# Nya utvandrarehistorier

## Part 9

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/nya-utvandrarehistorier-50223/index.md

Tre dagar tidigare hade de på morgonen lämnat en nybyggares jordkula, där de haft nattkvarter, och hade samma dag på aftonen kommit fram till en annan, af sin egare öfvergifven bostad af samma slag. Under natten där hade snöstormen brutit ut med sådan våldsamhet att de icke kunnat tänka på att tåga vidare, utan hade tvungits att tillbringa hela följande dygn i den usla kojan, där det icke ens fans bränsle, så att de kunnat hålla sig varma.

Stormen hade dragit förbi under den andra natten men därförinnan hade den så grundligt utplånat hvarje tecken till väg, att de nu otvifvelaktigt gått vilse. Ty enligt hvad man uppgifvit, skulle de efter två dagars vandring bort komma till ett bebodt nybygge, icke till ytterligare en öfvergifven jordkula såsom de nu gjort. Och kölden, som följt på stormen, skärpte till för hvar minut, nu sedan solen sjunkit så lågt ned. Ingen under därför att både Thomas Anttila och David, hans son, kände sig allt utom förhoppningsfullt stämda, där de vadade fram genom den lösa snön mot skorstenen af fyra brädstumpar.

Först försökte de helt enkelt trampa ned snön så mycket att de kunde komma åt dörren. Men där fans alldeles för mycket för att det skulle låtit sig göra, hvarför David med mycken möda praktiserade sig genom drifvorna upp till skorstenen och sökte bryta lös ett par brädlappar att använda som spadar. Medan han höll på därmed tyckte han sig höra något ljud inifrån jordkulan.

Han lyssnade ett par ögonblick, hvarunder allt var tyst där nere. Men så hördes det igen. Det lät som gråt af ett litet barn, svagt och ynkligt.

David Anttila ref lös hela skorstenen i ett tag och kom med fart ned till sin far.

-- Där inne är ett barn, som gråter, sade han och började skofla snö så det yrde om honom. -- Och ingen eld ha de, fast det är så kallt!

Thomas skakade på hufvudet och förmenade att sonen väl hört miste, eller att det kanhända till och med var något slags varsel. Men han hjälpte ändå med skoflandet, tills de om en stund nådde fram till dörren, som icke ens var låst.

Först kunde de ingenting se i den djupa skymningen och gråtandet hade också upphört. Men då David frågade om där fans någon började det på nytt. Och då sågo de också något röra sig på sängstället vid motsatta väggen.

De gingo fram till den gråtande och sågo att det var en liten flicka, som halft satt och halft låg på bädden, lutad framåt öfver något de inte genast kunde urskilja. Hon vände ansiktet mot dem.

-- Mama so sleepy, sade hon med en snyftning, som dock var halft kväfd af rädsla och nyfikenhet i förening.

Då varsnade de en kvinnas ansikte bakom den lilla, ett ansikte så stelt och blåblekt, att de utan vidare förstodo att kvinnan var död.

-- Mama get up! manade barnet ängsligt och strök det stela ansiktet med sin hand. Då intet svar följde vände hon sig igen till de båda främmande.

-- Mama cold! sade hon trohjärtadt -- Katie cold too!

-- Herre Jesus! utlät sig David och blickade rådlöst omkring sig. -- Huru länge må den lilla stackaren redan ha varit här ensam!

I kojan fans intet bränsle, men brädstumparna från skorstenen kommo väl till pass. Inom ett par minuter hade David täljt en hop spånor från en af dem och kort därpå flammade en brasa på härden af stenar och lera i ett af jordkulans hörn.

-- Kom och värm dig, uppmanade David den lilla på finska, så snart brasan tagit tillräcklig fart att sprida någon värme, och böjde sig framåt för att lyfta henne från sängen.

-- Mama too, jollrade flickan, som väl icke förstod hans ord, men nogsamt uppfattade det vänliga tonfallet. -- Get up mama! tillade hon och smekte igen den döda modrens ansikte.

Men då denna förblef orörlig, sträckte hon armarna mot David.

-- So sleepy -- mama so sleepy, sade hon ängsligt och undrande och lät honom bära sig fram till brasan.

En stund satt hon stilla på Davids knä och tryckte sig tätt upp till honom, men inom kort blef hon orolig på nytt.

-- Hungry, förklarade hon -- Katie very hungry.

-- Hon vill ha mat, tolkade Thomas såsom den mera språkkunnige af de två. Och därmed begynte han leta i ett litet skåp, som upptog hörnet midt emot eldstaden, samt i några skålar och kokkärl, som stodo på en hylla därinvid. Men letandet var fåfängt. Där fans intet som hälst ätbart i hela bostaden, hvarför han i en skrämd hviskning meddelade sonen sin tanke att kvinnan dött af svält.

-- Hon gaf väl de sista matbitarna åt barnet, förmodade han, alltjämt hviskande som om han fruktat att den döda kunnat höra hans ord.

David svarade ingenting, utan gick med flickan på armen bort till sin hoprullade filt, den han lagt ifrån sig vid dörren. Ur knytet framtog han ett bröd, bröt ett stycke däraf för henne och satte henne ned på bänken vid spiseln. Medan hon var sysselsatt med brödbiten, fyllde han därpå en liten järngryta med snö och hängde den öfver elden, hvarefter han bröt en del af brödet i små stycken och lade dem i grytan.

-- Hon behöfver någonting varmt, förklarade han sitt förehafvande för fadren. Och så fort brödet uppmjukats tillräckligt började han mata den lilla, som med synbart nöje på nytt kröp upp i hans famn. Men innan hon sväljt mera än några få skedblad höll hon upp som om hon med ens erinrat sig något.

-- Mama too eat! vädjade hon med en frågande blick ur sina stora, gråblå ögon till den nye vännen, som visst icke förstod orden, men i alla fall uppfattade att ett eller annat icke var som sig borde.

-- Hon vill också gifva åt sin mor, förklarade Thomas sakläget, hviskande såsom förut. Och därpå samlade han ihop allt det bästa af sin rådbråkade engelska för att intala barnet att modren snart skulle vakna och då äta i sin tur. Så mycket engelska hade han aldrig förut talat på en gång, men så hade han också tillfredsställelsen att den lilla till slut lät förmå sig att fortsätta sin måltid. Och så snart hon slutat, somnade hon på Davids knä. Han svepte henne varligt in i filten och lade henne ned på bänken närmast brasan. Först därpå drog han fram sin pipa ur bröstfickan, stoppade den betänksamt och började röka.

Fadren följde helt mekaniskt exemplet. Och så rökte de båda en stund under obruten tystnad, David då och då blickande bort mot sängen, där den döda kvinnans blåbleka ansikte skymtade fram hvar gång brasan flammade till en smula. Till sist steg han upp, lade pipan ifrån sig på spiseln och gick bort till sängstället samt täckte omsorgsfullt öfver den döda.

-- Om man nu visste hvad man skulle göra med barnet, sade han, utan att direkt tala till fadren, då han satt sig och fått pipan i gång på nytt.

-- Hvad skulle man väl göra med henne. Hon har nog en far, som snart måste komma hem. Där i knuten stå ju hans stöflar.

-- Om vi bara hade mat tillräckligt att vänta, funderade David. -- Men brödet räcker inte längre än i morgon. Hvem vet när han kommer hem.

-- Jag tänkte inte häller att vi skulle vänta, förtydligade fadren sin mening, ehuru med en viss tveksamhet och ändå mera lågmäldt än förut. -- Om vi ännu en gång gifva mat åt flickan på morgonen, så står hon sig nog tills fadren kommer. Man kunde ju dessutom lämna litet bröd åt henne.

-- Inte kunna vi lämna henne ensam här med sin döda mor, förklarade David bestämdt. -- Ingen vet ju huru länge hon måste vara allena.

-- Långt kan väl fadren inte ha gått. Och vårt fel är det ju i alla fall inte alls om det räcker länge innan han kommer.

-- Då vore det bättre att slå ihjäl henne genast, sade David förtytsamt. -- Hällre än att lämna henne här, bär jag henne huru långt som hälst.

-- Hvart bär du henne? Då man själf inte vet hvilken dag man får börja svälta, är det inte värdt att skaffa sig andras barn på halsen.

David ansåg det synbarligen icke värdt att svara. Han bröt lös dörren samt ett par hyllor från skåpet, friskade på den knapphändiga brasan och kokade ännu en gryta brödvälling för fadren och sig själf. De åto sin kvällsvard under fortsatt tystnad och omedelbart därpå lade sig David på jordgolfvet i kojan till sådan hvila han kunde finna. Barnet skulle icke lämnas där att svälta och frysa ihjäl, det hade han beslutat, och mera kunde han för tillfället inte göra. Men Thomas Anttila rökte ännu en pipa, innan han lade sig -- så nära sonen att han kunde täcka denne med hälften af sin filt.

-- Har natten hämtat dig några andra tankar? frågade han på morgonen, då David tändt på de sista små trästycken där funnos.

-- Nej, svarade denne kort. Hans beslut var fattadt, och därför ansåg han onödigt att inlåta sig på vidare ordande om saken.

-- Gammal är du ju nog tillräckligt att göra som du vill, men nog har du mycket att lära ännu, innan du kommer tillrätta i världen, filosoferade fadren. -- Man måste kunna hjälpa sig själf, innan man börjar hjälpa andra.

Men han vägrade dock icke sin hjälp såsom tolk, då det blef nödvändigt att öfvertala den lilla att följa med dem. Tvärtom gjorde han sitt allra bästa för att öfvertyga henne om att modren gått ut. Men först då han föll på den lyckliga tanken att berätta att hon gått att möta pappa, lät Katie lugna sig och förmå sig att lämna jordkulan, som i alla fall var det enda hem hon kände.

-- Du kunde åtminstone taga modrens kofta att svepa omkring henne, föreslog Thomas Anttila, då de voro redo att gå. Men David bara kastade en halft skrämd blick mot den döda, medan han lindade in barnet i sin filt.

Det blef en tung dag för de båda männen, tung isynnerhet för David, som icke kunde låta den lilla taga ett enda steg i den djupa snön, utan bar henne dagen i ända. Till frukost hade de endast förtärt en del brödvälling och ingenting annat än en bit bröd hade de häller för middagsmålet. Detta intogo de på en solig fläck, där en af de låga åsarna i någon mån skyddade mot vinden, som icke mera var synnerligt häftig, men genomträngande skarp -- en bitande nordväst, som kom ända bort från ishafvet öfver kala tundror och prärier, där hvarken skog eller bärg bröto dess udd.

Först fram på aftonen, då solen redan gått ned och kölden igen bet genom märg och ben, kommo de fram till ett bebodt nybygge med ett värkligt hus. Där begärde de nattkvarter och Thomas redogjorde så godt han kunde för fyndet af den döda kvinnan, tilläggande att de tagit barnet med sig, då de icke kunde vänta tills någon kom och tog vård om henne. Och farmfolket i sin tur berättade, att den lillas far tre dagar tidigare vandrat förbi på väg hem från settlementet -- byn -- dit han begifvit sig för att skaffa föda åt sig och de sina.

De hade nog sökt öfvertala honom att stanna öfver natten, då det redan varit sent och vädret sett hotande ut, men han hade trott sig kunna hinna hem innan det bröt lös och gick vidare. Hustrun var sjuk och svag, hade han sagt, och flickan ännu för liten att kunna reda sig. Han hade väl blifvit öfverraskad af snöstormen och hade säkert frusit ihjäl. Det var inte en af tusen, som kunde slå sig fram mot en blizzard och han såg ingalunda särdeles stark ut. En herreman, som gifvit sig ut till västern, men alls icke dugde till nybyggare, sade de.

De skickade likvisst bud till settlementet för att meddela hvad som händt och bedja ett par män komma och hjälpa att leta efter den försvunne, då de, som hämtat underrättelsen, voro alltför trötta efter sin dagsmarsch, att gå ut på nytt. Så snart hjälparne anländt, kort efter midnatt, begaf sig nybyggaren själf på väg med dem. Åtminstone ett par mil måste den försvunne ha hunnit innan stormen öfvermannade honom, och då de kommit så långt kunde dagen icke mera vara långt borta, så att de kunde börja leta på allvar. Död var karlen utan tvifvel, men de ville ändå ej lämna honom åt coyoterna. Om snön icke varit så djup skulle det väl till och med redan varit för sent.

Letarne återvände först nästa eftermiddag och hämtade med sig den säck mjöl den förolyckade burit, då han vandrade hemåt. De hade funnit honom en knapp halfmil från jordkulan, där hustrun väntat honom till sitt sista andetag. Om det ej varit för snöyran skulle han kunnat se sitt eländiga hem från platsen där han stupat. En höjning af snötäcket hade visat hvar han låg. De hade fört honom till jordkulan, där de lagt honom jämte hustrun, hvarpå de spikat fast dörren och täppt till skorstensöppningen. Längre fram, då marken tinat, skulle de gräfva en graf för dem.

Men papper eller annat, som kunnat lämna någon upplysning om hvem de båda döda varit, eller hvarifrån de flyttat ut till västern, hade icke funnits i kojan. De hade förgäfves sökt genom hvar vinkel och vrå. De få af grannarne, som öfverhufvudtaget råkat i beröring med mannen under de aderton månader han bott där i trakten, hade aldrig kallat honom annat än "gentleman Jack". Han hade aldrig meddelat vidare om sig själf än att han var hemma från de östra staterna, hvilket för öfrigt hvem som hälst kunde både höra och se. Om hustrun visste de ännu mindre, endast att hon icke föreföll att tillhöra samma klass som mannen. De hade alltid trott, att det var för hennes skull han lämnat sin hemtrakt. Men ingen visste ens om han hade några släktingar eller vänner, som skulle brytt sig om att få veta hvar och huru han slutat.

Frågan gällde därför endast hvad man nu borde företaga sig med barnet, men därvidlag voro goda råd dyra. Från settlementet hade de få farmarne också infunnit sig för att höra nyheterna och deltaga i öfverläggningen, men bland dem fans ingen, som kunnat eller velat antaga sig henne. De voro själfva allesamman mera eller mindre nybyggare och funno det svårt nog att reda sig med sina egna familjer. Det enda de kunde göra eller föreslå var att föra henne till hufvudorten i grefskapet, där dess sheriff bodde. Han finge se till att hon kom in på fattighuset, ifall ingen där kunde eller ville åtaga sig henne. Därom enade de sig snart alla.

Under öfverläggningen satt Katie helt tyst på Davids knä, betraktande med undrande blickar de många männen, som alla rökte och alla hade något att säga, men tillbakavisande alla försök af de tillstädeskomna kvinnorna att göra sig till vänner med henne.

Hon endast tryckte sig närmare till sin beskyddare så snart någon närmade sig och han lade hvar gång varligt sin grofva hand på hennes hufvud, likasom för att försäkra att ingen skulle göra henne något för när, så länge hon var hos honom. Han skulle ingalunda själf kunnat förklara hvad han kände för det främmande barnet. Minst af allt skulle det väl fallit honom in, att det var ingenting annat än hennes fullständiga hjälplöshet, som drog honom till henne.

Därför visste han icke häller hvad det var, som rörde sig inom honom, då rådplägningen ändtligen var slut och fadren meddelade honom dess resultat. Han visste blott, att han kände sig förbittrad mot hela sällskapet som om de förorättat honom personligen.

-- Jaså! sade han -- jaså, till fattighuset? annat ha de inte kunnat hitta på? Och hvem bryr sig väl om den lilla stackaren på fattighuset? Då är det nog bättre att hon följer med oss.

-- Följer med oss? upprepade fadren vresigt. -- Nu har du väl blifvit alldeles galen. Jag åtminstone vill ingenting mera ha att göra med henne.

-- Kanske kan jag också komma till rätta ensam, invände David lugnt -- likasom i går.

-- Säg åt dem, att om de gifva mig arbete för ett par veckor, så att jag kan rusta ut barnstackaren och få ihop vägkost, så tar jag henne med till Minnesota och sörjer för henne.

-- Jaså, till fattighuset ville de skicka dig, vände han sig igen till den lilla och strök henne öfver håret -- då kommer du väl ändå hällre med mig?

Katie förstod intet annat af hans ord och åtbörder än att hon funnit en vän hon kunde lita på. Men så mycket bättre förstodo de, som hade att bestämma öfver hennes öde, att de blifvit kvitt ett obehagligt ansvar -- det vill säga, när Thomas Anttila efter många invändningar lät förmå sig att ändtligen meddela dem sonens vansinniga beslut. Men då voro de så mycket vänligare i stället, ty så alldeles säkert var det sist och slutligen ändå icke att sheriffen utan vidare skulle tagit hand om den öfvergifna.

Det räckte därför icke häller länge innan så många bidrag lämnats af de närvarande, både till den lillas utrustning och till vägkosten, att de mera än väl kunde reda sig på vandringen till Minnesota. Allt hvad David själf behöfde göra var att förfärdiga en kälke med så breda medar, att de icke skuro in i snön samt med sido- och ryggstöd för Katie.

Redan den andra dagen begaf han sig på väg så fort solen gått upp, med kälkrepet bundet kring lifvet, så att han knappast alls kände vikten af sin skyddsling och den rikliga matsäcken. Och Thomas Anttila följde med. Trots alla invändningar rörande Katie hade han ingenting emot att hälst för några dagar slippa brödbekymren. Och till Minnesota ville ju också han.

I skogen.

Inne i en tät dunge står en lång, låg byggnad, med väggar af rund, obarkad stock, tätade med mossa. På ena kortväggen finnas två små fönster, ett på hvar sida om en trång dörr, och utanför dörren har skogen huggits ned på några famnar åt alla sidor, men annars stå de väldiga stammarna tätt tillhopa rundt om byggnaden. De ha lämnats i ro till vårvintern, då hygget lider mot sitt slut, ty de skydda i betydande mån mot kölden och snön. Mera än de två små fönstren behöfva invånarne icke. Fönster äro bräckliga tingestar, som lätt slås sönder på vägen från odlingsbygden och dessutom är det ju egentligen endast nattetid huset är bebodt.

Bebodt, det vill säga af andra än kocken, som ser till arbetslagets kroppsliga nödtorft och därför är där dagen i ända. De öfriga äro från solens uppgång till dess nedgång ute på hygget, dag ut och dag in, söndagen liksom andra dagar. Endast då snöstormen dånar genom skogen, bringande de gamla träden att böja sig som vass och att sucka och braka och jämra sig som om deras sista timma slagit, stå timmerhuggarne att finna inomhus. Och då sofva de som björnen i idet.

Innantill ser huset icke mycket trefligare ut än på utsidan. Golfvet är intet annat än den hårdtrampade jorden och rundtom väggarna finnas sängställen, lika konstlöst hopslagna af kiladt virke som det långa bordet mellan dem och de jordfasta bänkarna på ömse sidor om bordet. Grofva klädesplagg, filtar och täcken samt några skinnfällar ligga vårdslöst kastade på sängställena, medan stöflar af ännu gröfre slag finnas kringströdda litet hvarstädes. Men luften där inne är på långt när icke så dålig som man kunde förmoda, ty dels äro de flesta af bäddarna fyllda med färska, fina barrkvistar, som dofta kåda, dels äro väggarna så pass glesa, att ventilationen är af ypperligaste slag.

I ena ändan af det långa rummet står en plåtkamin af det slag, som antingen är rödhet eller icke skänker någon värme alls. Den andra ändan, den, som är försedd med dörr och fönster, upptages af köket, hvilket på intet sätt är afskildt från resten af huset, men försedt med en spis, något liknande en stor låda, fylld med sand och stenar. På den brinner elden fritt under ett väldigt rökfång af grofva kilade plankor.

Kocken sysslar som bäst med kvällsmålet, och det är tilltaget i aktningsbjudande skala. Arbetslaget består af tjugu män, alla af de starkaste ock segaste och alla i sin bästa ålder, ty endast sådana duga för vinterarbetet i vildmarken. Men sådant folk behöfver föda i mängd. Det är icke mindre än en hel fläsksida kocken håller på att steka på en järnplåt med uppåtböjda kanter. Och samtidigt gräddar han på en annan plåt tunna hvetekakor, af hvilka där redan finns en försvarlig stapel, men utan att han ännu tyckes anse det förslå. I en stor, öppen gryta kokar något slags mörk vätska, hvars doft anger dess natur af kaffe.

Kocken, hvars knotiga, seniga kropp alls icke passar ihop med hans ämbete, blir slutligen färdig med tillrustningarna för kvällsvarden. Då tänder han sin pipa och ställer sig i den öppna dörren för att svalka sig en smula, medan han väntar på arbetslaget, som icke kan dröja länge numera, då solen just går ned.

Innan han varsnar något tecken af arbetskamraterna hör han emellertid ett dämpadt ljud af fotsteg i snön från motsatt håll och omedelbart därpå träder en man fram ur skogen. Kocken betraktar honom med någon förundran, men utan att röra sig och utan att yttra ett ord till hälsning. Det är allt utom vanligt att få besök af någon där i ödemarken, inte af anständigt folk åtminstone. Troligen bara någon drifvare, som söker nattkvarter och ett mål mat. Fast icke ens sådana äro vanliga företeelser i skogen.

Men så får kocken med ens syn på ett underligt bylte på kälken, hvilken mannen drar efter sig, med kälkrepet bundet kring lifvet. Det är ju -- nej -- jo, så hjälpe honom Gud, är det inte ett barn, som halft ligger och halft sitter på kälken, sofvande så tryggt som i sin egen säng.

-- Herre Jesus! säger kocken halfhögt och tar i häpenheten pipan från munnen.

-- Hvad för en galning är ni, som hämtar ett litet barn hit ut i vilda skogen? hälsar han därpå mannen. Och tillägger några mustiga ord af innebörd, att han nog redan sett ett och annat i sina dagar, men aldrig någonting fullt så ursinnigt.

-- David Anttila är jag, från Sotkamo, besvarar den nyanlände lugnt hans fråga, utan att fästa sig vid kommentarierna. -- Och galen är jag inte. Jag hade ingen att lämna flickan åt, och därför tog jag henne med.

Han hade stannat nära dörren och drog i sin tur pipan betänksamt ur fickan, knackade ur den mot insidan af vänstra handen och blåste ett tag genom munstycket för att öfvertyga sig om att den var klar. Men innan han hann längre afbröts han af kocken, som icke tagit sina ögon från det sofvande barnet.

-- Nå, riktigt slug kan du väl inte heller vara, förmodade han, -- efter du inte ens har förstånd att hämta henne in i värmen.

-- Då ingen bjudit oss in -- -- -- började David och stack pipan tillbaka. Men resten gick förlorad för kocken, som utan vidare lyfte upp hela kälken och bar den in i huset, tätt följd af David, som ännu hade kälkrepet kring lifvet.

Åhhå! du barnstackare, hvad du har för en far! mumlade kocken, medan han löste upp byltet, hvars kärna bildades af den lilla, och så varsamt bar henne till den närmaste bädden, att hon icke ens vaknade.

Det blef för mycket för David, där han höll på med att frigöra sig från kälkrepet.

-- Jag är inte hennes far, förklarade han sträft. -- Hon hittades i en koja, där hennes mor låg död, och jag tog henne med.

-- Hvar? frågade kocken, med en hel värld af tvifvel sammanprässad i det ena, korta ordet.

-- I Dakota.

-- Och därifrån har du dragit henne på kälke ända hit?

Hans ton var ännu i hög grad tviflande, men uttryckte på samma gång en viss, omedveten respekt.

-- Då jag inte kunde få arbete annanstans, likasom ursäktade sig David och drog på nytt pipan ur fickan. -- Och far hjälpte till på vägen.

-- Hvar är han?

-- Han fick arbete i det utländska lägret några mil härifrån. De hade förlorat en man, men ville inte ta mig med barnet.

-- Förb--de hedningar! lydde kockens omdöme om de närmaste grannarne i skogen. -- Och hvad tänker du nu företaga dig med den stackaren?

-- Om här sku finnas arbete, sade David med en tveksam blick på den allt utom inbjudande omgifningen -- så kunde jag väl sörja för henne.

-- Och kanske taga henne med, när du är på hygge? -- det är inte så litet tokig du måste vara i alla fall, förmenade kocken med hjärtlig rättframhet, men alls icke ovänligt. Och på samma gång såg han själf ytterst fundersam ut.

David kunde icke undertrycka en känsla af modlöshet vid tanken på alla svårigheter, som reste sig i hans väg. Men innan han hunnit besinna sig på något svar, hördes tramp af en mängd fötter och dörren slogs upp.

-- Fram med all mat du har, ropade en röst. -- Vi -- -- --

-- Håll käften! afbröt kocken med något likt ett undertryckt rytande den ytterligt förvånade talaren. -- Här är ett barn, som sofver.

-- Ett barn? -- det ljuger du visst! Men hans röst sjönk emellertid till en hviskning, och hela sällskapet kom in på tå, med så litet buller som möjligt.