Part 12

Hören mig samtlige J, Phaiekernes förstar och drottar, Och Demodokos tyste jemväl sin klingande cittra; Ty helt säkert alla till lags ej qväder han detta. Från den stunden, vi spise, och herrlige sångarn begynte, Från densamma hörde ej upp med jemmerlig klagan 540 Fremlingen här; hans sinne har visst stor smärta betagit. Derför han tystne, välan, att lika vi alle må fröjdas Värdar ej mindre än gäst; ty så är det vackrare. För vår aktade gäst allt detta ju äfven bestyrdes, Hemledsagning och skänker, dem vi vänskapligen gifve. 545 Är ju i broders ställe en gäst, en bedjande fremling För hvar dödlig som har den ringaste känsla i hjertat. Derföre må du ej nu omhölja med listiga tankar Hvad jag dig än tillspörjer; det höfs dig bättre att tala. Säg mig det namn, hvarvid dig kallade moder och fader, 550 Samt de andre, som bo i er stad, som bo i dess grannskap. Ty ej finnes bland menniskor en, som är alldeles namnlös, Vare han slem eller god, såsnart han allenast är boren; Utan föräldrarne ge åt enhvar, enär som de framfödt. Säg mig tillika ditt fäderneland, din stad, och din folkstam, 555 Att dig, på eget beråd, dit måtte galejorne bringa. Förty hos Phaiekernes folk styrmänner ej äro, Roder ej heller, och slikt, som finnes på andra galejor. Utan männernes tanker och båg af sig sjelfve de känna, Känna de samtlige menniskors städer derjemte och feta 560 Åkrar, och hafvets svalg de öfverfara i blinken, Kringomhöljde af töcken och moln; och aldrig den minsta Fruktan de ha, att lida förlust, ej heller förlisa. Men tillförne en gång min far det hörde jag säga, Nausithoos, som förmälte, att mot oss vore Poseidon 565 Vredgad, emedan åt alla vi äre behjelpsame följsmän. Sade att guden en gång Phaiekernes bästa galeja, När från en följfärd hon hem vänder på dunkliga hafvet. Krossa skulle, och stan omhölja med väldig en klippa. Ordade så den gamle, och det fullborde nu guden, 570 Eller vare det ock ogjordt, om hans sinne så täckes. Men du, välan, mig detta förtälj och noga berätta, Hvar du irrat omkring, och till hvilka länder du kommit, Säg om menskorna sjelfva, och välbefolkade städren, Anten de hårde och vilde, och orättrådige varit, 575 Eller också gästkäre, och haft ett gudeligt sinne. Säg ock, hvarför du gråter, och jemrar dig innerst i själen, När om Argeiers du hör, om Troers och Danaers öde. Gudarne slikt förderf åt menniskorna gjort och beslutit, Att för efterkommande ock må finnas en visa. 580 Föll då kanhända för dig vid Ilion äfven en slägting, Anten en tapper måg eller svärfar, hvilka bland alla, Efter vår egen stämma och blod dock äro oss dyrast? Eller kanske en tapper kamrat, välvilligt emot dig Sinnad? Förty allsicke är sämre än sjelfvaste brodren En kamrat att värdera, enär han visliga tänker.

Nionde Sången.

Honom svarande talte då till mångråde Odysseus: Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken, Vackert isanning det är, att få åhöra en sådan Sångare, likasom denne, till rösten gudarna jemlik. Ty jag yrkar, att ljufvare sak i verlden ej finnes, 5 Än när glädje och fröjd sig samtliga landet bemästrar, Medan gästerne lyssna i rummen till sångarens stämma, Sittande man vid man, och bredvid stå bordena fulla Både med bröd och kött, och ur blandningsskålen en munskänk Vinet öser, och bjuder omkring och i bägrarna häller: 10 Detta i sinnet mig synes det aldrayppersta vara. Men nu lyster din håg, att om suckiga smärtorna mina Fråga, på det jag, jemrande, må än sucka dessmera. Hvad vill jag först, hvad sen, hvad vill jag ytterst berätta? Ty de himmelske gudarne gett mig många bekymmer. 15 Nu vill jag först er säga mitt namn, att detta J äfven Veten, och jag framdels, undsluppen den grufliga dagen, Vare åt er gästvän, skönt fjerran beboende husen. Jag Laertiades är, Odysseus, bland menniskor ryktbar För all tåliga fonder; till himmelen stigit min ära. 20 Och jag på Ithaka bor, det välbeskådliga, hvarest Neriton-berget finns, löfruskande, resligt, och många. Öar i trakten bebos, helt nära den ena den andra, Dulichion, och Same, och det skogbevexta Zakynthos. Aldraöfverst hon sjelf, lågländt, är i hafvet belägen, 25 Vesterut (särskilt de andre mot morgonrodnan och solen), Klippig, likväl en god gossaflerska är hon, och icke Vet jag en ljufvare ort, än hennes bygder att skåda. Visst qvarhöll mig derborta Kalypso, den ädla gudinnan, Giljande sig till gemål, i de hålkade grottorna länge; 30 Liksom på samma sätt Kirke mig i salarna qvarhöll, Giljande sig till gemål, den listiga, hemma på Aia, Men dock alldeles ej mitt hjerta i bröstet de rörde: Derföre ljufvare intet än fäderneland och föräldrar Finns, änskönt en kostelig gård långt borta man äfven 35 Egde uti ett fremmande land, från föräldrarna fjerran. Dock mångsorgliga färden jag vill dig nu äfven berätta, Hvilken mig Zeus påsände, då hän från Troia jag reste.

Förde så vinden mig från Ilion till de Kikoners Fäste, Ismaros, först, som jag ödde och dräpte dem sjelfva. 40 Jagande hustrurna med ur staden och skatterna många, Delte vi allt, så att ingen mig gick förlustig sin andel. Då isanning att fly med ilande fötter oss alla Manade jag, men de dårarna mig hörsammade icke. Utan de drucko der vin, och slaktade bredevid stranden 45 Många får, och derhos släpfotiga, hornade oxar. De bortlupne Kikonerne nu mellertid de Kikoner Ropte, som voro dem grannar, och tapprare äfven och flere, Boende på fastlandet, och kunnige att från en hästvagn Strida med minner, också fotkämpar, om så behöfdes. 50 Månge de kommo, som blommor och blad utspricka om våren, Tidige; då från Zeus ett bistert öde forbidde Olycksaliga oss, mångfaldiga smärtor att utstå. Stannande, striden de stridde invid de snabba galejor, Och påskjöto hvaran med kopparspetsade lansar. 55 Medan morgonen grydde, och heliga dagen sig ökte, Höllo vi stånd, och försvarade oss, skönt flere de voro; Men när Solen sig vände mot oxafspänningens timme, Då Kikonerne drefvo på flygt oss, slagna Achaier. Sex fotbrynjte kamrater ifrån hvarenda galeja 60 Föllo; vi andre likväl vår död undgingo och ofärd.

Dän vi seglade vidare fram med bedröfvade hjertan, Glade ur hotande död, med förlust af kära kamrater. Ej mig vidare dock tverodde galejorne foro, Förrn tre gånger enhvar af de arma kamrater vi ropat, 65 Hvilke på fältet stupat, utaf Kikonerna dräpte. Men molnskockaren Zeus påsände galejorna nordvind, Jemte en hisklig orkan, och med moln tillika betäckte Både vatten och land; ned störte från himmelen natten. Fram galejorne nu, brådstöstade, drefvos, och seglen 70 Piskade vindens kraft i trenne bitar och fyra. Seglen lade vi ned på galejorna, fruktande ofärd, Och dem sjelfva emot fastlandet rodde i brådska. Nätterna två och dagarna två der idkeligt ständigt Lago vi, tärande själn med tröttnad och sorger tillika. 75 Men då den tredje dan skönlockiga Eos beslutat, Reste vi masterna upp, samt satte oss, hissande hvita Seglen; och vinden styrde och rormän våra galejor. Nu helbregda jemväl till fädernejorden jag kommit, Men mig bölja och ström, då omkring Maleia jag vände, 80 Gynnad af Boreas jagade hän, och dref från Kythere. Sedan i dagarna nio mig förde förderfliga vindar Öfver den fiskiga sjön; på den tionde dock vi bestego Lotophagernes jord, som spisa den blommiga spisen. Derstäds stego vi alla i land, och öste oss vatten. 85 Strax kamraterne togo ett mål vid de snabba galejor. Men såsnart vi oss mättat med mat och derjemte med dricka, Jag kamraterna ock afsände, att gå och bespörja, -- Väljande ut två man, och herolden jag gaf som den tredje -- Hvilka de männer voro, som bröd förtärde i landet. 90 Och bortgångne de strax anträffade de Lotophager, Och Lotophagerne ej anstämplade våra kamrater Ofärd, utan gåfvo dem alla att smaka på Lotos. Ho som utaf den ljufliga Lotos månde förtära, Ville ej återberätta, ej heller vända tillbaka, 95 Utan de önskade der med Lotophagernes männer, Spisande Lotos, städse förbli, och glömma sin hemfärd. Dessa med våld jag förde till skeppen, ehuru de greto, Och dem, släpande, bandt vid hålkade skeppenas tofter, Men de tillförlitliga andra kamrater jag mante, 100 Skyndesamast att stiga om bord på de snabba galejor, Att ej någon skull äta af Lotos och glömma sin hemfärd. Strax de stego om bord, och på tofterna satte sig neder, Alle i rad, och den grumliga sjön med årorna slogo.

Dän vi seglade vidare fram med bedröfvade hjertan, 105 Och till Kyklopernes land, de öfvermodige, fräckes Kommo, som, sig förlitande på odödliga gudar, Hvarken plantera med händren en planta, och plöja ej heller, Utan det allt osåddt, oplöjdt uppvexer hos dessa, Hvete och korn också, tillika med rankor, som alstra 110 Det stordrufviga vinet, utaf Zeus' skurar förökadt. Ej rådplägande torg hos dem man finner, ej lagar, Utan alla bebo högresliga bergens toppar, Och der halkade kulor; enhvar är domare öfver Egen hustru och barn, och de vårda sig ej om hvarandra. 115 Obetydlig en ö der sträcker sig utanför hamnen, I hvarken nära Kyklopernes land, och fjerran ej heller; Skogig är hon; och derstäds otålige getterne födas Vilde; förty, dem menniskospår bortskrämma ej nånsin, Ej der heller omkring gå jägare, hvilka i skogen 120 Lida strapaser många, besökande bergenas toppar; Ej upptas hon utaf fårhjordar, och icke af plogland, Utan hon är osådd, oplöjd i dagarna alla, Öde på män, och närer de bräkande getter allenast. Ty rödkindiga skepp dem ega Kykloperne inga; 125 Ej skeppbyggande män der finnas, hvilka dem gjorde De vältoftade skeppen, som skulle bestyra om allting, Farande kring till menniskors städer, som männerne pläga, Öfver sjön på galejorna, en besöka den andra, Hvilka dem ock tillskapte af ön vältreflig en bostad. 130 Ty hon ej är oländig, och gåfve väl frukter hvar årstid. Ty der ängar man ser vid stranden af grumliga hafvet, Fuktiga, mjuka, och rankorna der everdlige vore. Lucker är der hvar vret, och i sinom tid man beständigt Skure en rikelig gröda, förty högst fet är dess jordmon; 135 Ock vällemplig dess hamn, så att kabel man icke behöfver, Ej utkasta ett ankar, ej akterlinorna binda, Men, anlöpande blott, qvarstanna sålänge de sjömans Sinne manar dertill, och vindarne börja att blåsa. Och i hufvut af hamnen det klaraste vatten sig gjuter, 140 Källan inunder en häll; och omkring svartpopplarne vexa. Der inseglade vi, och en gud oss visade vägen, Under den mörkaste natt, och ej lyste det minsta för ögat; Ty kring galejorna låg djupt dunkel, och månen ej heller Lyste från himmelen ned; ty han var omslöjad af skyar. 145 Då fanns ingen som gittade ön med ögonen varsna; Icke de väldiga vågor, som välte mot kusten vi heller Skådade, innan vid land sköntoftade skeppen sig lade. Sen de nu laggt sig vid land, nedtogo vi samtliga seglen, Och vid hafvets bränning jemväl utstego vi sjelfve. 150 Sedan vi der utsofvit, vi bidde gudomliga Eos. När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, Ströko vi ön omkring öfverallt, och beundrade henne. Drefvo så nymferne upp, Zeus', aigisbärarens, döttrer, De bergboende gettren, att kost kamraterne finge. 155 Krokiga bågarna strax och derhos långskaftiga spjuten Togo vi oss från skeppen, och sen, trefaldigt fördelte, Sköto; och genast en gud oss gaf tillräckeligt vildbråd. Mig åtföljde galejorna tolf, och på hvarje af dessa Nio getter i lott utföllo; sjelf tog jag mig tio. 160

Så vi dagen igenom, intill nedgående solen, Sittande njöto det rikliga kött och det ljufliga vinet. Ty galejornas vin, det röda, var ej uppdrucket, Utan der fanns ännu; ty enhvar vi på ankrarna rikligt Tappade, då Kikonernas heliga fäste vi togo. 165 Nu vi märkte Kyklopernas land helt nära intill oss, Märkte röken, och rösten af dem och af fåren och gettren. Men då sol gick ned och tillika mörkret oss påkom, Samtliga lade vi oss, vid hafvets bränning, att hvila. Men då sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos, 170 Då ock ställde jag till folksamling, och talte bland alla:

Biden J öfrige här, mig tillförlitlige följsmän; Men jag sjelf med mitt skepp och kamraterna mina vill hädan Resa, och väl utforska demder, hvad menskor de äro: Öfvermodige, vilde och orättrådige, eller 175 Ock gästvänlige män, som ha ett gudeligt sinne.

Sade; och steg så ombord, och befallte kamraterna äfven Sjelfve stiga om bord, samt akterlinorna lösa. Desse stego då strax, och på tofterna satte sig genast Alle i rad, och grumliga sjön med årorna slogo. 180 Men då till stället fram, det närabelägna, vi kommit, På landtungan vi varsnade snart en kula, vid hafvet, Hög och af lagrar beskuggad; och derstäds plägade många Drifter, getter och får sig hvila; omkring var en fägård Byggd, högreslig, af sten, nedgräfven i jorden, som grundval, 185 Samt af väldiga furar, och högbelöfvade ekar. Derstäds dvaldes en man, vidunderlig, hvilken helt ensam Plägade valla sin hjord afsides, och icke till andra Kom, men vistades fjerran, i laglösheter bevandrad. Ty vidunderlig bjösse han var, och liknade icke 190 En brödätande man, fastmera den skogiga toppen Af ett reseligt fjell, när den synes allena bland andra. Då jag de tillförlitliga andra kamrater befallte Qvar vid galejan förbli, och derjemte galejan försvara. Men utväljande tolf de bästa bland mina kamrater, 195 Gick jag åstad, och förde en lägel med ljufliga, svarta Vinet, som åt mig Maron, Euanthes' ättling, förärat, -- Prest åt Apollon sjelf, som Ismaros värnande kringgår, -- Derför att honom vi frelste tillika med barn och maka, Vördande; presten bodde i skogiga lunden, som helgad 200 Phoibos Apollon var. Han gaf mig herrliga skänker, Sju talenter utaf det välarbetade gullet, Gaf mig en bägare ock, helsilfverne; sedan han äfven Fyllde i samtliga tolf tvehandtagskrukor det ljufva, Outblandade vin, gudomlig en dryck; och ej någon 205 Tjenare visste deraf, tjenarinna ej heller i huset, Utan han sjelf, hans hulda gemål, och skafferskan ensam. När man dricka skulle det håningljufliga, röda, För hvar rågad bägare vin, af vatten han tjugu Mått påfyllde; sig spred ur pokalen en ljufvelig ånga, 210 Ja, gudomlig; att hålla sig dän, var sannerlig okärt. Väldiga lägeln med slikt jag fyllde, och förde, och vägkost Äfven i renseln; ty strax mig anade modiga sinnet, Att anträffa en man, kringskansad med gräselig styrka, Vildsinnt, hvarken om rätt väl kunnig, ej heller om lagar. 215 Snart vi kommo till kulan, men ej derinne vi mannen Funno, ty han nu bette sombäst sin hulliga boskap. Komne i kulan, begapade vi det ena och andra: Kölnorne tyngdes af ost, och fållorne ändatill trängsel Fylldes af lam och af kid; instängde de samtlige voro, 220 Skilde för sig; förstfödingar här, och de mellersta derstäds, Och nyfödingar der; och af vassla stäfvorne flödde, Bunkar och embar och kärl, i hvilka han plägade mjölka. Då mig alla kamraterna först ombådo med orden, Att af ostarna ta, och vända tillbaka; men sedan 225 Att skyndsamligen kiden och lammen till snabba galejan Drifva ur fållorna ut, och segla på saltiga vågen. Men jag hörde dem icke, -- ehur visst bättre det varit -- Fiken att skåda min man, om han mig gåfve en gästskänk: -- Sedd af kamraterna, skulle han dem välkommen ej vara. -- 230 Der nu tände vi eld, samt offrade; togo oss äfven Ostar sjelfve, och åto, och bidade honom, derinne Sittande, tills från vallen han kom, och en gräselig börda Torrved bar, i beråd, att dervid äta sin qvällsvard. Utanom kulan han slängde den in med hiskeligt buller, 235 Och uppskrämde vi lupo ihast till skrymslet af kulan. Men i rymliga grottan han dref de bulliga hjordar Alla, han plägade mjölka; och lemnade hannarna ute, Gumsar och bockar med, utanom den rymliga fållan. Derpå lyftande högt dörrstenen, den väldiga, stora, 240 Ställde han; vagnarne två och tjugu de hade ej honom, Skönt fyrhjuliga, starka, förmått från marken röra. Så ofantelig häll Kyklopen lade för dörren. Sittande mjölkade sen han tackor och bräkande getter, Allt i behörigt skick, och släppte till hvarje dess yngel. 245 Hälften han genast lät af den hvita mjölken sig ysta, Och uppsamlande denna i flätade korgar förvarte. Men den andra hälften i stäfvor han gjöt, för att hafva Dricka till maten, och kunna dervid förtära sin qvällsvard. Och såsnart han i hast fulländat sitt mödsama arbet, 250 Tände han strax upp eld, och varsnade oss, och besporde:

Fremlingar, hvilka, halloh? hvarifrån på de vattniga vägar Seglen J? monne i lagliga värf, eller drifven J bofsinnt, Liksom röfvare, hafvet omkring, som pläga att drifva, Sättande lifvet på spel, medbringande skador åt andra? 255

Så han sade; för oss deremot strax krossades hjertat, Fruktande sjelft vidundret, men ock hans dundrande stämma. Jag mellertid genmälte med orden, och svarade honom: Vet, Achaier vi äre, och män som irra från Troia, Med allfaldiga vindar uppå det gräsliga svalget, 260 Längtande hem, men på fremmande väg och på fremmande stråter Komne; ty Zeus förmodligen så det velat besluta. Och Agamemnons folk vi berömme oss vara, Atreidens, Hvilkens ära är visst nu, himlen inunder, den största; Ty han en sådan stad förstörde, och ödde så många 265 Harar; men nu deremot vi dig till knäna oss närme, Bedjande, att du beskär en gästskänk, eller om eljes Du en gåfva oss ger, som gästerne fordra med rätta. Gudarna vörda, du starke; vi dig bönfallande nalkas. Zeus bönfallandes hämnare är och fremlingars äfven, 270 Gästbeskyddaren; han ledsagar den aktade fremling.

Så jag sade; men han med förgrymmadt sinne mig svarte: Fremling, en dåre är du, eller ock hitkommen från fjerran, Du som bjuder mig gudarnas hämd undfly eller rädas. Förty aigisbäraren Zeus ej Kykloperne akta, 275 Eller de saliga gudar, ty vi långt starkare äre. Ej af fruktan för Zeus' ovilja jag således skonar Dig, eller dina kamrater, derest mig sinnet ej bjuder. Men mig säg, hvar du lemnade qvar välgjorda, galejan, Monn längst borta kanske, eller nära, på det jag må veta. 280

Frestande sade han så; men mig, mångkloka, bedrog ej; Utan honom jag svarte igen med listiga orden:

Skeppet krossade sönder för mig jordskakarn Poseidon, Slungande mot hällbergen, till yttersta udden af edert Land händrifvande; dit det vindarne jagat från hafvet; 285 Men med dessa allena jag slapp ur svåra förderfvet.

Så jag sade; han svarte mig ej, med förgrymmade sinnet. Utan, rusande upp, på kamraterna lade han händer. Och, annammande två, liksom hundvalpar, mot jorden Slog, så att hjernan ur hufvudet rann, och fuktade jorden. 290 Styckande dessa lem för lem, han redde sig qvällsvard, Åt, bergfostrade lejonet lik, och lemnade icke Kött, eller inkråm qvar, ej heller de mergiga benen. Händren till Zeus mellertid vi öfrige gråtande höjde, Skådande kiskliga verk, och förtviflan fängslade sinnet. 295 Men då Kyklopen ändtligen fyllt ofantliga våmben, Ätande menniskokött, och drickande mjölk, som var ospädd, Lade han sig, så lång som han var, bland fåren i kulan. Honom tänkte jag då, uti stormodiga sinnet, Trädande nära, och dragande ut det eggiga svärdet, 300 Gifva i bröstet ett styng, der hinnan om lefren sig sluter, Tryckande till med handen; men annan tanke mig afhöll. Ty der skulle ock vi omkommit i svåra förderfvet; Ty vi hade ej kunnat ifrån högresliga dörren Vältra med händerna bort den väldiga stenen, han ditlaggt. 305 Suckande, så derstäds afbidde vi morgongudinnan. När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, Då upptände han eld, och mjölkade stojande hjorden, Allt i behörigt skick, och släppte till hvarje dess yngel. Och såsnart han i hast fulländat sitt mödsama arbet, 310 Tvenne han återigen annammande, redde sig frukost. Och då han ätit, ur kulan han dref de hulliga hjordar, Först borttagande lätt dörrstenen, den stora; men sedan Lade han åter den före, som lade han locket på koger. Så med mycket allarm Kyklopen de hulliga hjordar 315 Dref till berget, och jag qvarlemnades, stämplande ofärd, Om umgälla jag kunde, och ära mig gåfve Athene. Detta beslut i min själ jag likade vara det bästa: Bredevid fållan låg Kyklopens väldiga klubba, Grön, af oliveträd, som han huggit åt sig, för att bäras 320 Torrkad; och vi, åskådande den, jemförelse gjorde: Sådan som masten är på det tjuguårade, svarta Lastskepp, hvilket så bredt far öfver det villande svalget, Sådan var den i längd, och sådan i tjocklek, att påse. Nu en famn derutaf vidpass påstunden jag afhögg, 325 Och åt kamraterna stycket jag gaf, och befallte att släta. Desse gjorde det slätt; mellertid sjelf spetsen jag hvässte, Tog den påstund, och härdade den i brännande elden. Sedan allt var beställdt, jag i spillningen gömde den undan, Som der i kulan låg öfverallt, rätt rundligen samlad. 330 Men de öfriga bjöd jag, igenom lottning bestämma, Ho sig skulle för drista, att, med mig lyftande pålen, Vrida i ögat omkring, när ljuf kom sömnen på honom. Föll så lotten på dem, jag sjelf helst önskade välja, Fyra kamrater, men jag vardt räknad bland dessa som femte. 335 Med skönhåriga driften från valln om qvällen han hemkom, Och dref genast i rymliga kulan den hulliga boskap Samtlig, ej lemnande qvar en utanom rymliga fållan, Antingen anande ondt, eller gud så honom befallte. Derpå lyftande upp dörrstenen, den stora, han ställde; 340 Sittande mjölkade sen han tackor och bräkande getter, Allt i behörigt skick, och släppte till hvarje dess yngel. Och såsnart han i hast fulländat sitt mödsama arbet, Tvenne han återigen annammande, redde sig qvällsvard. Och då trädde jag fram, och vände mitt tal till Kyklopen, 345 Hållande stånkan i hand, som med svarta vinet jag rågat:

Här, du Kyklop, drick vin, sen menniskokött du har spisat, Att du må veta, hur kostelig dryck ombord vår galeja Gömde! Till offer åt dig jag bragte det, om du mig sände Hem, medlidsam; men du odrägeligt alldeles rasar. 350 Gryme, hur skulle väl dig ock framdels någon besöka Ibland menniskor mång? ty orättrådigt du handlat.

Sade; och han tog mot, drack ut, och var särdeles fryntlig, Drickande ljufliga drycken, och bad mig om mera och mera: