Part 8

Då sade han: "nå -- nååh!" med så omisskänneligt tonfall, att jag omedelbart utbrast på finska:

-- Finne är ni ju!

-- Jo -- -- nog är jag Erik Käykkä, medgaf han -- men huru kunde herrn gissa det?

Noga taget hade jag väl icke gissat att han var Erik Käykkä, men det lämnade jag därhän och sade honom blott att det vanligen gick ganska lätt för sig att känna igen landsmän.

I detsamma kommo vi emellertid fram till bäcken och fingo för mycket att göra med våra hästar för att kunna fortsätta samtalet. Men sedan de blifvit vattnade och tjudrade för natten och vi tagit fram våra matförråd för att också förfriska oss själfva blef han igen helt språksam.

Hans far hade redan för sex år sedan låtit honom komma öfver till Amerika, då modren dött och han blifvit ensam på torpet i Alavo. Sedan dess hade han bott i en liten stad i sydliga Colorado, där fadren arbetat i en kolgrufva. Men själf hade han fått tjänst på en ranch -- boskapsfarm -- hade lärt sig rida och blifvit cowboy. För ett par månader sedan hade fadren blifvit så illa skadad i ett grufras, att han dött tre veckor senare, och då hade Erik sålt det lilla de egde och börjat fundera på att skaffa sig egen jord, för att bli farmare. Texas-agenten hade kommit innan han ännu hunnit besluta sig och nu var han på väg dit ned för att se sig omkring. Honom var det likgiltigt hvar han slog sig ned, blott det var i Amerika. Men hem ville han inte och bli soldat.

Det kunde jag godt förstå -- efter sex år ute i västern! Men något råd af värde beträffande Texas-planerna kunde jag icke gifva honom, emedan jag själf ännu icke varit där nere. Jag bjöd honom emellertid att rida vidare i vårt sällskap, då hans väg ju också förde genom indianterritoriet. Och därjämte manade jag honom till något större försiktighet gentemot främlingar än han visat vid sammanträffandet med oss.

Han småskrattade visst åt min varning, men gjorde det på ett så oförargligt sätt, att jag icke kunde upptaga det illa. Och öfverstens hjärta vann han helt och hållet genom sitt sätt att sköta och behandla broncho'n, så att vi i allra bästa sämja fortsatte vår resa under de följande dagarna. Dessa erbjödo intet af mera nänmvärdt intresse än en tur ute på de öde slätterna vanligen gör, inte förrän vi nådde den första staden i indianterritoriet, en helt ny gränsby, där största delen af befolkningen var af mera eller mindre hvit ras. Där togo vi helt sturskt in på hotellet och åto en "supper", som smakade förbålt godt efter den diet vi fört den senaste tiden. Och efter kvällsvarden slogo vi oss ned i barrummet vid en whisky-toddy, som ingalunda smakade sämre.

Där var spelet redan i gång vid tre olika bord och spelarne till och med en brokigare samling än i guldgräfvarlägren -- såvida det nu är möjligt!

Äfven öfverste Beckridge, som ändå sett åtskilligt i olika delar af unionen, anmärkte att han aldrig råkat på en utsöktare kollektion bof-typer.

-- Nog får man billiga hästar i den här trakten, tillade han såsom slutsats -- men förbanna mig det vore rådligt att färdas med dem vid dagsljus!

Vid ett af borden spelades "monte", ett spel där allt beror på fingerfärdighet hos bankören och på snabbt öga hos den, som spelar emot honom. Jag hade många gånger hört talas om monte, men aldrig sett det, då det sällan tolereras ens i gruflägren numera. Möjligheterna för oärligt spel äro så stora, att bankören icke anses kunna motstå frästelsen. Därför riskerar endast undantagsvis äfven den mest förhärdade yrkesspelare föreslå monte, hvilket omedelbart utsätter honom för misstanken att "korrigera turen", såsom den tekniska termen lyder där borta. Men just därför kände jag mig nyfiken att se spelet på nära håll.

-- Det kunna vi ju göra, jakade öfversten -- och kanske till och med ha litet roligt med karlen. Sådana herrar bruka vanligen alltid låta gröngölingar först vinna ett par gånger för att reta deras aptit.

Han tog fram ur sin plånbok en sedel på en dollar och en annan på femtio, båda gröna och båda af samma format, såsom alla sedlar i Förenta Staterna, kramade ihop dem till små bollar och räckte dem åt mig.

-- När jag blinkar med vänstra ögat sätter ni ut endollar-sedeln, sade han. -- Den förlorar ni säkert. Han vågar inte låta er vinna, då han inte vet huru stor insats ni gör. Men om han är af den rätta sorten blinkar jag snart en gång till och då sätter ni ut den andra, Stick dem i byxfickan, men håll noga reda på dem, eller kan det hända att det blir han, som får roligt.

Jag höll endollar bollen i handen och handen i fickan. Vi stodo en stund och sågo på spelet vid de andra borden och gingo så fram till monte-bankören, som tycktes finna det svårt att förmå någon till allvarsamt spel, ehuru åtskilliga af sällskapet stodo omkring honom samt då och då riskerade en eller annan dollar.

-- Ett litet parti, gentlemen? frågade han då vi sällade oss till de öfriga. Och då jag skakade på hufvudet slog han ut tre kort på bordet: kung, dam och knekt.

-- Låt mig visa huru enkelt det här spelet är, fortsatte han. -- Välj ut ett af korten -- kungen t.ex. -- så tar jag upp dem i den ordning de ligga. Och passa nu noga på medan jag kastar ut dem med baksidan uppåt. Om ni kan peka ut kungen vinner ni, annars jag.

Han slängde ut korten på bordet, men så pass långsamt och oskickligt, att jag utan svårighet kunde se hvar kungen föll.

-- Ni har alldeles för kvicka ögon, komplimenterade han -- eller också äro mina fingrar styfvare än vanligt i kväll. En gång till!

Den gången gjorde han sin sak bättre, men dock så att hvem som hälst kunnat peka ut kungen.

-- Det är märkvärdigt! yttrade han med ett uttryck, som ganska väl efterapade bekymmer. -- Om det här gällde pengar skulle jag bli ruinerad. Men kanske skulle det sporra mina fingrar till större flinkhet. Vill ingen riskera någonting?

Öfversten, som ställt sig på motsatta sidan af bordet, knep omärkligt ihop vänstra ögat. Och jag drog med långsam omständlighet fram min hand ur fickan, betraktade en stund tveksamt den hopkramade sedeln, men lade den slutligen på bordet.

Monte-bankören gaf den gröna bollen en lång, misstänksam blick och mig en annan, slog ut de tre korten för att visa dem, plockade upp dem i den ordning de lågo och kastade ut dem igen med sådan blixtsnabb fingerfärdighet, att jag inte hade en aning om hvar kungen låg.

-- Nu vänder jag upp endast det kort ni gissar på, sade han. -- Det är min chance att ni inte vidare än första gången kan hålla reda på mera än ett kort.

Jag vände upp damen. Och sade att det gått alldeles som jag väntat. Men han försäkrade småleende att det icke var annat än en slump, vecklade upp sedeln, stack den i fickan och började på nytt med alla korten uppslagna. Två gånger såg jag igen tydligt hvar han lät kungen falla, men först tredje gången blinkade öfversten.

Då drog jag ändå långsammare än förut den andra pappersbollen ur fickan, lade den efter mycken tvekan på bordet och förklarade att ingenting skulle kunna förmå mig att försöka en tredje gång.

Han lät mig alldeles tydligt se hvar kungen föll och smålog helt vänligt ännu då jag vände den med rätsidan uppåt. Men då jag vecklade upp min sedel, så att han såg siffran 50, och resten af sällskapet bröt ut i skallande skratt, blef hans leende förtvifladt sötsurt.

Han betalade ut beloppet i alla fall och frågade höfligt nog om jag icke ville fortsätta. Men jag påminte honom om min försäkran, att intet skulle kunna frästa mig till ett tredje försök och då surnade hans min yttermera. Först då Erik Käykkä kastade en dollar på bordet såg han igen en smula nytrare ut.

-- Låt bli! sade jag på finska. Men pojken försäkrade att han kände monte i grund. De hade som oftast om vinteraftnarna spelat det för tidsfördrifs skull på ranchen, om tändstickor.

Han tycktes värkligen känna det ypperligt. Bankören, som sett ytterst misstänksam ut då vi talade ett språk han ej begrep, gjorde sitt allra bästa, men Eriks ögon voro honom för flinka. Åtminstone tre gånger af fem gissade han rätt och då han icke lät frästa sig att höja insatserna öfverhöfvan hade han snart en försvarlig hop sedlar framför sig.

-- Stickorna värderades till fem cents asken där hemma på ranchen, så man fick lära sig att se upp, sade han småskrattande på finska, då han igen pekade ut kungen och lade en femdollar till de öfriga.

-- Vill ni inte fördubbla? frågade bankören, som längesedan slutat småle. -- Det här blir ju ingenting ordentligt af!

-- Nog duger det för mig, försäkrade Erik förbindligt och pekade åter ut kungen -- fjärde gången årad.

-- Här blir ännu något spektakel, sade öfversten halfhögt i mitt öra. Han hade ställt sig tätt bredvid mig och största delen af de öfriga hade också samlat sig kring montebordet.

-- Inte så nära -- -- inte så nära, gentlemen, sade bankören och gjorde en åtbörd som om han velat skjuta de närmaste åt sidan.

-- Den satans lymmeln! hväste öfversten mellan tänderna och jag kände att han drog fram sin revolver. Erik vände hufvudet halft åt mig.

-- Såg ni! frågade han på finska.

Men jag hade ingenting sett och förstod därför icke rätt hvarför han förlorade tre femdollars sedlar efter hvarandra, ehuru han synbarligen var fullt lika kallblodig som han känt sig sedan början af partiet.

-- Nu händer någonting underligt! sade han och skjöt hela högen af sedlar fram mot bankören.

-- En gång till och så sluta vi? föreslog han på engelska. Och bankören nickade ett bistert "all right".

Men han hade knappast slagit ut korten på bordet innan Erik lade båda händerna på dem.

-- Korten äro orätta, sade han mycket lugnt.

Bankören flög upp från sin plats med revolvern i handen. Och i samma ögonblick höjde öfversten sin.

-- Bort med händerna! Och tag tillbaka, hvad ni sade eller förbanna mig -- -- -- röt bankören, men blinkade osäkert mot öfverstens revolver.

Erik Käykkä reste sig också, utan att flytta händerna från korten, såg bankören styft i ansiktet knappa sex tum från revolvermynningen och sade med långsamt eftertryck:

-- Korten äro orätta, säger jag -- -- och ni är en tjuf!

Han blinkade inte, ehuru han icke visste att öfversten, som stod bakom honom, var färdig att ingripa. Men bankören visste det och sökte slå till reträtt.

-- Tag händerna från korten, upprepade han -- så låter jag udda vara jämnt. En pojkvalp kan jag inte skjuta!

I stället för svar vände Erik de tre korten på rätt -- -- där voro två spaderknektar! Karlen hade bytt ut kungen.

Minst ett halft dussin andra revolvrar riktades i samma sekund mot bankören, som blef gråblek och sänkte sin egen.

-- Huru mycket hade ni på bordet? frågade öfversten, utan att taga sin blick från bankören.

-- Vet inte. Erik räknade hastigt ihop sina sedlar. -- Ett hundra åttio.

-- Och tre femmor han klådde er på sedan han bytte korten -- ett hundra nittiofem tillsammans, adderade öfversten.

-- Det är inte rätt -- -- han visste -- -- försökte bankören protestera.

-- Hosta upp hundra nittifem, din tjufska hund! om du inte vill hänga, röt en af de kringstående. -- Det borde du nästan ändå.

Bankören plockade med darrande händer fram allt hvad han hade kvar. Det uppgick icke till mera än ett hundra sjuttiotvå. Men det ville ingen tro innan han vändt ut och in på alla sina fickor.

Då bröt där ut ett stormande jubel och Erik Käykkä måste placera en del af sin vinst i dryckesvaror öfver lag, emedan han sprängt banken. Till och med bankören tvingades att tömma ett bräddfullt glas.

Men därefter följde samtliga närvarande honom till ändan af byn och där ställde de upp sig på skämtsamt gränsmarksvis i två glesa led. Bankören placerades mellan de två första männen och så sparkade de honom under dånande hurrarop ut på prärin, där han inom några ögonblick försvann som en skugga i mörkret.

-- Undrar hvilken af dem, som knep hans häst! hviskade öfversten då vi återvände från expeditionen.

Det fingo vi aldrig veta, men för att vara fullt säkra om våra egna redo vi nästa morgon i mycket god tid därifrån.

DAVID ANTTILAS ÖDE.

Det fria, vilda lifvet i den aflägsna västern i Förenta Staterna hör numera i det närmaste helt och hållet till det förflutna, till det, som gått för att aldrig mera återkomma. Icke ens i de mest otillgängliga trakterna inne bland bärgen, i nordvästerns djupaste skogar, eller längst borta på de ödsligaste slätterna, där grannskap räknas på många tiotal mil, råder numera full frihet i samma bemärkelse som fordom i gränsmarkerna.

Allt är kartlagdt, allt uppmätt, allestädes råder någon lag, om den så också blott skipas af själfvalda domare. Samhället herskar numera öfverallt, där individen fordom var egen herre, och till och med de vildaste af de forna gränsmarksborna ha tvungits att i allt väsentligt underkasta sig dess makt.

Förändringen har varit otroligt snabb och otroligt stor under de senaste tre till fyra årtiondena. Indianerna -- de, som finnas kvar, ha drifvits ihop i olika delar af den stora västern och bevakas så noga inom de områden, som tilldelats dem, att de numera icke kunna åstadkomma nämnvärdt ondt. De vilda djuren, de hvilka det hälst i någon mån kunde löna sig för kulturmänniskorna att förfölja, ha försvunnit in i de otillgängligaste vrårna af bärgs- och skogstrakterna. Själfva de ogästvänliga, vattenfattiga slätterna, där för endast: några få år sedan boskap i tio och hundratusental ströfvade kring nästan lika fritt som bufflarna fordom, äro nu till dags indelade i lotter. Och lotterna äro i regeln inhägnade medels tiotal mil ståltrådsstängsel, så att prärin icke mera öfverallt är öppen ens såsom väg.

Den romantiska äfventyrligheten, den som förlänade gränsmarkslifvet ett sådant lockande sagoskimmer, har i det närmaste helt och hållet försvunnit, men faror och mödor erbjuder gränsmarken ännu i dag i rikaste mått. Det vilda, eggande, rusande spelet om lif och död har upphört där borta, men striden för lifvet, den bittra, dagliga kampen mot naturen själf, är lika hård i dag som någonsin förut, hårdare till och med för dem, hvilka knappast ha annat än sega muskler och senor och okuflig uthållighet att lita till såsom vapen och rustning.

Nybyggarelifvet där ute på slätterna, bortom den sista gränsen för odlingen, är otroligt pröfvande under de första åren -- och de första åren äro icke så alldeles få. Grannar finnas vanligen inga på miltal, af träd och buskar och annat ögat kan hvila på intet spår. Så långt blicken når endast slätt och sky och ofta under veckor och månader intet tecken af djur eller människor eller något annat lefvande. Där såsom allestädes har den första beröringen med kulturen varit död och förstörelse för allt, som förut lefde och rörde sig på de vida markerna.

Endast på våren har prärin lif. Då kläder den sig i blommor och grönt; fint, mjukt grönt, som har något af brudlik blyghet och skiftar i otaliga, veka toner med vinden, ljuset och sommarmolnen. Men det är blott för några få veckor. Solen förvandlar snart allt det gröna till grått, grått af ett otal skiftningar åt brunt och grönt, som längst borta alla drunkna i en gråviolett ton af oändlig finhet, men grått i all hufvudsak, ett grått, hvari nybyggaren, som ej är slättbo, omöjligt kan spåra någon som hälst skönhet.

För honom är det allt ödsligt och enformigt, ödsligare och enformigare ju längre årstiden skrider framåt, ju mera slätten skiftar öfver i solförbrändt gråbrunt, utan omväxling ända till yttersta synranden.

Men ödsligare än någonsin är prärin, då den anlägger sin vinterskrud, som är skinande, bländande hvit, med endast där och hvar helt svaga, blånande skuggningar. På afstånd är det omöjligt att urskilja de räckor af låga, mjukt rundade kullar, hvaraf slätten består, åsbildningar, hvilka likt stelnade dyningsvågor göra prärin nästan mera regelbundet enformig än om den värkligen vore slät. Men de bryta i någon mån ljuset, och redan det är omväxling i den förfärande ödsliga enformigheten, som annars råder så långt ögat når.

Det är den, som framför allt annat värkar nedtryckande på nybyggarens sinne. Under sommaren har han sitt hårda, aldrig fullgjorda arbete, men vintern tvingar honom till sysslolös väntan, dag efter dag, vecka efter vecka utan tillfälle att växla ett ord med någon människa, ofta instängd i sin jordkula under dagar och nätter, då en blizzard brusar fram öfver prärin och hotar med ögonblicklig död allt, som ej funnit skydd. Endast okufligt seg, uthållighet och ett jämnmod, sådant få besitta kunna hjälpa honom att gå igenom de första åren, tills nybygget blifvit en gård med mångfaldiga sysslor, som icke lämna tid till grubbel, och jordkulan svällt ut till ett hus med utrymme för hustru och barn. Men håller nybyggaren ut så länge, så blir också vanligen hans belöning större an han någonsin kunnat hoppas på i "det gamla landet" -- det han har i tankarna, då han säger "hemma".

Alls icke mindre, ehuru af väsentligt annan art, äro de svårigheter nybyggaren har att bekämpa i skogstrakterna, vare sig sedan att han slår sig ned längst borta i nordväst, i Oregon eller Washington, eller begynner bryta bygd uppe i nordliga Minnesota.

Af Minnesota hörde fordom -- och "fordom" behöfver ju icke betyda så alldeles många år i Amerika -- en stor del till de vildaste och svårast tillgängliga skogsområdena i Förenta Staterna. Ännu lefva där män, som på långt när icke hunnit gubbåldern, men dock mycket väl komma ihåg det senaste, blodiga indiankriget där, i trakter, hvilka nu helt och hållet göra intryck af gammal odlingsbygd. Ty det var icke längre tillbaka än i början af sextiotalet, då de alltid oroliga Sioux-krigarne i förbund med några andra stammar ödelade många kvadratmil nyodlingar där uppe, skonlöst slaktade män, kvinnor och barn och brände ned deras hus -- allt för att häfda sin egen rätt till landet, där de förut varit obestridda herrar.

Sedan dess har odlingen emellertid på nytt häfdat sin rätt gentemot vildarne. Ända långt norrut ha nybyggarne redt åkrar och ängar och byggt upp trifsamma byar i den forna vildmarken, där numera på sin höjd några få hundratal, helt fredliga rödskinn finnas kvar. Endast längst i norr och nordost, upp emot gränsen till Kanada, äro skogarna i Minnesota ännu i det närmaste orörda. Timmerhuggarne tränga visst årligen allt längre in i vildmarkens hjärta, men ännu ha de icke helt rådt på den. Ännu äro skogarna där borta fulla af vildt och vattendragen af fisk. Endast de, som förut hade sin enda utkomst af jakten och fisket, ha försvunnit. Och därför står skogen där uppe ändå mera öde och tyst och hemlighetsfull än fordom, då de närmaste nybyggena ännu voro många dagsresor borta åt söder.

Under sommaren händer det väl som oftast att stadsbor tränga ett stycke in i ödemarken for att under en eller annan vecka ofreda de vilda djuren och lefva gränsmarkslif på lek. Men de nå aldrig mycket långt åt norr. Strömmar, kärr och sjöar och skogen själf hålla dem tillbaka. Leken begynner så otroligt fort likna allvar, om man tvingar sig fram litet längre in i ödebygden.

Det är på vintern odlingen tager sina fjät allt längre in mot den jungfruliga skogens hjärta, med dånande yxhugg och brakande af fällda skogsjättar, som lämnat ungdomsåren bakom sig redan då de första nybyggarne stego i land på kusten ettusen mil längre åt öster och slogo de första slagen i kulturens kamp mot vildmarken. Då kölden lagt broar öfver strömmar, sjöar och kärr och snön byggt väg genom den stiglösa bygden infinna sig timmerhuggarne i skaror och slå upp sina vinterläger icke långt innanför utkanten af den orörda storskogen. Och då de på våren draga därifrån har storskogens gräns flyttats ett stycke längre åt norr.

Inom längre eller kortare tid därefter komma sedan nybyggarne, men de ha ännu styft arbete innan den första sådden kan anförtros åt jorden. Den grofva timmerskogen är fälld, men stubbarna stå kvar och mellan dem vanligen annan skog så tät, att både eld och yxa måste tagas till hjälp för att reda åkern. Det är ett vida hårdare arbete än den simpla plöjningen ute på prärin, men mödans lön är fullt lika osäker. Hvad torkan gör ute på slätterna det uträttar ofta frosten i skogsbygden, isynnerhet de första åren, då det är svårast att passa på rätta tiden för sådden och rödjningarna ännu äro för små att bli fullt delaktiga af ljus och värme.

Skogen erbjuder virke och bränsle i öfverflöd, så att mycket litet till en början behöfver utgifvas för hus och redskap. Men sedan de första, svåraste åren gått förbi, skrider skogsnybygget icke lika hastigt framåt som den nya gården på slätten. I skogen kommer en duktig karl lättare i gång utan stort annat kapital än sina egna armar, medan han på prärin nödvändigt behöfver något att börja med. Men öfveralt äro de första åren liktydiga med hårdt arbete och svåra umbäranden, långt från hemland, vänner och mänskligt umgänge -- från allt med ett ord, som annars i någon mån lindrar lifvets möda.

På prärin.

-- Gud ske lof! där är ändtligen en gård!

Men i stället för att skynda på sina steg i den djupa snön stannar Thomas Anttila för att pusta en smula och därjämte för att taga i närmare ögnasikte den skorsten, som sticker upp ur sluttningen till vänster. Det är den, som ingifver honom tanken att han anländt till en gård, ty något annat spår af människor eller mänskligt arbete står där icke att upptäcka.

-- Gårdar fins det ju visst här i landet af alla möjliga slag, anmärker Anttilas följeslagare, i det också han stannar för att betrakta skorstenen, som är ytterst konstlöst hopfogad af fyra brädstumpar. -- Men om det också är en gård, så bor där ingen. De skulle nog ha eld i en sådan köld.

-- Må vara, medger Thomas och sätter sig i rörelse åt skorstenen till -- men vi kunna åtminstone ligga där i natt. Det är i alla fall bättre än snön.

Den andre, som är Anttilas son, följer efter utan att svara något på anmärkningen, mot hvars riktighet där ju noga taget icke häller fins något att invända. Honom är det för öfrigt fullständigt likgiltigt hvar de finna tak öfver hufvudet, ja, i det närmaste likgiltigt om de finna något tak alls. Så ytterligt utled är han redan på Amerika, ehuru det icke är mera än ett par månader sedan han anlände dit med den fribiljett hans far skickat honom.

Fadren däremot -- Thomas Anttila -- hade redan i två år arbetat i guldlandet. Men han hade icke lyckats spara ihop mera än jämt och nätt tillräckligt till en biljett för sonen, hvilken han lämnat så godt som vind för våg, då han själf reste hemifrån. Och nu hade de dåliga tiderna kommit också i Amerika!

Sonen hade knappast hunnit ut till Nebraska, där Thomas Anttila arbetade, innan arbetet tagit slut. Bolaget, som tagit itu med ett stort öfvervattningsföretag där borta, hade gått öfverända. Och därmed hade naturligtvis alla förhoppningar på en farm i den för odling öppnade trakten likaledes ramlat. De hade icke ens kunnat få ut sin fulla arbetslön, och någon annan förtjänst i den näjden var det omöjligt att tänka på, då en sådan mängd arbetare på en gång blifvit lediga. Det enda de kunde göra var att begifva sig på väg för att söka arbete i någon annan del af landet. Så långt som till Omaha hade bolaget transporterat dem, som ville vända sig österut, men därifrån måste de taga sig fram på egen hand.

Thomas Anttila och hans son hade vandrat uppåt längs Iowa gränsen och hade arbetat där och hvar hos farmare, hvilka ännu icke slutat sin tröskning, eller voro på efterkälken med andra höstsysslor. Men någon förtjänst att tala om hade det ej kunnat blifva af sådant.

Det var orsaken hvarför Thomas till sist beslutat att med så få omvägar som möjligt sträfva upp till Minnesota, där han förut en gång funnit lönande vinterarbete i skogarna. Och hans son hade själffallet följt med. Han hade haft mera än nog af att arbeta en dag på en farm, ett par på en annan och däremellan ofta tillbringa tre eller fyra på de eländiga vägarna, som icke voro en smula bättre än de uslaste byvägar hemma. Men till och med de voro att föredraga framför att trampa i knädjup snö utan minsta tillstymmelse till väg eller stig, såsom de nu gjort dagen lång.