Part 16

Så jag sade; men han tilltalte mig genast, och svarte: O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, Icke Poseidaon mig har på galejorna kufvat, 405 Väckande skadlige vindarnes olycksaliga blåster, Icke fiendtlige män mig oförrättat på landet, Utan Aigisthos mig, anstämplande döden och banen, Drap, och min skändliga maka, sen in han kallat i huset, Och undfägnat: så plär man slakta vid krubban en oxe. 410 Så nu jag dogen jemmerlig död, och de andre kamrater Slaktades immerfort, liksom hvittandige galtar Slaktas plä vid den rike och stolt högmögenda mannens Bröllop, eller också bunklag, eller rikliga festmål. Redan du sjelf närvarit vid nederlaget af många 415 Ensamt dödade män, eller ock i den kraftiga örlog; Skådande detta, likväl du mest medömkat i sinnet, Hur vi omkring vinbålen och matbelastade borden Lågo i saln, på hvars golf öfverallt flöt bloden i strömmar. Men mest jemmerlig hörde jag rösten af Priamos' dotter, 420 Af Kassandra, som dräptes utaf Klytaimnestra, den lömska, Bredevid mig; men jag, från marken, lyftande händren, Döende grep i mitt svärd, och hon, den äreförgätna, Sig aflägsnade, utan att mig, som gick till Aïdes, Trycka med händren ögonen hop, och sluta mig munnen. 425 Så ej grymare något och fräckare ges än en qvinna, Som sig sådana dåd kan föreställa i sinnet, Liksom denna jemväl uttänkte en skändelig gerning, Stämplande mord åt sin laga gemål; isanning jag tänkte Mig kärälskelig både för barnen och tjenarne alla 430 Komma till hemmet; men hon, som var särdeles kunnig i nidverk, Både sig sjelf behöljde med skam, och framdeles alla Afliga qvinnor, jemväl den dygdesama ibland dem.

Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom: Ve, vidtdundraren Zeus isanning stämman af Atreus 435 Rätt förskräckligen hatar, förmedelst qvinliga funder Längesedan; för Helenas skull vi stupade månge Och dig, i fjerran stadd, svek stämplade an Klytaimnestra.

Så jag sade; men han tilltalte mig genast och svarte: Var derföre ej någonsin du blödsinnt mot din maka, 440 Och upptäck ej för henne hvarenda sak, som du känner, Utan somt må du säga, och somt må vara förborgadt. Dock du mördas väl aldrig utaf din maka, Odysseus, Ty förmycket vis och dertill vältänkt i sitt hjerta Är Ikarios' dotter, förståndig Penelopeia. 445 Henne vi lemnade ju som nygift maka derhemma, När vi till härnaden foro; en son låg henne vid bröstet, Späd, som sitter måhända nuredan i männernes räkning, Lyckelig; honom skall se den återvändande fadren, Han skall också omfamna sin far, som det höfves dem båda. 450 Men min maka ej ens, att ögonen mätta med sonens Anblick mig tillstadde; förut mig sjelf hon ihjelslog. Dock jag vill säga dig annat, och göm det du i ditt sinne: Hemligt, ej uppenbarligt till älskade fädernejorden Styr din galeja; ty mera ej är att på qvinnorna lita. 455 Men du, välan, mig detta förtälj och noga berätta: Han J väl hört kanske om min son, att ännu han lefver, Anten uti Orchomenos' stad, eller sandiga Pylos, Eller hos Menelaos kanske, i rymliga Sparta? Ty han väl icke på jorden är död, den ädle Orestes. 460

Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom: Atreus' son, hvi spörjer du mig om detta? ej vet jag Om han är död, eller lefver, och dumt är prata i vädret.

Så med slika bedröfliga ord omvexlande, begge Stodo vi ängslade der, utgjutande ymniga tårar. 465 Kom så vålnaden an af Peleus' ättling Achilleus, Samt af Patrokleus ock, och Antilochos, ståtlige hjelten, Samt af Aias, som var den bäste till skick och till skepnad I Danaernes hop näst tadelfria Peleion. Kännde så strax mig igen snabbfotad Achilleus' vålnad, 470 Och veklagande talte mig till med vingade orden:

O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, Dristige, välfver du än långt svårare bragd i ditt sinne? Hur har du vågat att komma till Aïs, hvarest de döde Bo sanslöse, och hänafsomnade menniskors skuggor? 475

Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom: Peleus' ättling, Achilleus, den tappraste bland de Achaier, För Teiresias' skull är jag kommen, ifall han en utväg Sade, huru jag måtte till klippiga Ithaka lända. Ty den Achaiiska jord jag ej nalkats, ej heller min egen 480 Ännu beträdt, städs sorger jag haft; men du, o Achilleus, Är mig den sällaste man bland alla, båd fordom och framdels; Ty, som lefvande, förr dig ärade, lika med gudar, Vi Argeier, men nu du mäktigt beherrskar de döda, Vistande här; bekymra dig ej, att du föll, o Achilleus! 485

Så jag sade; men han tilltalte mig genast, och svarte: Trösta mig icke för döden, du herrlige konung Odysseus! Ty långt hellre jag ville, som landtman, tjena en annan, Skönt vanlottad han vor, och stora gods ej besute, Än afsomnade här och skaror af döda beherrska. 490 Men du, välan, om min herrliga son, mig saken berätta, Om, förkämpe, han följde till strids, eller också, om icke. Säg mig, ifall du något har hört om Peleus, min fader, Om han ibland Myrmidonernes folk än njuter sin ära, Eller om honom de både i Hellas och Phthia förakta, 495 Derför att ålderdom hans händer och fötter betager. Ty jag ej mer hans hjelpare är, der solen månd stråla, Sådan, som fordomtid, då uti det rymliga Troia, Kämpande för Argeier, jag slog de tappraste männer. Komme, ett ögonblick, jag sådan till fädernehuset, 500 Skrämde min kraft helt visst, och de ovidrörlige händren Många, som kränka min far, och utestänga från äran.

Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom: Sannerlig intet jag hört om den ståtlige konungen Peleus; Men om din älskade son deremot, Neoptolemos, sanning 505 Vill jag i allo berätta, emedan du detta mig bjuder. Förty honom jag sjelf på den hålkade, jemna galejan, Bragte från Skyros' ö till välfotbrynjta Achaier. Sannerlig då när vid Troias stad vi plägade rådslag, Talte han alltid först, och tog ej miste om orden; 510 Nestor, den gudalike, och jag medtäflade ensamt; Men då vid Troias stad vi kämpade, alle Achaier, Aldrig han bidde i männernas hop, ej heller i hvimlet, Utan han störte förut, och hans mod gaf vika för ingen; Och mång kämpe han dräpte uti det vilda tumultet. 515 Alla jag visst ej kan omnämna, ej heller förmäla, Dem han, stridande för Argeierna, dräpte i hären; Men dock, huru han Telephos' son nedgjorde med kopparn, Drotten Eurypylos, hur dess månge Keteiske kamrater Blefvo, för qvinliga skänkernas skull, nedgjorde kring honom. 520 Han var den skönste jag sett nästefter gudomlige Memnon. Men då vi nederstego i hästen, som byggt oss Epeios, Vi Argeiernes förstar, och jag fått ensam det uppdrag, Både att öppna det fasta försåt, och att sluta igen det; Då de Danaers andre beherrskare alle och kongar 525 Torrkade tårar bort, och enhvar i lemmarna skälfde; Endast honom jag såg med ögonen alldeles icke, Hvarken blekna på fagraste hy, ej heller från kindren Torrka tårarna bort; men han högst enträget mig ombad, Att få stiga ur hästen, och fattade fästet af svärdet, 530 Och sin kopparne lans, och välfde åt Troerna ofärd. Men då vi hade förstört kong Priamos' väldiga fäste, Han med byte ombord på galejan och kostelig prunkskänk Steg helbregda, och var ej träffad af eggiga kopparn, Ej i en närstrid sårad, ehuru sådant så ofta 535 Händer i krig; ty hullerombuller huserar ju Ares.

Så jag sade; och dän snabbfotad Achilleus vålnad Vandrade af, med väldiga steg, till Asphodelos-ängen, Glad, att jag sagt hans son utmärkt bland männerna vara.

Öfrige vålnader alla utaf hänsomnade döda 540 Stodo beängslade der, och talte om sina bekymmer; Men dock vålnaden ensam utaf Telamoniern Aias, Ett godt stycke från mig, blef stående, vredgad för segern, Hvilken på honom jag vann, då med mig han stridde vid skeppen Om Achilleiska vapnen; hans vördade moder dem utsatt: 545 Troernes söner dömde i tvisten, och Pallas Athene. Måtte i denna strid jag aldrig vunnit mig seger! Ty, för de vapnens skull, jord sådant hufvud betäcker, Aias'; som var förmer i gestalt, förmer i bedrifter, Än de Danaers män, näst tadelfrie Peleion. 550 Honom talte jag till med håningsljufliga orden:

Aias, Telamoni son, den tadelfries, vill aldrig, Icke som död engång, du mig vreden glömma, för dessa Olycksvapen, som gudar bestämmt till Argeiernes skada? Desse vållde din död, skyddstorn; och för dig vi Achaier, 555 Liksom för Peleus' son, snabbfotade hjelten Achilleus, Högligen ängslas, att du är död; och ingen är dertill Säker, men Zeus lanskunnige Danaers samtliga krigshär Hatade så förskräckligt, och dig pålade ditt öde. Dock, kom närmre, o kong, att ett ord af mig och ett annat 560 Höra, och hejda ditt mod, och styr manhaftiga sinnet!

Sade; och han mig svarade ej; men till Erebos bortgick, Till de öfriga skuggor utaf hänsomnade döda. Likväl skulle han vred tilltalt mig, eller jag honom; Men nu önskade sinnet uti mitt hjerta, att skåda 565 Äfven de öfriga skuggor utaf hänsomnade döda.

Då först Minos jag såg, Zeus' lysande ättling, som hade Gyllene spira i hand, och skipade rätt åt de döda, Sittande; de deremot om lagarna kongen besporde Sittande, stående dels, vid Aïs' rymliga portar. 570

Efter honom jag såg Orion, den väldige, sedan, Jagande vildbråd nära intill på Asphodelos-ängen, Dem han samtliga sjelf nedgjort på de ödsliga bergen, Med helkopparne klubban i hand, obrytelig alltid.

Tityos äfven jag såg, en son till beprisade Gaia, 575 Sträckt på marken; uppå tunnlandena nio han låg der, Sutto också hvarsids två gamar, och frätte hans lefver, Trängande nätet inunder; han ej afvärjde med händren. Ty han Leto betvang, Zeus' prisade medsofvarinna, När till Pytho hon gick igenom det vackra Panopeus. 580

Tantalos äfven; jag såg, uthärdande skräckliga plågor, Stående midt i en göl, som nalkades honom till hakan. Törstande stod han der, och kunde ej få sig att dricka. Ty så ofta sig krökte den gamle, och önskade dricka, Likaså ofta försvann insugade vattnet; och svarta 585 Mullen vid fötterna syntes; en gudom vållade torrkan. Ofvanifrån höglöfvade trän ock slöste med frukter, Päron och äppelträn, skönfruktige, jemte granater, Grönskande, friske olivträd med, och kostlige fikon; Men då den gamle sig sträckte, att dem vidröra med händren, 590 Vinden slungade dem allt upp till de skuggiga skyar.

Sisyphos äfven jag såg, uthärdande väldiga plågor, Lyftande en ofantelig sten med händerna begge. Sannerlig, spjernande han med händer och fötter tillika Stenen vältrade upp mot klinten; men just när han skulle 595 Öfver toppen den kasta, då rullade blocket tillbaka; Och den skändlige sten nedrullade åter till fältet. Men, ansträngande sig, han välte den åter; och svetten Dröp från alla hans lemmar, och damm kring hufvudet uppsteg.

Efter honom jag skådade ock Herakles, den starke, 600 Endast en skuggbild; sjelf han ibland odödliga gudar Gläds vid gelagen, och eger den skönfotknöliga Hebe, Dottren af mäktige Zeus och utaf gullskoiga Here. Men kring honom var skrän af de döda, liksom af fåglar, Skrämda upp öfverallt; sjelf liknande mörkaste natten, 605 Höll han den blottade bågen i hand, och pilen vid strängen, Skådande hiskligt omkring, och lik en skjutande städse. Öfver bröstet på honom förskräckeligt hängde gehänget; Gyllene var det, och der mångt underverk var arbetadt, Björnar, och vildaste galtar och grymt anblickande lejon, 610 Drabbningar, äfvensom strider, och mord derjemte, och mandråp. Konstarbetande mer ej freste på annat ett konstverk, Han som detta gehäng med konst fullbordade en gång. Och han kände mig genast, såsnart han med ögonen skådat, Och veklagande talte mig till de vingade orden: 615

O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, Usle, isanning du lider jemväl så skräckeligt öde, Som jag i solens sken uthärdade sjelf der på jorden. Visserlig var jag en son till Zeus Kronion, men jemmer Hade jag dock otalig; en vida ringare herre 620 Tvangs jag lyda, och han pålade mig svåra bedrifter. Ock han mig sände hitned, för att hunden hämta; han trodde Icke för mig en annan bedrift, än svårare, finnas. Hunden likväl jag förde, och hämtade upp fria Aïdes; Ty klarögda Athene mig följde och sjelfve Hermeias. 625

Så han sade; och gick till Aïdes' boningar åter. Men jag stannade qvar på min plats, i händelse någon Skulle komma ännu af de drottar, som förr aflidit. Och nu hade jag sett de forntidskämpar, jag ville, Theseus, Peirithoos, beprisade gudarnes söner. 630 Men mellertid otålige skaror af döda församlats Med förskräckelig låt; och den bleka skrämseln betog mig, Att det hiskliga hufvud utaf vidunderlig Gorgo Skulle ur Aïs sändas af väldiga Persephoneia. Strax derpå till galejan jag gick, och kamraterna mante 635 Sjelfve stiga ombord, samt akterlinorna lösa. Genast de stego ombord, och på tofterna satte sig neder. Men på Okeanos-floden af vågen fördes galejan, Först med rodd, och derefter utaf den grannaste medvind.

Tolfte Sången.

Men såsnart som galejan nu lemnat Okeanos-flodens Vatten, och kommit till böljan utaf bredvägiga hafvet, Samt till Aiaias ö, der den tidiga morgongudinnans Boningar finnas och danser, och Solen hafver sin uppgång; Dit ankomne vi halade upp vår galeja på sanden, 5 Och vid hafvets bränning jemväl utstego vi sjelfve. Sedan vi der utsofvit, vi bidde gudomliga Eos. När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, Då affärdade jag till Kirkes boning kamrater, Att afhämta derfrån Elpenors döda lekamen. 10 Sedan vi huggit oss ved, der stranden sträckte sig ytterst, Sorgsne vi skötte vårt lik, utgjutande ymniga tårar. Men då den döde var bränd, och den dödes vapen tillika, Redde vi honom ett kummel, och ställde derofvan en grafvård, Fästande prydelig åra på öfversta toppen af kumlet. 15

Vi bestyrde nu så om ett och om annat; men Kirke Undgick ej, att vi kommit ifrån Aïdes, och skyndsamt Styrande ut sig hon kom; och tärnor buro med henne Bröd, och rikeligt kött, och derhos det glödande rödvin. Der i midten hon stod, nu talte gudinnors gudinna: 20

Djerfve, som lefvande hafven i Aïs boningar inträdt, I tvedöde, då en gång blott dö öfrige menskor! Men nu välan, förtären af maten och dricken af vinet Här heldagligen; sen när morgonrodnaden tändes, Seglen hädan; men jag vill visa er vägen, och allting 25 Gifva vid handen, på det ni, af jemmerlig villa ej måtten Hvarken till sjös eller lands vid lidna förluster beängslas.

Så hon sade; men mig manhaftige sinnet bevektes. Så vi då dagen igenom, intill nedgående solen, Sutto, och njöto det rikliga kött, och det ljufliga vinet. 30 Men när soln gått ned, och tillika mörker oss påkom, Lade de andre sig sofva vid akterlinorna alle; Men hon tog mig vid hand, och från reskamraterna afskiljs Bragte, och satte sig hos mig, och utkunskapade allting. Jag för henne berättade då alltsamman i ordning. 35 Och sen talte mig till med orden mäktiga Kirke:

Så är detta då allt fullbordadt; hör nu derjemte, Hvad jag säger, en gud skall sjelf erinra dig äfven. Till Seirenerna först du kommande varder, som alla Menskor förtrolla, eho till deras boningar nalkas. 40 Ho som af oförstånd dem nalkas, och hör de Seireners Stämma, ej honom omkring små barnen, ej heller hans maka, Skola sig ställa, enär han hemmet hunnit, och glädjas. Men med ljufvelig röst Seirenerne honom förtrolla, Sittande uti sin äng, och en stor benhög är omkring dem 45 Af förmultnande män, för hvilka huden förtorrkar. Utan res du förbi, och tryck i kamraternes öron Håningsljufveligt vax, att ej någon måtte dem höra Bland de öfriga; sjelf kan du höra, ifall dig så lyster. Och dig till händer och fötter man binde på snabba galejan, 50 Upprätt vid mastfoten, och derfrån fäste man tågen, Att du till lust och fröjd Seirenernas stämma må höra. Och om du skulle kamraterna be, samt mana att lösa, Då må de binda dig fast med flere linor och flera. Sedan kamraterne nu förbi Seirenerna farit, 55 Sedermera jag kan ej bestämdt dig vidare säga, Hvilken väg du må taga; derom dock sjelf i ditt sinne Öfverväga; jag ordar för dig om vägarna båda.

Ty här öfverhängande klippor du möter, mot hvilka Ryter en väldig bölja ifrån blåögd Amphitrite. 60 Och Irrklippor de pläga af saliga gudar benämnas. Der ej fåglarne slippa förbi, ja, icke de rädda Dufvor engång, som åt Zeus, allfadren, ambrosia föra, Utan af dessa jemväl bortröfvar den glatta klippan; Fadren sänder då alltid en ann, att talet må fyllas. 65 Nalkades dit ett männernes skepp, undkom det ej nånsin, Utan bad skeppens bräder och menskornas kroppar derjemte Föras af hafvets vågor och skräcklige eldens orkaner. Blott ett endaste skepp, hafseglande, kom derigenom, Allomtalade Argo, då det hemfor från Aietes. 70 Och nu hade det snart mot väldiga klipporna kastats, Skulle ej Here hjelpt det förbi, ty kär var Iason.

Der två klippor du har; till rymliga himlen den ena Når med sin spetsiga topp; och hon är omgifven af dunkelt Moln, som aldrig förskingras, och aldrig visar sig klarhet 75 Kring klipptoppen, om sommaren ej, ej heller om hösten; Ock ej stege ditupp en dödelig man, eller neder, Egde han händer tjugu och fötter likaså många; Ty så glatt är den klippan, som vore den rundtkringhuggen. Och i midten af berget befinns dimmdunklig en grotta, 80 Vänd mot vester, åt Erebos till, der J torde kanhända Styra förbi med det hålkade skepp, du ädla Odysseus. Och från det hålkade skepp ej skulle den raskaste man ens, Om han med bågen sköte en pil, nå hålkade grottan. Och derinne hon bor, den skräckeligt skällande Skylla; 85 Sannerlig hennes röst likt den af en diende hundvalp Låter; och sjelf är hon ledaste troll, ej skulle sig någon Glädja vid hennes blick, skönt ock hon af gudarna möttes. Fötterne hennes tolf, oformlige, äro till antal, Och långsträckige halsarne sex; på hvarenda af dessa 90 Sitter ett hiskeligt hufvud; deri treradige tänder, Tjocke och täte, och fulle utaf fördystrande döden. Ändatill midjan hon in har krupit i håliga grottan, Och hon sträcker hufvuna fram ur sin rysliga afgrund, Och der fiskar hon, städs kringsnokande klippan med glupskhet, 95 Skälar, delfiner, och eljes om hon kan fånga ett större Sjödjur, slika som när högdönande Amphitrite. Der sjömännerne ej med sitt skepp oskadade nånsin Kunna säga sig rest; med hvartenda hufvud hon tager, Röfvande, bort en karl ifrån svartstäfviga skeppet. 100

Äfven en annan klippa du ser, som är lägre, Odysseus, Nära den förra belägen; ja, väl dit nådde ditt bågskott. Derstäds vexer ett fikoneträd, som är väldigt och bladrikt; Der uppsuger den stolta Charybdis det dunkliga vattnet; Ty tre gånger hon sprutar det ut, tre gånger hon suger 105 Skräckligt; måtte du ej der vara, enär som hon suger; Ty Jordskakaren sjelf ej kunde dig rädda från ofärd. Utan håll dig helt nära till Skyllas klippa, och skyndsamt Res med galejan förbi; långt mer det månde dig båta, Att bland kamraterna sex, än att allesamman du saknar. 110

Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne: Säg mig, välan, o gudinna, nu ock sannfärdligen detta, Om jag ej kunde kanske undvika Charybdis, och äfven Värja ifrån mig Skylla, enär hon vill dräpa de mina.

Så jag talte; och strax mig svarte gudinnors gudinna: 115 Djerfve, du nogsamt har dig om krigiska dater och mödor Vårdat; skulle du för odödliga gudar ej vika? Skylla ej dödelig är, odödelig är hon dig ofärd, Omotståndelig är hon och vild, förskräcklig och hisklig; Kraft här ej eger bestånd; bäst är för henne att bortfly. 120 Ty om du der qvardröjer, och dig vid klippan beväpnar, Räds jag, att återigen, hon dig, anrusande, uppnår Med sex hufvuden alla, och dig sex karlar beröfvar. Utan skynda förbi, och med bön anropa Krataiis, Skyllas moder, som födt åt dödliga henne till ofärd; 125 Sedan hejdar hon dottren, att framdeles ej pårusa.

Till Thrinakias ö anländer du äfven, och Solens, Många drifter gå der i bete, och fåren de feta; Sju oxhjordar, och lika till tal af vackraste fåren, Femtio i hvar hjord; men ej någonsin gifva de yngel, 130 Och ej nånsin de dö; gudinnor äro herdinnor, De skönflätiga nymferne två, Phaethusa, Lampetia, Hvilka Neaira har födt åt Solens gud, Hyperion. Sedan hon dem uppfostrat och födt, den vördade modren, Till Thrinakias ö hon dem sände, att vistas i fjerran, 135 Samt att vakta sin fars småboskap och hornade oxar. Oantastade dem om du lemnar, och tänker på hemkomst, Torde ni lända till Ithaka än, skönt ondt J ock liden; Men om du dem antastar, jag då bebådar dig ofärd För kamrater och skepp; och om sjelf undkomma du skulle, 140 Länder du ömkligt och sent, och har alla kamrater förlorat.

Så hon sade; och strax gullthronade Eos sig infann; Och derefter till ön bortgick gudinnors gudinna; Jag till galejan begaf mig, och mante kamraterna alla, Sjelfve att stiga ombord, och akterlinorna lösa. 145 Strax de stego ombord, och på tofterna satte sig neder, Alle i rad, och den grumliga sjön med årorna slogo. Sände tillika åt oss, bakom svartstäfviga skeppet, Gynnande, segelfyllande vind, en mäktig förbundsvän, Sjelf skönlockiga Kirke, en stolt och ljudlig gudinna. 150 Strax, såsnart på galejan vi bragt alltsamman i ordning, Satte vi oss; hon fördes utaf styrmannen och vinden; Bland kamraterna talte jag då, beängslad i hjertat:

Vänner, ej höfves, att en eller två allena förnimma Gudspråk, hvilke mig sagt Kirke, gudinnors gudinna. 155 Men jag vill nämna dem nu, att, vetande, anten vi måtte Dö, eller ock undvika båd döden och ödesgudinnan. Först hon manar alltså de undransvärda Seireners Stämma att akta sig för, der hon ljuder på blommiga ängen; Mig allena hon mante att höra på sången, men binden 160 Mig med fjettrande band, att jag der qvarstannar på stället, Upprätt vid mastfoten, och derfrån fäste man tågen; Och ifall jag skulle er be, samt mana att lösa, Då må ni binda mig fast med flera linor och flera.