Part 15

Men såsnart som vi hade till sjön ankommit och skeppet, Ut i gudomliga hafvet tillförst vi drogo galejan, Reste så mast, och hissade segel på svarta galejan, Togo fåren och förde dem med, samt stego derjemte Ängslade sjelfve ombord, utgjutande ymniga tårar. 5 Ilande tillika åt oss, bakom svartstäfviga skeppet Gynnande, segelfyllande vind, en mäktig förbundsvän Sjelf skönlockiga Kirke, en stolt och ljudlig gudinna. Men såsnart på galejan vi bragt alltsamman i ordning, Satte vi oss; hon fördes utaf styrmannen och vinden. 10 Och på den öppna sjön heldagligen svällde dess segel. Ned gick solen, och ren omdunklades vägarna alle, Och till Okeanos' gräns, djuprinnande flodens, vi lände, Der de Kimmeriske männernes stad är belägen, och hembygd, Öfverhöljde af dunkel och moln; ty icke på dessa 15 Nederskådar den skinande soln med strålarna nånsin, Icke då när hon upp på den stjerniga himmelen tågar, Icke då när från himlen hon ned mot jorden sig vänder, Utan förderfvelig natt sig breder kring ömkliga menskor. Dit framkomne, i land vi styrde galejan, och fåren 20 Med oss togo, men sjelfve invid Okeanos' flöden Gingo vi, tills vi funno den plats, som visat oss Kirke. Offerdjurena der Perimedes och Eurylochos nu Höllo, och jag utryckte det eggiga svärdet ur skidan, Gräfde så gropen, lång som en aln båd hitåt och ditåt. 25 Och kring honom vi gjöto ett offer åt samtliga döda, Först af håning med mjölk, och sedan af ljufliga vinet, Samt för det tredje af vatten, och strödde de hvitaste korngryn. Ropande an enträget de dödas skröpliga hufvun, Lofte jag, hem anländ, en gallko, hvilken är ypperst, 30 Offra i salen och fylla mitt bål med dyrbara håfvor, Och åt Teiresias ensam jag lofvade särskildt en helsvart Vädur, hvilken är bäst bland all vår samtliga boskap. Men då med bön omsider och löften de skaror af döda Jag anropat, i fåren jag grep, och halsarna afskar 35 Öfver gropen, och svart rann bloden; då nalkades genast Vålnader upp ur Erebos' djup af somnade döda; Brudar kommo och gossar, och mångbepröfvade gubbar, Och små flickor derjemte, som ha ungsmärtesamt hjerta; Månge också, som sårats af kopparne lansar der kommo, 40 Kämpar, dräpte i fält, med blodbesudlade vapen. Månge de vankade gropen omkring båd hädan och dädan, Med förskräckeligt skri; men mig blek fruktan då påkom. Jag kamraterna dock anmanande sedan befallte, Fåren, som lågo der dräpte med obarmhertiga kopparn, 45 Att aflående bränna, och höja till gudarna bönen, Till den starke Aïdes och skräckliga Persephoneia. Men sjelf ryckande ut det eggiga svärdet ur baljan, Satt jag, och tillät icke de dödas skröpliga hufvun, Bloden närmare komma, förrän jag Teiresias frågat. 50

Först sig vålnaden närmade nu af kamraten Elpenor, Ty han begrafven ej var, bredvägiga jorden inunder, Ty vi i Kirkes slott hans kropp qvarlemnade graflös, Obegråten, emedan ett annat bekymmer oss trängde. Skådande mannen, jag gret och ömkade uti mitt sinne, 55 Och tilltalande honom, jag sade de vingade orden:

Elpenor, hur kom du hitned till det nattliga dunkel? Hann du väl förr till fots, än jag med svarta galejan?

Så jag sade; men han, sig jemrande, svalte med orden: O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, 60 Ödets slema beslut mig skadat och ymniga vinet. Ty jag i Kirkes slott mig lade, och hugsade icke Att nedstiga igen på höga stegen, jag uppgått Utan jag damp hufvudstupa från taket, och nacken derjemte Knäcktes vid knotorna af, och själn nedsteg till Aïdes 65 Nu anropar jag dig vid dessa som stannat der ofvan, Vid din maka, och far, som dig fostrade då du var liten, Vid Telemachos ock, som du lemnade ensam i rummen; Ty jag vet ju, att du från Aïdes boningar faren, Till Aiaia igen välbyggda galejan skall styra: -- 70 Derstäds, beder jag då, o drott, att du måtte mig minnas, Samt när du res derifrån ej mig ogråten och graflös Lemna, att icke jag blir anledning till gudarnes vrede. Utan bränn mig å bål med vapnen, hvilka jag eger, Och uppkasta ett kummel vid stranden af grumliga hafvet, 75 Öfver en stackars man, att kommande släkten det vete. Detta åt mig fullborda, och fäst den åran i kumlet, Som jag, lefvande, brukte, i lag med mina kamrater.

Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom: Olycksalige, detta åt dig jag vill lykta och göra. 80

Vi med sorgliga ord omvexlande, båda så derstäds Sutto; och ensids jag höll svärdet utöfver bloden, Ensids ordade mångt skuggbilden af fordne kamraten.

Vålnaden nalkades ock af min afsomnade moder, Antikleia, som är storsinnte Autolykos' dotter 85 Hvilken lefde ännu, då jag reste till heliga Troia. Skådande henne, jag gret, och ömkade uti mitt sinne; Men likväl, skönt mycket jag ängslades, icke jag tillät Henne sig närma till bloden, förrän jag Teiresias frågat. Kom så ändtligen an den Thebanske Teiresias vålnad, 90 Med den gyllene spiran, och kännde igen mig, och sade:

Olycksalige, hvi, förlåtande ljuset af solen, Kom du, att skåda de döda, och glädjeberöfvade trakten? Vik dock undan från gropen, och borttag eggiga svärdet, Att jag må dricka af bloden, och dig sen sanningen säga. 95

Så han talte; jag vek, och det silfvernaglade svärdet Gömde i skidan; såsnart af svarta bloden han druckit, Talte mig till påstunden med ord otadelig spåman:

Store Odysseus, du mig tillspörjer om gladelig hemkomst, Men den skall dig en gud svår göra, ty ej jag menar 100 För jordskakaren döljas, som groll har laggt i sitt sinne, Vredgad, emedan hans älskade son du beröfvade ögat. Än hemkomma ni torde likväl, skönt ondt J ock liden, Om ditt sinne du vill, och kamraternas hålla i tygel, När du ankrar en gång med den välbeställda galejan 105 Vid Thrinakiska ön, undsluppen ur dunkliga hafvet, -- Betande finnen J Eelios' hornboskap och feta Får, den gudens, som allt åhörer och allting beskådar; -- Oantastade dem om du lemnar, och tänker på hemkomst, Torde ni lända till Ithaka än, skönt ondt J ock liden. 110 Men om du dem antastar, jag då bebådar dig ofärd För kamrater och skepp, och om sjelf undkomma du skulle, Länder du ömkligt och sent, och har alla kamrater förlorat, Hem på fremmande skepp, samt träffar skador i huset, Öfvermodiga män, som egendomen förtära, 115 Giljande efter din sköna gemål, och bjudande skänker; Men ditkommen likväl du hämnas de samtliges våldsverk. Och när du friareskaran i salarna dina omsider Dräpit med svek, eller ock olönligt, med eggiga kopparn, Sedan begif dig åstad, medtagande prydelig åra, 120 Tills du kommer till sådana män, som icke af hafvet Veta, och ej förtära sin mat med saltet beblandad. Icke de heller veta utaf rödkindta galejor, Icke af prydliga åror, som äro galejornas vingar. Tydeligt tecken jag säger också, som icke dig undgår: 125 Då när med dig hopträffad en ann vägfarande månde Säga, att en kastskåfvel du bär på din väldiga axel, Der må du ock nedsticka den prydliga åran i jorden, Offrande herrliga offer derhos åt kong Poseidaon, Vädur och tjur, och tillika jemväl en beskällare fargalt, 130 Dän begifva dig hem, och heliga festhekatomber Åt odödliga gudar, som bo i den rymliga himmeln, Samtliga, offra i ordning; då skall dig ur hafvet en stilla Död annalkas, en sådan, som lyktar dig lifvet omsider, Mätt af behagelig ålder; och rundtkring skola dig folken 135 Lycklige vara; nu säger jag dig sannfärdligen detta.

Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom: O Teiresias, slikt väl gudarne sjelfve beslutit, Men du, välan, mig detta förtälj och noga berätta: Vålnaden skådar jag der af min hänafsomnade moder, 140 Hvilken tigande sitter vid bloden, och icke sin egen Son i anletet värdigas se, samt ej tilltala, Säg mig, o drott, hur hon måtte likväl mig känna som sådan!

Så jag sade; och han genmälte mig genast och svarte: Lätt den saken säga jag vill dig och lägga i sinnet. 145 Hvilken som helst du ibland afsomnades vålnader låter Bloden närmare nalkas, han skall dig sanning förkunna; Hvilken du det förvägrar, igen han vandrar tillbaka.

Talande så, till Aïdes' palats Teiresias' vålnad, Drottens, vandrade bort, enär gudorden han utsagt. 150 Men jag stannade qvar enträget, tilldess att min moder Kom, och drack af den dunkliga blod. Hon kände påstunden, Och, veklagande, mig tilltalte med vingade orden:

Älskade son, hur kom du hitned till det nattliga dunkel, Lefvande? Svårt för de lefvande är, att detta beskåda. 155 Finnas ju väldiga strömmar och hiskliga floder i midten, Och Okeanos först, som ingen till fots än har farit Öfver, om icke han egt en välarbetad galeja. Kommer du nu väl hit, kringirrande vida från Troia Med kamrater och skepp, lång tid? och har du ej varit 160 Alls på Ithaka? har du ej sett din maka i rummen?

Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne: O min mor, mig nöden har fört hitned till Aïdes, För att om gudsvar spörja Thebanske Teiresias' vålnad. Ty jag icke har nalkats Achaia, och icke mitt eget 165 Rike beträdt, men städs med bekymmer i hjertat jag irrat, Från den stunden jag först Agamemnon följde, den ädle, Till skonfåliga Ilions stad, att med Troerna strida. Men du, välan, mig detta förtälj, och noga berätta: Hvilket den långutsträckande döds missöde dig kufvat, 170 Eller en långsam krämpa? Har pilglad Artemis kanske, Sjelf angripande dig med de ljufliga pilarna dödat? Säg mig också, om fader och son, dem jag lemnade hemma; Finnes min värdighet än hos dem, eller har väl nuredan Någon annan den tagit, och tro de ej mer att jag kommer? 175 Säg mig derjemte min laga gemåls båd vilja och tanksätt, Om hos sonen hon dröjer, och allt orubbligt bevarar, Eller med henne sig redan förmält bland Achaier den bäste.

Så jag sade; och strax genmälte den vördade modren: Med ett fördragsamt sinne ännu i salarna dina 180 Dröjer hon visserlig qvar, men jemmerfulle beständigt Gå för den gråtande nättren sin kos, och dagarne äfven. Ingen besitter ännu din värdighets ära; men ostörd Eger Telemachos stamgodsen, gemensama festmål Gästar han vid, som det egnar en lagförvaltare sköta; 185 Ty af alla han bjuds; och din fader vistas på landet Derstäds, kommer ej nånsin till stan, och hos honom ej bäddar Finnas, ej prydliga fällar, ej heller sängar och mantlar, Utan hon sofver om vintren, der tjenarne pläga, i huset, I spisaskan, nära till elden, med trasor på kroppen. 190 Men när sommaren kommer, och höstningens frodiga årstid, Allestädes uppå det välomansade vinberg, Utaf de löf som fallit, på marken redes hans sofbädd. Ängslad ligger han der, med mycken sorg i sitt sinne, Suckande öfver ditt öde, och tung är åldren för honom. 195 Så afsomnade jag också, och lyktade lifvet; Icke i salarna Artemis har, skottskicklig och pilglad, Sjelf angripande mig med de ljufliga pilarna dräpit; Icke är mig påkommen en krämpa, som vanligast plägar Med förskräckeligt tvinande ta ur lemmarna lifvet; 200 Utan saknan af dig, och bekymren för dig, min Odysseus, Jemte din älskvärdhet mig ljufliga lifvet beröfvat

Så hon sade; men jag, i min själ rådplägande, ville Vålnaden famna utaf min hänafsomnade moder. Jag tre gånger försökte, ty sinnet befallte mig famna, 205 Och tre gånger ur händren, en skugga lik eller drömbild, For hon, och mig djup smärta dessmer uppväcktes i hjertat, Och tilltalande henne, jag sade de vingade orden:

Mor, hvi stannar du icke, då dig omfamna jag önskar, Att hos Aïdes jemväl, i älskade armarna, slutne, 210 Begge vi vårt lystmäte må ha af förstelande sorgen? Är du en skuggbild blott, som den väldiga Persephoneia Skickat, att jag dessmera ännu må klaga och sucka?

Så jag sade; påstund genmälte den vördade modren: O du min son, olyckelig mer än öfrige männer, 215 Persephoneia, dottren af Zeus, dig icke bedårar, Utan sådan är menniskors sed, när döde de blifvit; Ty ej af senorna kött och ben mer hållas tillsamman, Utan den brännande eld med väldiga kraften betvingar Detta, när själen en gång de hvita benen har lemnat, 220 Och som en dröm bortflygande, själen sedan forsvinner. Men skyndsamligen nu sök ljuset, och detta bemärk dig Allt, att framdeles ock du må orda derom för din maka.

Så vi vexlade ord med hvaran; mellertid nu matronor Kommo, -- ty dem ditskickade väldiga Persephoneia, -- 225 Hvilka de tappraste mäns gemåler voro och döttrar, Och kring svarta bloden de sig församlade talrikt. Men jag tänkte på råd, hur jag skulle hvarenda befråga. Detta beslut i min själ jag likade vara det bästa: Dragande ut långspetsiga svärdet, vid fylliga låret, 230 Lät jag af svarta bloden ej samtliga dricka på en gång. Utan efter hvaran framträdde de till mig, och hvarje Sina sorger förtäljde; och jag utforskade alla.

Tyro, den ädelborna, jag såg tillförst nu bland dessa, Hvilken sade sig vara en till bålde Salmoneus, 235 Sade sig vara gemål åt Kretheus, Aiolos' ättling. Hon förälskade sig i gudomliga floden Enipeus, Hvilken, den skönsta af floder, sin bölja välfver på jorden, Och vid Enipeus' tjusande brädd hon vandrade ofta. Under skepnad af denne en gång jordskakarn Poseidon 240 Låg hos henne vid mynningen af den hvirfliga floden, Och den purpurne vågen omkring dem, liksom en klippa, Uppvälfd stod, samt dolde en gud och en dödelig qvinna. Och jungfruliga gördeln han löste, och henne han söfde. Men när kärliga värf fulländat hade Poseidon, 245 Tog han Tyro i hand, och talade ordet, och sade:

Fröjda dig, qvinna åt mötet! ty under det välfvande året Ståtliga piltar du föder, ej är odödliges läger Barnlöst; vårda nu dessa, och gif en rikelig näring. Nu gack hem till din boning, var tyst, och knysta ej ordet; 250 Men jag sjelf, må du veta, dig är jordskakarn Poseidon.

Så han sade, och dykade ned i det svallande hafvet. Vorden hafvande, Pelias hon framfödde och Neleus, Hvilke åt mäktige Zeus två väldige tjenare blefvo Båda, och Pelias i vidrymliga stan Iaolkos, 255 Fårrik, hade sitt hem; den andre i sandiga Pylos. Sönerna andra hon födde åt Kretheus, qvinnornas drottning, Aison jemte Pheres, och derhos hästglad Amythaon.

Efter henne jag såg Antiope, född af Asopos, Som berömde sig ock, att uti Zeus' armar ha sofvit; 260 Söner tvenne också hon födde, Amphion och Zethos, Som uppbyggde tillförst sjuportiga Thebes befästning, Och omtornade den; ty de ej otornadt förmådde Det vidrymliga Thebe bebo, skönt väldige kämpar.

Efter henne Alkmene jag såg, Amphitryons maka, 265 Som blef Herakles' moder, den lejonsinnte och djerfves, Sedan hon sofvit hade i Zeus', den mäktiges, armar; Såg Megare, en dotter utaf storsinnade Kreion, Som Amphitryons son, den i kraft okuflige, äktat.

Äfven Oidipus' mor jag skådade, skön Epikaste, 270 Hvilken, af oförstånd, föröfvade gräslig en gerning, Äktande egen son; men denne, som mördat sin fader, Henne tog; och gudarne strax verldskunnigt det gjorde. Men han, lidande qval, i det mångbehagliga Thebe, Efter gudarnes hårda beslut, var Kadmeiernes konung; 275 Sjelf hon vandrade af till portfast, mäktig Aïdes, Sedan en snara hon fästat omkring tvärbalken i taket, Fattad af smärtan sin, samt lemnade qvalen åt honom, Många till tal, som en mors Erinnyer bringa i verket.

Och skön Chloris jag såg, som Neleus fordom till maka 280 Tog för dess fägrings skull, sen tusende skänker han gifvit, Yngsta dottren utaf kong Iasos' ättling, Amphion, Hvilken uti Minyeiska Orchomenos kraftigt regerte Förr, och i Pylos var kong; hon födde de herrliga söner, Nestor och Chromios med, och bålde Periklymenos med. 285 Födde så efter dem manhaftiga Pero, ett under, Hvilken af grannarna alla till maka begärtes, men Neleus Gaf allenast åt den, som Iphikles' hornade hjordar, Och bredpannade, plundrande, dref från Phylake: vågsamt Arbete! Dock på sig tog otadlige siaren ensam, 290 Att dem drifva; en guds fiendtliga skickelse, gryma Fjettrar förhindrade honom, och landtlige boskapsherdar. Men då nu månader redan och dar fulländade voro, Under det åter välfvande år, och stunderne kommo, Då upplöste hans fjettrar också den starke Iphikles, 295 Sen gudsvaren han gifvit; och så Zeus' vilja var verkställd.

Äfven Leda jag skådade sen, Tyndareos' maka, Som åt Tyndareos två stormodiga ättlingar födde, Hästupptuktande Kastor, i näfstrid god Polydeukes. Lefvande gömmas de både uti fruktgifvande jorden, 300 Och dernedre ännu af Zeus åtnjutande ära, Lefva de vexelvis hvarannan dag, och hvarannan Äro de döde, och ha en ära, med gudarnes jemlik.

Iphimedeia derefter, gemål åt drotten Aloeus, Såg jag, som sade sig haft med Poseidon möte i älskog. 305 Ock två söner hon födde, men de kortlifvade voro, Otos, gudarna lik, och fjerranberömd Ephialtes, Dem högresligast fostrade upp fruktgifvande jorden, Samt mest sköna bland alla också i näst herrlig Orion. Nioårige höllo i bredd de alnarna nio 310 Redan, och nio famnar i längd uppvuxit de hade. Mot odödliga gudarna ock de hotade väcka Drabbningen af mångstormande krig på sjelfva Olympos; Ossa de ämnade först på Olympos ställa, och derpå Det löfruskande Pelion sen, för att himlen bestiga. 315 Och det hade de gjort, om de kommit till manbarhets ålder, Men dem sonen af Zeus och utaf skönlockiga Leto Dödade begge, förrän dem tinningarna inunder Skäggbrådd vexte, och kinden var täckt med blomsterligt mjölkhår.

Phaidre äfven jag såg, samt Prokris, och skön Ariadne, 320 Dottren till Minos, den vise, som fordom fördes af Theseus Hän från Kreta till ängden utaf det helga Athenai. Men han sin vilja ej fick; ty förut drap Artemis henne, På Dionysos' ord, på det kringomböljade Dia.

Maira och Klymene äfven jag såg, och dolsk Eriphyle, 325 Som, för det aktade gull, förspillde sin älskade make.

Samtliga gitter jag dock ej nämna, ej heller förmäla, Alla de makar jag såg och döttrar till fordne heroer; Ty förr svunne gudomlige natten, men tid till att sofva Ren är, antingen här, eller ock jag till snabba galejan 330 Går; men åt gudarna jag och åt er antvardar min hemfärd.

Så han talte; och samtligen de förstummade tego, Samt af förtjusning betogos uti de dunklande salar. Men nu begynte bland dem hvitarmig Arete, och sade:

O Phaieker, hur syns här mannen väl eder att vara, 335 Både till storlek och vext, och det dugliga vettet derinnan? Han är derjemte min gäst; men enhvar åtnjuter den hedern. Thy affärden ej så påskyndande, skänkerna icke Så för den fattiga minsken; ty eder i salarna månge Skatter, igenom gudarnas nåd, förvarade ligga. 340

Talte så äfven bland dem den åldrige drott Echeneos, Hvilken utaf Phaiekiska män månd vara den älste:

Vänner, icke mot edert beråd, ej heller er mening Ordar drottningen vis; derför hörsammen J alle! Dock af Alkinoos, kongen, beror båd gerning och ord nu. 345

Honom Alkinoos återigen genmälte, och sade: Detta ordet må vara på sätt som du yttrar, såframt jag Lefver och herrskar ibland de roningkära Phaieker. Men gästvännen ännu, skönt högligen längtande hemfärd, Tills imorgon likväl qvardröje, sålänge åt honom 350 Skänkerna alla jag bragt; ledsagningen männerne alle Vårda, förnämligast jag, hvars makt här gäller i landet.

Honom svarande talade till mångråde Odysseus: Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken, Om ett år till och med J bjöden mig härstädes dröja, 355 Om ledsagning bestyrden, och gåfven mig herrliga skänker, Sannerlig ville jag det, och mycket bättre det vore, Att med fullare hand hemkomma till fädernejorden: Så mer vördad jag vore och kär derjemte hos alla Männer, hvilka mig såge till Ithaka återkommen. 360

Honom Alkinoos återigen genmälte, och sade: När vi dig skådade an, o Odysseus, icke vi trodde Dig en bedragare vara och smyger, hvilka så många Närer den svarta jorden ibland mångskingrade menskor, Stämplande lögner ihop, dän icke man skulle förmoda. 365 Men hos dig finns prydnad i ord, finns redeligt hjertlag, Och, en sångare lik, konstmessigt du har oss berättat Alle Argeiernes öde, och ditt, och svåra bekymmer. Men du, välan, mig detta förtälj och noga berätta, Om ej några du såg af de ståtliga männer, som följde 370 Dig till Ilion åt, och som der erhöllo sin bane. Denna natt är så lång, osägligt, och ännu ej inne Tid, att sofva i saln; förtälj mig märkliga saker! Ja, jag skulle förbida till herrliga morgonen, blott du Ville åt mig berätta i saln om dina bekymmer. 375

Honom svarande talade till mångråde Odysseus: Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken, Finns ju för samtal tid, finns tid derjemte för sömnen. Men om du önskar att höra, så vill jag sannerlig icke Dig förvägra, att än mer ömkansvärdiga saker 380 Om kamraterna mina berätta, som sedan förgingos, Som väl sluppo med lif ur Troernas suckiga härnad, Men, för en skändelig qvinnas dåd, vid sin hemkomst dräptes.

Ja, såsnart nu förskingrat den vördade Persephoneia Samtliga vålnader hit och dit af de afliga qvinnor, 385 Vålnaden nalkades mig af Atreus' son, Agamemnon, Ängslad, och honom omkring de öfrige alle sig samlat, Som i Aigisthos' hus nedjordes, och lyktade banen. Kännde så denne mig strax, när svarta bloden han druckit, Högt derjemte han gret, utgjutande ymniga tårar, 390 Sträckande mot mig händerna fram, mig önskande räcka, Men han ej egde numer orubbliga kraften och styrkan, Sådan hon fanns tillförne uti hans smidiga lemmar. Skådande drotten jag gret, och ömkade uti mitt sinne, Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden: 395

Ärefulle Atreides, o härarnes kong, Agamemnon, Hvilket den långutsträckande döds misöde dig kufvat? Monne Poseidaon dig kufvat har på galejan, Väckande skadlige vindarnes olycksaliga blåster? Eller fiendtlige män dig oförrättat på landet, 400 Snappande oxarna bort, eller ock fårhjordarna vackra, Eller kämpande ock om fästen, eller om qvinnor?