Part 14

Hören, kamrater, mitt ord, änskönt olyckor J lidit! Älskade, mer vi ej vete, hvar vester är eller öster, 190 Ej, hvar menniskorlysande soln går jorden inunder, Ej hvar hon uppgår; snart derföre oss låtom betänka, Om det ännu gifs råd; jag menar att icke det gifves. Ty jag såg, sen jag klättrat ditupp på stupiga toppen, Ön, som i runden bekransas utaf omätliga hafvet. 195 Lågländt än hon belägen, och rök från midten af henne, Genom de täta buskar och träd, jag med ögonen märkte.

Så jag talte; för dem strax sönderkrossades hjertat: Laistrygeniern Antiphates' illgerning de mindes, Och den starke Kyklop, fräcksinnade menniskoätarn. 200 Alle snyftade högt, utgjutande ymniga tärer, Men de hade likväl ej minsta båtnad af gråten. Och fotbrynjte kamraterna nu jag samtliga tveskiljs Täljde, och gaf dem hvardera sin anförare äfven; Dessa förde jag an, gudsköne Eurylochos dessa. 205 Lotterna skakte vi genast i kopparfogade hjelmen; För storsinnte Eurylochos då uthoppade lotten; Gick så åstad, och derhos de två och tjugu kamrater, Gråtande, men oss andra de lemnade sörjande efter. Kirkes boning de nu, den ståtliga, funno i skogen, 210 Byggd af slipade stenar, uppå kringskådeligt ställe. Henne der rundtomkring bergsvargar befunnos och lejon, Dem sjelf spaka hon gjort, då hon in trollkrydder dem gifvit. Icke på männerna nu de rusade heller, men alle Reste sig upp, och viftade gladt med svansarna långa. 215 Liksom hundarne kring sin herre, som kommer från middan, Vifta, -- ty läckerheter åt dem medbringar han alltid: Så kring dessa också starkkloige vargar och lejon Viftade. Männerne skrämdes, såsnart odjuren de sågo. Hos lockfagra gudinnan i dörrn qvarstannande alle, 220 Hörde de der Kirke, som sjöng med tjusande stämma, Väfvande väfven stor, ovanskelig, såsom gudinnors Arbete plär förträffeligt, fint och dejeligt vara. Då tog ordet bland dem Polites, kämparnes höfding, Som bland kamraterna var mig mest värderad och älskad: 225

Vänner, der inne är en, som väfvande väfven, den stora, Sjunger så vacker en visa, att genljud gifver palatset, Dödelig, eller gudinna kanske; thy snarliga ropom!

Så han sade; då ropade de, utkallande henne. Och framträdande strax, de glänsande dörrar hon upplät, 230 Och inkallade; alle, i dårskap, följde hvarannan; Blott Eurylochos blef, förmodande svek derinunder. Och införande dem hon satte på stolar och säten; Korngryn, ost åt alla, och gullgul håning hon sedan Mängde med Pramniskt vin, och i maten blandade slema 235 Kryddar, att fädernejorden de alldeles skulle förgäta. Men då hon gifvit hade, och de utdruckit, påstunden Slående med sitt spö, hon uti svinstian dem stängde. Och nu hade af svinen de kropp, och stämma och hufvud, Äfvensom hår; men vettet var qvar än, liksom tillförne. 240 Så nu, gråtande, in de samtliga stängdes; och Kirke Kastade åt dem ollon, kastanier och frukter af hagtorn, Spis, som af svinen städse, de markpåliggande, frätes.

Nu Eurylochos skyndade strax till svarta galejan, Bringande tidender fram om kamraternas ömkliga öde. 245 Dock han gitte ej säga ett ord, skönt gerna han ville; Så hans hjerta var såradt af gräsliga sorgen, hans ögon Voro med tårar fyllde, och själen anade jemmer. Men då vi samtlige honom förvånade hade befrågat; Då förtäljde han oss de andre kamraternas ofärd: 250

Såsom du bjöd, vi vandrade dungen igenom, Odysseus; Och vi funno i skogen ett slott, välsiradt och vackert, Byggdt af slipade stenar, uppå kringskådeligt ställe. Någon sjöng nu der gällt, och väfde på väfven, den stora, Dödlig eller gudinna; de kallade henne och ropte. 255 Och utträdande strax, hon glänsande dörrarna upplät, Och inbjöd dem; och alle på en gång dårligen följde, Blott jag stannade qvar, förmodande svek derinunder. Samtlige desse försvunno tillika, och icke en ende Visade sig, skönt länge jag satt der liksom på utkik. 260

Så han sade; men jag mitt silfvernaglade stridssvärd Hängde på axeln, det stora och kopparne, äfvensom bågen. Honom befallte jag strax att föra mig samma vägen, Men han om båda knäna mig tog, och begynte att bedja, Och, veklagande, talte mig till med vingade orden. 265

För mig ej dit, motvillig, o drott; men lemna mig härstäds, Ty jag vet, att du sjelf ej kommer, ej heller du bringar Af kamraterna en, men låtom oss genast med dessa Flykta; kanhända ännu dock olycksdagen vi undfly.

Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom; 270 Eurylochos, minsann, qvarstanna du bara på stället, Ätande, drickande här vid hålkade svarta galejan, Men jag vandrar åstad; mig är det ett tryckande nödtvång.

Så jag talte, och vandrade hän från haf och galeja. Men då nu, vandrande genom de heliga lunder, jag skulle 275 Till Kirkes, mångtrollerskans, hus, det ståtliga, komma, Der gullstafvige Hermes mig mötte, då redan jag nära Mig till palatset befann; en yngling liknade guden, Som fått nyligen skägg, hvars ålder af alla är skönast. Och han tog mig i hand, samt talade ordet, och sade: 280

Hvart, olycklige, så på kullarna vandrar du ensam, Ej med orten bekant? Kamraterne dine hos Kirke Stängde äro, och bo nu som svin i reglade stior. Kommer du hit, att dem rädda? Nåväl Jag icke förmodar, Att du ens sjelf hemvänder, men stannar qvar med de andra. 285 Dock ur förderfvet, välan, jag vill dig befria och rädda: Här har du ståtelig krydda! Till Kirkes boningar dermed Gå, och hon olycksdagen ifrån ditt hufvud skall värja! Kirkes samtliga funder jag vill förtälja dig äfven: Blandvin reder hon till, och kastar dig kryddor i drycken; 290 Men hon ej så ens hexa dig kan, ty sådant förbjuder Dråpliga kryddan, jag dig vill ge, och säga dig saken. När nu dig Kirke slår med sitt ofantliga trollspö, Ryck du emellertid det eggiga svärdet ur baljan, Och anrusa emot Kirke, som ville du dräpa. 295 Fruktande, skall hon dig då ombedja, att dela sitt läger. Då bör du alldeles icke gudinnans läger förvägra, Att hon kamraterna löse, och dig mottage bevågen, Utan af henne begär, att hon svärjer de saliges stored: Att hon ej dig anstämplar en annan skadelig ofärd, 300 Att hon ej röfvar dig mandom och kraft, enär du dig afklädt.

Sade; och kryddan åt mig antvardade Argosdräparn, Hvilken från marken han tog, samt lärde mig känna dess lynne. Svart till roten hon var, med mjölk jemförlig dess blomma: Moly af gudar hon kallas, derhos uppgräfs hon ur jorden 305 Svårt af dödliga män; dock gudarne gitta ju allting. Hermeias derpå sig begaf till höga Olympen Genom den skogiga ön; till Kirkes boningar sen jag Gick, och vid gåendet hjertat i mig mångfaldigt sig rörde. Hos lockfagra gudinnan i dörrn jag stannade sedan. 310 Stående der, jag ropte; gudinnan hörde min stämma. Och utträdande strax, de glänsande dörrar hon upplät, Kallade på mig, och jag medföljde, bedröfvad i hjertat. Nu hon förde mig in, och i silfvernaglade, granna, Prydliga länstoln satte; en pall fanns föttren inunder. 315 Blandvin redde hon sen, till att dricka, i gyllene bägarn, Samt inkastade kryddan, med argt uppsåt i sitt sinne. Sedan hon gifvit, och jag utdruckit, och hon mig ej hexat, Hon med spöet mig slog, och talade ordet, och sade: Gack nu uti svinstian, och sof med de andra kamrater! 320

Sade; och ryckande ut det eggiga svärdet ur baljan, Störte jag mot Kirke, som ämnade henne jag dräpa. Men, högt skriande, undan hon sprang, och mig fattade knäna, Och högtömkelig talade så de vingade orden: Ho? Hvarifrån är du? Hvar har du stad och föräldrar? 325 Mig förvåning betager, att ej du af drycken förhexats, Ty ej någon dödlig ännu uthärdat den drycken, Ho den tärde, och släppte igenom tändernas stängsel; Men du har i ditt bröst ett obetvingeligt sinne. Säkert Odysseus du är, mångvandrarn, om hvilken mig alltid 330 Sagt, att komma han skull, gullstafvige Argosdräparn, Vändande hem från Troia, på snabba galejan, den svarta. Men nu välan, stick svärdet i skidan, och låtom oss sedan Stiga upp i min bädd, att så med hvarandra förenta Genom älskog och bädd, inbördes vi varda förtrogne! 335

Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne: O Kirke, hur kan du mig be, att vara dig vänsinnt? Du, som förvandlat till svin, i salarna, mina kamrater, Och mig sjelf när du har, nu listanstämplande, bjuder I sängkammaren gå, och med dig sofbädden bestiga, 340 Att du må röfva mig mandom och kraft, enär jag mig afklädt. Nej, jag alldeles icke med dig vill stiga i bädden, Om du ej värdes, gudinna, mig svälja de saliges stored, Att du mig sjelf ej stämplar en annan skadelig ofärd.

Så jag sade; och hon gaf eden strax, som jag fordrat. 345 Men när svurit hon hade, och eden behörigen lyktat, Då uppsteg jag uti Kirkes storståtliga sofbädd. Vårdsama tärnorna här på bestyr i salarna voro, Fyra till tal, som äro bestyrarinnor i huset, Samtlige döttrar försann af källor och äfven af lundar, 350 Samt af de heliga floder också, som rinna till hafvet. En af dessa på stolarna lade de prydliga mantlar, Purpurne, ofvanuppå, och inunder dukar hon lade; Och den andra framför länstolarna silfverne borden Uppslog, ställande der åt dessa gyllene korgar. 355 Men den tredje i silfverpokaln hjertfägnande vinet Mängde, det ljufva, och sen de gyllene bägrar fördelte. Och den fjerde hon hämtade vattnet, och rikliga elden Tände den väldiga kitteln inunder och vattnet det värmdes. Men då nu vattnet kokte uti den blänkande kopparn, 360 Hon mig i karet satte, och tvådde ur väldiga kitteln, Blandande efter behag, båd hufvud och skuldror tillika, Tills hon ur lemmarna hän kraftödande tröttheten borttog. Men då hon mig rentvagit, och smort med essens af oliven, Kastade hon mig kappan omkring, den granna, och tröjan, 365 Och införde mig sen, och på silfvernaglade, vackra, Prydliga länstoln satte, en pall fanns föttren inunder. Och tvättvatten i skåln ihällde mig tärnan, och frambar I den sköna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver, Vattnet, och dukade der bredevid det fejade bordet. 370 Ärbara skafferskan hämtade bröd, och satte för gästen, Samt mång rätter dertill, af allt hvad huset förmådde, Och uppmante mig äta; men det ej lyste mitt sinne, Utan i andra tankar jag satt; ondt anade sinnet. När nu mig Kirke såg der sittande, utan att räcka 375 Händren till maten, utaf förskräckelig smärta betagen, Ställde hon sig helt nära, och talade vingade orden:

Hvarför, Odysseus, sitter du så, som vore du mållös, Frätande hjertat ditt, men mat eller dryck du ej vidrör? Säkert ett nytt forsåt misstänker du; dock du ej alls bör 380 Frukta; ty redan åt dig jag svurit de saliges stored.

Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne: Hvilken dödelig man, som rättvis kallas, o Kirke, Skulle väl någonsin mat eller dryck förr gitta att smaka, Förrn kamraterna frias, och han dem med ögonen skådar? 385 Men om du verkligen gerna mig manar att dricka och äta, Lös dem, att jag må med ögonen se högtkära kamrater

Så jag sade; och nu Kirke ur salen begaf sig, Hållande stafven i hand, och öppnade dörren till stian, Och utjagade dem, som nioåriga gödsvin. 390 Vände mot henne de stodo der nu, och hon dem emellan Gående, smorde dem samtliga sen med annan en trollsaft. Flöto så dem från lemmarna bort de håren, som nyligt Alstrade skadliga saften, dem gifven af mäktiga Kirke, Och strax voro de män, än yngre än fördömde varit, 395 Såväl vackrare vida, och större jemväl till att påse. Och de kände igen mig, och hängde mig alle vid händren. Ljuflig smärta hos hvar uppvexte, och hela palatset Dönade skräckligt, och sjelf sig ömkade äfven gudinnan. Trädande nära till mig så talte gudinnors gudinna: 400

O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, Gå nu åstad till snabba galejan och stranden af hafvet, Och till en början först upphalen på landet galejan, Bringen i grottorna sedan ert gods och samtliga redskap, Kom sjelf genast igen, och medtag kära kamrater. 405

Så hon sade men mig hörsammade modiga sinnet, Och jag gick nu åstad till snabba galejan och hafvet. Sedan fann jag på snabba galejan de kära kamrater, Ömkeligt jemrande sig, utgjutande ymniga tårar. Likasom då när kalfvar i by de vallade korna, 410 Hvilka till fägåln gå, såsnart de med gräs sig förplägat, Samtlige hoppa tillmöte, och dem ej kättorne mera Hålla tillbaka, men ramande högt de kring mödrarna sina Hoppa: så desse också, när mig de med ögonen sågo, Störte sig gråtande fram; så sinnet för samtliga syntes 415 Vara, som hade de kommit till fädernelandet och egen Stad på den klippiga ön, der de samtligen föddes och fostrats, Och de talte till mig, veklagande, vingade orden:

Vi vid din återkomst, zeusfostrade, äre så glade, Liksom vi ländt till Ithaka, hem till fädernelandet; 420 Men låt höra, förtälj de andre kamraternes ofärd!

Så de talte; men jag genmälte i vänliga ordlag: Nu till en början först upphalom på landet galejan, Bringom i grottorna sedan vårt gods och samtliga redskap! Skynden er sjelfve derjemte, att följa mig alle tillika, 425 Samt kamraterna se i Kirkes heliga boning, Huru de dricka och äta; förty fullt opp de nu hafva.

Så jag sade; mitt tal hörsammade desse påstunden; Eurylochos var den ende, som alla kamraterna qvarhöll. Och tilltalande dem han sade de vingade orden: 430

Usle, hvart gå vi? hvarför slik ofärd fiken J efter, Att till Kirkes boning begifva er? Säkert oss alla Hon förvandlar till svin eller vargar, eller till lejon, Att dess stora palats, med våld ock, vakta vi måtte. Likså gjorde kyklopen, enär hans kula besökte 435 Våre kamrater, och dem åtföljde den djerfve Odysseus; Ty för hans öfverdåd ock de förlorade lifvet.

Så han sade; men jag nu öfverlade i sinnet, Att vid mitt nerfviga lår dra ut långspetsiga svärdet, Och afhugga hans hufvud, och kasta det neder på marken, 440 Skönt han mig ock var nära förvandt; men kamraterne alle Hejdade mig med vänliga ord så hädan som dädan:

O zeusborne, ifall du befaller, så låtom då honom Här vid galejan förbli, och åt oss bevaka galejan; Men ledsaga oss du till Kirkes heliga boning! 445

Ordande så, de vandrade upp från galejan och hafvet; Men vid det hålkade skepp ej heller Eurylochos qvarblef, Utan följde; förty han af häftiga hotelsen skrämdes. Och mellertid nu de andra kamrater i salarna Kirke Kärvänskapligen tvått, och smort med essens af oliven, 450 Samt dem samtliga klädt i yllene mantel och lifrock, Och de i salarna dessa, sig plägande, träffade alla. När nu hvarandra de sett, och allt derjemte berättat, Greto de, jemrande sig, och palatset dönade vida. Då till mig framträdde gudinnors gudinna, och sade: 455

O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, Väcken ej längre numera den eviga sorgen! Jag känner Både de smärtor alla, J lidit på fiskiga hafvet, Och hur fiendtlige män er oförrättat på landet. Utan, välan nu spisen min mat, och dricken af vinet, 460 Tills J återigen nytt mod erhållen i barmen, Likasom när er fädernejord ni lemnade fordom, Klippiga Ithaka; nu kraftlöse J blifvit och rädde, Tänkande städse uppå kringirrandet, svåra; och aldrig Sinnet i glädtighet är, emedan J lidit så mycket. 465

Så hon sade; men oss stormanliga sinnet bevektes, Och der dagarna alla, till årets slut från dess början, Sutto vi, njutande rundeligt kött, och kosteligt mustvin. Men när året var fullt, och stunderna hade sig kringvändt, Under de slocknande månar, och dagarne långe sig lyktat, 470 Då, utkallande mig, högtkäre kamraterne sade:

Underbare, engång åtminstone tänk på ditt hemland, Om det är gudars beslut, att du räddas omsider, och nalkas Ditt högtakiga hus, och den älskade fädernejorden.

Så de sade; men mig manhaftige sinnet bevektes. 475 Så der dagen igenom, intill nedgående solen, Sutto vi, njutande rundeligt kött, och kosteligt mustvin. Men då sol gick ned och tillika mörkret oss påkom, Desse i dunklande salarna sig till hvila begåfvo. Men jag lagade mig i den tjusande bädden till Kirke, 480 Fattade knäna och bad, och gudinnan hörde min stämma; Och tilltalande henne jag sade de vingade orden:

O Kirke, fullborda du mig det löfte du gifvit, Att affärda mig hem härifrån; ren trängtar mitt sinne, Samt de andre kamraters, som städs mig hjertat bestorma, 485 Och sig jemra omkring, enär du nånsin är afskiljs!

Så jag sade; och strax genmälte gudinnors gudinna: O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, Längre ej mer i mitt hus ovillige skolen J dröja, Men J måsten dock först en ann färd lykta, och resa 490 Till Aïdes' palats och den skräckliga Persephoneias, Att i derstädes befråga Thebanske Teiresias' vålnad, Denne blinde profets, hvars vett orubbeligt varar. Honom, äfven som död, gaf tankkraft Persephoneia, Att han är ensam vis; likt vålnader vanka de andre. 495

Så hon talte; men mig vardt sönderkrossadt mitt hjerta, Och der satt jag i sängen och gret, och icke mig sinnet Önskade lefva numer, samt ljuset af solen beskåda. Men då jag gråtit mig mätt, och kastat i bädden och vältrat, Då jag henne också genmälande svarte med orden: 500

O, Kirke, ho förer oss an den väg som du nämner? Kom ju ej någon ännu på svarta galejan till Aïs.

Så jag sade; men strax mig svarte gudinnors gudinna: O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, Om vägvisare ej dig vare det minsta bekymmer! 505 Res du masten allenast och spänn ut seglen, de hvita, Och sitt stilla, och Boreas' vind skall föra galejan. Men då Okeanos redan med henne du öfver har farit, -- Der som stranden är låg, och Persephoneia har lunder, Med svartpopplarna höga, och fruktförödande viden, -- 510 Sök der hamn med ditt skepp, på Okeanos' hvirfliga floddjup, Och förfoga dig sjelf till Aïdes' ruskiga boning, Der sig i Acheron kasta Pyriphlegethon, och den andre Floden Kokytos, som sjelf är en gren af Stygiska vattnet: Klippa, och sammanlopp af de två högtbrusande floder. 515 Der du sedan, o drott, dig närmande, såsom jag bjuder, Gräf dig en grop, så lång som en aln båd hitåt och ditåt, Och utgjut kring gropen ett offer åt samtliga döda, Först af håning med mjölk och sedan af ljufliga vinet, Samt för det tredje af vatten, och påströ hvitaste korngryn, 520 Ropande an enträget de dödas skröpliga hufvun, Lofva, till Ithaka länd, en gallko, hvilken är ypperst, Offra i salen, och fylla ditt bål med dyrbara håfvor. Och åt Teiresias ensam du särskildt offre en helsvart Vädur, hvilken är bäst bland eder samtliga boskap. 525 När du med bön anropat de dödas prisade släkten, Offra då gumsen derefter och tackan, den svarta, tillika, Vändande dem mot Erebos, sjelf dig vändande frånskiljs, Fikande flodens böljor att se; då skola sig månge Vålnader snart infinna utaf hänsomnade döda. 530 Sedermera du må kamraterna mana och bjuda, Fåren, som ligga der dräpte med obarmhertiga kopparn, Att af flående bränna, och höja till gudarna bönen, Till den starke Aïdes och skräckliga Persephoneia. Men sjelf, ryckande ut det eggiga svärdet ur baljan, 535 Sitt du, och tillåt icke de dödas skröpliga hufvun Bloden närmare komma, förrän du Teiresias frågat. Då, o männernes förste, påstund skall nalkas profeten, Som förtäljer dig grannt båd vägen och resans begränsning, Huru på fiskiga sjön du återländer till hemmet. 540

Så hon talte; och strax gullthronade Eos sig infann. Hon då klädde mig kläderna på, båd mantel och lifrock; Nymfen klädde sig sjelf i en vid, hvitglänsande kappa, Fin, förtjusande; sen kring lifvet hon slingade gördeln, Skön och af ideligt gull; och lade så doket på hufvut 545 Men jag vandrade rummen igenom, och mante med ljufva Ord kamraterna alla, enhvar mig närmande särskildt:

Sofvande, njuten ej längre numera den ljufliga sömnen, Utan låtom oss gå! mig intalt mäktiga Kirke.

Så jag sade; hos dem stormanliga sinnet bevektes. 550 Det oaktadt jag dän oskadda ej vännerna förde: Fanns ju en viss Elpenor, en pojke, ej särdeles hvarken Modig i krig, ej heller uti sitt sinne bepröfvad. Från kamraterna skiljd, I Kirkes heliga boning, Vintung, denne sig laggt, af lystnad att hämta sig svalka. 555 Men då buller och stoj af de väckta kamrater han hörde, Plötsligen upp han sprang, och förgät i sinnet alldeles, Att nedstiga igen på höga stegen, han uppgått; Utan han damp hufvudstupa från taket, och nacken för honom Knäcktes vid knotorna af, och själn nedsteg till Aïdes. 560 Och när de öfrige kommo, jag talade ordet, och sade:

Visst J trodden er nu till älskade fädernejorden Fara; men annan färd åt oss förordnade Kirke, Till Aïdes' palats och den skräckliga Persephoneias, Att om ett gudsvar spörja Thebanske Teiresias' vålnad. 565

Så jag sade; för dem nu sönderkrossades hjertat, Och der sutto de, jemrande sig, lösryckande håret. Ingen fromma de hade likväl, skönt äfven de greto. Men då till stranden af sjön, och till snabba galejan vi andre Ängslade gingo vår väg, utgjutande ymniga tårar, 570 Kirke, vandrande bort mellertid, vid svarta galejan Bundit en gumse, och bundit derhos ock tackan, den svarta, Smygande lätt sig dän; ho skulle en gud, mot dess vilja, Skåda med ögonen nånsin, om hitåt gången, om ditåt?

Elfte Sången