Part 11

Honom Euryalos återigen genmälte, och sade: 140 O Laodamas, med rätt och med fog du ordade ordet. Gå nu derföre sjelf, utmana och egga med tilltal.

Men då Alkinoos' modige son nu detta förnummit, Steg han, och trädde i midten, och talade så till Odysseus:

Fremmande fader, välan, upp fresta du äfven på kämpspel, 145 Om du eljes dig lärt; men du borde förstå dig på kämpspel. Ty ej större beröm åt menniskan blef här i lifvet, Än hvad med föttren hon gjort och med händerna, någonsin gifvet. Derför välan nu, försök, och skingra ditt hjertas bekymmer! Mer ej längre för dig hemfärden är fjerran, ty redan 150 Är uthalad galejan, och redo kamraterne alle.

Honom talte då till mångråde Odysseus, och svarte: O Laodamas, hvarför, mig skymfande, bjuden J detta? Sorger jag bär i min själ fastmera än någonsin kämpspel, Jag som tillförene har strapaserat så mycket och lidit. 155 Nu jag i eder krets här, efterlängtande hemfärd, Sitter, och ropar konungen an, och samtliga folket.

Honom svarte Euryalos då, och smädde i synen: Nej, nej, dig jag ej liknar, o fremling, vid någon i kämpspel Kunnig, sådana många ibland de dödliga finnas, 160 Utan vid slik en man, som uppå mångtoftade skeppet Dväljs, sjömännernas herre, deder köpslagare äro, Om skeppsladdningen mon, och på handelsvarorna aktsam, Samt den roffade vinst. Allsicke du liknar en kämpe.

Bistert blickande svarte derpå mångråde Odysseus: 165 Fremling, du talte ej bra; ohändiga mannen du liknar. Aldrig gifver en gud det herrliga jemt åt oss alla Menniskor; hvarken gestalt, eller vett, eller taleförmåga. Till utseendet är den ene ringare vorden; Men gud kröner gestalten med ord, och på honom de andre 170 Glade fästa sin blick, och oförfärad han talar, Med tacknämlig försyn, bland samlade männerna utmärkt; Och då i staden han går, som en gud anskåda de honom. Är dock åter en ann i gestalt odödliga jemlik, Men för honom behag ej kringomslingar sig orden. 175 Så fick du storståtlig gestalt; en gud dig ej gittat Dana på annat sätt; vanvettig är du till sinnet. Men mig hjertat du retade upp i djupet af bröstet, Ordande mot allt skick. Jag ej är okunnig i kämpspel, Som du säger; fastmer jag tror mig ibland de förnämsta 180 Vara, så länge jag litade än på ungdom och handkraft. Nu jag är fängslad af sorger och nöd, ty mycket jag lidit, Pröfvande öden i männernes strid, och på skräckliga vågor. Men mellertid, skönt mycket jag led, vill jag fresta på kämpspel: Var ju ditt tal hjertbett, och du har mig, ordande, uppbragt. 185

Sade; och rusade fram med manteln, och fattade skifvan, Större och tjockare mycket, och starkare icke så ringa, Än den skifva, hvarmed Phaiekerne plägade kasta. Svingande henne omkring, han sände ur väldige handen; Stenen han hven, och dervid sig hukade neder mot jorden 190 De långrodde Phaieker ock skeppnamnkunnige männer, Vid stenkastet, men den flög öfver de öfriges märken, Löpande lätt ur hans hand, och målet satte Athene, Lik en man till gestalt, samt talade ordet, och sade:

Fremling, den blinde jemväl urskiljde det märket isanning, 195 Trefvande kring; allsicke är det hopblandadt i mängden, Utan af samtliga främst; var derföre modig för striden: Ingen Phaieker hinner dig upp, eller kastar förbi dig.

Talte; nu fröjdade sig mångpröfvade, ädle Odysseus, Glad, att en så välvillig kamrat i kampen han sporde. 200 Och med lättare sinne han strax bland Phaiekerna talte:

Gossar, hinnen nu denna; förty helt snarligt en annan Tror jag mig slunga likaså långt, eller längre måhända! Bland er andra enhvar, som hjertat befaller och modet, Komme, och freste uppå, ty J han mig högligen retat, 205 Anten i näfstrid, lopp eller brottande -- icke jag vägrar -- Bland Phaiekerna alla, förutom Laodamas ensam. Förty _han_ är min värd; ho ville med vännen väl strida? Dårlig sannerlig är den mannen och äfven föraktlig, Som till kämpaspelenas strid utmanar en gästvän, 210 Stadd i fremmande land; han all sin lycka förintar. Men bland de öfriga ingen jag vägrar, ej heller föraktar, Utan i öppen fejd jag vill dem försöka och pröfva. Ty så många som täflingar ges, är jag icke den sämste. Sannerlig väl jag förstår skönglattade bågen handtera, 215 Först jag träffade äfven min man, om jag sköte i hopen Af fiendtliga män, fast aldrig så många kamrater Stodo mig nära bredvid, och sköto på männen med båge. Philoktetes allena uti bågskjutningen vann mig, Borta i Troers land, då Achaierne skjöto med båge. 220 Men bland andra jag tror mig vara den aldraförnämste, Som nu dödlige äro, och äta sitt bröd här på jorden. Dock med en forntids män jag önskade icke att täfla, Ej med Herakles, och ej med Eurytos, Oichaliensern, Hvilka med bågen stridde emot odödliga sjelfva. 225 Derför den väldige Eurytos dog så plötsligt, och nådde Ej hög ålder i huset; men honom Apollon förtörnad Dräpte, ty guden han manade ut att täfla med båge. Men med spjutet jag kastar så långt som ingen med pilen. Endast om fötterna räds jag, att någon löper förbi mig 230 Bland Phaiekernes män; ty förskräckligen illa jag medfors Bland mång böljornas svall; lifsmedel ej heller på skeppet Fanns tillräckeligt; derföre ock mig lemmarne löstes.

Så han talte; och strax de vordo förstummade alle, Men Alkinoos svarade ensam, och talte till drotten: 235

Fremling, emedan hos oss tacknämmeligt detta du ordar, Och du i dagen vill lägga det hjeltemod, som dig följer. Vredgad att dender mannen i striden dig vågade öppet Håna: fördenskull skymfe bland dödliga ingen ditt hjeltmod, Ho som uti sitt sinne förstår, att skickligen tala. 240 Men nu välan, hör på hvad jag säger, att äfven för andra Drottar du må det berätta, enär du i salarna dina Spisar jemte den hulda gemåln och de älskliga barnen, Dig erinrande då vår mandom, och hurdana dater Zeus förunnar åt oss från fädernas tider beständigt. 245 Ej utmärkte vi äro i näfstrid, eller i brottning, Men med fötterna löpe vi kringt, storkaxar på skeppen. Städs kärälskligt oss är festlaget, och cittran och dansen, Ombytskläder derjemte, och varma bastur och bäddar. Men nu välan, J Phaiekernes dansare, ypperste alle, 250 Skutten, att fremlingen måtte för vännerna sina berätta, Sedan han anländt hem, hur mycket J andra besegren Både i dans och i sång, och, i sjöfart äfvensom kapplopp. Men till Demodokos man haste, och ljudiga cittran Bringe påstunden, som finnes uti vår boning förvarad! 255

Så gudlike Alkinoos nu; men herolden han uppsteg, För att ur kongens palats medbringa den ljudiga cittran. Och folkdomrarne, nio till tal utkorade, alle Reste sig; de omsörjde att allt tillbörligen tillgick; Jemnade nu dansplatsen, och vidgade prydliga kretsen. 260 Kom så herolden jemväl, och hämtade ljudiga cittran Åt Demodokos; strax han trädde i midten; de raske Ynglinger ställde sig kring, välkunnige alle i danskonst; Slogo den herrliga platsen med föttren; men drotten Odysseus Skådade föttrens skiftande språng, och förvåntes i sinnet. 265

Men han knäppte på cittran, och började herrligen sjunga Om Aphrodites, den skönkringgördlades älskog och Ares' Hur i Hephaistos' rum tillförne de träffade möte Hemligen; mycket han gaf, och skändade kongen Hephaistos' Lägerställe och bädd; strax lände till honom som sändbud 270 Helios, hvilken dem sett med hvarannan mängda i älskog. Men Hephaistos såsnart hjertfrätande ordet han hörde Gick han till smedjan gerad, omvälfvande ondt i sitt sinne; Ställde så väldiga städet i stocken, och hamrade fjettrar Oupplösliga, starka, att fast der måtte de stanna. 275 Men såsnart nu försåtet han gjort, uppretad mot Ares; Gick han uti sofkammaren in, der sängen var bäddad, Och öfverallt omkring sängstolparna fästade fjettrar; Många uti takbjelken också anbragtes från ofvan, Fina som spindeltråd, dem ej någon kunde bemärka 280 Bland lycksaliga gudarna ens; ty han gjort dem så listigt. Men såsnart han sitt samtliga svek anbringat kring bädden, Låtsade han sig till Lemnos bege, vältrefliga staden, Hvilken för honom är på hela jorden den kärsta. Stod så ej heller förgäfves på vakt gullhetslige Ares, 285 När Hephaistos han såg, stormästaren, hemifrån vandra. Men till Hephaistos palats, konstgudens, han genast begaf sig, Tänd af kärleksbegär för den skönkringgördlade Kypris. Hon från sin far helt nyss, stormäktige drotten Kronion, Kommen, satte sig ned, men Ares trädde i rummet, 290 Fattade hennes hand, och talade ordet, och sade:

Kom, kärälskliga, kom; låt oss vandra i säng med hvarannan, Ty Hephaistos ej mera är hemstadd, utan som bäst nu Till vildröstige Sintiers ö, till Lemnos, han bortgår.

Så han sade; men henne behageligt syntes att hvila, 295 Och de stego i säng, och somnade; fjettrarne kringom, De konstgjorde, sig slöto, som smidt mångvise Hephaistos: Ej dem möjeligt var att röra en lem, eller lyfta. Och då funno de nog, att de mer undslippa ej kunde. Ryktbare tvesidshaltarn påstund sig närmade dessa, 300 Ätervändande hem, förrn Lemnos' jord han beträdde. Förty Helios stått ju på vakt, och saken förkunnat. Men han kom till sin boning, betagen i innersta hjertat, Stannade i förmaket, och greps af skräcklig vrede, Och röt hiskeligt till, att han hörden af gudarna alla: 305

Fader Zeus, och J andre, evärdlige, salige gudar, Hit, för att löjliga saker, och ej fördragliga skåda: Huru till mig, som är halt, städs dottren af Zeus, Aphrodite, Hyser i hjertat förakt, och älskar förödaren Ares, Derför att han är fager och fotnätt; jag deremot är 310 Född ofärdig; men skuld dertill mig icke är någon Ann, än föräldrarne två; o måtte de barn ej aflat! Men här skolen J se, hur de båda nu sofva i älskog, Stigne uti mitt läger, och jag, slikt skådande, harmsnas. Ej jag menar, att framdeles så de skola sig lägga. 315 Änskönt aldrig så kära; de skola ej önska tillsamman Sofva; ty listen och fjettrarna här qvarhålla dem begge, Tills att fadren åt mig brudgåfvan tillfullo har godtgjort, Som åt honom jag gaf för hans dotter, den äreförgätna, Derför att skön hon visserlig är; men ej är hon fastsinnt. 320

Sade; och gudarne samlades alle till kopparpalatset. Kom så Poseidaon, jordfamne, och kom så Hermeias, Den mångnyttige, kom långskjutande drotten Apollon; Men gudinnorna blefvo enhvar derhemma, af blygsel. Allt godts gifvare, gudarne, nu qvarstodo på trösklen, 325 Och osläckeligt skratt uppväcktes hos saliga gudar, När de snarorna sågo, som ställt mångvise Hephaistos. Och man talade så, anblickande närmaste grannen:

Slem ting lyckas ej bra; den långsame hinner den snabba; Så Hephaistos, så långsam han är, dock fångade Ares, 330 Honom den snabbaste gud bland alla som bo i Olympen, Änskönt halt, med försåt; och böter skall Ares betala.

Så till hvarandra de ordade nu om detta och annat. Drotten Apollon då, Zeus' son, tilltalade Hermes:

Hermeias, Zeus' son, allt godts förlänare, sändbud, 335 Ville du väl också, i väldiga fjättrarna fängslad, Sofva i sängen bredvid den gyllene Aphrodite?

Honom svarade sen budbäraren, Argosdräparn: O, att det måtte så ske, långskjutande konung Apollon; Skönt mig fängslade ock tre gånger så väldiga fjettrar, 340 Och J gudar sågen derpå, och gudinnorna alla, Skulle ändock jag sofva hos gyllene Aphrodite.

Sade, och skratt uppväcktes ibland odödliga gudar. Dock Poseidaon ej skratten betog, men Hephaistos han ombad, Den konstkunnige idkligt, att lösa fjettrade Ares; 345 Och tilltalande honom, han sade de vingade orden:

Lösgif! Lofva jag vill, att denne, på sätt du befaller, Bland odödliga gudar betalar dig allt som är billigt.

Ryktbare tvesidshaltaren då tilltalade honom: Ej, o Poseidaon, jordfamne, du detta mig ombed! 350 Usel är borgen minsann, då för uslingar borgen är gifven. Huru skulle jag någonsin dig bland gudarna binda, Ginge nu Ares fri, undslippande skulden och fängslet?

Honom Poseidaon, jordskakaren, svarte och sade: I det fall, o Hephaistos, att Ares, vägrande skulden, 355 Rymmer, och går sin kos, sjelf vill jag dig skulden betala.

Ryktbare tvesidshaltarn igen så svarade honom; Ej går en, eller höfs, att säga ett nej till din talan.

Sagdt; och Hephaistos' kraft från fjettrarna gjorde dem fria. Knappt ur sitt fängsel ännu, det väldiga, löste de voro, 360 Förra de rusade opp, och han till Thrake begaf sig. Men skrattkär Aphrodite till staden Paphos på Kypros Lände, ty der hon hade en lund och ett doftande altar. Der nu Chariterne tvådde, och smorde med heliga oljan Henne, en sådan, som häftar uppå städs varande gudar; 365 Klädde i tjusande kläderna sen, ett under att skåda.

Sådant allt högröstige sångaren qvad; men Odysseus Gladdes uti sin själ, åhörande, äfvensom andre De långrodde Phaieker, och skeppnamnkunnige männer.

Men Alkinoos bjöd Laodamas och Halios sedan, 370 Att helt ensame dansa, ty ingen med dessa sig mätte, När de i händren alltså den granna och purpurne bollen Tagit, hvilken åt dem konstskicklige Polybos virkat, Honom den ene slungade upp mot skuggiga molnen, Böjd baklänges; från marken åt höjden svingad, den andre 375 Lätt tog lyra, förrän han nalkades jorden med föttren. Men då de pröfvat hvaran, att rakt upp kasta med bollen, Sedan begynte de dansa uppå mångnärande jorden, Vexlande ofta; de öfrige ynglingar klappade takten, Stående kring i en krets, och ett skräckeligt väsende uppstod, 380 Men till Alkinoos talade då den ädle Odysseus:

Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken, Visserlig skröt du derom, att dansarne vore de bäste. Visserlig allt är sannt; mig skådande häpnad betager,

Talade så; och sig gladde Alkinoos' heliga hjeltkraft, 385 Och han ordade strax bland roningkära Phaieker:

Hören mig, samtlige J Phaiekernes förstar och drottar; Denne fremmande man mig synes ganska förståndig; Derföre gifvom åt honom också gästskänk, som sig höfves! Ty tolf äro uti vårt land storståtlige kongar, 390 Hvilka som förstår regera, och sjelf jag den trettonde räknas. Honom bringen enhvar rentvättad mantel och lifrock, Samt derhos en talent utaf högskattade gullet. Låtom oss mangrannt strax allt hämta, att, detta ihandom, Glad i själen, vårt fremmande sig infinne till måltid! 395 Men Euryalos bör med ord försona och skänker Honom, emedan han ord, som icke sig egnade, talat.

Så han sade; och alle der till biföllo och mante, Och enhvar afsände, att skänkerna bringa, sin herold. Men Euryalos nu genmälte, och svarade honom; 400

Kong Alkinoos, du utmärktast bland samtliga folken, Ja, jag den fremmande skall försona, såsom du bjuder. Detta svärd jag vill ge, allkopparne, hvarvid ett silfver Fäste befinns, och hvars balja sig kringomslingar af nyskärdt Elfenben; för honom utaf stort värde det blifver. 405

Sagdt; och han lade i händren det silfvernaglade svärdet, Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden:

Hell dig, fremmande fader, ifall ett sårande uttryck Fallit hafver, så måtte det strax bortföras af stormen! Men dig gudarne unne, att skåda gemålen, och nalkas 410 Hemmet, emedan, från vännerna skild, så länge du ängslas.

Honom svarande talade till mångråde Odysseus: Hell dig, älskade, ock! dig gudarne sällhet förunne! Och må framdeles du ej någonsin komma att sakna Detta svärd, som du gaf, sen mig du försonat med orden! 415

Sade; och hängde på axeln det silfvernaglade svärdet. Ned gick solen, och nu anlände de herrliga skänker, Som till Alkinoos' hus de bålde herolderne buro. Sedan togo emot vankfrie Alkinoos' söner, Och hos vördade modren de herrliga skänkerna lade. 420 Främst bland samtliga gick Alkinoos' heliga hjeltkraft; Men de kommo, och satte sig ned på stolarna höga, Och till Arete talade då Alkinoos' hjeltkraft:

Bär hit, maka, ett ståteligt skrin, det bästa af alla, Och lägg äfven deri rentvättad mantel och lifrock. 425 Värmen derjemte kopparn på eld, och kokan så vatten, Att, då han badat, och sett de välförvarade skänker Alla, som hit vankfrie Phaiekerne burit åt honom, Drotten vid målet förnöjs, åhörande ljudet af sången. Jag skall gifta också denhär konstgjorda pokalen, 430 Gyllne, att han, vid minnet af mig, må dagarna alla Offergjuta i salen åt Zeus, och de öfriga gudar.

Sade; och Arete bland samtliga tärnorna talte, Att med det snaraste ställa på eld den väldiga kitteln. Men på flammande eld badkittelen äfven de ställde, 435 Hällde vatten deri, och hämtade veden, och tände. Elden om kittelns buk kringsmög sig, och vattnet blef uppvärmdt.

Nu mellertid Arete åt fremlingen prunkande skrinet Bar ur gemaket, och lade deri storståtliga skänker, Klädebonad och gull, som honom Phaiekerne gifvit. 440 Sjelf hon lade dertill en mantel och kostelig lifrock, Och tilltalade drotten, och sade de vingade orden:

Se nu om locket sjelf, och sno skyndsamligen remmen, Att man på vägen dig icke bestjäl, enär du måhända Sofver i ljuflig sömn vid färden på svarta galejan. 445

Men när detta nu hört mångpröfvade, ädle Odysseus, Genast han passade locket, och fort den virkade remmen Snodde, som honom lärt tillförene mäktiga Kirke. Hushållstärnan jemväl strax manade honom att bada, Och nedstiga i karet; han skådade glad i sitt sinne 450 Varmt badvatten; ty ej han plägade sköte sig ofta, Sedan Kalypsos hus, skönlockiga nymfens, han lemnat: Derstäds, liksom en gud, fortfarande skötsel han hade. Honom då tärnorna först rentvättat, och smörjat med oljor Sedan, och mantelen skön kringkastat, och rocken derefter, 455 Steg han utur badkaret, och till vindrickande männen Gick. Men Nausikaa, som egde af gudarna fägring, Stannade vid dörrposten uti starkbyggda palatset, Och med ögonen skådade an, förvånad, Odysseus, Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden: 460

Hell dig, fremling; en gång då du vistas i fädernelandet, Glöm ej mig; ty du mig har främst för lifvet att tacka.

Henne svarande talte då till mångråde Odysseus: Nausikaa, stormodige kong Alkinoos' dotter, Unne nu det mig Zeus, högtdundrande maken åt Here, 465 Att jag hem anländer, och hemkomstdagen beskådar! Der ock skulle jag dig, som en gud, anropa med böner Dagarna alla, förty mitt lif, o jungfru, du frelste.

Sade; och satte sig ned på en stol vid Alkinoos, kongen. Ren anrättningen delade desse, och blandade vinet. 470 Närmre herolden då kom, medbringande älsklige sångarn, Demodokos, högt ärad af folken, och honom han satte Midt i gästernas krets, och ställde vid höga kolonnen. Men till herolden talade nu mångråde Odysseus, Sedan han skurit ur ryggen en bit -- och lemnat det mesta -- 475 På hvittandiga galten, och rikliga istret var kringom:

Tag nu köttet, herold, och gif, att han måtte det äta, Åt Demodokos der! fast ängslad, jag honom vill fägna; Ty hos jordiska menniskors släkt ja sångarne äro Både af vördnad och tack delaktige städse, emedan 480 Sångmön toner dem lärt, och sångarnes släkte hon älskar.

Sade; herolden han bar och lade i händren på hjelten Demodokos, som tog det emot, och i själen förnöjdes. Desse nu händerne räckte till redda och färdiga rätter. Men till dryck och till mat när samtlige mättat sin lystnad, 485 Till Demodokos talade så mångråde Odysseus:

Demodokos, dig prisar jag mest bland dödliga alla; Sångmön lärde dig visst, Zeus' dotter, eller Apollon; Ty oändelig sannt du sjunger Achaiernes öde, Allt hvad Achaierne gjorde och äflades, allt hvad de ledo, 490 Liksom du sjelf närvarit minsann, eller hört af en annan. Men byt ämne likväl, och besjung den prydliga hästen, Hvilken Epeios af trä hopfogade, jemte Athene, Och så till borgen bragte försåteligt ädle Odysseus, Fyllande upp med män, som Ilions fäste förstörde. 495 Om mig detta du ock med sanningen enligt berättar, Skall bland samtliga menniskor jag förtälja påstunden, Huru bevågen en gud gudomliga sången dig gifvit.

Sade; och manad af gud han begynte och öppnade sången, Tagande vid derstäds, der uppå vältoftade skeppen 500 Stigne, seglade bort, sen eld de i tältena kastat, Alle Argeier; de andra då reden med bålde Odysseus Sutto i samlade Troernes krets, omhöljde af hästen; Förty Troerne den uppsläpat sjelfve på borgen. Der stod hästen, och mångt de språkade hitåt och ditåt, 505 Sittande rundtomkring; tre meningar voro i omlopp, Anten att klyfva det hålkade trä med bitande kopparn, Eller på bergets spets uppsläpa, och störta från stalpet, Eller till gudars försoning det väldiga belätet lemna: Såsom också var bestämdt, att sedan bringas i verket. 510 Ty, att förgås, var ödet, såsnart som Ilion hyste Väldiga hästen af trä, der alle de bäste Argeier Sutto, beredande död och förderf åt Troiska männer. Äfven sjöng han, hur staden Achaiernes söner förstörde, Lemnande hålkade sveket, och hoptals krupne ur hästen; 515 Sjöng, hur den höga staden föröddes af en och af annan, Men att Odysseus till Deïphobos' hus sig begifvit, Väldig som Ares sjelf, med gudlik drott Menelaos. Sade, att, sedan han der uthärdat den hetaste striden, Hade han segrat omsider, med hjelp af stolta Athene. 520

Detta nu sjöng högröstige sångaren, medan Odysseus Smäktade; kinderna vättes af tårar, ur ögonen runna. Liksom en qvinna begråter den älskade maken, hon famntar, Hvilken framför sin stad och sitt folk har stupat i striden, Värjande obarmhertiga dan från barn och hembygd; 525 Och då sin man hon döende nu och sprattlande skådar, Störtad på honom hon jemrar sig högt, men desse bakefter Huggande på med spjuten såväl i rygg som i axlar, Med sig släpa slafvinnan, att mödor lida och jemmer, Och af den ömkansvärdaste sorg dess kinder förvissna: 530 Likså Odysseus ock gjöt ömkliga tårar ur ögat. Gråtande nu derstäds undföll han väl alla de andra, Men Alkinoos ensam iakttog honom och märkte, Sittande nära intill, samt hörde den suckande mannen, Och då talte han strax bland roningkära Phaieker: 535