, då dess man omkommit ifjerran. 130 Snart väl kunde du, gamle, också hopsmida en saga, Om man till klädnad gåfve åt dig en mantel och lifrock. Dock för honom, jag tror, ha hundar och ilande fåglar Ren bortstulit köttet från ben, dem anden förlåtit; Eller ha fiskarne honom i sjön uppätit, och benen 135 Ligga uppå fastlandet, behöljde af möljiga sanden. Han sålunda förgåtts; och för kommande tider åt alla Vännerna smärtor bereddes, och mest mig; aldrig en annan Så mild herre jag finner, ehvart jag månde mig vända. Ej ens då, om jag komme igen till min faders och moders 140 Boningar, der jag föddes en gång, och mig fostrade desse. Icke jag sörjer om dem så mycket numera, fast ängslad, Att med egna ögon dem se i fädernelandet; Men mig Odysseus' saknad betar, frånvarande drottens. Honom, o fremmande man, skönt ej närvarande, nämna 145 Vågar jag knapt; ty han älskade mig och vårdade kärligt; Hjertbror kallar jag honom, ehvar ock fjerran han vistas.

Honom talte nu till mångpröfvade, ädle Odysseus: Älskade, efter du alldeles så förnekar, och säger, Att han ej återvänder, och städs ditt sinne är tveksamt, 150 Derföre tanklöst icke jag vill, men på ed dig berätta, Att än Odysseus kommer; mig vare berättarelön dock Strax, då han, anländ hit, till egna boningar nalkas: Kläd du mig granna kläder uppå, en mantel och lifrock! Änskönt mycket behöfvande, förr dock icke jag mottar. 155 Ty som Aïdes' palats mig isanning den mannen förhatlig Är, som för armoden viker, och sladdrar bedrägliga saker. Vete nu först bland gudarna Zeus, och det gästliga bordet, Jemte Odysseus' härd, den frejdades, hvilken jag nalkas; Sannerlig detta dig allt fullbordas så, som jag säger. 160 Detta löpande år skall hit anlända Odysseus; Medan månaden släcks och medan han tändes ånyo, Återvänder han hem, och näpser hvarenda, som härstäds Nu missfirmar hans lysande son, och älskade maka.

Svarande, honom talte du till, svinherde Eumaios: 165 Gamle, ej denna berättarelön jag gäldar dig nånsin, Ock ej Odysseus mer hemkommer; utan helt makligt Drick du, och språkom om annat, och mig ej mera om detta Påminn; sannerlig eljes också mig hjertat i bröstet Ängslas, enär man nämner ett ord om min aktade herre. 170 Lemnom nu derföre eden dervid; men måtte Odysseus Återkomma, som jag det önskar, och Penelopeia, Och gudsköne Telemachos med, och den gamle Laertes! Evigt beklagar jag nu den sonen, född af Odysseus, Telemachos, som gudarne fostrade, lik med en telning, 175 Och som jag trodde, att han bland männerna sämre ej skulle Bli än dess älskade far, till vett och till skapnad beundrad; Men hans sansade vett af gudarna någon förvillat, Eller af menskorna någon. Att utkunskapa om fadren, Till förträffliga Pylos han for; men friarne bålde 180 Mot den kommande stämpla forsåt, att ätten må ödas Namnlös, här på Ithaka, ut af Arkeisios, drotten. Men må vi honom lemna likväl, antingen han fångas, Eller han flyr, och beskärmas med egen hand af Kronion. Men du välan mig, gamle, förtälj om dina bekymmer, 185 Och sannfärdigt berätta åt mig, att väl jag må veta: Ho, hvarifrån är du? hvar är dig stad och föräldrar? På hvad skepp är du hit ankommen? och huru ha sjömän Dig till Ithaka bragt? hvad tro de sig vara för karlar? Ty jag förmodar ej alls, att du hit, fotgängare, kommit. 190

Honom svarade då mångråde Odysseus, sade: Sannerlig skall dig detta jag högst noggrannligen säga. Hade för längre tider vi nu här mat åt oss båda, Äfvensom ljufligt vin, att vi kunde i kojan härinne, Stilla gästa tillhopa, och andre om arbetet skötte, 195 Lätt då kunde det hända, att icke på helaste året Sluta jag skulle, förtäljande allt mitt hjertas bekymmer, Allt hvad lidit jag har, till följe af gudarnas vilja.

Jag berömmer mig vara, till ätt, från rymliga Kreta, Son till en far, som var rik; dessutom söner ock andre 200 Månge i salarna hans båd födde och fostrade blefvo, Äkta af äkta gemål; min mor var en frilla, af honom Köpt, men lika mig vårdade dock med de öfriga barnen Kastor, Hylakos' son, af hvars slägt jag berömmer mig vara, Hvilken bland Kreterna förr, som en gud, varit ärad i landet, 205 Både för rikdom, och lycka, och ärebekransade söner. Honom emellertid bortförde dödens gudinnor Till Aïdes' palats, och hans gods sig delte emellan Öfvermodige söner, och kastade lott med hvarandra. Alldeles litet de gåfvo åt mig, och skänkte en boning. 210 Men jag tog en gemål, som var född af rika föräldrar, Genom min egen förtjenst; ty en dåling icke jag varit, Icke heller pultron, nu allt är redan förloradt; Men jag menar likväl, att du skådande stubben, skall halmen Känna igen, ty jag tryckes af faseligt mycket elände. 215 Sannerlig gåfvo mig mod båd Ares och Pallas Athene, Samt karlvulenhet äfven; enär jag valde till bakhåll Modiga kämparna ut, anstämplande fienden ofård, Alldrig mig nånsin anade död manhaftiga sinnet, Men anrusande först bland alla, med spjutet jag dräpte 220 Af fiendtliga männer enhvar, som i föttren ej uthöll. Sådan i kriget jag var, men mig icke behagade landtbruk, Ej hushållning, som skaffar åt ståtliga sönerna bergning; Men mig voro galejorna städs, de beårade, kära. Krigen också, välglattade lansarne, pilarne äfven, 225 Skräckliga saker, som äro för öfriga menskor en fasa. Dock mig voro de kära; en gud dem laggt mig i sinnet. Ty en dödlig åt ett sig fägnar, en annan åt annat. Innan Achaiernes söner i härnad drogo mot Troia, Gångerna nio förde jag an snabbgående skeppen 230 Mot vildfremmande män, och af allt mig rundligt beskärdes. Hvad mig lyste, det valde jag ut, och mycket dessutom Fick jag, och snart mitt hus förkofrades; äfven jag sedan Myndig och vördnadsvärdig ibland de Kreter var aktad. Men då nu denna förskräckliga färd vildtdundraren Zeus oss 235 Stämplade an, som knäna för mången krigare upplöst, Då ombado de mig och Idomeneus, ståtliga drotten, Att på galejorna föra dem an till Ilios; neka Möjligt ej var; ett kränkande prat bland folket betvang oss. Der nu i årena nio vi stridde, Achaiernes söner, 240 Och på det tionde Priamos' stad vi förstörde, och reste Hem med galejorna åter, en gud nu Achaierna skilde. Men allrådige Zeus mot mig arme stämplade ofärd; Ty en endaste månad jag dröjde, och gladdes åt barnen, Åt min laga gemål och besittningar alla, men sedan 245 Till Aigyptos sinnet mig bjöd att göra en sjöfärd, Sen jag galejorna rustat med makalösa kamrater. Nio galejor jag rustade; snart var folket församladt. Dagarna sex deruppå de mig kärälsklige följsmän Gästade; sjelf jag lemnade fram mångtaliga slaktdjur, 250 För att gudarna offra, och reda sig sjelfva en måltid. Men på den sjunde vi stego ombord, och från rymliga Kreta Seglade af med en kostlig och friskt uppblåsande nordan, Lätt, som utför en ström, och ej var mig af skeppena nu än Skadadt ett enda, men der välplägade alle och sunde 255 Sutto vi, vinden förde och styrman våra galejor. Femte dagen vi kommo till rikliga floden Aigyptos, Och tverodda galejorna der jag lade för ankar. Vidare sen jag befallte de mig tillgifna kamrater, Att vid galejorna stanna, och sjelfve galejorna vakta; 260 Spejare sände derjemte jag ock, att vandra på utkik. Men de, nyttjande våld, hörsammande trottsiga sinnet, Nu Aigyptiske mäns förträffliga åkrar påstunden Sköflade, röfvade qvinnorna bort och barnena späda, Och nedgjorde dem sjelfva, och snart kom ropet till staden. 265 Men när skriket de hörde, med morgonrodnadens tändning Ryckte de an; allt fältet blef fylldt med hästar och fotfolk, Samt med kopparns glam; mellertid blixtglade Kronion Slog en neselig flykt på kamraterna mina, och ingen Vågade stanna till värn; öfverallt dem hotade ofärd. 270 Då med eggiga kopparn de dödade många af våra, Andra de lefvande togo, åt sig att arbeta af nödtvång. Men mig följande tanke i sinnet sjelfve Kronion Lade: -- (o måtte jag dock aflidit och lyktat min bane Der i Aigyptos! förty ännu olycka mig påkom;) 275 Strax från hufvudet lade jag bort välformade hjelmen, Skölden från axlarna ock, samt kastade lansen ur handen; Men jag gick derefter, att möta konungens hästar, Fattade knäna, och kysste; han mig, varkunnande, frälste, Lät mig stiga i vagnen, och förde mig gråtande med sig. 280 Sannerlig rusade på mig nu rätt månge med spjuten, Önskande döda mig; -- så förskräckeligt onde de voro; -- Men han värjde dem af, och räddes att reta Kronion, Gästbeskärmarn, som mest för de elaka gerningar vredgas. Sju år dröjde jag qvar derstädes, och samlade många 285 Skatter ibland de Aigyptiska män; ty sjelfve de gåfvo; Men när mig annalkande kom det åttonde året, En Phoinikier då anlände, bevandrad i finter, Ertzskälm, hvilken åt menskorna gjort olyckor så många. Han med sitt dåd mig besvek, och förde tilldess vi Phoinike 290 Hunno, der boningar hans och besittningar voro belägne. Der hos honom ett rundeligt år qvardröjde jag sedan. Men då nu månader redan och dar fulländade voro Under det åter välfvande år, och stunderne kommo, På hafseglande skeppet åt Libya bragte mig mannen, 295 Smidande lögner ihop, att jag skull ledsaga hans laddning, Men för att bringa mig dit, och sig få osägelig lösen. Honom på skeppet jag följde, änskönt misstänksam, af nödtvång. Det lopp fram med en kostlig och frisktuppblåsande nordan, Ofvanom Kreta gerad, dock Zeus anstämplade ofärd. 300 Och då vi lemnat Kreta bakom, och icke ett enda Land mer kisade sig, blott himlen allena och hafvet, Se, då ställde också en svartnande sky oss Kronion Öfver det hålkade skeppet, och sjön fördunklades under. Nu Zeus dundrade högt, och skjöt med sin blixt på galejan, 305 Och hon svängde sig hel, anträffad af blixt från Kronion, Fylldes af svafvelrök; och ur skeppet störtade alla. Likt sjökråkorna sedan omkring den svarta galejan Desse på vågorna fördes, dem guden beröfvade hemkomst. Men mig sjelfve Kronion, fast smärtor jag hade i själen, 310 En ofantelig mast ifrån svartstäfviga skeppet Lade i händerna, så att jag än undginge förderfvet. Fattande tag deruti, jag drefs af de mördande vindar; Dagar nio jag drefs; men i tionde natten, den mörka, En stor vältande våg till Thesproternas kuster mig förde. 315 Der mottog mig Thesproternes kong, höganige Pheidon, Kärvänskapligt; förty hans son, nedkommen till stranden, Mig, af trötthet kufvad och köld, till dess boningar förde, Lyftande upp mig vid handen, tills fadrens boning han upphann; Kring mig kläder han klädde också, båd mantel och lifrock. 320 Der om Odysseus förnam jag; han sade sig nemligen honom Väl undfägnat och hyst, då han reste till fädernejorden, Och han visade mig de skatter, som samlat Odysseus, Kopparn, gullet jemväl, samt mångarbetade jernet Ja, till tionde led han skulle försörja en annan; 325 Sådana skatter åt honom i konungens salar förvartes. Denne till Dodone då sade han rest, för att höra Från den högbelöfvade ek Zeus' eviga rådslag, Huru han hem skull lända till Ithakas bördiga bygder, Ren frånvarande länge, om uppenbart eller hemligt. 330 Och inför mig han svor, vingjutande uti sin boning, Att tillgifna kamrater man skaffat, och halat galejan, Som ledsagade honom till älskade fädernejorden. Mig dock han sände förut; ty Thesprotiske männers galeja Dän till det hvetesrika Dulichion ärnade resa. 335 Dit han befallte dem nu mig bringa till konung Akastos, Kärligt, men dessa i själn behagade skadeligt rådslag, Rörande mig, för att alldeles bli än mål för eländet. Ty när fjerran från land hafseglande skeppet var kommet, Träldomens dag de alle åt mig anstämplade genast; 340 Klädde utaf mig kläderna först, lifrocken och manteln, Kastade sedan omkring mig en jämmerlig trasa och lifrock, Slarfviga, sådana sjelf jemväl du med ögonen skådar. Till välskådliga Ithakas fält om qvällen de lände; Och der bundo de fast mig uppå vältoftade skeppet, 345 Med välvirade tåget; och sen utstego de sjelfve, Och skyndsamligen gjorde sitt mål vid stranden af hafvet. Men mig fjettrarne dock upplöstes af gudarna sjelfva Lätt, och sedan jag hufvudet kringombundit med trasan, Klättrande utför det fejade ror, jag lade mot hafvet 350 Bröstet mitt, och derefter jag rodde med händerna båda, Simmande; ganska snart var jag långt aflägsnad från dessa. Klättrande upp vid en dunge uti mångblommiga skogen, Der nedhukad jag låg; mellertid högtsuckande desse Vandrade kring; och likväl dem syntes ej gagneligt vara, 355 Längre att söka, och derför igen de gingo ombord på Hålkade skeppet; och mig förborgade gudarne sjelfve Lätt, och förde mig så ledsagande hit till den vise Mannens hydda; förty än är mig ödet att lefva.

Svarande, honom talte du till, svinherde Eumaios: 360 Usle bland fremlingar, du mitt sinne har högligen upprört, Detta förtäljande allt, hur mycket du lidit och irrat. Men jag aktar ej sannt, inbilla ej heller du kan mig, Hvad om Odysseus du sade; hvarför skall en man, som är sådan, Vanskligt fara med lögn? Jag sjelf nogsamligt min konungs 365 Hemfärd känner; att han var hatad af gudarna alla Alldeles skräckligt; förty de bland Troer ej kufvade honom, Eller i vännernes armar, enär han kriget beslutat. Skulle åtminstone då gjort honom Achaierne grafvård, Samt åt sin son stor ära för kommande tider han vunnit. 370 Nu på ett snöpligt sätt Harpyierne roffade honom. Men från menniskor skild, hos svinen jag vistas; till staden Aldrig jag kommer, om ej förståndiga Penelopeia Bjuder mig komma, enär ett budskap råkat att komma. Då utfråga de mig enträget om ett och om annat, 375 De som bekymrade äro för länge dröjande drotten, De som i allsköns fröjd förtära besittningen strafflöst. Men mig är det ej kärt, att efterforska och spörja, Från den dag med sitt prat Aitoliske mannen bedrog mig, Som, när han dräpit en annan, och irrade vida kring jorden, 380 Kom till min hydda också; och jag undfägnade honom. Denne på Kreta hos Idomeneus sig sade Odysseus Sett; omlagande skepp, dem stormarne krossat för honom; Sade, att komma han skulle till sommaren hem, eller hösten, Förande skatter i mängd, med makalösa kamrater. 385 Du mångsmärtige gamle, då hit dig bringat en gudom, Icke med lögner du må mig smickra, ej heller bedåra; Ty för sådant ej alls jag vill dig vörda och älska, Utan af fruktan för gästlige Zeus, och af ömkan med dig ock.

Honom svarade då mångråde Odysseus, och sade: 390 Sannerlig högst misstroende sinne i bröstet du hyser, Efter ej, svärjande ens, jag öfvertalt och förmått dig. Men nu välan, uppgörom ett aftal, vare deruppe Åt oss gudarne vittnen, som bo i höga Olympen: Om din kung ännu hemvänder till boningen denna, 395 Klär du mig kläder uppå; lifrock samt mantel, och låter Till Dulichion fara; der önskeligt är för mitt hjerta; Men om konungen din ej kommer, som jag nu bebådar, Manande slafvarna, kasta mig utför klippan, den stora, Så att en annan tiggare ock sig akte, att svika. 400

Honom svarade då den redlige herden, och sade: Fremling, minsann, det skulle mig så till förtjenst som till ära Lända bland menskorna, både nu strax och framdeles äfven, Mig, som förde dig först till mitt tjell, och bevisade vänskap, Men som dräpte dig sen, och beröfvade älskade lifvet; 405 Med förtröstan jag då anropade säkert Kronion. Dock nu är qvällsvardstid, och påstund kamraterne äro Här, att ett kosteligt mål vi må oss i kojan bereda.

Så nu talade slikt mellertid de två med hvarandra; Vallande männerne kommo då strax, och svinena äfven; 410 Och dem stängde de sedan i stiorna in, för att sofva; Skräckeligt grymtande der bland de stängda svinena uppstod. Men på kamraterna manade nu den redlige herden:

Bringen det bästa af svinen, att jag det, åt gästen från fjerran Slakta må, och vi sjelfve oss pläga, som redan så länge 415 Utstå vedermödor för de hvittandiga svinen; Och vårt besvär deremot ostraffade andre förtära.

Sade; och spjelkte sig ved med obarmhertiga kopparn; Men de bragte ditin ett svin, femårigt och välgöddt, Och det ställde vid herden de sen; svinherden ej heller 420 De odödliga glömde; förty urskiljning han hade, -- Utan han signande kastade strån i elden från hufvut Af hvittandiga svinet, och bad till gudarna alla, Att mångvise Odysseus ändock hemkomme tillbaka. Högg det med upplyft kubb, som han lemnat, då eken han spjelkte; 425 Lifvet for; och de slaktade sedan, och skållade svinet, Sönderskuro det strax; råbitar lade Eumaios, Signande, från hvarendaste lem på det kostliga fläsket; Äfven i elden han kastade allt, och beströdde med korngryn. Nu det öfriga styckade de, samt fäste på spetten. 430 Stekte jemväl omvårdsamt, och allt från spettena drogo; Lade på borden det rikliga kött; svinherden då uppsteg, För att dela åt hvar; ty billighet kände hans sinne; I sju stycken han sen alltsamman skar och fördelte; Ett åt Nymferna nu, och åt Hermes, sonen af Maias, 435 Bedjande lade han fram, och de öfriga delte åt hvaren; Drotten Odysseus sjelf han beärte med helaste ryggen. Af hvittandiga svinet, och fägnade konungens sinne; Honom talte då till mångråde Odysseus, och sade:

Likaså högt, Eumaios, af fadren Zeus må du älskas, 440 Liksom af mig, då du ärar med rundelig gåfva en sådan!

Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios: Ät, förträfflige fremling, och håll till godo med detta, Sådant det är! Gud gifver oss ett, och vägrar ett annat, Såsom uti sitt sinne han vill; ty allt ju förmår han. 445

Sade; och offrade förstlingen åt städsvarande gudar. Gjöt så det glödande vin, och i stadsförstörarn Odysseus' Händer lade det sedan, som satt vid sin väldiga andel. Bröd utdelte åt dem Mesaulios, hvilken Eumaios Ensam sjelf förskaffat åt sig, då kongen var borta, 450 Utan att drottningen dertill förskjöt, eller gamle Laertes; Mannen med egna medel han hade af Taphier handlat. Desse händerna räckte till redda och färdiga rätter; Men lystmätet af dryck och af mat enär de nu undfått, Brödet från dem Mesaulios tog, och de sjelfve att sofva, 455 Mättade alle af mat och af kött, begåfvo sig skyndsamt. Ledaste natt kom på, måndunkel; då regnade Zeus ock Ständigt, och Zephyros blåste, den vattusigtige, våldsamt. Talte nu bland dem Odysseus så, svinherden att pröfva, Om, afklädande manteln, han gäfve den honom, om någon 460 Annan han mante dertill, då han särdeles vårdade honom:

Hören mig nu, Eumaios, och öfrige alle kamrater, Skrytande vill jag säga ett ord; mig det rusande vinet Manar, som drifver den visaste man ohöfviskt att sjunga, Och att skratta befängdt, ja, till och med drifver att dansa, 465 Och framkallar ett ord, som osagdt bättre dock varit. Men då jag öppnat på munnen en gång, vill jag saken ej dölja. O, att ännu jag vore så ung, och krafterna raska, Som då vid Troia en trupp på försåt vi ordnande ställde; Den anförde Odysseus, och Atreus' son, Menelaos, 470 Jag som den tredje förde befäl; ty de äskade sjelfve. Men då vi der framkommit till staden och resliga muren, Uti de tätaste snår kring borgen hukande neder, Under vapnens beskydd, emellan rören i kärret, Lågo vi; hiskelig natt kom på oss, med störtade nordan, 475 Kylig, men ofvanifrån föll snö ned, likasom rimfrost, Iskall, piggar derjemte sig ock vid sköldarna fäste. Hade så alle de andre uppå sig mantel och lifrock, Och de sofvo i ro, med skuldror af skölden betäckta; Men vid gåendet jag åt kamraterna lemnat min mantel 480 Obetänkt; ty jag mente ej alls, att frysa jag skulle, Utan med skölden blott och den prunkande gördeln jag följde. När nu en trepart var af natten, och stjernorne sjönko, Då till Odysseus jag talte, som låg helt nära intill mig, Knuffande honom med armen; -- och han mig hörde påstunden: -- 485