# Nya utvandrarehistorier

## Part 7

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/nya-utvandrarehistorier-50223/index.md

-- Ingalunda. Chicagoluft är god nog för mig, så tjock den än är, om inte tiderna vore så eländigt dåliga. Där var platt ingenting att göra och så begaf jag mig västerut.

-- Bara tidsfördrif således, den här utflykten?

-- Åhnej! nytta och nöje i förening. Ehuru nöjet härvidlag uppriktigt sagdt är fan så måttligt och utsikterna till nytta åtminstone för ögonblicket obehagligt små. Jag reser med ett kuriositetsmuseum, upplyste öfversten slutligen efter sin långa inledning.

Jag skrattade så jag skakade, medan öfversten först såg förargad ut, men till sist skrattade med.

-- Ja, hvad tusan skall man göra? sade han innan jag hämtat mig tillräckligt för att yttra något. -- Jag vann hela attiraljen -- tält, vagn, hästar, vasbilder och allt det öfriga -- på spel af den förra egaren, som ej kunde betala kontant. Och då jag inte kunde få något tillnärmelsevis antagligt pris för skräpet beslöt jag själf försöka drifva affären. -- Hade nästan varit bättre om jag låtit honom behålla alltsamman!

-- Huru så? har den skäggiga kvinnan blifvit kär och låtit raka sig? eller den feta flickan magrat så kopparna inte hållas på brickan?

-- Åh, drag för -- -- -- morrade öfversten. -- Kom och tag en whisky så skall jag tala om historien. Grina sedan om ni har lust.

-- Utrustningen för museet och tillbehören värderades till femtonhundra dollars, berättade öfversten så snart vi inmundigat whisky'n -- utom gorillan, som ensam kostade tvåhundra. Fjorton hundra hade jag vunnit, så jag fick ro ut med trehundra i kontanter. Affären har gått rätt bra här ute i västern, ehuru utgifterna äro oförsvarligt stora. Men jag tar tjugufem cents i entrée i stället för tio i städerna. Alla ville se gorillan, som kunde röka pipa och göra några andra konster. Det andra skräpet brydde de sig inte om. Men sista måndag dog gorillan -- ja, för resten var det bara en stor babian. Min sekreterare var full lördag afton och glömde att stänga fönstret i vagnen. På söndagen blef det lunginflammation och måndag afton dog den. Sedan dess går affären med förlust och i det här eländiga hålet fins ju inte ens någon, som kunde stoppa upp kräket.

Öfversten såg högst bekymrad ut öfver missödet, men icke desto mindre betraktade jag fortfarande saken från den komiska sidan.

-- Där fins en liten irländsk kypare på Union-hotellet, sade jag utan att draga på munnen -- som skulle lämpa sig alldeles ypperligt till gorilla, om blott babianskinnet passar honom.

-- Det är ingen oäfven idé, genmälde öfversten helt allvarsamt -- men det är väl bara ett af edra skämt, tillade han förargad, då jag icke kunde hålla riktigt god min.

Jag försäkrade med så mycket allvar jag kunde åstadkomma att kyparen i fråga värkligen var mera lik en apa än någon människa jag förut sett. Men tillade att jag likväl ingalunda visste om han hade lust att spela gorilla.

-- För pengar och whisky gör en irländare hvad som hälst, påstod öfversten. Och då han så fort som möjligt ville med egna ögon öfvertyga sig om sanningen af min uppgift begåfvo vi oss genast öfver till mitt hotell.

Så snart han fick syn på irländaren instämde han i mitt omdöme.

-- Det är så sant jag lefver det präktigaste missfoster gud någonsin skapat, förklarade han då vi sågo den kortbenta kyparen vigt balansera en bricka fullsatt med flaskor och glas genom trängseln i rummet. -- Fysionomin allena är värd pengar och resten af karlen är ju klippt och skuren till gorilla.

Jag beställde i min tur ett par whisky's i förbifarten. Då irländaren hämtade dem, igen sträckande den ena långa armen med brickan öfver hopens hufvuden, ehuru han själf var kortare än någon annan, var öfverstens beslut fattadt.

-- Skulle ni ha lust att förtjäna tio dollars om dagen? frågade han då kyparen ställde glasen framför oss.

De klippska ögonen fingo ett ändå klippskare uttryck, men utan att ansigtet i öfrigt på minsta sätt förändrade sin komiskt högtidliga min.

-- Mycket smutsigt göra? frågade han endast.

-- Inte det minsta, försäkrade öfversten. -- Kom öfver till "Guldklimpen" så snart ni är ledig, så få vi talas vid.

-- Klockan elfva, svarade han och kilade i väg till en annan del af rummet.

Vi sutto kvar ännu en stund, öfversten fröjdande sig åt aplikheten af hvarje gorillakandidatens rörelse, där denne gnodde fram och åter genom hopen. Och så gingo vi i sakta mak bort åt Guldklimpen till.

-- Han är nog åtskilligt större än den saligen afsomnade, funderade öfversten under vägen. -- Men om vi klippa upp skinnet i ryggen går det kanske. Jackan är öppen bara på bröstet. Och nedtill har han röda byxor och stöflar med guldtofsar.

Irländaren infann sig punktligt, men då han hörde hvarom det var fråga klådde han sig betänksamt i sin röda lugg.

-- Nog är det ju bra bjudet, medgaf han -- men om jag kommer fast blir jag skjuten.

-- Ni kan omöjligt komma fast om ni utför er roll riktigt, försäkrade öfversten. -- Ingen tillätes komma upp på estraden. Och för resten skulle det inte bli annat än på sin höjd tjära och fjäder. Inte skjuter man folk för sådant ens här ute numera. Kom tidigt i morgon till vagnen, så göra vi er kostym i ordning och repetera. Och säg dem på hotellet att ni reser bort.

Det var utan minsta tvifvel den vansinnigaste syn jag någonsin bevittnat, då vi på morgonen försökte tvinga in irländaren i babianskinnet. Han svettades och svor och gjorde i öfrigt sitt allra bästa, men trots det att skinnet blifvit fuktadt och utspändt samt uppklippt korsvis i ryggen var det ohjälpligen för litet.

-- Vi skarfva det, föreslog slutligen öfversten -- aldrig säga dö innan lifvet är sin kos! Om vi klippa af nedra delen få vi tillräckligt att skarfva med. Och där behöfs det ju inte.

Sagdt och gjordt. Babianens ben, lår och nedersta delen af kroppen lämnade rikligt material, med hvars tillhjälp vi inom ett par timmar hade kostymen färdig. Nu passade den ypperligt om skinnet också slog några icke fullt naturliga veck här och hvar.

På hufvudet var babianens hår blackt rödbrunt, ljusnande framåt pannan, så att vi blott behöfde klippa bort själfva ansiktet och kamma en strimma af irländarens eget hår öfver kanten af apskinnet. Skäggkransen gjorde samma tjänst lägre ned och sedan hans ansikte färgats i samma nyans som opolerad koppar lämnade han absolut intet öfrigt att önska såsom gorilla. Åtminstone icke från guldgräfvar ståndpunkt, hoppades vi.

-- Tio mot ett att hans egen mor inte skulle känna igen honom, om han så föll henne om halsen, sade öfversten belåtet, då profkostymeringen var slutförd. -- Håll er nu en smula krokig då ni går -- och rör er hasande, med ett skutt då och då. Knäna litet mera böjda -- så där ja! Det går ju alldeles utmärkt.

-- Ni får tio procent af nettoinkomsten för er idé, vände han sig till mig. Det är den ärligt värd, men då hjälper ni mig väl en smula. Jag måste ställa till repetition med sällskapet för i afton och där är ett och hvarje annat att uträtta.

Jag angaf min beredvillighet genom att fråga hvad jag kunde göra.

-- Måla ihop tre annonsplakat -- här är papper och en pensel -- blanksvärtan är där i knuten -- om att museet återupptar sina föreställningar i afton, med en nyanländ gorilla. Representation hvar timme från sex till tolf, entréen höjd till en half dollar -- det kniper dem! En gorilla, som dansar en jig, röker och dricker whisky. Ni kan väl dricka whisky? till irländaren.

-- Kan jag? upprepade gorillan. -- Försök bjuda så får ni se.

-- Ja, därmed menar jag inte mera än ett par glas, som ni nog kan behöfva för att hålla kuraget uppe. Men dricker ni er full svarar jag för ingenting. Då kommer ni säkert fast.

Jag målade annonsplakaten med bokstäfver, som visst voro både sneda och vinda, men så stora att de kunde läsas på långt håll. Så spikade jag upp ett af dem i hvart af de tre hotellen. I bar-rummen såg hvar människa i lägret dem säkert innan föreställningarna börjades.

Dessa gåfvos i ett långt, rektangulärt tält, som hörde till öfverstens utrustning och hvilket han slagit upp på sluttningen af åsen, vid ena ändan af lägret. Närmast bakom stod den stora vagnen, som drogs af fyra mulåsnor och rymde både museet och artisterna. Dess långsida bildade ändväggen af tältet, hvilket några alnar därifrån var afdeladt medels en tvärvägg af duk, försedd med två öppningar till arenan. Denna låg straxt innanför: en brädplatform, ett par fot högre än marken, och omedelbart bakom det halfva dussin lampor, som belyste platformen, vidtog det för åskådare afsedda rummet. Det kunde hålla femtio, i nödfall till och med sextio personer, men sittplatser funnos endast två rader, för högst trettio.

Vid den första föreställningen var det ännu icke fullt, ehuru mycket godt hus. Öfversten och jag höllo oss vid den ena af öppningarna till arenan, medan sekreteraren, som för tillfället var behjälpligt nykter, bar upp entréeafgifterna.

Första nummern var en lika enkel som lättfattlig pantomim, utförd af den feta flickan -- "som var endast sjutton år gammal, men vägde aderton lispund" -- och "det lefvande benranglet". Huruvida hon nu värkligen vägde aderton lispund vet jag icke och säkert är att hon sett åtskilligt flera än sjutton vårar, men säkert är också att hon var oerhördt fet. I sin upptill och nedtill lika orimligt dekolleterade dansöskostym var hon rent af skrämmande. Och i bredd med henne såg det lefvande benranglet i sanning ut som om han ej haft ett uns kött mellan huden och knotorna. Pantomimen bestod däri att benranglet på allehanda otvetydiga sätt ådagalade sin förtjusning för köttmassan. Och knalleffekten kom då den feta steg upp, trippade bort öfver platformen, så att både den och hon själf råkade i gungning, och kom tillbaka med en flaska och två glas på en bricka, hvilken hon bar på bröstet. Utan att stöda brickan med handen slog hon whisky i de båda glasen, skålade med tillbedjaren och drack, hvarpå denne ställde sitt glas tillbaka på brickan, slickade sig våldsamt om munnen och kysste hennes ena hand, medan hon blygsamt skylde ansiktet med den andra. Den såg ut som en medelstor, orökt skinka.

Men publiken hade sett både den och hennes öfriga behag förut och hade fått nog af dem.

-- Gorillan! ropade först ett par röster. -- Gorillan, gorillan! instämde de öfriga på en gång. -- Skjut och häng edra missfoster -- gorillan fram!

Och gorillan kom fram, med ett par väldiga skutt och ett öfver jordiskt tjut, som åstadkom ögonblicklig tystnad bland publiken. Några af de närmast sittande till och med reste sig halft från sina platser som om de icke känt sig rätt säkra, ehuru gorillan hade en försvarlig kedja fästad kring halsen, och leddes af en groflämmad karl, hvilken i andra handen höll en bastant rotting.

Jag var bokstafligen krokig af skratt, som på inga vilkor fick yttra sig högljudt, medan gorillan, som också tycktes uppfatta det humoristiska i situationen, endast utförde sin roll bättre ju värre den grinade.

Efter ytterligare några hopp och skutt räckte förevisaren om en stund sin pipa åt djuret, som grinade vådligare än förut, puffade på pipan och afgaf några egendomliga strupljud, afsedda att uttrycka förtjusning.

-- Och nu måste du dansa ett tag, uppmanade förevisaren med en skakning på kedjan. Men gorillan visade tänderna, grymtade, morrade och slutade med ett hest, halft skällande läte, som inte i minsta mån var mänskligt.

-- Jaså, vi måste väl taga till käppen igen, hotade förevisaren och svängde rottingen. Men innan han tagit mera än ett steg framåt kastade sig gorillan med böjd rygg och krokiga knän in i en jig sådan troligen bra få människor sett. Ingen värklig apa skulle kunnat göra det med större vighet och mera fånig effekt. Men så tog det också huset med storm.

De applåderade, stampade och ropade bravo! bravo! tills gorillan var fullständigt utmattad. Då frågade förevisaren om någon af gentlemännen händelsevis hade en fickflaska på sig så kunde de få se djuret taga en sup för att styrka sig.

Väl ett halft dussin räcktes fram på en gång, gorillan kom fram till kanten af platformen, tog en af flaskorna och hällde en försvarlig dosis i sin mun. Men grinade förfärligt och vred sig till publikens ytterligare förtjusning nästan dubbel under sväljandet.

Det var slutnummern. Huset utrymdes omedelbart därpå, men samma spektakel upprepades ytterligare fem gånger under aftonens lopp, för så öfverfulla hus det blott var möjligt. Publiken nära nog slogs om att slippa in, men ingen ville se det öfriga programmet, endast gorillan. Och gorillan, som styrkt sig grundligt efter hvarje dans, var nästan redlös, när den hasade sig ut efter den sjette föreställningen.

-- Det kunde man ju nästan kalla en dundrande succés, sade öfversten, då vi till sist voro på tumanhand i åskådarerummet -- men lika fullt är jag rädd att det tar en ända med förskräckelse. Karlen är alldeles för svag för whisky. Och vi måste låta dem bjuda whisky'n, annars tro de inte att det är värkligt eldvatten han sväljer. Måste tala allvarsamt med honom i morgon.

-- Och på tal om det, tillade han -- så tror jag vi annonsera om förhöjning af entréen till en dollar i anledning af söndagen. Bäst att bärga in sitt hö så länge det är solsken.

Alla resterande löner betalades ut söndag morgon och gorillan-irländaren tillhölls att iakttaga större måtta beträffande publikens whiskyflaskor.

Först skrattade han åt varningen.

-- Sex supar må jag väl kunna tåla, huru långa som hälst, invände han. Men då öfversten tillät sig betvifla det blef han förargad och förklarade att han därvidlag ämnade sköta sig själf. Det hade aldrig varit fråga om huru mycket han skulle få dricka.

-- Skyll också er själf om något händer, sade öfversten. Och sedan gorillan dragit sig tillbaka till vagnen, där den hölls i sträng kammararrest under dagen, såg han ännu en stund mycket fundersam ut.

-- Det likasom osar katt för mig, sade han slutligen. Om allt går bra i kväll bryta vi upp i morgon till Leadville, där vi kunna räkna på goda hus i ett par veckor. Jag har två hästar, som jag rider turvis på resorna och den ena kan ni begagna. Dem hålla vi sadlade i afton, ty händer det något så blir det tjära och fjäder för flera än gorillan!

Jag hade blifvit sedd så mycket i öfverstens sällskap sedan fredagen, att jag troligen icke skulle undgå att dela öde med honom ifall det blef spektakel. Mina sadelpåsar voro därför packade i lika god tid som hans och hästarna i ordning. Vi bundo dem vid hjulen på öfra sidan af vagnen, så att vi blott behöfde draga till bukjordarna och koppla kindkedjorna. Inom en och en half minut borde vi kunna komma i väg.

-- Och så långt försprång kunna vi i alla händelser räkna på, trodde öfversten.

De första föreställningarna gingo ypperligt, för lika fulla hus som dagen förut, trots den orimligt höga entréen. Efter hvar föreställning aflevererade sekreteraren litet öfver sextio dollars och hvar gång hade han fått lof att afvisa en mängd folk. Men först efter den fjärde började öfverstens uppsyn ljusna en smula.

-- Han tål värkligen mera än jag trodde, sade han då gorillan kom ut från scenen.

Femte gången gick det också ypperligt. Gorillan var ytterst lifvad och dansade briljant, men tömde nära på till hälften en ansenlig flaska, då det kom till slutnummern. Och publiken, som grundligt firat söndagen, var likaledes mycket lifvad och kände sig förtjust öfver prestationerna.

Under den sista mellanakten observerade öfversten och jag gorillan mycket noga, men kunde icke varsna minsta tecken till begynnande redlöshet. Den var bara munter.

-- Det går bra i alla fall, hoppades öfversten. -- En gång till kan han säkert visa sig utan att ställa till någon galenskap. Och det betalar sig! tillade han belåtet, då sekreteraren öfverräckte några och sextio dollars för den senaste föreställningen.

Den sjette gick också efter önskan. Gorillan var galnare och dansade sin jig bättre än någonsin.

-- Och. nu gentlemän -- om någon af er råkar hafva en fickflaska på sig -- kan ni få se gorillan taga en sup, upprepade forevisaren sin vanliga formel.

-- Här min vackra gosse! sade en af de närmast stående och räckte fram en läderklädd flaska, den irländaren ögonblickligt förde till munnen. Men nästan lika fort lät han den falla.

-- Cayenne! du förbannade hund! röt gorillan på tydligaste engelska och placerade i samma nu sin högra näfve enligt bästa boxningskonst på skämtarens näsa.

-- Hästarna! hörde jag öfverstens röst i mitt öra och medan vi kröpo genom vagnen, steg där upp ett väl femtiostämmigt vrål från tältet.

Inom några ögonblick voro hästarna lösa och vi i sadlarna.

-- Sakta nu, varnade öfversten -- tills vi äro förbi tältet. Om de se oss händer det att de skjuta.

Där var dock ingen fara att bli hörd. Skratt, skrik, svordomar och skymford dränkte alla andra ljud. Det lät som om ett allmänt slagsmål brutit ut.

-- De ha det lifligt därinne, anmärkte öfversten och satte sin häst i half galopp nedåt dalen. Innan vi hunnit dit sågo vi sekreteraren stadd på flygande reträtt åt samma håll.

-- Sälj allt hvad de inte slå sönder af utrustningen, ropade öfversten i förbifarten -- och dela med de öfriga!

-- Tack och lycklig resa! flämtade sekreteraren bakom oss. Och då vi i detsamma kommo ned på jämn mark läto vi hästarna sträcka ut allt hvad de kunde.

När Erik Käykkä sprängde banken.

Öfverste Beckridge och jag hade enat oss om beslutet att fortsätta vår resa från det af guldletare öfversvämmade Colorado så långt åt sydost, att vi helt och hållet lämnade bärgstrakterna bakom oss. Guldletare äro nämligen ett rörligt släkte och hållas aldrig länge på samma ställe. De flesta af dem, som nu strömmat till de senaste fyndorterna, komme otvifvelaktigt att inom kort sprida sig öfver alla Klippbärg-staterna, där det ju alltid fans en möjlighet att råka på malm.

Och ute i västern har det blifvit en orimligt omtyckt sport att tjära och fjädra folk för alla möjliga småsaker. Nu till dags, sedan tiderna blifvit så fredliga, att man endast undantagsvis använder revolvern, är litet hvar alltid redo och villig att hjälpa till med sådant skämt, utan att alls fråga efter om där fins tillräcklig anledning. I bärgsstaterna kunde vi snart sagdt hvar som hälst stöta på någon, som varit med om, eller åtminstone hört gorilla-historien, och då kunde det lätt nog hända -- -- -- ja, som sagdt: vi beslöto att fortsätta åt sydost utan längre uppehåll.

Det beslutet fattade vi, sedan vi galopperat öfver hela dalen nedanför lägret -- där gorillan antagligen som bäst höll på att utbyta sin hårbeklädnad mot en af fjäder -- och ansågo oss kunna sakta farten. En gång inne bland bärgen på andra sidan voro vi tämligen säkra, ty på sådana vägar kunde ingen rida annat än i sakta mak. Och två mils försprång eller så hade vi i alla fall vunnit.

Sedan dess hade vi ridit i det närmaste tre dagar i riktning mot de stora sydvästra indianreservationerna, där kvarlefvorna af Cherokee --, Huron --, Seminol och de andra, fordomdags mäktigaste stammarna nu hålla på att genomgå en något egendomlig civilisationsprocess. Egendomlig, emedan det öfvervägande flertalet af hvita, som vistas inom dessa reservationer, höra till det allra äfventyrligaste slag, som numera förekommer i Förenta Staterna.

Detta är åter fallet hufvudsakligen emedan indianerna inom de sydvästra reservationerna -- det s.k. indian territoriet -- äro så godt som fullständigt oberoende af unionsregeringen, så lärde de blott afhålla sig från krigsstråten. De sköta helt och hållet sina egna angelägenheter, bebruka den synnerligt rika jord de erhöllo på en tid då jorden där borta ännu var fullkomligt värdelös, och ha genom boskapsskötsel i stor skala blifvit värkligt förmögna. Nödvändigheten har lärt dem att konkurrera med de hvita i dessa näringar och deras ypperliga jord har gjort konkurrensen lätt på samma gång som den gifvit dem rikliga medel att bestrida utgifterna för en utveckling åt samma håll och på samma sätt som amerikanarnes. Skolor ha de numera i mängd -- Cherokee-nationen till och med ett universitet -- sina egna lagstiftande församlingar ha de också samt minst ett par städer, som i många stycken stå öfver de vanliga småstäderna i västern. Och därjämte åtskilliga andra, hvilka ännu icke ens hunnit medelnivån hvarken beträffande säkerhet till egendom, lif och lemmar, eller på andra kulturområden.

Men ännu ha de icke förökat sig så mycket, att de skulle uppfyllt ens den del af vår jord, som är deras. Där finnas ännu stora sträckor både af åkerjord och betesmarker af bästa möjliga slag, hvilka indianerna icke själfva bebruka, men gärna arrendera ut åt andra. Och då polisinstitutionen är en af de minst aktade och utvecklade hos rödskinnen följer helt naturligt att hopar af allehanda äfventyrare sökt sig en fristad hos dem. Många hundratal sådana äfventyrare såväl som några få hvita af annat slag ha gift sig med indianskor och blifvit upptagna i stammarna samt sålunda delegare i dessas jordbesittningar, hvilka ej få styckas. Andra ha slagit sig ned som handlande, läkare, advokater, handtvärkare o.s.v. Och alla tyckas trifvas väl ihop med de röde, likasom de i allmänhet synas stå sig rätt bra.

Dit ämnade vi oss, öfversten för att med de några hundra dollars han hade köpa några hästar -- sådana äro billiga där nere, men vanligen är det bäst att icke alltför noga forska efter deras hemort -- och jag för det jag för tillfället icke hade någonting bättre att göra. Öfverste Beckridge behöfde ju någon för att hjälpa sig att föra hästarna till Chicago, och för mig var det en ny del af det vida landet att lära känna. Dessutom är sommarluften där ute på slätterna mera upplifvande ren än någon annan luft åtminstone jag andats, hästen jag fått låna så god att det var ett nöje att rida den öfver den präktiga terräng prärin erbjuder, och slutligen bekymren för morgondagen inskränkta till det minsta möjliga.

Bärgen hade vi till sist lämnat bakom oss. Större delen af den tredje dagen hade vi ridit öfver slättmark, så att bärgen, då solen begynte luta nedåt mot synranden, smultit ihop till en enda blåviolett massa. Vi redo helt långsamt, för att låta hästarna svalna en smula innan solen gick ned och vi afbröto färden för natten. Den ämnade vi tillbringa ute, vid någon bäck, där vi kunde vattna våra riddjur. En mil eller så längre fram syntes en rad af buskar och enstaka träd, som säkert växte längs något vattendrag.

Men innan vi hunno dit hörde vi bakom oss ett långt utdraget "halloohoh!" och då vi vände oss om sågo vi en ensam ryttare i rask takt närma sig.

Vi stannade för att låta honom hinna upp oss -- så pass höflig är man alltid ute på prärin -- och sågo då han kom närmare att det var en helt ung man i den vanliga dräkten ute i västern, ridande en broncho, som också var af det vanliga slaget: stort ingenting att se på, men vanligen i stånd till otroligt ihållande ansträngningar.

-- Glad att få sällskap! sade han frankt, då han höll in sin häst. -- Jag har ridit ensam hela dagen och det blir långtrådigt -- -- om jag får så fortsätter jag med er så långt vi ha samma väg.

Vi hade ingendera något emot det, sedan vi tagit honom i något närmare betraktande. Han var helt ung, knappast mera än en pojke om högst tjugu år, med ljust hår, blågrå ögon och en så frimodig uppsyn, att det gjorde en godt att se honom. Men, trots dräkten, den mexikanska sadeln och broncho'n hade det hela någonting af så icke-amerikanskt, att jag kände mig smått nyfiken.

Vi upplyste honom om att vi ämnade tillbringa natten vid bäcken, som icke mera var långt borta, och det passade också honom ypperligt, sade han. Hans häst hade haft en lång dag och hade ännu många sådana dagar kvar, då han var på väg ända ned till Texas, för att se på jord, hvilken en agent bjudit ut och prisat synnerligt högt.

-- Jag hade inte råd att föra den på järnväg och då jag inte häller ville sälja den så rider jag. Den är bättre än den ser ut! slutade han och klappade broncho'n på halsen.

Hans engelska hade också en smått främmande anstrykning, men jag fick icke klart för mig hvarifrån den härrörde, innan broncho'n, när min häst kom den något för nära, lade öronen bakut och gjorde min af att bita.