Part 10

Sedan detta hon talt, bortgick klarögda Athene Till fruktödsliga sjön, och lemnade Scherias ängder, Och till Athenai kom, bredgatiga sta'n, och Marathon, 80 Trädde så in hos Erechtheus i fasta palatset. Odysseus Kom till Alkinoos' herrliga slott; och mycket hans hjerta Välfde, medan han stod, förrn kopparne trösklen han nådde. Förty likasom solens glans det var, eller månens I högtakigt palats hos Alkinoos, modige drotten. 85 Väggarne hitåt och ditåt af koppar hamrade voro, Alltfrån trösklen till fönstret, omkring gick liten af blåstål. Insids dörrar af gull tillstängde det fasta palatset, Silfverne poster stodo uppå den kopparne trösklen, Silfverne var dörrkransen der ofvan, och gyllene ringen. 90 Gyllne å hvardera sidan och silfverne hundar der voro, Hvilka Hephaistos sjelf med skickeligt sinne arbetat, Att bevaka Alkinoos' hus, stormodige drottens, Städs odödlige, städs oåldrade dagarna alla. Stolar sig stödde mot väggen också härstädes och derstäds, 95 Alltfrån trösklen till fönstret, och kastade voro derofvan Mattor af finaste slag, skönväfda qvinnornas arbet. Sittande derstäds plägade städs Phaiekernes förstar Dricka och äta, förty Guds gåfvor för året de hade. Gyllene gossar också på de vältillformade pallar 100 Stodo, och brinnande facklor en hvar i händerna hade, Lysande nätterna ut för samtliga gäster i huset. Funnos derjemte jemväl i palatset femtio tärnor. Någre af dessa mala på qvarn den äppliga skörden, Somlige väfva vid stoln, och somlige tvinna sitt väfgarn, 105 Sittande, lika med löfven uti högspensliga poppeln; Flytande oljan sin kos från de täta väfvarna rinner. Liksom af samtliga män Phaiekerne skickligast äro Att framjaga på sjön den snabba galejan, så äfven Qvinnorna sköta sin väf; för andra dem unnat Athene 110 Att storståtliga slöjder förstå, och hittiga tankar.

Utanför gården en park, helt nära till portarna finnes, Stor, fyrhörnig, och rundt deromkring inrättadt ett stängsel. Resliga träd derstädes och grönskande vexte i parken, Päron och äppelträd, skönfruktiga, jemte granater, 115 Grönskande friska olivträd med, och kostliga fikon. Frukten af dem, år ut år in, ej nånsin förvissnar, Tryter ej sommartid eller vinter, men Zephyros ständigt Blåser, och somliga alstrar, och somliga bringar till mognad. Päron på päron der fullmognar och äpple på äpple, 120 Samt vindrufva uppå vindrufva, och fikon på fikon. Der mångfruktig en åker också var åt kongen planterad; Finns så för drufvorna der inrättad på slätten en torkplats, Hvilken stekes af soln, och somliga drufvor de skörda, Somliga trampa de ren, och framför vinkarterna äro, 125 Fällande bort blombladen, och somlige börja att mogna. Ordnade sängar invid det nedersta gärdet, af alla Slag, planterade äro, och frodas från år till ett annat. Källor välla der två, och den ena parken igenom Rinner, i annan led gårdströsklen inunder den andra 130 Går till palatset, och der stadsboerna taga sig vatten. Så hos Alkinoos funnos de gudars herrliga håfvor.

Der stod, undrande än mångpröfvade, ädle Odysseus Men såsnart i sin själ alltsamman han hade beundrat, Öfver trösklen han steg skyndsamligen in i palatset. 135 Och der träffade han Phaiekernes förstar och drottar, Hyllande alla med vin välspejande Argosdödarn; Honom de hyllade sist, enär de tänkte på sängen. Huset genom då gick mångpröfvade, ädle Odysseus, Svept i dunkel, som sjelf kringjutit honom Athene, 140 Tills Arete träffa han fått, och Alkinoos, kongen. Men om Aretes knän nu händerna lade Odysseus. Och då skingrades bort gudskickade dimman från honom, Och de förstummades alle, när mannen i huset de sågo, Häpnande vid dess blick, och Odysseus ordande bönföll; 145

Arete, du dotter utaf gudmaken Rhexenor, Efter många strapaser, ditt knä och din make jag nalkas, Äfvensom gästerna här, åt hvilka en lyckosam lefnad Gudarne unne, och måtte en hvar antvarda åt barnen Ära, som folket gifva förmår, och i salarna skatter! 150 Men påskynden åt mig ledsagning, att komma till hemmet Snart; ty länge, från vännerna skild, olyckor jag lidit!

Så han sade, och satte sig ned i askan på spiseln, Bredvid elden, och alle förstummade blefvo och tego. Kong Echeneos då, den åldrige, talte omsider, 155 Han som ibland Phaiekiska män var äldre än andra, Utmärkt genom sitt tal, och kände båd gammalt och mycket; Han välvillig och klok påbörjade orda, och sade:

O Alkinoos, dig ej vackert det är, eller passar, Att der borta i askan den fremmande sitter på spiseln! 160 Desse, ett ord af dig afbidande, sitta och vänta. Men du, välan, din gäst på den silfvernaglade stolen Bjud uppsitta, och taga sig plats, och herolderna mana Strax utblanda oss vinet, att åt blixtglade Kronion Ock vi må gjuta, som städs de vördiga fremlingar följer; 165 Skafferskan gifve utaf sitt förråd åt den fremmande qvällsvard!

Men då Alkinoos' heliga kraft det talet försporde, Tog han Odysseus' hand, den vise och fyndige drottens, Lyfte från spiseln upp, och satte på blänkande stolen, Sedan plats han begärt af Laodamas, manlige sonen, 170 Som satt nära intill, och hvilken han älskade varmast. Men tvättvatten i skåln ihällde en tärna, och frambar I den sköna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver Vattnet, och dukade der, bredevid det fejade bordet. Ärbara skafferskan hämtade bröd, och satte för gästen, 175 Samt mång rätter dertill, af allt hvad huset förmådde. Men han drack nu och åt mångpröfvade, ädle Odysseus, Och Alkinoos då tilltalte herolden, och sade:

Pontonoos, utblanda du vin i pokalen, och kringbjud Åt enhvar i vår sal, att för blixtglade Kronion 180 Ock vi må gjuta, som städs de vördiga fremlingar följer!

Sade; och Pontonoos utmängde det ljufliga vinet, Delte åt alla, och gick till enhvar med hägrarna sedan. Men då de offergjutit och druckit så mycket dem lyste, Då begynte bland dem Alkinoos orda, och sade: 185

Hören mig samtlige nu, Phaiekernes förstar och drottar, Att jag må säga hvad hågen uti mitt hjerta befaller! Sedan alle sig mättat, begifven er hem för att sofva; Men i morgon vi hit inbjude af drottarna flera. Gästen i salarna skole vi då gästpläga, och offra 190 Gudarna herrliga offer, och sen jemväl på hans affärd Tänka, att gästen måtte förutan möda och ängslan, Under vår ledsagning, till älskade fädernejorden Snarligen glad anlända, ehur långväga han än är, Att han emellertid olycka ej lider och skada, 195 Förrn han beträder sin egen jord; och der må han sedan Lida hvad ödet beskärt, och de stränga gudinnor på sländan Spunnit, då honom födde hans mor, och han lände till verlden. Men om, ibland odödliga en, han från himlen är kommen, Förehafva nu visst här gudarne något helt annat. 200 Ty städs gudarne förr sig ögonskenligen viste, När storståtelig festhekatomb vi offrade åt dem. Och de gästa hos oss, och, der vi, der sitta de äfven. Ja, om en vandringsman dem, ensam, kommer till möte, Alldeles ej de sig dölja, förty vi äre dem nära, 205 Liksom Kykloperne äro, och vilde Giganternes slägten.

Honom svarade då mångråde Odysseus, och sade: Alkinoos, tänk annat i själn; ty icke jag liknar De odödliga gudar, som bo i rymliga himlen, Hvarken till kropp eller vext, men endast dödlige menskor. 210 Hvilka J veten mest bland samtliga menskor bekymmer Bära, med dem jag ville mig ock jemföra i hjertqval. Lidanden flera ännu jag kunde för eder berätta, Hvilka jag utstått alla, igenom gudarnes sändning; Men mig låten nu äta, ehuru mycket beängslad. 215 Ty ej finns skamlösare ting, än den elaka buken Varit och är, som bjuder, att honom minnas, med nödtvång, Äfven den högligen kränkta, som har stor sorg i sitt hjerta, Likasom jag också har sorg i mitt hjerta, men alltid Mig han befaller likväl att äta och dricka, och bjuder 220 Glömma alla de qval, jag lidit, och skaffa sig mättnad. Men er lagen tillreds, att när dagsgryningen synen, Hän ledsaga mig, arme, till älskade fädernejorden, Änskönt mycket jag led; mig lifvet må lemna, när godsen Skåda, och mitt högtakiga hus, med dess folk, mig förunnats. 225

Talade så; och de alle hans tal berömde, och bådo Hemledsaga den fremmande man, ty rigtigt han ordat. Men då de offer gjutit och druckit så mycket dem lyste, Gingo de öfrige hem hvar och en; ty de längtade hvila, -- Men han i salen stannade, qvar, den ädle Odysseus, 230 Och bredevid gudsköne Alkinoos jemte Arete Sutto, och tärnorna dukade af anrättningens redskap. Och bland dessa till ordet då tog hvitarmig Arete, Ty lifrocken hon kände och mantelen, skådande granna Kläderna, hvilka hon sjelf tillverkat med tärnorna sina. 235 Och tilltalande honom hon sade bevingade orden:

Fremmande man, dig detta jag sjelf till en början må fråga: Ho är du, och från hvem? Hvem har dig kläderna gifvit? Sade du ej, att, på sjön kringirrande, hit du var anländ?

Svarande talade henne då till mångråde Odysseus: 240 Svårt, o drottning, det är, att vidt och bredt dig berätta Qvalen, förty mig många ha sändt de himmelske gudar; Dock det säga jag skall, som du mig omspörjer och frågar. Långt härifrån en ö, Ogygia, ligger i hafvet; Dottren af Atlas sjelf derstäds, svekfulla Kalypso, 245 Den skönlockiga, bor, och båla gudinnan; hos henne Hvarken af gudar besök, eller dödliga menniskor göres. Men mig, olycksaliga, dit bortförde en gudmakt Ensam, enär med flammande blixt mig snabba galejan Zeus, omsvängande, klöf i midten af dunkliga hafvet. 250 Der förgingos nu alle de öfrige modige bussar, Men jag, fattande kölen utaf tverodda galejan, Kringdrefs dagarna nio, i tionde mörkaste natten Gudarne förde mig hän till Ogygias ö, der Kalypso, Den skönlockiga, bor, och båla gudinnan, som mottog 255 Kärvänskapligen mig, och älskade, närde, och lofte, Att odödelig göra och oföråldrad för evigt: Men hon uti mitt bröst ej någonsin hjertat bevekte. Der jag med ens sju år qvardröjde, och kläderna städse, Som Kalypso mig gett, odödliga, vätte med tårar. 260 Men då nu mig annalkande kom det åttonde året, Då hon jemväl anmante, och bjöd mig resa till hemmet, Antingen Zeus sändt bud, eller hennes sinne förändrats, Och hon sände mig af på en mångfast flotte, och gaf mig Mat och ljufveligt vin, och mig klädde i ståtliga kläder, 265 Skickade mig jemväl en kostlig och gynnande kultje. Sjutton dagar jag seglade fram, och gjorde min sjöfärd, Och på den adertonde sig viste de skuggiga bergen Från Phaiekernes land, och, för mig då gladde sig hjertat, Mig, osälla, ty än sambo jag skulle med mycken 270 Jemmer, som väckte mot mig jordskakaren Poseidaon, Som mig vindarna störte uppå, och vägarna stängde, Och omätelig sjö i rörelse bragte; men böljan Mig, den idkeligt suckande, ej tillstadde att färdas. Flotten söndersplittrade sen stormvinden, men detta 275 Svalg jag simmande for igenom, sålänge till edert Land mig förde och bringade när båd blåsten och vattnet. Här uppstigande dref mig med kraft mot landet en bölja, Kastande till förskräcklig en ort och väldiga hällar. Men då vek jag tillbaka, och samm tills ändtlig jag upphann 280 Flodens bädd, der jag tyckte mig finna den yppersta platsen, Fri från klippor och skär, och undan vinden en tillflygt. Upp jag, flämtande, kröp derutur, och gudomliga natten Påkom. Jag från floden, den himmelborne, ett stycke Uppsteg, slumrade in bland buskarna, sedan omkring mig 285 Löf jag hopat; en gud oändelig sömn på mig nedgjöt. Der bland löfvena nu, bedröfvad i innersta hjerta, Jag helnattligen sof, och morgonstunden, och middan; Ned gick solen, och mig förlät den ljufliga sömnen. Och då varsnade jag din dotters tärnor på stranden, 290 Lekande sjelf bland dessa, hon var en gudarnas like. Henne jag bad, och hon ej tog felt på en dråpelig tanke; Såsom du knapt skull' tro, att en yngre, som möter en annan, Nånsin gjort; ty de yngre ju städs småfjollige äro. Hon tillräckeligt mat och glödande vin mig förärte, 295 Lät mig bada i floden, och skänkte mig kläderna äfven. Detta jag nu, så ängslad jag är, sannfärdigt berättat.

Honom Alkinoos återigen genmälte, och sade: Fremling, detta likväl tillbörligen icke betänkte Dottren min, att hon dig med de tjenande tärnorna icke 300 Sjelf ledsagade hit, då du först anropade henne.

Honom svarade då mångråde Odysseus, och talte: Drott, mig derföre ej på din dotter trät, som är vankfri; Ty i sanning hon mig tillsade, att tärnorna följa, Men jag ville det ej, af fruktan, och äfven försynthet. 305 Att dig, skådande slikt, ej hjertat måtte förgrymmas; Ty vi, menniskors slägt, här i verlden hetsige äre.

Honom Alkinoos återigen genmälte, och sade: Fremling, icke har jag ett sådant hjerta i bröstet, Att det för intet sig harmar; i allt är lagom det bästa. 310 Måtte, vid fadren Zeus, och Athenaie, och Apollon, Sådan man, som du är, med likdana tankar, som jag har, Taga min dotter åt sig till gemål, och heta min svärson, Dröjande här; jag gåfve dig hus, jag gåfve dig egor, Om sjelf dröja dig lyste; men dig, ovillig skall ingen 315 Bland Phaiekerna hålla, ty det ej täcktes vår far Zeus. Hemledsagning åt dig, tills morgon, att väl du det vete, Sätter jag ut; men du mellertid, af sömnen besegrad, Ligg; de i lugnet föra dig fram, tilldess du har uppnått Fosterjord din, och hem, och hvad eljes kärt dig må vara, 320 Vore det ock långt fjermare hän än ön Euboia; Ty de säga, att hon är mest aflägsen, som henne Sågo ibland vårt folk, enär blondlock Rhadamanthys Hädan till Gaias son, på besök, de till Tityos förde. Desse foro då dit, och lyktade, trötthet förutan, 325 Färden på samma dag, och hem ankommo på samma. Sjelf erfara du skall i din själ, hur mina galejor Ståtlige äro, hur bussarne sjön uppkasta med åren.

Talte; nu gladdes deråt mångpröfvade, ädle Odysseus; Bedjande sen han sade, och yttrade ordet, och talte: 330

Måtte, o fader Zeus, dock allt Alkinoos hålla, Hvad han lofvat! åt honom uppå fruktgifvande jorden Ändlös ära det vore, och jag ankomme till hemmet.

Så nu talade slikt mellertid de två med hvarandra, Men hvitarmiga drottningen gaf åt tärnorna uppdrag, 335 Bäddar att reda uti förgården, och purpurne granna Mantlar lägga på dem, och mattor breda deröfver, Samt ulltäcken derjemte också, för att svepa omkring sig. Tärnorna gingo ur saln, och höllo en fackla i händren. Men då den mjukaste säng skyndsamligen bäddat de hade, 340 Trädde de fram till Odysseus, och manade honom med orden:

Laga dig nu, o fremling, till sängs! ditt läger är färdigt. Sade; och honom var högönskligt att vandra till hvila. Så nu han sof derstäds mångpröfvade, ädle Odysseus Uti en pyntad säng, i skygd af den dånande förgård 345 Men Alkinoos sof i det inre af höga palatset, Och hans bålda gemål nattläger beredde och sofbädd.

Åttonde Sången.

När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos Hastade upp från sin bädd Alkinoos' heliga hjeltkraft, Stadsförstöraren ock, zeusfostrade drotten Odysseus. Förde så an dem alla Alkinoos' heliga hjeltkraft Till Phaiekernes råd, som desse sig ordnat vid skeppen. 5 Och ditkomna de satte sig ned på slipade stenar Nära hvarandra; kring sta'n då vandrade Pallas Athene, Tagande på sig gestalt af den vise Alkinoos' herold, Redande hemfärd åt stormodiga drotten Odysseus. Och vid hvarendaste man hon stannande talte, och sade; 10

Skynden er alle, välan, Phaiekernes förstar och drottar, Bort till rådsförsamlingen nu, för att höra om gästen, Hvilken nyligen ländt till vise Alkinoos' boning, Irrande hafvet omkring, odödliga lik till gestalten.

Talande så, hon väckte hos hvar dess hjerta och sinne. 15 Och af samlade män uppfyllde sig snarligen rådets Bänkar, och månge beundrande der anskådade drotten, Vise Laertes' son; ty öfver honom Athene Sjelf nedgjutit gudomligt bebag på hufvud och skuldror. Honom större att skåda hon gjort, och stoltare äfven, 20 Att kärkommen han så hos alla Phaiekerna blefve, Ståtlig, och aktningsvärd, att han lyktade lyckligt de lekar Alla, i hvilka Phaiekernes män skull' försöka Odysseus.

Men då de samlats alle, och hopförsamlade voro, Då begynte bland dem Alkinoos orda, och sade: 25

Hören nu, samtlige J Phaiekernes förstar och drottar, Att jag säger er det, som hjertat i bröstet mig bjuder. Fremlingen, -- icke jag vet, ho han är -- har kommit till mitt hus, Irrande kring hos de östliga män, eller vestliga äfven; Och på sin hemfärd manar, och ber, att säker den blefve. 30 Låtom oss då, som vi gjort tillförne, bestyra om hemfärd. Förty ingen ännu, eho som kom till min boning, Härstäds jemrande länge har dröjt, i väntan på hemfärd. Utan välan, nedhalom till hafs den svarta galejan, En förstseglerska; två och femtio ynglingar måga 35 Väljas i landet ut, som äro sen gammalt de bäste. Sedan J årorna väl vid tofterna samtlige bundit, Stigen i land, och derefter ett mål knapphändigt bereden, Kommande till vårt hus; jag väl undfägnar er alla. Detta mitt uppdrag är till svennerna; alle J andre 40 Skepterbärande drottar derhos till min ståtliga boning Kommen, på det vi i salarna må den fremmande pläga. Säge mig ingen nej! ock kallen gudomliga sångarn Demodokos; ty åt honom en gud gaf rikligen ljufva Sången, ehvad hans sinne också uppmanar att sjunga. 45

Talande så, han vandrade främst; tillika med honom Drottarne följde; herolden han gick till gudomliga sångarn. Valde svennerne, två och femtio, hastade sedan, Som han befallt, till stranden utaf fruktödsliga hafvet. Men såsnart till galejan de väl framkommit och hafvet, 50 Alle åt hafvets djup uthalade svarta galejan, Och på den svarta galejan en mast uppreste och segel, Samt anpassade årorna fast i läderne remmar, Allt i ordenteligt skick, utspännande seglena hvita. Henne ute på sjön för ankar de lade, och sedan 55 Skyndade gå till vise Alkinoos' rymliga boning. Pelaregångarne, gårdar och salarne fylldes med männer. [Hopförsamlade, månge der voro båd' unge och gamle.] Får, ett dussin, åt dessa nu lät Alkinoos slakta, Två släpfotiga kor, hvittandiga galtarna åtta; 60 Dessa de flådde, och skötte och redde en kostelig måltid Nalkades äfven herolden, och bragte den kärliga sångarn, Älskad af sångmön högt, som gett det goda och onda: Ögonen hade hon tagit, och gett den ljufliga sången. Honom Pontonoos bar den silfvernaglade stolen 65 Uti gästernas midt, och stödde mot höga kolonnen. Och på en spik upphängde herolden den ljudiga cittran Ofvanom sångarens hufvud, och lärde med händren att henne Fatta, och ställde bredvid brödkorgen och prydliga bordet, Bägarn med vin bredevid, att dricka då sinnet befallte. 70 Desse nu händerna räckte till redda och färdiga rätter. Men till dryck och till mat när samtlige mättat sin lystnad, Sångmön lifvade sångarn att qväda om männernas bragder, Ur det qväde, hvars pris uppsteg då till himmelen vida, Splitet emellan Laertiades och Peleides Achilleus; 75 Huru de trätte en gång vid gudarnes rikliga festmål Med förskräckliga ord; men männernes drott Agamemnon Gladdes uti sin själ, att Achaiernes ädlingar trätte; Ty det svaret han fått uttryckligt af Phoibos Apollon Uti gudomliga Pytho, då han stentrösklen beträdde, 80 Spörjande; ty då välfde sig ren olyckornas början, Genom store Kronions råd, på Achaier och Troer.

Detta nu just högröstige sångaren qvad; men Odysseus, Fattande purpurne manteln, den stora, med väldiga händer, Öfver hufvudet drog, och betäckte sitt dejliga anlet; 85 Han för Phaiekerna blygdes att gjuta ur ögonen tårar. Men såsnart den gudomlige sångaren slutade sjunga, Strök han tårarna bort, och drog från hufvudet manteln, Fattade dubbelpokalen i hand, och åt gudarna vingjöt. Men då åter begynte, och honom Phaiekernes förstar 90 Mante att sjunga, -- förty åt orden de gladde sig alla, -- Täckande hufvudet åter, Odysseus började sucka. Gjutande tårar, då undföll han dem samtligen alla, Men Alkinoos ensam bemärkte och varsnade drotten, Sittande nära bredvid; tungt suckande honom han hörde, 95 Och sen ordade strax bland roningkära Phaieker:

Hören nu, samtlige J Phaiekernes förstar och drottar, Redan mättat vi ha med gemensama målet vårt sinne, Samt med cittran, som är en väninna åt rikliga målet; Nu må vi derföre gå, ock fresta på kämpaspelen 100 Alla, att fremlingen här förtälje för vännerna äfven, Kommen till hemmet igen, hur mycket vi andra besegre Både i knytnäfsstrid, och i brottning, i hoppning och kapplopp.

Talande så, främst gick han; de öfrige följde tillika, Och på en spik upphängde herolden den ljudiga cittran, 105 Tog Demodokos sedan i handen, och honom ur salen Förde, och gick för sångarn den väg, på hvilken Phaiekers Förstar vandrade hän, att kämpaspelen beundra. Alle till torget de gingo, och gräselig skara dem följde, Tusende; stodo så ynglingar upp båd många och raska. 110 Steg så Acroneos, och Okyales, jemte Elatreus, Nauteus och, Prymneus, Anchialos, jemte Eretmeus, Ponteus ock, Proeus, Thoon, Anabesineos ock, Och Amphialos med, Polyneos' son, Tektonidens, Samt Euryalos med, lik Ares, menskoförödarn, 115 Samt Naubolides med, till gestalt den bäste och kroppsskick Bland Phaiekernes män, näst vankfri drott Laodamas. Trenne söner utaf Alkinoos stego der äfven, Halios, och Laodamas och gudlik drott Klytonéos. Desse voro de första, som gjorde med föttren försöket 120 Samt från skranket sitt lopp utsträckte, och alle tillika Skyndsamt flögo på fältet åstad, att dammet sig välfde. Bäst att springa bland dem var vankfri drott Klytonéos; Likaså stort för mulorna är försprånget på lindan, Likaså lopp han de andra förbi, som lemnades efter. 125 Vidare gjordes försök med den kroppbetungande brottning; Deri besegrade åter Euryalos alla de bästa; Men i hoppande var Amphialos ypperst bland alla; Med kastskifvan den ypperste var bland alla Elatreus, Men Alkinoos' modige son, Laodamas, i näfstrid. 130 Sen nu med kämpaspelen enhvar undfägnat sitt sinne, Talade så Alkinoos' son, Laodamas, och sade:

Vänner, välan, åtspörjom den fremmande, om han af kämpspel Något känner och lärt; till gestalten han icke är ringa, Hvarken till lår eller ben, eller båda händerna ofvan, 135 Eller den seniga nacken, det breda bröstet; och ungdom Saknar han ej; men af mång ofärd han blifvit förkrossad. Ty jag yrkar, att slemare ting ej gifves, än hafvet, Att förbrylla en man, fast vore han aldrig så tapper.