Part 13

Gif mig ännu, kärvänlig, och säg mig namnet påstunden, 355 Att jag dig gästskänk ger, åt hvilken du måtte förnöjas. Ty åt Kykloperna alstrar också fruktgifvande jorden Det rikdrufviga vin, som åt dem Zeus' skurar föröka; Men dethär af ambrosia är och af nektar en smakbit.

Sade; men återigen jag räckte det glödande vinet. 360 Trenne gånger jag gaf, tre gånger, i dårskap, han utdrack. Men såsnart nu vinet sig laggt Kyklopen om hjertat, Då tilltalte jag honom med håningljufliga orden:

Du mig frågar, Kyklop, det Frejdade namnet, och jag skall Säga; men gif du åt mig gästskänken, såsom du lofte. 365 _Ingen_; -- det är mitt namn; mig _Ingen_ plägade kalla Både moder och fader, och andre kamraterne alle.

Så jag sade; och han med förgrymmadt sinne mig svarte: _Ingen_ jag sist vill sluka bland alla dess resekamrater, Men de andra förut; och det skall vara din gästskänk. 370

Ordade så; Och lutande sig, damp baklängs, och sedan Låg med den tjocka nacken påsned. Allkufvande sömnen Honom genast betog, och vin utstörte ur strupen, Jemte bitar af menniskokött, och han rapade vintung. Och då stötte jag pålen inunder den ymniga askan, 375 Tills glödhet han blefve, och alla kamrater med ord jag Muntrade upp, att ej någon, förskräckt, skull' smyga sig undan. Men då nästan nuredan olivträds-pålen i elden Började tändas, så grön han än var -- och glödde förskräckligt, Då jag förde den närmre ur elden; kamraterne rundtom 380 Stodo; men mycket mod ingaf oss alla en gudom. Desse vid ändan nu togo den hvassa olivträds-pålen, Och instucko i ögat, och jag, mig resande, kringvred Ofvanifrån; liksom då en man skeppsvirket med båren Bårar, och nedfrån andre med remmen drifva omkring den, 385 Fattande tag tvesids, men båren han löper beständigt. Så tillgripande ock eldspetsade pålen, i ögat Vredo vi; kring den glödgade nu utströmmade bloden. Flamman svedde då allt, båd ögonlocket och brynet, Medan stenen förbrann; ögrötterne fräste af elden. 390 Liksom då mannen i smedjan den väldiga yxan och bilan, Gräsligt fräsande, doppar uti det kyliga vattnet; Härdande så; ty deraf undfår just jernet sin styrka: Så kring olivträds-pålen jemväl nu fräste hans öga, Och förskräckligt han röt, och klippan dönade rundtom. 395 Fruktande lupo vi alle vår väg, men pålen Kyklopen Ryckte ur ögat ut, nedsölad af ymniga bloden, Hvilken han sen ursinnig från sig bortslängde med händren. Men han ropade högt på Kykloperna alla, som bodde Honom omkring i kulor uppå de vindiga höjder. 400 Desse hörde hans skri, och kommo båd hädan och dädan, Stannande kulan omkring, och sporde hvad honom betryckte:

Hvad går åt dig, och hvi, Polyphemos, skrek du så fasligt, Och sömnlösa oss gjorde, uti gudomliga natten? Monne, emot din skön, en dödelig boskapen jagar? 405 Monne dig sjelf man dräper med våld, eller också med arglist?

Dem genmälte igen Polyphemos, den starke, ur grottan: Vänner, _Ingen_ mig dräper, med våld ej, utan med arglist.

Desse svarade då, och talade vingade orden: Om dig ingen förnärmar med våld, som är ensam derinne, 410 Är ju ej möjligt att fly från store Kronion en krämpa, Utan gör du en bön till far din, kong Poseidaon!

Så, bortgående ordade de; mig skrattade hjertat, Att mitt namn dem bedrog, och det otillvitliga påhitt.

Suckande sedan Kyklopen, och plågad af häftiga smärtor, 415 Trefvande kring med händren, från dörrn bortskaffade stenen, Och sig sjelf nedsatte i dörrn, med händerna sträckta, Om han någon af oss, utgående, grepe bland fåren; Så enfaldig han mig i sin själ förmenade vara. Nu besinnade jag, på hvad sätt bäst göra sig läte, 420 Och för kamraterna, och för mig sjelf en räddning ur döden Finna jag kunde, och allt slags svek hopspann jag och anslag; Ty det gällde mitt lif, och en stor olycka var nära. Detta beslut likväl jag likade vara det bästa: Vädurar funnos der, tätulliga, frodiga, feta, 425 Vackra och stora, som buro den dunkelfärgade ullen. Tyst jag fasade dem med böjliga vidjor tillsamman, Uppå hvilka han sof, obäket, vrånge Kyklopen, Tagande tre och tre; en man den mellerste förde, De två öfriga gingo, kamraterna skyddande, tvesids. 430 Trenne får utforslade hvarje man; hvaremot jag. -- Ty en bagge der fanns, den bästa i samtliga hjorden, -- Fattade tag i dess rygg, och inunder den ulliga buken Utsträckt låg och med händren mig fast vid den dråpliga ullen Snoende, oaflåteligt höll, tålmodig till sinnes. 435 Så vi suckande der, afbidade morgongudinnan.

När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, Då till betet också uthastade gumsar och bockar, Men omjölkade tackor och getter i fållorna bräkte, Ty dem jufren svällde af mjölk; och af hiskliga plågor 440 Egaren qvald vidrörde nu samtlige gumsarnes ryggar Hvilka der upprätt stodo; den narren anade icke, Att vid ullige gumsarnes bröst fastbundne de voro Sist bland boskapen vandrade nu min vädur åt dörren. Tyngd af sin egen ull och af mig, som tänkte förståndigt. 445 Trefvande honom talade till Polyphemos, den starke:

Käraste vädur, hvarför mig ur kulan vandrar du efterst Nu bland alla? ej fordom du gick den siste i hjorden, Utan, den förste, du bette af gräsets spädaste blommor, Stolt framvandrande; först ock kom du till strömmarnes flöden, 450 Och först äflades du i att återvända till fållan, Hvarje afton; men nu är du sist; helt säkert din herres Öga du sörjer, som han, den nedrige mannen, mig utstack, Jemte de slema kamrater, sen sinnet med vin han betvingat, INGEN, om hvilken allsicke jag tror, att förderfvet han undgått. 455 Tänkte du lika med mig, och hade du talförmåga, För att säga, ehvart min kraft han smyger sig undan; Sannerlig skulle den dödades hjerna båd hitåt och ditåt Spritta i kulan omkring mot golfvet; tillika mitt hjerta Lättadt blefve från qval, som mig gjort den pysslingen INGEN. 460

Talte; och gumsen ifrån sig han lät utvandra ur dörren. Men då vi kommit ett stycke ifrån fägården och kulan, Först från baggen jag löste mig sjelf, och kamraterna sedan. Skyndsamt nu högbenta och hulliga fåren i hjorden, På omvägarna många, vi jagade, tills vi galejan 465 Hunno, och glade oss skådade an de käre kamrater, Oss, som sluppit med lif; men de andra de suckande sörjde. Dock jag ej tillät det, och vinkande alla förbjöd jag Gråta, och bjöd derhos, att snart skönhåriga hjorden Bringa i mängd på galejan, och plöja den saltiga vågen. 470 Strax de stego ombord, och på tofterna satte sig neder, Alle i rad, och den grumliga sjön med årorna slogo. Men då så långt jag var, som man hörer en ropandes stämma, Då tilitalte jag ock Kyklopen med följande stickord:

Ej du skulle, Kyklop, vanmäktig en kämpes kamrater 475 Äta i håliga grottan, med väldiga krafterna dina; Utan de brottslige gerningar ock upphinna dig skulle, Gryme, som utan försyn uppslukade gäster i eget Hus; derföre dig straffade Zeus samt gudarne andre. Så jag sade; än mera i själn han vredgades sedan, 480 Och lösryckte en topp från väldiga berget, och slängde, Och nedkastade den framför svartstäfviga skeppet, Och helt litet det brast, att den träffade ändan af rodret. Sjön uppbrusade nu mot den nederstörtande hällen, Skeppet vräktes mot stranden påstund af den studsande vågen, 485 Och störtsvallet från sjön, och tvangs att drifva åt landet. Men jag, fattande tag med händren i väldiga stången, Stötte från land oss ut, och bjöd kamraterna träget, Ligga på årorna väl, att vi måtte oss rädda ur ofärd, Vindande åt dem med hufvut, och de framlutade rodde. 490 Men då vi ren två gånger så långt borthunnit på hafvet. Då tilltalte jag ock Kyklopen; kamraterne rundtom Hölle mig åter med smeksama ord, en efter den andra;

Dårlige, hvarföre vill du väl reta den hiskliga mannen, Hvilken i hafvet en sten nyss klungande, bragte galejan 495 Åter till lands, och vi trodde oss der förlorade alla? Finge han höra dig ordande än, eller höjande stämman, Hufvut för oss han krossade visst och skeppet derjemte, Kastande med mångkantig en sten; ty fjerran han slungar.

Så de sade; men mitt stormodiga sinne rörde; 500 Men med förgrymmadt sinne igen tilltalte jag honom:

Skulle till dig, o Kyklop, bland dödliga menskor måhända Någon ställa en fråga om ögats nesliga mistning, Säg då, att dig blindgjort sjelf stadsförstörarn Odysseus, Drotten Laertes' son, som på Ithaka boningar eger! 505

Så jag sade; och han mig, qvidande, svarte med orden: Sannerlig, ack, inträffa på mig de spådomar gamla, Här tillförene lefde en siare, tapper och väldig, Telemos, Eurymos' son, som i siarekonsten var utmärkt, Och i Kyklopernes land hög ålder, spående, nådde; 510 Han allt detta mig sad' fullbordadt bli i en framtid, Att af Odysseus' händer min syn jag skulle beröfvas. Men städs väntade jag, att en man, storståtlig; och vacker Skulle till mig anlända, beprydd med väldig förmåga; Dock nu har mig en liten, en obetydlig, en kraftlös 515 Endaste ögat beröfvat, sen först med vin han betvang mig. Men kom hit, o Odysseus, att dig gästskänker jag gifver, Samt påskyndar, att sjelf Jordskakaren unnar dig hemfärd. Ty jag till honom är son, och min far han rosar sig vara; Sjelf också, om han vill, mig botar han, icke en annan, 520 Hvarken bland saliga gudar, ej heller bland dödliga menskor.

Så han sade; men jag genmälte och svarade honom: Måtte så visst jag anda och lif dig kunna beröfva, Och affärda dig hän till Aïdes' boningar, mörka, -- Som ej ens Jordskakaren sjelf skall bota ditt öga! 525

Så jag sade; och han derefter till kong Poseidaon Bönen höjde, och sträckte mot stjerniga himmelen händren:

Hör mig, Poseidaon, mörklockige, o jordfamne, Om jag är verkligen din, och min far du rosar dig vara, Må du ej hemkomst gifva åt stadsförstörarn Odysseus, 530 [Drotten Laertes' son, som på Ithaka boningar eger]! Men om hans öde det är, att vännerna skåda, och komma Till vältrefliga huset, och älskade fädernejorden, Sent han komme och slemt, sen alla kamrater han mistat, På ett fremmande skepp, och ofärd finne i huset! 535

Så han bedjande sade, och honom hörde Poseidon. Men upplyftande återigen långt tjockare klipphäll Slängde han dän, och lade dertill oändelig handkraft. Och nedkastade honom bakom svartstäfviga skeppet, Och helt litet det brast, att han träffade ändan af rodret. 540 Hafvet brusade högt för den nederstörtande hällen. Framåt drefs nu galejan af vågen, och vräktes mot landet.

Men då vi kommo till ön, der äfven de andre galejor, De vältoftade, bidde, tillsamman, och alle kamrater Sörjande sutto omkring, afbidande stundligt vår ankomst: 545 Dit ankomne, vi halade upp vår galeja på sanden, Ock vi stego utur på hafvets bränningar sjelfve. Sedan Kyklopens får ur hålkade skeppet vi tagit. Delte vi dem, att ingen mig gick beröfvad sin andel. Men en vädur åt mig fotbrynjte kamraterne, ensam, 550 Särskilt gåfvo, då fårena deltes; och honom på stranden Åt svartmolniga Zeus Kronides, som alla beherrskar, Offrande, brände jag låren; men han föraktade offret, Samt utgrundade blott, på hvad sätt vältoftade alla Skeppen skulle förödas, och mig tillgifne kamrater. 555 Så vi dagen igenom, intill nedgående solen, Sutto och njöto af rikliga köttet och ljufliga vinet. Men då nu sol gick ned, och derhos oss skymningen påkom, Då vi på hafvets strand oss samtlige lade att hvila.

När sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos, 560 Då påmanande ock kamraterna gaf jag befallning, Sjelfve att stiga ombord, samt akterlinorna lösa. Strax de stego ombord, och på tofterna satte sig neder, Alle i rad, och den grumliga sjön med årorna slogo Dän vi seglade vidare fram, med bedröfvade hjertan, 565 Glade ur hotande död, med förlust af kära kamrater.

Tionde Sången

Till den Aioliska ön ankommo vi nu; och der bodde Aiolos, Hippotes' son, odödlige gudarnes älskling, Uppå sin simmande ö; och kopparne muren kring henne Okullstötelig stod; glatt reste sig berget mot höjden. Voro åt honom också tolf barn i salarna borna, 5 Döttrar, till antal, sex, och derhos sex blomstrande söner. Der han döttrarna gifvit, att vara åt sönerna makar. Desse hos älskad far, och hos vördsam moder beständigt Spisa, och framför dem otaliga rätter man frambär. Och det offerdoftande hus kringdönar af flöjten, 10 Dagarna alla; om nättren enhvar hos blygsama makan Sofver, på mattor sträckt och uti välpyntade sängen. Så nu till deras stad vi och kostliga boningar kommo. En hel månad han höll mig väl, och sporde om allting, Både om Troia, Argeiernes skepp, och Achaiernes hemfärd; 15 Och jag åt honom berättade allt, förhållandet enligt. Men då af honom också jag resa begärte, och ombad Mig affärda, han vägrade ej, och beredde mig hemfärd; Gaf mig en lädersäck af nioårig en oxes Hud, samt knöt deruti uppbrusande vindarnas vägar. 20 Ty till vindarnes herre förordnat honom Kronion, Både att stilla och väcka, ehvem som honom behagar. Knöt på det hålkade skepp ock säcken med glänsande silfver Snöre, att icke derur utblåste den ringaste fläkt ens; Men medsände åt mig den gynnande Zephyros' vinden, 25 Att hemföra galejor och folk; dock skulle han icke Det fullborda; ty vi förgingos, i egen vår dårskap.

Dygnen nio likväl vi seglade nätter och dagar, Och på det tionde redan sig visade fädernejorden, Vakteldständarne ock vi skådade nära på stranden. 30 Men mig, tröttade, då påkom en ljufvelig slummer; Ty skeppsrodret jag sjelf städs förde, och icke åt någon Bland kamraterna gaf, att vi snarare hunne vårt hemland. Nu mellertid med hvarandra kamraterna började språka, Och förmente, att gull jag hem medförde och silfver, 35 Skänker af Aiolos sjelf, stormodige Hippotes' ättling. Och man ordade så, anblickande närmaste grannen: Ack, hur denne ändock är älskad och ärad af alla Menskor, till hvilkas stad eller land han nånsin må komma! Så från Troia af bytet han bringar båd många och sköna 40 Dyrbarheter; men vi, som samma vägar ha vandrat, Återlände till hemmet enhvar med händerna toma. Och nu detta åt honom har gett, af vänskap behagen, Aiolos; låtom oss snarliga se, hvad vara det månde, Samt hur mycket silfver och gull der finnes i säcken. 45 Sagdt; och nu seger vann kamraternes skadliga rådslag; Säcken de öppnade, ut sig störtade vindarne alle, Och bortryckande förde då strax dem stormen åt hafvet, Gråtande, fjerran ifrån vår fädernejord; hvaremot jag, Vaknande, öfverlade i mitt otadliga sinne, 50 Anten jag, störtad ur skeppet, mig skulle i hafvet förgöra, Eller också tyst lida, och än bland lefvande dväljas. Men jag dröjde, och led; omsvepande mig, på galejan Låg jag, och skeppen fördes af vindens skadliga stormkraft Till den Aioliska ön, och kamraterne suckade alle. 55

Der vi stego i land, och hämtade vatten; och genast Togo kamraterne nu sig mat vid de snabba galejor. Men såsnart vi med spis oss samtliga mättat och dricka, Väljande ut en kamrat, att följa mig, jemte en herold, Gick jag till Aiolos' ståtliga boning, och träffade honom, 60 Sittande med sin maka tillbords och samtliga barnen. Och inkomne i rummet, bredvid dörrposten på trösklen Satte vi oss; i sin själ förvånades desse, och sporde:

Hvi är du kommen, Odysseus? hvad elak gud har dig ansatt? Vi åtminstone dig affärdade kärt, att du måtte 65 Lända till hem och till hus, och om annorstädes dig lyster.

Så de sade; men jag genmälte dem, sorgsen i hjertat: Sleme kamrater gjort mitt förderf, och tillika en skadlig Sömn; men hjelpen mig, vänner, förty hos eder är makten. Så jag sade, och sökte dem röra med smekande orden. 70 Men de förstummades alle, och fadren svarade endast:

Drag skyndsamligast hän från vår ö, bland varelser slemast! Ty ej är det min sed, att hemledsaga och följa Någon dödelig man, som af saliga gudarna hatas. Drag härifrån nu, emedan af gudarna hatad du hitkom! 75 Så han talte, och mig, djupt suckande, sände ur huset.

Dän vi seglade vidare fram, med bedröfvade hjertan. Qvaldes så männernas sinnen utaf den mödsama rodden, Följd af vårt dårliga dåd; ty ej mer ledsagning oss syntes. Dock sex dygn mellertid vi färdades nätter och dagar, 80 Och på det sjunde vi kommo till Lamos' resliga fäste, Det Laistrygoniska Telepylos, der hjordarna herden, Hemåtförande, manar, och hörs af den, som dem utför. Derstäds kunde sig väl två löner förtjena en sömnlös: Ena, med korna i vall; den andra med glänsande fåren; 85 Ty helt nära hvaran gå nattens banor och dagens. Der, då till prisade hamnen vi kommit, kring hvilken en tvärbrant Klippa sig reser uti en sträckning från hvardera sidan, Och framskjutande stränder, den ena den andra till möte, Sticka vid mynningen ut, och trång ingången sig bildar: -- 90 Der instyrde de nu tverodda galejorna alle. Sedan bundos de fast i den skyddade hamnen, hvarannan Nära; förty ej någonsin der uppsvallade vågen Hvarken högt eller lågt, öfverallt var idelig stillhet. Men jag ensam behöll utanom min svarta galeja, 95 Der vid yttersta ändan, och fästade kabeln vid klippan. Och sen, klättrande upp, jag på brantaste toppen mig ställde; Dock der syntes ej spår af oxar, ej heller af menskor; Köken vi sågo allenast, som hvirflade upp från marken. Då affärdade jag kamrater, att gå och bespörja, 100 Hvilka de männer vore, som äta sitt bröd der i landet, Väljande ut två man, och derhos herolden, som tredje. Och utstigne de gingo den glättade vägen, på hvilken Kärrorne släpade bränsle till stan från de bergiga höjder. Nära till staden de mötte en tärna, som hämtade vatten, 105 Laistrygoniern Antiphates' manhaftiga dotter. Hon nedsteg med detsamma uti skönrinnande källan Artakia; derifrån man hämtade vatten till staden. Men de trädde intill, tilltalade henne och sporde, Hvem som var landets kong, och öfver hvilka han styrde. 110 Hon anviste dem genast sin fars högtakiga boning. Och då de kommit hade i ståtliga rummen, hans maka, Liksom en bergstopp hög, de funno, och hisnade alle. Men hon kallade strax från torget den stolta gemålen, Antiphates, som stämplade dem bedröfvelig ofärd. 115 Genast annammande en af kamraterna, redde han måltid; De två öfrige flydde i hast, och kommo till skeppen. Och då hof han i staden ett skri; och, hörande detta, Kommo de starke Laistrygoner an båd hädan och dädan, Tusendetals, ej liknande menniskor, utan giganter. 120 Med ofantliga stenar från klipporna slungade desse Neder; och strax ohyggeligt dån på galejorna uppstod, Under männernas dråp, och medan galejorne bräcktes. Spettande dessa som fisk, de buro till jemmerlig måltid. Medan i hamnen nu dem, den bottenlösa, de dräpte, 125 Jag mellertid mitt eggiga svärd utryckte ur baljan, Och afkapade tågen uppå svartstäfviga skeppet, Och strax drifvande på kamraterna mina, jag mante, Ligga på årorna väl, att vi så undsluppe förderfvet. Samtlige nu de rodde med kraft, af fruktan för ofärd. 130 Gladligt flydde, åt sjöss, de öfverhängande klippor Min galeja; de öfrige der dock alla förgingos.

Dän vi seglade vidare fram, med bedröfvade hjertan, Glade ur hotande död, med förlust, af käre kamrater, Och till Aiaias ö anlände; der bodde på henne 135 Den skönlockiga Kirke, en stolt och ljudlig gudinna, Som åt Aietes var, allkunnige kungen, en syster. De härstammade båda från menniskorlysande Solen, Båda de hade Perse till mor, Okeanos' dotter. Der med galejan vid stranden vi landade sedan i tysthet, 140 I skepprymmande hamn, och en gud oss visade vägen. Der utstigande då, två dagar och nätterna tvenne Lågo vi, tärande hjertat med trötthet och sorger tillika. Men då den tredje dan skönlockiga Eos beredde, Då jag fattade ock kastspjutet och eggiga svärdet, 145 Och skyndsamligon klättrade upp från skeppet, på utkik, Om jag skådade menniskors verk, och stämma förnumme. Sen jag kommit ditupp, jag mig ställde på stupiga toppen, Och sig viste nu röken ifrån bredvägiga jorden, Genom de täta buskar och träd, i palatset hos Kirke. 150 Och jag begrundade sedan uti min själ och mitt sinne, Att dit vandra och spörja, då svarta röken jag skådat. Men besinnande mig mellertid mer gagneligt syntes, Att först återvända till snabba galejan och stranden, För att gifva kamraterna mat, och spejare sända. 155 Men då nuren helt nära jag var tverodda galejan, Öfver den ensame mannen sig ömkade någon bland gudar, Som mig väldig en hjort, höghornad, på vägen tillmötes Sände; till floden han gick från betesplatsen i skogen, Ärnande dricka; ty honom betvang den brännande solen. 160 Honom, då nedför berget han kom, jag i midten af ryggen Stack, och mitt kopparne spjut ryggraden igenom sig trängde, Och han i stoftet qvidande damp, och lifvet sin kos flög. Sedan steg jag på hjorten, och kopparne spjutet ur såret Utdrog, hvilket jag lät derstäds qvarligga, mot marken 165 Lutadt, och mig hopsamlade sedan qvistar och vidjor; Och då ett famnslångt rep, välsmidigt, derefter jag tvesids Flätat, fötterna bandt jag för väldiga djuret tillsamman, Bar det på nacken, och vandrade dän till svarta galejan, Stödd mot lansen, förty omöjeligt var att på axeln 170 Bära med ena handen; så stort var det väldiga vildbråd. Och vid galejan jag slängde det ned, och mante med goda Ord kamraterna alla, enhvar mig närmande särskilt:

Vänner, vi skole ej förr, skönt ängslade, stiga ditneder Till osynlige guden, än dagen och stunden är kommen! 175 Medan vi derföre ha båd mat och dryck på galejan, Låtom oss hålla tillgodo, och icke förtvina i hunger!

Så jag sade; och strax mitt tal hörsammade alla, Och utsmögo på stranden utaf fruktödsliga hafvet, Samt begapade hjorten; så stort var det väldiga vildbråd. 180 Men då de sett sig mätta, att skåda med ögonen hjorten, Händerna tvättade de, och redde en kostelig måltid. Så vi dagen igenom, intill nedgående solen, Sittande njöto det rikliga kött och ljufliga vinet. Men då nu sol gick ned; och derhos oss skymningen påkom, 185 Då vi lade oss alla vid hafvets bränning att hvila. Men då sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos, Då ock, ställande till folksamling, jag talte, bland alla: