Part 17

Detta förmälande, allt jag lät kamraterna veta; 165 Lände då fort mellertid den välbeställda galejan Till Seirenernes ö; ty hon fördes af gynnande medvind. Strax upphörde derefter också blåsvädret, och stormlös Stiltje nu vardt; och en gud insöfde böljorna alla. Stigande upp, kamraterne refvade seglen på skeppet, 170 Och nedkastade dem i det halkade skeppet, och satte Sig vid årorna sedan, och rodde att vattnet det fräste. Men jag ett duktigt stycke af vax med eggiga kopparn Delte uti små bitar, och kramde med väldiga händren; Och strax värmde sig vaxet, förty stor kraft så befallte, 175 Äfvensom Solens stråle, den Hyperioniske drottens; Sedan i ordning jag smorde i alle kamraternes öron. Och de till händer och fötter mig bundo på snabba galejan, Upprätt vid mastfoten, och derfrån fäste de tågen; Satte sig sjelfve, och grumliga sjön med årorna slogo. 180 Men då vi voro så långt, som man hörer en ropandes stämma, Hurtigt roende, dem sjösnabba galejan ej undgick, Der hon i nejden sig rörde, och gäll anstämde de sången: Hit, mångprisade drott, Achaiernes ära, Odysseus, Närma dig hit med galejan, att du må höra vår stämma! 185 Ty här ej for än någon förbi med svarta galejan, Innan ur våra munnar han hört sötljudiga stämman. Men då han lemnar oss nöjd, ock vet han mera än fordom. Ty vi vete ju allt, hvad invid det rymliga Troia, Genom gudars beråd, uthärdat Argeier och Troer, 190 Allt vi vete, som timat uppå mångnärande jorden.

Så de sade; och höjde den vackraste stämma; mitt hjerta Lyste höra derpå, och kamraterna bad jag mig lösa, Vinkande åt dem med ögat, men de allvarligen rodde. Strax uppreste sig då Perimedes och Eurylochos med, 195 Och mig bundo i starkare band, och mera beträngde. Men då vi farit dessa förbi, och ej vidare sedan Hörde det minsta utaf Seirenernas sång eller stämma, Då borttogo nu vaxet de mig tillgifne kamrater, Hvilket jag dem i öronen smort, och mig löste ur banden. 200 Men då Seirenernas ö vi lemnat, genast derefter Såg jag en dunst, en hiskelig våg, och hörde ett buller; Årorne foro sin kos ur de skrämde roddarnes händer, Ock vardt dön öfverallt på strömmen, och icke ur stället Rördes galejan, förty de med händren ej årorna förde. 205 Själf jag på skeppet vandrade kring, och mante med goda Ord kamraterna alla, en hvar mig närmande särskilt:

Vänner, vi äre ju icke minsann ovane vid faror; Denna fara ej är alls större, än då när Kyklopen Oss med sin väldiga kraft instängde i hålkade grottan. 210 Men ock dän, förmedelst mitt mod, mitt råd, och min klokhet, Vi undkommo; jag menar vi än påminne oss detta. Nu då, välan, som jag säger, vi måtte befoga oss alle. Öfrige J hafsbränningen slån, den djupa, med edra Åror, der J nu sitten på tofterna, kanske att Zeus oss 215 Unnar att än undkomma, och räddas ur detta förderfvet; Men dig, o styrman, så jag befaller, och detta i minnet Haf, emedan om rodret på hålkade skeppet du, vårdar: Utanom dunsten derborta och vågen måste du hålla Skeppet, och styra mot klippan gerad, att utan din vetskap 220 Det ej rusar emot, och du kastar oss alla i ofärd.

Så jag sade; och strax hörsammade desse min talan. Skylla likväl jag ej nämde, vår oundvikliga ofärd, Att kamraterne icke, af skrämsel, skulle med rodden Sluta, och samtlige sig i kajutan tränga tillsamman. 225 Dock förglömde jag nu Kirkes bedröfliga uppdrag Alldeles bort, som befallte mig ej påkläda beväpning; Men jag uppå mig tog min kostbara rustning, och tvenne Väldiga lansar i händren, och trädde på däcket af skeppets Förstäf; väntande, först att derfrån skulle sig visa 230 Skylla i berget, som bringade mig åt kamraterna ofärd. Ingenstäds dock henne jag såg; men ögonen trötte Blefvo, medan jag skådade an dimmdunkliga klippan. Nu mellertid trångsundet vi, ängslade, foro igenom; Ty härstädes var Skylla, och der vidundret Charybdis 235 Skräckligt sugade in ur hafvet saltiga vattnet. Men då hon spydde det ut, som en kittel i hetaste elden Sjudande fräste hon öfver alldeles, och skummet i höjden For, samt störtade ned på de båda klippornas spetsar. Och då hon åter sugade in sjöns saltiga vatten, 240 Syntes hon innantill oppsjudande; klippan omkring, det Röt förskräckligt, och nedanifrån sig visade jorden, Viste den svarta sanden; och dem grep bleka förfäran. Henne vi blickade an mellertid, och fruktade ofärd. Men då utur mitt hålkade skepp bortröfvade Skylla 245 Sex kamrater, som voro de bästa till händer och krafter. Skådande om kamraterna nu och snabba galejan, Såg jag ofvanifrån de högt upplyftades fötter Redan och händer, och mig påkallande ropade alle Sista gången, vid namn ännu, med bekymrade hjertan. 250 Liksom då fiskarn uppå bergudden med väldiga metspöt, Kastande lockmat ut för att så småfiskarna narra, Långt framslänger i hafvet ett horn af betande oxen, Och sen drager den sprattlande fisken, och kastar på landet: Så nu sprattlande desse jemväl upplyftes på klippan, 255 Och hon vid mynningen slukte dem opp, allt medan de skreko, Samtlige sträckande händren mot mig i den hiskliga striden. Jemmerfullast var detta af allt, som med ögonen mina Nånsin jag sett, skönt mycket jag qvalts, utspejande hafven.

Men då vi klipporna sluppit och fasansvärda Charybdis, 260 Äfvensom Skylla, derefter vi strax anlände till gudens Herrliga ö; der gingo nu Eelios', Hyperions, Många och feta får, och derhos bredpannade oxar. Och långt ute på sjön, i svarta galejan jag redan Bölandet hörde utaf de i fållor bevakade oxar, 265 Hörde de bräkande får; och då rann mig genast i sinnet Blinde siarens ord, Thebanske Teiresias', liksom Kirkes uppå Aiaia, som mig erinrade träget, Att ej den menskofröjdande Solns område mig närma. Och då talte jag så till kamraterna, ängslad i hjertat: 270

Hören, kamrater, mitt tal, J som han olyckor bepröfvat, Att jag må säga åt er Thebanske Teiresias' gudsvar, Samt Kirkes på Aiaia, som mig erinrade träget, Att ej den menskofröjdande Solns område mig närma. Ty der sade hon oss förbida den skräckligste ofärd. 275 Derföre ön förbi må ni styra den svarta galejan.

Så jag talte; för dem då sönderkrossades hjertat, Och Eurylochos svarade strax med kränkande orden:

Grym, o Odysseus, du är, och din kraft stor; aldrig dig tröttna Lemmarne; allt isanning åt dig af jern är tillsmiddt, 280 Du som kamraterna dina, betagna af sömn och af trötthet, Ej tillstädjer att stiga i land, der vi skulle oss åter Uppå den kringomböljade ön tillreda ett festmål. Utan du bjuder oss irra omkring i den flyktiga natten, Fjerran drifna från ön, uppå dimmdunkliga hafvet. 285 Dock de farliga vindar, galejornas skador, om nättren Födas; och hur väl skulle man undfly svåra förderfvet, Om helt plötsligen komme uppå ett hiskeligt väder, Sunnan, eller också den stormande vestan, som pläga Krossa galejorna mest, trots herrskande gudarnas vilja? 290 Derföre mörka nattens befäl nu låtom oss lyda, Och tillreda vårt mål på stranden, vid snabba galejan; Men imorgon lägge vi ut på det rymliga hafvet.

Så Eurylochos nu; det gillade alle kamrater. Och då märkte jag väl, att en gud oss stämplade ofärd, 295 Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden:

O Eurylochos, visst J tvingen mig nu, som är ensam; Men välan, mig alle en dyr ed måtten J svärja, Att, om vi anten en skara af får, eller äfven en oxhjord Der anträffe, ej någon, med skadelig dristighet dräper 300 Hvarken en endaste oxe, ej heller ett får; men beskedligt Äten utaf den mat, odödliga Kirke oss skänkte.

Så jag sade; och strax aflade de eden, jag fordrat. Men såsnart som de svurit, och allt tillbörligen verkställt, Bragte i hålkade hamnen vi in välgjorda galejan, 305 Nära intill sött vatten, och alle kamrater ur skeppet Stego, och sen de beredde åt sig välskickligt ett qvällsmål. Men till dryck och till mat när de samtligen mättat sin lystnad, Sig erinrande sedan de greto kamraterna kära, Hvilka ur hålkade skeppet dem tog, och slukade Skylla; 310 Och allt medan de greto, dem påkom ljufliga sömnen. Men när en trepart var af natten, och stjernorne sjönko, Då molnskockaren Zeus uppväckte ett stormande väder, Jemte hisklig orkan; och med moln tillika betäckte Både vatten och land; ned störte från himmelen natten. 315 När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, Halande räddade vi vår galeja i hålkade grottan. Derstäds nymfernas säten befunnos och herrliga dansplats. Och då höll jag ett råd, samt talade ordet och sade:

Vänner, besinnen, att mat på vår snabba galeja och dricka 320 Finnes, och oxarna skonom, att ej oss händer en ofärd! Ty en skräckelig guds båd oxarne äro och fåren, Eelios', som allt åhörer och allting beskådar.

Så jag sade; hos dem stormanliga sinnet bevektes. Blåste så månaden all ohejdelig sunnan, och annan 325 Vind ej viste sig alls, än idkelig östan och sunnan. Desse, sålänge af maten de egde ännu och af vinet, Sig från hjordarna höllo, bekymmersame om bergning; Men då nu allt vårt reseförråd på galejan var uttömdt, Ströfvande kring i sin nöd, begynte de fånga sig vildbråd, 330 Fiskar och fåglar och allt, hvadhelst dem råkte i händren, Med metkrokar, ty hungren för dem anfäktade magen. Jag kring ön utvandrade då, att till gudarna höja Böner, om någon ville mig väg anvisa till hemfärd. Men då jag vandrande så, aflägsnat mig från de andra, 335 Tvådde jag händren, och der som undan vinden var tillflygt, Jag till samtliga gudarna bad, som bo i Olympen. Desse mig gjöto uppå öglocken en ljufvelig slummer; Och Eurylochos började nu ett skadeligt rådslag:

Hören, kamrater, mitt tal, J som han olyckor bepröfvat! 340 Skräcklig är sannerlig allt slags död för de menniskor, arma, Fasligast är dock af hunger att dö, och lykta sin bane. Drifvande derföre hit Solgudens yppersta boskap, Offrom åt gudarna, hvilka bebo den rymliga himlen: Och om vi komme till Ithaka sen, till fädernejorden, 345 Strax åt Eelios, Hyperion, ett kosteligt tempel Bygge vi, skänkande dit båd många och präktiga smycken. Men om han vredgad det minsta för sin rakhornade boskap, Vill förstöra vårt skepp, och de öfrige gudar det medge, Önskar jag hellre att en gång dö, och slukas af vågen, 350 Än att här på den ensliga ön i längden förtvina.

Så Eurylochos nu; det gillade alle kamrater. Och strax drifvande dit solgudens yppersta boskap, Närfrån, ty ej fjerran ifrån svartstäfviga skeppet Gingo de hornade oxar i vall, bredpannade, vackra. 355 Dessa de ställde sig kring, och höjde till gudarna böner, Ryckande spädaste blad från högbelöfvade eken, Ty hvitt korn ej hade de på vältoftade skeppet. Men såsnart som de hållit sin bön, och slaktat och afflått, Lårena skuro de ut, och dessa med ister betäckte, 360 Görande tvehvarfs det, och derpå råbitar de lade. Ock de hade ej vin, för att gjuta på brinnande offret, Utan de stänkte med vatten, och stekte det samtliga inkråm. Men när låren förbrännts, och de offerinelfvorna smakat, Skuro de resten i bitar, och kring stekspetten dem fäste. 365 Och då for mig jemväl från ögonen ljufliga sömnen, Och jag skyndade strax till snabba galejan och stranden. Men då jag vandrande kom tverodda galejan helt nära, Då mig mötte påstund den ljufliga ångan af offret, Och veklagande ropte jag an odödliga gudar: 370

Fader Zeus, och J andre everdlige, salige gudar, Sannerlig mig, till förderf, i den grymaste slumren J insöft; Och kamraterne här anstämplat en faselig gerning!

Snabb till Eelios, Hyperion, lände som sändbud Långbeslöjade Lampetia, att de boskapen slaktat. 375 Strax han ibland odödliga talade, vredgad i hjertat:

Fader Zeus, och J andre everdlige, salige gudar, Näpsen mig nu Laertiaden Odysseus' kamrater, Dessa som dräpte mig fräckt de boskapshjordar, åt hvilka, Vandrande upp på den stjerniga himmelen städs jag mig gladde, 380 Och då till jorden från himlen igen jag vände min kosa. Och om för hjordarna mig de ej vederbörligen gälda, Skall jag till Aïs sjunka, och der bland vålnader skina.

Men molnskockaren Zeus genmälte då honom, och sade: Solgud, sannerlig må du ibland odödliga skina 385 Äfvensom dödliga menskor, uppå fruktgifvande jorden! Och den snabba galejan påstund med flammande blixten Slår jag i tusende kras, i midten af dunkliga hafvet.

Detta förnam jag utaf skönlockiga nymfen Kalypso, Och hon sade sig hört det utaf budbärarn Hermeias. 390

Men då jag nu nedkommit till sjön och snabba galejan, Gick jag från man till man, och bannade; dock vi ej kunde Finna ett räddningsmedel, ty boskapen redan var slaktad. Viste så gudarne strax derpå järtecken åt dessa: Hudarne krällde omkring, och på spettena råmade köttet, 395 Både det stekta och råa; det lät som en stämma af oxar. Sedan i dagarna sex kärälsklige männerne mine Åto af gudens yppersta oxar, hvilka de röfvat; Men då nu Zeus Kronion den sjunde dagen oss sände, Då afstannade vinden också, och den vilde orkanen; 400 Strax då lade vi samtligen ut på det rymliga hafvet, Masten vi hissade opp, och spännde de glänsande segel.

Men då vi lemnat Thrinakiska ön, och icke ett enda Land mer visade sig, blott himlen allena och hafvet, Se, då ställde också en svartnande sky Kronion 405 Öfver det hålkade skeppet, och sjön fördunklades under. Lång tid lopp nu galejan ej mer; ty plötsligen påkom Brusande vestan, som rasade fram med stora orkaner; Mastens linor utaf stormvädret sletos i bitar Båda, och masten damp baklänges, och redskapen samtlig 410 Vräktes uti skeppsbottnen; och han med detsamma, i aktern, Träffade styrmans hufvud, och krossade hufvudets alla Ben i ett ögonblick; men likt en dykare denne Störte från däck, och den manliga själen lemnade benen; Zeus ock dundrade nu, och sände mot skeppet sin ljungeld. 415 Och det surrades kring, anträffadt af Kronions ljungeld, Fylldes af svafvelrök, kamraterne störte ur skeppet. Likt sjökråkorna sen omkring den svarta galejan Desse på vågorna fördes, och Zeus dem beröfvade hemkomst. Men jag vandrade än på galejan, tilldess att en störtvåg 420 Väggarna skilde från köln, som blottad fördes af böljan. Han afbröt derjemte vid köln ock masten, och derpå Låg anfästad en rem, förfärdigad utaf en oxhud. Dermed sammanfogade jag båd kölen och masten, Satte mig der, och fördes utaf förderfliga vindar. 425 Då afstannade vestan också, och den vilde orkanen; Men snart sunnan begynte, och förde mig sorger i sinnet, Att jag ännu skull färdas engång Charybdis igenom. Så helnattlig jag drefs, och tillika med stigande solen Åter till Skyllas klippa och gryma Charybdis jag lände. 430 Och hon sugade in ur hafvet saltiga vattnet; Men jag reste mig opp mot väldiga fikoneträdet, Och, som en nattlapp, fattade tag; dock kunde jag icke Hvarken klättra ditupp, ej heller på föttren mig stödja. Rötterne sträckte sig långt, högsväfvande grenarne voro, 435 Långa och väldiga med, och beskuggade gryma Charybdis. Oaflåteligt der jag höll mig, tilldess att hon skulle Utspy masten och kölen igen; hur jag bidde omsider Kommo de. Då när en man uppstiger från torget till måltid, Dömmande tvister många emellan trätande svenner, 440 Då först syntes de begge utur Charybdis tillbaka. Och jag störte mig ned hufvudstupa med fötter och händer, Och inplumpade der bredevid storväldiga träna; Sedan sittande upp, jag rodde med händren igenom. Skylla ej tilläts mer af gudars fader och menskors, 445 Att mig skåda, jag eljes ej flytt det svåra förderfvet.

Dädan i dagar nio jag fördes; den tionde natten Bragte mig gudarne fram till Ogygia-ön, der Kalypso Bor, den ljudliga sjelf, skönlockiga, stolta gudinnan, Som mig hyllade, skötte. Hvarför dock sådant berätta? 450 Ty jag berättade redan igår allt det i palatset För dig sjelf och din bålda gemål; mig är det förhatligt, Att hvad klarligen sades en gång, ånyo berätta.

Trettonde Sången,

Så han talte; och alla förstummade vordo och tego, Och af förtjusning betogos uti de dunklande salar. Men Alkinoos honom igen genmälte, och sade:

Efter du kom, o Odysseus, hit till min kopparne boning, Den högtakiga, utan att mer kringirra jag menar, 5 Att du hinner ditt hem, skönt äfven du lidit så mycket. Men jag detta befaller, och säger hvarenda bland eder, Samtlige J som i salarna mina det glödande åltvin Alltid plägaden dricka, och höra derjemte på sångarn: Visserlig kläder uti välglattade kistan åt gästen 10 Ligga, och det välpyntade gull, och alla de andra Skänker, som bringades dit utaf Phaiekernes drottar; Men dock gifvom dertill en stor trefot och en kittel Alle man; när folket en gång församlas, vi åter Gäldas; ty svårt det vore för en att gifva för intet. 15

Så Alkinoos sade; och dem behagade talet, Och de begåfvo sig dän till sitt hem enhvar för att sofva. När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, De manstärkande kopparen buro, och ilte till skeppen; Allt förvarade väl Alkinoos' heliga hjeltkraft, 20 Vandrande kring på galejan, inunder toften, att ingen Måtte bland männerna hindras deraf, då de rodde med ifver. Till Alkinoos sedan de gingo, och redde sig måltid.

Offrade dem nu en oxe Alkinoos' heliga hjeltkraft, Åt svartmolniga Zeus Kronides, som alla beherrskar. 25 Sedan de låren brännt, de höllo en kostelig måltid, Och förlustade sig; ock sjöng den gudomlige sångarn; Demodokos, högt ärad af landets folk. Men Odysseus Vände ofta sitt hufvud emot klarskinande solen, Mon att hon ned skull gå, ty han högligen önskade hemfärd. 30 Likasom då när en man till qvällsvards längtar, för hvilken Oxarna släpa den fogade plog heldagligt på lindan, Och kärkommet för honom sig nedsänkt ljuset af solen, För att till qvällsvards vandra, och knät för den gående sviktar: Så för Odysseus ljuset af soln välkommet sig sänkte. 35 Och han talade strax bland roningkära Phaieker, Men på Alkinoos mest häntydande, ordet han sade:

Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken, Faren väl! och i frid, vingjutande, låten mig resa! Ty fullbordadt nuredan är allt, som mitt hjerta sig önskat, 40 Hemledsagning och skänker, dem himmelske gudarne måtte Lycksama göra; måtte jag ock otadlig min maka, Återkommande, träffa derhemma, med vännerna friska! Men J som här qvarblifven, o skänken glädje åt edra Äkta makar och barn; och gudarne gifve er allsköns 45 Trefnad, och ej medborgerligt ondt må någonsin yppas!

Så han sade; och alle dermed instämde, och bådo Fremlingen hem affärda, emedan så riktigt han ordat. Och till herolden talade då Alkinoos' hjeltkraft:

O Pontonoos, blanda i blandningsskålen, och dela 50 Vin åt alla i saln, att vi bedje till fadren Kronion, Samt sen hemledsage vår gäst till fädernejorden.

Sade; och Pontonoos nu mängde det ljufliga vinet, Samt utdelte åt alla tillmans; åt de saliga gudar, Hvilka i rymliga himmelen bo af vinet de gjöto 55 Samtlige från sin plats; uppstod så den ädle Odysseus, Lemnade Arete i händerna dubbelpokalen, Och tilltalade henne, och sade de vingade orden;

Nu farväl mig, o drottning, för tiderna alla, tills åldern Kommer, och döden omsider, som äro oss menskor beskärda! 60 Jag begifver mig hem; lef gladelig här i palatset Du mellertid med barn, och folk, och Alkinoos, kungen!

Sade; och tröskelen öfver nu steg den ädle Odysseus. Och med honom herolden då sände Alkinoos' hjeltkraft, Att vägvisa till stranden af sjön, och snabba galejan; 65 Arete medsände derhos af tärnorna sina En, som förde med sig rentvättad mantel och lifrock; Sände jemväl en annan, som bar tättslutande skrinet; Bar så en annan också rödt vin åt drotten och resmat. Men när omsider de nu nedkommit till sjön galejan, 70 Genast togo emot, och förvarte de ståtlige följsmän Detta allt på det hålkade skepp, båd drycken och maten. Sedan bredde de ut åt Odysseus täcke och lakan, I bakstammen på däck af hålkade skeppet; att roligt Sofva han skull; sjelf steg han ombord, och lade sig sedan 75 Stilla; men desse satte sig ned på tofterna alle, Hvar på sin plats, och löste från borrade stenen sin landtross. Då baklutade, sjön uppkastade desse med åran; Och på hans ögonlock sig sänkte en ljufvelig slummer, Kostelig, ouppväcklig och närmast lika med döden. 80 Liksom på fältet man ser ett förspann väldiga hingstar, Samtlige rusande fram på en gång, för slagen af pisken, Med högt lyftade ben, och de lätt fullända sin bana: Så sig höjde också bakstammen, och purpurne vågen Fräste förskräckeligt opp uti mångbrusande hafvet. 85 Säkert galejan och raskt lopp framåt; sjelfvaste höken, Han som bland fåglar den snabbaste är, ej kappats med henne: Så framlöpande lätt, hon hafvets böljor ituklöf, Bärande mannen, som hyste med gudarna likdana rådslag, Som tillförene haft otaliga qval i sitt sinne, 90 Pröfvande männernes strider, och skräckliga vågor derjemte; Nu helt stilla han sof, förgäten af allt hvad han lidit.

När sig nu höjde den stjerna, den klaraste, hvilken förnämligst Kommer bebådande ljuset af tidiga morgongudinnan, Då också sig närmade ön hafseglande skeppet. 95

Finnes nu Phorkyns bukt derstädes den åldrige hafsguds, Uppå Ithakas ö, med långt framskjutande branta Två klippstränder, som sänka sig ned åt slutet af bukten. Desse skydda emot svårstormande vindarnes storvåg Utanifrån, och derinnan förutan trossar förtöfva 100 De vältoftade skepp, då de kommit till målet af hamngång. Men långlöfvadt olivträd står på hufvut af bukten, Och der nära intill är en dunkel, förtjusande grotta, Vattennymferna helgad, som plä najader benämnas. Blandningsskålar af sten och handtagskrukor derinne 105 Finnas, och dessutom der sig biena håning förvara; Ock väfstolar af sten; långsträckige; nymfren på dessa Purpurne mantlar väfva, ett underverk till att skåda. Der städsrinnande vatten, och ett par portar befinnas; En åt norden är vänd, der menniskor vandra igenom, 110 Andra, åt sunnan, för gudarna är inrättad, och aldrig Dödlige vandra der in, odödliges väg är der endast.