Part 18

Dit de styrde, förut välkunnige; skeppet derefter Rusade upp mot landet; så mycket som hälften af hela, Störtande, ty det drefs af så väldiga reddares händer. 115 Ur vältoftade skeppet i land utstego de andre, Och först buro de bort ur hålkade skeppet Odysseus, Buro sjelfva lakanet med och prydliga täcket, Lade så honom på sanden, ännu af sömnen bekufvad, Sen utlyfte de skatterna ock, som de stolte Phaieker 120 Den hemresande gifvit, på råd af höga Athene. Och vid olivens rot nu lade de samtliga dessa Utom vägen, att ingen ibland vägfarande menskor, innan Odysseus vaknade upp, ditkommande stule.

Sjelfve de åter begåfvo sig hem. Jordskakaren dock ej 125 Glömde de hotelser bort, med hvilka han fordom Odysseus Hotat hade; och så tillsporde han Zeus om dess mening:

Fader Zeus, jag ej mera ibland odödliga gudar Aktad varder, enär mig ej alls de dödlige akta, De Phaieker, ehuru likväl af min stämma de äro. 130 Ty att Odysseus skulle, sen lidanden många han utstått, Hinna sitt hem jag trodde, och aldrig jag nekade honom Hemkomst, sedan en gång du lofvat och vinkat ditt bifall. Dock de den sofvande förde på sjön i snabba galejan, Lade på Ithakas strand, och förärade rikliga skänker, 135 Koppar och gull fulltopp, skönväfda kläder derjemte, Många, som aldrig hade från Troia bringat Odysseus, Skönt oskadad han kommit, och fått af bytet sin andel.

Men molnskockaren Zeus genmälte då honom, och sade: Ack, jordskakare, du vidherrskande, hvad har du yttrat? 140 Gudarne alldeles ej missakta dig; skräckeligt vore, Att missfirmelse kasta på den som är äldst och förnämligst. Om bland dödliga någon, som trotsar på kraften och styrkan, Icke dig ärar; så eger du städs ock framdeles hämden. Derföre gör som du vill, och som önskeligt är för ditt sinne! 145

Honom derefter svarade nu jordskakarn Poseidon: Strax, svartmolnige, hade jag gjort på sätt, som du ordar, Men din vrede jag rädes beständigt, och söker att undfly. Nu jag vill deremot Phaiekernes granna galeja, När från färden hon vänder, uppå dimmdunkliga hafvet, 150 Krossa, att ändtlig en gång de hejdas, och sluta med menskors Hemledsagning, jemväl med ett stort berg staden jag omger.

Men molnskockaren Zeus genmälte då honom, och sade: Älsklige, så mitt sinne det syns mest lempeligt vara: Att, när samtliga folket i stan annalkande skeppet 155 Ren anskådar, till sten förvandla det, nära vid landet, Snabba galejan lik; att samtlige menskorne måtte Undra deröfver; jemväl med ett stort berg stan må du omge.

Men såsnart nu detta förnam jordskakarn Poseidon, Skyndade han till Scherias ö, der Phaiekerne äro. 160 Bidde så der; sig närmade ock hafseglande skeppet, Hurtigt jagadt, och nära intill Jordskakaren trädde, Som det gjorde till sten, och derhos fastrotade nedtill, Slående med flathanden; och bort han vandrade sedan.

Ordade nu till hvarandra dervid bevingade orden 165 De långrodde Phaieker, och skeppnamnkunnige männer. Och man talade så, anblickande närmaste grannen:

Ve mig! ho har fjettrat på sjön vår snabba galeja, Som ren nalkades hemmet, och hel och hållen sig viste?

Så de sade; med huru det skett, det visste ej någon, 170 Och bland dessa Alkinoos då förmälte, och sade:

Ack, isanning mig nu påkomma de spådomar gamla Af min fader, som sade, att mot oss hyser Poseidon Vrede, emedan åt alla vi äre behjelpsame följsmän; Sade, att framdeles guden Phaiekernes granna galeja, 175 När från färden hon vänder, uppå dimdunkliga hafvet, Krossa skull, och jemväl med ett stort berg staden vår omge. Ordade så den gamle; det allt fullbordadt ju varder. Men välan, som jag säga er vill; hörsammom nu alle: Afstån från ledsagning, enär af de dödliga någon 180 Länder till staden vår, och låtom oss tjurar, ett dussin, Offra Poseidaon, utvalda, om sig han förbarmar, Och om han ej med ett gräseligt berg omgifver oss staden.

Så han sade; men desse förskräcktes, och tjurarna redde. Sålunda nu anropade der jordskakarn Poseidon 185 I Phaiekernes land de samtlige förstar och drottar, Stående kring altaret. -- Då vaknade ädle Odysseus, Der han sof i sitt fäderneland, fast det han ej kände, Ren frånvarande länge; ty dunkel bredde gudinnan Pallas Athenaie, Zeus' dotter, i mening att honom 190 Alldeles okänd göra, och orda om ett och om annat; Att han ej kändes igen af gemål, och vänner, och stadsbor, Förrn de giljare allt förfång umgällt, i hans salar. Derför i ombytt skick alltsamman sig viste för drotten, De långsträckige vägar, och allinrymmande hamnar, 195 Och tvärstupige bergen också, och grönskande träden. Farande upp, han stod, och beskådade fädernejorden, Sedan hof han en suck, och slog sig på låren med flata Händren, och, jemrande sig så talade orden, och sade:

Ve mig, till hvilka dödligas land är nu åter jag kommen? 200 Monne de trottsige, vilde, och ej rättrådige äro? Monn gästvänlige männer, och ha ett gudeligt sinne? Hvarthän bringat jag nu de rikliga skatter, och hvarthän Vandrar jag sjelf? O, hade jag dock hos Phaiekerna blifvit Qvar! eller hade jag väl till en ann bland väldiga drottar 205 Kommit, som mig gästfägnat, och haft bestyr om min hemfärd. Nu jag begriper ej, hvar jag må lägga dem; icke dem härstäds Lemnar jag heller, att ej de må bli ett byte åt andra. Ack, rättrådige alldeles ej, och förståndige icke Voro minsann de Phaiekiske mäns härförstar och drottar, 210 Som mig bragte till fremmande land, skönt bringa de lofte Till välskådliga Ithaka mig; men gjorde det icke. Zeus, nödhjelparen, straffe dem, han som äfven de andra Menniskor skådar, och näpser enhvar, eho sig förbrutit! Men nu välan, jag skatterna vill anskåda och räkna; 215 Om bortresande något på svarta galejan de föra.

Ordande så, treföttren han nu ooh kittlarna granna Räknade, gullet jemväl, och de väfda kostliga kläder. Intet af detta han mist, men han saknade fädernejorden, Smygande kring på stranden utaf mångbrusande hafvet, 220 Sig beklagande mycket; då nalkades honom Athene, Lik till gestalt ungmannen, en öfverherde för fåren, Dejelig, sådan just som konungasönerne äro, Och kring axlarna bar hon en mantel, dubbel och välgjord, Sulor inunder de fylliga föttren, i händren ett kastspjut. 225 Skådande henne sig gladde, och gick tillmötes Odysseus, Och tilltalade henne, och sade de vingade orden:

Käre, emedan jag dig anträffar först här i landet, Hell dig, och måtte du ej i fiendtelig mening mig möta! Utan rädda dethär, och rädda mig sjelf; ty till dig jag 230 Beder, liksom till gud, och nalkas de älskliga knäna. Derföre detta mig sannerlig säg, att väl jag må veta: Hvad är detta för land, för folk, för menskor som bo här? Monne det är välskådlig en ö, eller monne en klippstrand Ligger vid hafvet belägen utaf välkokiga landet? 235 Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene: Dårlig, o fremling, du är, eller ock hitkommen från fjerran, Efter om detta land du mig spörjer; så alldeles namnlöst Icke det är mellertid; ty derom rätt månge nog veta, Både af dem, som bo mot morgonrodnan och solen, 240 Äfvensom dem derborta emot den dunkliga vestern. Stenigt isanning det är, och derför bäst lempeligt icke, Icke så särdeles magert, ej heller med rymliga slätter. Ty osägelig der spannmålen, och vinet derjemte Vexer, och regnet städs uthåller, och ymniga daggen. 245 Väl getnärande är det, liksom konärande; allslags Skogar finnas, och källor också från år till ett annat. Fremling, alltså tör Ithakas namn ock kommit till Troia, Hvilket ifrån den Achaiiska jord sägs ligga ifjerran.

Talte; nu fägnade sig mångpröfvade, ädle Odysseus, 250 Glad åt sin fädernejord, som nu för honom berättat Pallas Athenaie, Zeus', aigisbärarens, dotter; Och tilltalande henne, han sade de vingade orden: -- Dock han ej sanningen sade; sitt tal han ställde på skrufvar, Välfvande städse i bröstet ännu månglistiga tankar: -- 255

Visst jag om Ithaka äfven har hört på rymliga Kreta, Bortom hafvet ifjerran; men nu ock sjelf jag har kommit Med de skatter, du ser; och lemnande lika åt barnen Flyr jag, emedan sonen af Idomeneus jag har dräpit, Den snabbfotade Orsilochos, som på rymliga Kreta 260 Städs påhittiga männerna vann med fötterna snabba. Derför ville från mig han hela det Troiska bytet Röfva, för hvars skull jag uthärdat bekymmer i själen, Medan jag männernas krig och de skräckliga vågor försökte, Derför att jag ej hans far villfarande tjente inunder, 265 Uti de Troers land, men sjelf anförde kamrater. Honom jag stack med min kopparne lans, då han vände från fältet Åter, jemte kamrat mig lägrande näravid vägen, Mörkaste natt på himmelen låg, och ingen bland menskor Varsnade oss, och jag tog helt lönligen lifvet af honom. 270 Men såsnart som honom jag dräpit med kopparen hvassa, Vandrande af till galejan påstund, de stolta Phoiniker Bad jag, och gaf derjemte åt dem af det rikliga bytet; Manade dem, att mig bringa till Pylos, och sätta i land der, Eller gudomliga Elis också, der Epeierne herrska. 275 Men dem vindarnas kraft bortjagade dädan, isanning Högst motvilliga; icke de mig alls ville bedraga. Irrande dädanifrån, vi hit anlände om natten, Och vi med njuggan nöd inrodde i hamnen, och ingen Tänkte inland oss på mat, änskönt vi äta behöfde; 280 Utan så som vi gått ur galejan, vi lade oss alla. Då påkom mig tröttade man den ljufliga sömnen, Och ur det hålkade skeppet de togo skatterna mina, Samt nedlade dem der, som jag sjelf mig lägrat på sanden. Till Sidonia sen, det boningbeqvämliga, desse 385 Foro, men jag qvarlemnades här, bedröfvad i hjertat.

Talte; och smålog nu klarögda gudinnan Athene, Smekande honom med handen, och lik till gestalten, en vacker, Högvext qvinna, och välförfaren i herrliga slöjder; Och tilltalande honom, hon sade de vingade orden: 290

Smyger han vore och rätt illparig, som kunde dig vinna I mångfaldiga svek, om en gud sjelf mötte dig äfven. Du brokrådige, djerfve, på svek omättlige, skulle Icke engång i ditt fäderneland från finter du afstå, Samt från svekliga ord, som så hjertans kära dig äro? 295 Dock, ej ordom numera härom, i klokskaper båda Kunniga; efter du är bland samtliga menskor den bästa Både i tal och i råd; men jag bland gudarna alla Varder beprisad för klokskap och vett; nu icke du kände Pallas Athenaie, Zeus' dotter, mig, som dig alltid 300 Står i farorna alla vid sidan, och städse bevarar, Mig, som gjorde dig älskad utaf Phaiekerna alla? Men nu lände jag hit, för att dig hopspinna ett påhitt, Och för att skatterna gömma, som dig de stolte Phaieker Gåfvo, då hemåt du for, med min anstiftan och vilja; 305 Samt, för att säga, hvad smärtor uti välbyggda palatset Ödet beskärt dig att lida; men du fördrag dem af nödtvång! Yppa ej heller för någon bland män, ej heller bland qvinnor Alla, att du kom hem kringirrande, utan med tystnad Lid otaliga qval, uthärdande männernas kränkning! 310

Henne svarade då mångråde Odysseus, och sade: Svårt, o gudinna, att känna dig är, för en mötande dödlig, Änskönt aldrig så klok, ty du antar skepnad af hvemhelst. Det dock känner jag väl, att du var mig fordom bevågen, Medan i Troias gebit vi stridde, Achaiernes söner. 315 Men sen i grund vi förödt den höga Priamosstaden, Stigit på skeppen ombord, och en gud de Achaier förskingrat, Sedan jag icke dig sett, o dotter af Zeus, eller varsnat Stiga ombord på mitt skepp, för att mig afvärja en ångest. Utan, med hjertat förkrossadt uti mitt bröst jag beständigt 320 Irrade kring, tills gudarne mig förlöste från ofärd; Förrän uti de Phaiekiske männers bördiga bygder Du mig stärkte med ord, och sjelf vägviste till staden. Nu vid din far, knäfaller jag här; (ty jag tror mig allsicke Till välskådliga Ithaka länd; fastmer i ett annat 325 Land jag vankar omkring, och jag tror att begabbande endast Du mig detta har sagt, i beråd att gäcka mitt sinne): Säg mig, om verklig jag ländt till älskade fädernelandet?

Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene: Sådana tanksätt städse uti ditt hjerta du hyser; 330 Derför kan jag också ej dig olyckliga lemna, Efter du är saktmodig; och är skarpsinnt och förståndig. Gerna en annan man, kringirrande, sedan han hemländt, Önskade maka och barn få skåda i salarna sina; Men dig icke är kärt att veta, ej heller att forska, 335 Förrn din egen gemål du har utransakat, som vanskligt Sitter i salarna der; och jemmerfulla beständigt Nättren för henne och dagarne gå, allt medan hon gråter. Dock jag ej tviflade nånsin derom, men väl i mitt sinne Visste, att komma du skulle, sen alla kamrater du mistat. 340 Men jag isanning icke med farbror min, Poseidaon, Ville mig gifva i strid, som laggt sig galla i sinnet, Vredgad, emedan hans älskade son du beröfvade ögat. Men, att du måtte mig tro, jag Ithakas nejder vill visa. Phorkyns bukt är stället, du ser, den åldrige hafsguds 345 Här långlöfvadt olivträd står på hufvut af bukten; [Och der nära intill är en dunkel, tjusande grotta, Vattennymferna helgad, som plä najader benämnas.] Detta en högvälfd grotta dig är, och rymlig; åt nymfren Ofta du offrat der tacknämliga festhekatomber; 350 Detta är Neriton-berget också, med skogar bekransadt.

Sagdt; och gudinnan dunklet förspred, och nejden sig viste. Och nu fägnade sig mångpröfvade, ädle Odysseus, Glad åt sitt land, samt kysste dervid fruktgifvande jorden, Och till nymferna genast han bad, upplyftamde händren: 355

Nymfer, najader, J döttrar af Zeus, ej nånsin jag mera Trodde mig eder se; nu varen med brinnande böner Helsade! Skänker också vi skole er gifva, som fordom, Om välvillig mig dottren af Zeus, ströfvarinnan, förunnar Att sjelf lefva, och skänker min son, den älskade, trefnad. 360

Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene: Var du vid mod, och bekymra dig ej om detta i sinnet! Utan skatterna nu i det inre af nymfernas grotta Låtom oss lägga påstund, att de må dig säkert förvaras, Sjelfve betänkom jemväl, hur allt tillställs på det bästa. 365

Ordade så nu gudinnan, och smög sig i dunkliga grottan. Sökande skrymslen att finna i grottan, hvarjemte Odysseus Närmare frambar allt, okufliga kopparn och gullet, Vältillverkade klädren också, dem Phaiekerne gifvit. Och det gömmde han grannt, men en sten för portarna lade 370 Pallas Athenaie, Zeus' aigisbärarens, dotter.

Sen de satte sig båda vid roten af helgat oliven, Och uttänkte förderf åt den trotsige friareskaran. Orda begynte då först klarögda gudinnan Athene:

O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, 375 Tänk, hur på friarnes flock, de skändliges, händer du lägger, Hvilka dig tre år redan, uti palatset husera, Friande till din höga gemål, frambärande brudskänk. Men sig jemrande städs i sitt hjerta efter din hemkomst, Hopp hon åt hvar man skänker, och sig utlofvar åt alla, 380 Sändande tidender; dock helt annat dess sinne begrundar.

Henne svarade då mångråde Odysseus, och sade: Ack isanning jag skolat, som Atreus' son, Agamemnon, Duka under för skändelig död, i egna palatset, Hade du ej, o gudinna, mig allt sakenligt berättat. 385 Men nu välan, väf hop ett förslag, hur jag dessa må näpsa. Och stå sjelf du mig bi, ingifvande dristig förtröstan, Likasom då när vi ödde de stråliga tinnar af Troia. Om så ifrig du stode mig bi, klarögda gudinna, Skulle emot trehundrade man jag sannerlig kämpa, 390 Med dig, vördnadsvärda, då du välvillig mig hjelpte.

Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene: Gerna också jag hjelpa dig vill, och ej nånsin förgäta, Då när vi äflas med detta engång; ock tror jag att mången Både med hjerna och blod omätliga marken besölar, 395 Bland de giljande männer, som nu uppäta ditt förråd. Men välan, jag vill göra för samtliga menskor dig okännd; Skrynkla vill jag ditt dejliga skinn kring de böjliga lemmar, Öda på hufvudet ut blondhåret, och kring dig en trasa Kasta, att när en menska dig ser, hon skrämms vid din anblick. 400 Rinnande ögon också jag dig ger, skönt vackra de äro, Att missfosterlig du för friarne alla må synas, Och för din maka och son, som du lemnade qvar i palatset. Till svinherden du hän sjelf aldraförst dig begifve, Som dig en svinens vårdare är, och menar dig redligt, 405 Och som älskar din son, och förståndiga Penelopeia. Sittande finner du honom hos svinen, hvilka nu beta, Nära till Korax-berget, bredvid Arethusa-källan, Ätande ymniga ållonen der, och drickande dunkla Vattnet, hvilka åt svin framalstra det rikliga fläsket. 410 Der må du bida, och sittande allt utspörja af honom, Medan till Sparta jag hän, det fagerqvinniga, reser, För att Telemachos kalla, din älskade son, Odysseus. Till Lakedaimons rymliga stad, och kong Menelaos For han, att tidender skaffa om dig, ifall du änn lefde. 415

Henne svarade då mångråde Odysseus, och sade: Hvarföre sad du åt honom det ej, då allt du ju visste? Monn för att han också, kringirrande, smärtor skull lida, På frukfödsliga sjön, då andre äta hans förråd?

Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene: 420 Ligge så särdeles han mellertid dig icke om hjertat! Sjelf ledsagat jag honom, att han stort rykte sig vunne, Ditländ; ringaste nöd på honom ej går, men han sitter Lugn i Atreides' salar, och har fulltopp vid sin sida. Visst åt honom försåt på svarta galejan de ungmän 425 Stämpla mot lifvet, innan han ländt till fädernejorden; Dock jag förmodar det ej, förrn jorden mången bevarar Af de giljande männernas hop, som äta ditt förråd.

Ordade så nu Athene, och honom rörde med trollstaf; Skrynklade honom det dejliga skinn kring böjliga lemmar, 430 Ödde på hufvudet ut blondhåret, och lade derefter Gammal en gubbes skepnad uppå hans samtliga lemmar, Gjorde hans ögon rinnande ock, skönt vackra de voro, Kastade honom omkring en jemmerlig trasa och lifrock, Slarfviga, smutsiga, sölade ned af slemaste kyfrök; 435 Sedan af snabba hinden en hud påklädde hon honom, Hårlös; skänkte derhos en käpp och en ömkelig våtsäck, Slarfvig båd här och der; hoptvinnad var dervid en bärremm.

Sedan de rådgjort så, åtskildes de; hon sig påstunden Till Lakedaimon begaf, och till sonen af drotten Odysseus. 440

Fjortonde Sången.

Men från hamnen han vandrade upp, på den steniga stigen, Genom den skogiga trakten och kullarna, dit der Athene Anvist honom den redlige herden, som bäst hans besittning Skötte bland tjenarne alla, dem ädle Odysseus förvärfvat.

Honom han fann, der han satt uti ingången till svingåln, 5 Hvilken var uppbygd hög, uppå kringskådeligt ställe, Grann, kringgåelig, stor; svinherden sjelf den åt svinen Uppbyggt hade, då konungen var bortfaren från hemmet, Utah drottningens hjelp, eller åldrige hjelten Laertes', Af ditsläpade stenar, och omplanterat med hagtorn. 10 Utanföre båd hitåt och dit ock ställde han pålar, Tjocka och många till tal, kringskalande mergiga eken; Inanom svingåln sedan jemväl tolf stior han gjorde, Nära hvaran, sofläger för svinen, och uti hvarenda Femtio markpåliggande svin inspärrade voro, 15 Afliga suggor; men strax utanför fargaltarne sofvo, Vida mindre till tal; ty dem uppätande ödde Stolte friarnes skara, emedan herden åt dessa Bland gödgaltarna städs afsände den bästa han egde: Derföre voro de nu trehundrade sextio endast. 20 Hundar också bredevid, likt vilddjur, sofvo beständigt, Fyra, dem matade sjelf svinherden, männernas förste; Nu han sombäst för föttren åt sig arbetade sålor, Skärande till grannt läder af oxe, men alla de andra Utgått redan hit eller dit; med de samlade svinen 25 Trenne; den fjerde han nu affärdat hade till staden, För att tvungen, ett svin åt trotsiga friarne föra, Att de, slaktande, skulle med köttet mätta sin lystnad.

Plötsligt varsnades då af de gläfsande hundar Odysseus; Honom de, skällande, lupo emot; men Odysseus, af klokhet, 30 Satte sig ned, och stafven dervid föll honom, ur handen. Der vid sitt eget stängsel en slem olycka han lidit, Men svinherden påstund sprang ut med ilande fötter Genom dörren, och lädret dervid föll honom ur handen. Bannande körde han hundarna sedan båd hitåt och ditåt 35 Kastande stenar på stenar; och så tilltalte han kongen:

Gamle, isanning sånär dig hundarne slitit i stycken, Oförmodadt, och du mig öfverhopat med nesa. Andra suckar och sorger likväl mig gudarne gifvit, Ty för den ståtlige konungens skull här jemrande, ängslad, 40 Sitter jag nu och åt andra till måltids fetaste gödsvin Matar, men sjelf husbonden kanske förutan en matbit Till vildfremmande menniskors land kringfärdas och städer, Om han lefver ännu, samt skådar ljuset af solen. Följ nu, och låtom till hybblet oss gå, du gamle, att mättad 45 Till lystmäte, med mat och med vin, sjelf äfven du måtte Säga mig hvadan du är, och hvilka bekymmer du utstått.

Talte; och gick så förut till hybblet den redlige herden, Förde derin, bad sitta, och qvistar i hopar förbredde, Lade ofvanuppå sen skinnet af raggig en vildget, 50 Der till en sofbädd, ludet och stort; och sig gladde Odysseus, Att han emottogs så, samt talade ordet, och sade:

Gästvän, gifve dig Zeus, och de öfrige gudarne alle Det som du önskar dig helst, emedan du vänlig mig mottog!

Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios 55 Gäst, mig höfves det ej, skönt komme en sämre än du är, Gäst att förakta; uti Zeus' skydd dock äro de alle, Gäster och tiggare ju; och en liten skänk är en kär skänk, När han gifves af oss; ty slikt är slafvarnes öde, Att de stundligen rädas, enär de beherrskas af unga 60 Kongar; ty gudarne sannerlig hans hemresa förhindrat, Som mig särdeles älskat, och skänkt mig egen besittning, Liksom en välsinnt kong plär åt sin tjenare gifva: Egen boning och gård, och derhos mångfriad en maka, Efter han mycket äflats, och gud förkofrat hans arbet; 65 Liksom det arbet förkofras också, vid hvilket jag dröjer. Så mig konungen rikligt belönt, om här han föråldrats, Men han försvann; o måtte i grund dock Helenas stämma Svunnit, emedan hon knäna har löst för männerna många. Förty denne jemväl, Agamemnons ära att hämnas 70 Till skönfåliga Ilios for, att med Troerna strida.

Sade; och genast knäppte igen liftröjan med bältet, Och till stiorna gick, der hopar af grisar han instängt. Dädan tvenne han tog, medbragte, och slaktade båda; Skållade, sönderskar, och fästade sedan på spetten. 75 Och då han stekt alltsamman, han lade det fram för Odysseus, Varmt på spetten, och strödde derpå de hvitaste korngryn. Håningljufliga vinet han blandade till i en stånka, Satte sig sjelf midtemot, anmanande talte och sade: